* Misslyckad gastroskopi / klantig läkare
Nu ska jag berätta om ett konstigt läkarbesök / undersökning.
Detta hände för många år sedan, då jag hade ofta problem med magkatarr och även haft magsår.
En tid efteråt fick jag åter igen problem med magen och fick en tid för gastroskopi, en undersökning där de med en slang genom halsen och ner i magsäcken kollar hur det ser ut.
Jag hade gjort det förut och det hade gått bra eftersom jag då fick lugnande, plus spray i halsen för att ta bort bl.a. kräkreflexer.
Så jag tänkte att det skulle nog gå bra den här gången också.
Jag fick en tid och en adress till ett annat ställe det skulle göras. ( det var en privat läkarmottagning )
När jag kom dit reagerade jag på att det var bara läkaren där och och ingen sköterska med när undersökningen skulle göras.
Men jag tänkte att det skulle nog gå bra i alla fall och att det skulle göras på samma sätt som förut, och att som förra gångerna jag skulle ligga ner och få bedövning i halsen, plus lugnande.
Men läkaren sa bara till mig att sätta mig på undersökningbritsen, och så skulle ha stoppa denna slang i halsen på mig.
Jag reagerade naturligtvis direkt och frågade om sprayen i halsen och lite lugnande som jag fått förut under dessa undersökningar.
Läkaren sprejade lite i halsen och gav mig en spruta.
Och medan jag satt där så försökte han igen, vilket ju inte alls gick bra.
Då bad han mig, hör och häpna, att försöka göra det själv, d.vs. stoppa slangen i halsen själv.....
Det hela slutade med att jag förbannad gick därifrån och lämnade en förbannad doktor i rummet, som tydligt visade hur besvärlig jag varit.
Om han fick betalt för denna misslyckade undersökning kommer jag inte ihåg.
Antagligen ni häpnar nu och undrar är det sant.........och ja, jag lovar, det är alldeles sant det som hände.
Nu i efterhand känner jag att det var tur att inte undersökningen lyckades, eftersom jag tänker på vad som kunde ha hänt med en sådan klantig läkare och ingen annan fanns i närheten.
Detta hände för många år sedan, då jag hade ofta problem med magkatarr och även haft magsår.
En tid efteråt fick jag åter igen problem med magen och fick en tid för gastroskopi, en undersökning där de med en slang genom halsen och ner i magsäcken kollar hur det ser ut.
Jag hade gjort det förut och det hade gått bra eftersom jag då fick lugnande, plus spray i halsen för att ta bort bl.a. kräkreflexer.
Så jag tänkte att det skulle nog gå bra den här gången också.
Jag fick en tid och en adress till ett annat ställe det skulle göras. ( det var en privat läkarmottagning )
När jag kom dit reagerade jag på att det var bara läkaren där och och ingen sköterska med när undersökningen skulle göras.
Men jag tänkte att det skulle nog gå bra i alla fall och att det skulle göras på samma sätt som förut, och att som förra gångerna jag skulle ligga ner och få bedövning i halsen, plus lugnande.
Men läkaren sa bara till mig att sätta mig på undersökningbritsen, och så skulle ha stoppa denna slang i halsen på mig.
Jag reagerade naturligtvis direkt och frågade om sprayen i halsen och lite lugnande som jag fått förut under dessa undersökningar.
Läkaren sprejade lite i halsen och gav mig en spruta.
Och medan jag satt där så försökte han igen, vilket ju inte alls gick bra.
Då bad han mig, hör och häpna, att försöka göra det själv, d.vs. stoppa slangen i halsen själv.....
Det hela slutade med att jag förbannad gick därifrån och lämnade en förbannad doktor i rummet, som tydligt visade hur besvärlig jag varit.
Om han fick betalt för denna misslyckade undersökning kommer jag inte ihåg.
Antagligen ni häpnar nu och undrar är det sant.........och ja, jag lovar, det är alldeles sant det som hände.
Nu i efterhand känner jag att det var tur att inte undersökningen lyckades, eftersom jag tänker på vad som kunde ha hänt med en sådan klantig läkare och ingen annan fanns i närheten.
Dop pingstkyrka 60-talet
Hittade några foton av när mina syskon döptes i den frikyrka jag växte upp i och som jag har berättat om förut här i min blogg och även på min hemsida.
( länk till min hemsida finns på startsidan här i min blogg )
Bilderna är på min syster och mina två bröder.
Tyvärr hittade jag inte fotot på mig själv. Jag var nog ca. 12 år när jag döptes och jag tror mina syskon döptes något år efteråt.
Mina bröder var två och fyra år yngre än mig, och min syster sex år yngre.
Tror nog att mina syskon inte förstod riktigt innebörden av det hela, utan gjorde det p.g.a att känna samhörighet.
Själv var jag mycket aktiv i denna frikyrka, vilket naturligtvis mina föräldrar var mycket stolta över.
Och att kunna visa upp en så präktig och troende flicka ;-)
Och det fanns många förväntningar på mig, och jag skulle vara ett föredöme för mina syskon.
Nu i efterhand förstår jag ju att jag engagerade mig för att känna mig accepterad, för om man blev s.k. avfälling så blev man ju utesluten ur gemenskapen, och en skam för sina föräldrar.
På något sätt tror jag ändå att mina syskon for mera illa då de inte ville vara med på allt på samma sätt som jag, och ifrågasatte mera och var nog sedan mera medvetna om vad som hände.
Medan jag tryckte ner mina egna känslor och funderingar och levde upp på vad som förväntades av mig.
Men naturligtvis dessa känslor kom i kapp mig till slut, och jag frigjorde mig från denna frikyrka som åtminstone då var gansk extrem i sitt lärande och tänkande.
Sjukförsäkring från 1930-talet
Idag hittade jag en liten bok : Östergötlands Erkända Centralsjukhus kassa, från 1936.
Det är min pappas, och det var kul att se att det fanns en sjukförsäkring redan då.
Och när vi barn föddes i början av 50-talet så blev vi också inskrivna i den boken.
(Jag har suddat lite i vissa blad för att inte visa vissa namn och födelse datum, men ni kan bl.a.se mitt namn Inger där i alla fall ;-)
Och det verkar så att man fick betala in avgiften själv och inte som nu att det dras via skatten, och om man inte betalade i tid kunde man få böter.
Det fanns tydligen också två olika sjukkassor, kanske beroende på vilket jobb man hade.
En som hette Linköpings stads erkända sjukkassa och en som hette Östergötlands läns cetralsjukkassa.
Då var det tre karensdagar i sjukersättningen, och man skulle alltid ta med denna bok vi besök hos sjukkassan, eller vid sjukhusvistelse.
Och sjukpenningen var tydligen 3 kronor från lokalsjukkassan och 3 kronor från centralsjukkassan.
Vissa blad saknas i boken så det var svårt att se all information i den, men kanske någon av er vet mera om hur det funkade då.
Jag tyckte det var så kul att hitta denna lilla bok och kunde ju inte låta bli att blogga om det.
Jag har försökt göra bilderna ur boken så tydliga som möjligt så att det går att läsa vad som står.
Familjeutflykter 50-talet
När jag var liten på 50-talet gjorde vår familj på somrarna ofta utflykter till olika ställen, och mina föräldrar cyklade med oss sittande i speciella barnsadlar.
Har ett minne av att pappa hade två barnsadlar på sin cykel, en fram och en bak. Men jag är inte säker....
När sedan min syster föddes och vi blivit större, så blev det svårare att ta med oss alla på cyklarna så det blev utflykter till olika platser i närheten som vi promenerade till. ( vi var fyra syskon )
Mamma brukade packade ihop filtar och matsäckar med kaffe, saft, smörgåsar och marie-kex, som var väldigt populära och vi promenerade till olika platser .
Vi gick bl.a. till en plats som hette Berga i Linköping, som var ett populärt utflyktsområde för många som bodde i Majelden som området hette där vi bodde.
Vi brukade också gå till skogen som fanns bredvid ett stort vattentorn nära där vi bodde.
På dessa platser bredde vi ut filtarna och antingen låg vi och solade oss eller strövade vi barn omkring och lekte eller plockade blommor.
Ofta gick vi också till ett ställe där det fanns hallon, och vi plockade massor av dem.
Och i skogen bredvid vattentornet fanns massor av blåbär att plocka.
Jag minns nu spontant att något vi barn tyckte var kul var att samla nyckelpigor i en burk, som sedan släpptes ut. Vet inte varför vi tyckte det var så kul ;-)
Det fanns också ganska många ekorrar, och en gång kom en ekorre och tjuvade en stor dubbelsmörgås ur en öppen väska som vi ställt någon meter bort i skuggan.
Oj, vad vi skrattade, och vi barn pratade om det länge.
Fotona här ovanför är på min mamma och oss barn.
På den ena bilden är det mamma med min fyra år yngre bror, och på den andra jag, och min två år yngre bror och min fyra år yngre bror.
Min sex år yngre syster var inte född än, eller också var hon i min mammas mage.
För mig är dessa mycket speciella foton från en svunnen tid.
Bröllopp 1800-talet
Bland mammas saker hittade jag ett bröllopps-foto som jag antar är från senare delen av 1800-talet.
Tyvärr vet jag inte vilka personerna är på fotot, eftersom det inte står något på det.
Det finns en hel del foton jag hämtade från mammas lägenhet, men på de flesta står det inte vilka personerna är.
Men jag tycker att jag i bruden på fotot känner igen dragen från mamma och hennes mamma som jag har foton på. ( tyvärr har jag aldrig träffat min mormor )
Så det kan ju vara vara min mormors-mor eller någon annan släkting på mammas sida.
För jag tror inte att det är min mormor, eftersom hon innan fått barn, min mamma, utan att vara gift så tror jag inte man fick ha vita brudkläder då på den tiden.
Rätta mig gärna om jag har fel.
Men visst är det kul att se vilka kläder man hade på bröllopp vid den tiden.
Och brudkronan var verkligen speciell. Undrar vad den var gjord av.
Önskar jag hade en närbild på den.
Detta blev mitt lilla inlägg idag, och det känns så fint att här kunna visa saker från förr som jag hittar i min mammas lägenhet.
* Att kunna förlåta
Har funderat en del över vad det innebär att förlåta.
Hur man kan gå vidare efter att ha blivit illa behandlad eller efter svåra saker som hänt.
Att få frid i själen och kunna lämna det som hänt bakom sig och gå vidare.
Och hur ska man kunna förlåta när motparten inte visar något behov av det, eller t.om lämnat denna världen utan att det funnits någon chans att försonas, eller förlåta.
Men att förlåta kan ju inte innebära att man accepterar det som hänt eller glömmer,
och har hört att man nog gör det för sin egen skull, för att inte fastna i bitterhet, och för att kunna gå vidare.
Det vill säga att det är ett aktivt val man gör....som handlar om en själv och inte om den som gjort en illa.
Kanske det är så att förlåta egentligen betyder att släppa taget om det som hänt, för sin egen skull, och på så vis kunna gå vidare.
Vad är era tankar om detta ?
Barndoms-somrar i Norrland - del 2
Hittade idag ett par till foton från somrarna min familj tillbringade i Nora / Nordinggrå i Ångermanland, i Norrland, när jag var barn och i tonåren. ( på 60-talet )
Jag har skrivit om det förut här i min blogg:
http://ingermaryissa1.blogg.se/2008/january/barndoms-somrar-i-norrland.html
Som jag berättar där så fick vår familj där låna ett gammalt torp, och det var så vackert där med viken av havet nedanför torpet och skogen med bergen ovanför.
Och utanför staketet runt torpet fanns en massa får i en stor hage.
I det inlägget berättade jag också bl.a. om hur vi lekte med fåren och bland annat drog ner grenar från träden så de fick äta de goda löven.
Här ovanför är ett par nya bilder av oss och fåren. Och visst syns det att fåren var ivriga att få de goda löven ;-)
Ibland hände det att hela får-skocken trängdes och formligen klättrade på oss.
Oj vad roligt vi hade med dessa får.
Det var också så kul att springa runt med dessa lövkvistar, med alla fåren efter oss, och jag hade namn på dem alla, och jag tror de var ca. 30 stycken.
Nu tycker jag det är helt otroligt att jag kunde känna igen alla vid namnen jag hittat på åt dem.
Speciellt älskade jag ett par yngre får som jag tror var syskon, och de fick namnen svartnos och vitnos, då det ena var svart och det andra vitt.
Ofta var min bror och jag ute och cyklade också, och vi cyklade bl.a. till Kramfors och Sundsvall, och till andra olika platser. Vi hade båda en väldigt bra kondition och orkade att cykla långt.
Här är ett foto av min två år yngre bror när vi är i Sundsvall. ( tror jag ) och det är taget i slutet av 60-talet.
Som jag också berättade i mitt förra inlägg så bodde vi ganska ensligt, och närmaste butik var några kilometer därifrån, jag tror t.om någon mil bort.
och min bror och jag cyklade dit ett par gånger i veckan och handlade.
Vi fick då åka en färja först, som fanns en bit ifrån torpet där vi bodde och jag tror att stället hette Veda där färjan sedan kom till.
Jag blir riktigt nostalgisk när jag sitter och tittar på dessa bilder, för somrarna i Norrland är mina bästa barndomsminnen.
Långt borta från den vanliga pressen och stressen när det bl.a.gällde frikyrkan, skolan, mobbning osv.
Ps, Jag har har lagt in ett par nya dikter på min diktsida på min hemsida, och en knapp till mina dikter finns på första sidan till höger i min blogg.
PS. kl 15.00 Jag är nu inte säker på om bilden med min bror och cykel var i Sundsvall eller i Kramfors.
Kanske det var i Kramfors.
Till minne av mamma
Idag skulle ha varit min mammas födelsedag om hon hade levat, men hon lämnade mig för ca. fem år sedan, 83 år gammal.
Tyvärr fick jag aldrig någon bra kontakt med min pappa, p.g.a som jag förstår nu, han hade olika problem som påverkade honom i sin roll som pappa.
När han gick bort fyra år tidigare än mamma, så fann min mamma och jag varandra på ett sätt vi inte gjort tidigare.
Och jag minns den första sommaren jag hade med mamma när vi äntligen fann varandra.
Den sommaren var väldigt speciell.
Just den sommaren blommade allt som jag aldrig förut sett den göra, och mamma och jag sa till varandra att kanske sommaren blommade extra för oss.
Där hon bodde fanns en liten skog, med en massa olika träd, växter och blommor. ( där hade förut funnits en stor trädgård )
Och just den sommaren dignade gullregns-träden med sina vackra blomhängen.
Och även kastanjen var full av dess vackra blommor, plus paradisträden.
Detta foto tog jag på våra promenader från ett kastanjelöv som höll på att slå ut.
Min mamma och jag kallade den för: fladdermus-blad ;-)
Vi hade så underbara promenader och jag tog en hel del foton och det bild-collage jag gjort här ovanför mitt inlägg är från dessa foton.
Även om det var många saker jag inte vågade eller kunde ta upp med min mamma, så fick jag i alla fall under några år njuta av ett förhållande mellan mor och dotter som jag alltid önskat.
Märkte sista tiden att mamma var tröttare än vanlig, och tappade aptiten osv.
Till sist förstod jag att det var något allvarlig, och vi åkte till sjukhuset, och hon blev inlagd direkt.
Dagen efter fick jag veta av läkaren att hon hade bröstcancer i väldigt sent skede och att den spritt sig i hela kroppen.
Jag kommer ihåg chocken, och fattar fortfarande inte hur mamma kunnat dölja det för mig, då hon visste om det.
Och knappt fyra veckor senare gick min mamma bort.
Och jag var inte alls förberedd....
Den kvällen när de ringde från sjukhuset och talade om att mamma gått bort, glömmer jag inte, och dagen efter sa jag mitt sista farväl och satte ett par rosor i hennes händer medan tårarna rann.
Och samma dag som jag tog mitt sista farväl så skrev jag den här dikten som finns här på min hemsida.
http://www.ingermaryissa.se/Dikter/diktsida6.htm
Men jag är så tacksam över att jag fick dessa fyra år tillsammans med min mamma, för annars hade det kännts ännu tyngre när hon lämnade mig.
Och jag tror att det finns ett annat liv efter detta där vi åter ses igen.
* Sången: Wandering star från film med Lee Marvin
Idag hörde jag på radion sången: the Wandering Star, som sjöngs och spelades i en film jag såg på bio 1970.
Som jag berättat om förut så är jag uppväxt i en strikt frikyrklig miljö, och sedan när jag började frigöra mig så var jag på bio för första gången när jag var 20 år.
Och den första filmen jag såg var Sound of Music,
Den andra film jag såg var denna film: Paint your Wagon, där Lee Marvin var huvudaktören.
Denna musik / sång var som ett genomgående tema i filmen.
Jag tyckte då det var en mycket spännande film, och den var otroligt populär på den tiden.
Tänker även på hur annorlunda biograferna såg ut då här i Stockholm.
Saknar de gamla mysiga biograferna med inredningarna och den mysiga biograf känslan.
Kommer speciellt ihåg en biograf med en jättestor filmduk så man nästan kände att man var inne i filmen.
Detta blev ännu ett litet nostalgiminne från 70-talet
* Ordet: respekt
Har tänkt på vad ordet respekt betyder och menas med i olika sammanhang.
När jag växte upp så fick man alltid höra att man speciellt skulle respektera de som var äldre, och man även neg och bugade.
Men jag upplevde också en mera negativa inställning till vad ordet respekt betydde.
Det kunde även betyda rädsla.
Alltså om man inte uppförde sig eller var lydig så fanns till exempel riset m.m. som en påminnelse av vad som kunde hända då.
Och man skulle respektera de äldre oavsett hur de än betedde sig, även om de äldre inte respekterade barnens och ungdomars känslor osv.
Alltså betydde ofta då ordet respekt att vara: rädd för...
Och i ännu äldre generationer skulle överheten "respekteras" och bugas för.
Som tur är så är det inte så idag och det finns en mycket bättre kommunikation.
Och för mig betyder nu ordet respekt att det finns utrymme för människors olikheter, tankar och känslor.
Alltså att man respekterar varandra för den man är.
Och att man behandlar varandra väl.
Naturligtvis ska man respektera de äldre, men det är ju också viktigt att äldre respekterar de yngre också, och inte klankar ner på ungdomar bara för att de tänker annorlunda eller ser annorlunda ut osv.
Generationsmotsättningar har alltid funnit i alla generationer, men jag tror nog att det också blivit bättre nu.
Och världen skulle nog också se mycket annorlunda ut om det funnes mera av denna positiva respekt för varandra.
Skulle nog vara en bättre värld, mindre fördomar, mindre våld osv om vi respekterade varandra på det positiva sättet, d.v.s. vad det ordet egentligen betyder.
Ja, det bler mina små funderingar idag, och önskar er alla en bra fortsatt dag.
När jag växte upp så fick man alltid höra att man speciellt skulle respektera de som var äldre, och man även neg och bugade.
Men jag upplevde också en mera negativa inställning till vad ordet respekt betydde.
Det kunde även betyda rädsla.
Alltså om man inte uppförde sig eller var lydig så fanns till exempel riset m.m. som en påminnelse av vad som kunde hända då.
Och man skulle respektera de äldre oavsett hur de än betedde sig, även om de äldre inte respekterade barnens och ungdomars känslor osv.
Alltså betydde ofta då ordet respekt att vara: rädd för...
Och i ännu äldre generationer skulle överheten "respekteras" och bugas för.
Som tur är så är det inte så idag och det finns en mycket bättre kommunikation.
Och för mig betyder nu ordet respekt att det finns utrymme för människors olikheter, tankar och känslor.
Alltså att man respekterar varandra för den man är.
Och att man behandlar varandra väl.
Naturligtvis ska man respektera de äldre, men det är ju också viktigt att äldre respekterar de yngre också, och inte klankar ner på ungdomar bara för att de tänker annorlunda eller ser annorlunda ut osv.
Generationsmotsättningar har alltid funnit i alla generationer, men jag tror nog att det också blivit bättre nu.
Och världen skulle nog också se mycket annorlunda ut om det funnes mera av denna positiva respekt för varandra.
Skulle nog vara en bättre värld, mindre fördomar, mindre våld osv om vi respekterade varandra på det positiva sättet, d.v.s. vad det ordet egentligen betyder.
Ja, det bler mina små funderingar idag, och önskar er alla en bra fortsatt dag.
* Vackert foto - Öga
Jag hittade idag ett foto som jag tycker är så fint, och det är detta foto ovanför av ett öga.
Min pappa tyckte mycket om att fotografera, och jag vet att detta öga är på någon av mina syskon, när de var barn, men tyvärr vet jag inte vems öga det är.
Visst är det vackert !
Pappa framkallade alla filmer själv och gjorde även papperskopior av filmerna med en apparat han hade, och sedan lades papperen i olika vätskor så bilderna kom fram.
Sedan hängdes de upp för att torka.
Jag fick vara med ett par gånger och göra det och tyckte det var så spännande att se hur bilderna kunde komma fram på papperen.
Det var även kul att med fotoapparaten fixa hur man ville bilden skulle se ut.
Och man kunde förstora upp bilderna vilket pappa har gjort med denna bild med ögat.
Det var bara svart-vita bilder då, men vissa bilder tycker jag fortfarande blir bäst i svart-vitt som den här bilden.
Detta blev mitt lilla inlägg idag, och önskar er alla en fin fortsatt kväll.
Ps. som ni märkt har jag gjort om bannern här på min blogg, då jag tyckte den förra var lite för mörk.
Jag har också gjort en ny header på första sidan på min hemsida, plus lite annat nytt, och du är välkommen att titta där också.
http://www.ingermaryissa.se
* Äntligen snö ;-) + funderingar
Fotona är från: http://www.sxc.hu/index.phtml
Igår kväll när jag lättade på persiennerna och tittade ut så såg jag något jag inte sett på ett tag...något vitt...och förstod sedan att det var snö ;-)
Har ju inte sett det på ett tag så det var en överraskning ;-)
Och idag på förmiddagen snöade det också ordentligt ett bra tag.
Men jag tvivlar på att snön kommer att ligga kvar då det är ett par plusgrader......ska bli spännande att se.
Men tur är att vi inte har det som i Kina, som jag hört på nyheterna att miljontals människor har det väldigt svårt p.g.a en massa snö och kyla som orsakat stort kaos, och människor är bl.a. strandsatta när de försökt åka hem.
Och elektriciteten är utslagen på många håll, då de inte är vana vid detta extrema väder.
Såg bilder på CNN på hur massor av människor trängdes för att kunna resa vidare.
Oerhört tumult, där människor t.ex.stod gråtande då resväskor osv gått sönder eller trampats sönder.
Och även människor har skadats i trängseln, och många blev tvungna att lämna över barnen till vakter så de inte skulle skadas.
Det har även kommit snö och kyla till många andra länder som inte brukar ha denna typ av extremt snö-väder.
Såg även bilder från en stat i Usa, där det var så kallt så stora vattenfall frös. Otroligt !
Jag tror att det är klimatförändringarna på vår jord som orsakar detta extrema väder och svårare stormar nu än förut.
Som vanligt kunde jag inte låta bli att göra en liten bild för mitt inlägg, som jag gjorde från två foton och satte ihop i en enda bild, genom att stå på det ena bildlagret och sudda.
och satte sedan dit en liten blåmes som tittar förundrat eftersom den kanske trodde det skulle bli vår redan ;-)
Jag lade sedan på en egen ram runt bilden som jag lade diverse effekter på.
Under min bild finns det två bilderna jag satte ihop.
Det är ju så kul att sitta och leka i Paint Shop Pro och göra diverse bilder till mina inlägg.
Önskar er alla en fin fortsatt söndag.
* Resa Damaskus Syrien
Fotona är från: http://www.sxc.hu/index.phtml
Tänkte jag skulle berätta om en resa jag hade till Damaskus i Syrien på 80-talet.
Jag hade en bekant som var från Syrien, och en familj där bjöd mig att komma och hälsa på.
Och det var verkligen en upplevelse. Så annorlunda motför här.
Det var en jätte-trevlig familj, som bestod av syskon i olika åldrar då deras far och mor var döda.
Vad som hänt fadern vet jag inte, men deras mor dog tydligen då hon födde det yngsta barnet.
Det var lite pirrigt att åka så långt bort och till ett land som är så helt annorlunda när det gällde religion, kultur osv.
Men jag blev oerhört varmt mottagen och när jag kom från flyget väntade familjen och släktingar på mig.
Det var verkligen ett mottagande.
Vi åkte sedan bil till deras hem där det väntade en stor välkomstmiddag, och oj vilken god mat.
När vi hade kommit fram till deras hem så började eftermiddagens eller kvällens böneutrop från mosken, och det kändes väldigt speciellt.
Badrummet var ganska annorlunda där.
Det fanns inge badkar utan en större ho vid golvet med en kran, där man fick tvätta sig och håret.
Och det fanns inte en sådan toalett som vi har, utan det var ett hål i golvet, och det var lite knepigt innan jag lärde mig hur att använda det ;-)
Men anpassningsbar som jag är så fixade jag det och vande mig med allt annat som var annorlunda.
De bodde högst upp i ett stort hus, utan hiss, så vi var tvungna att gå flera trappor upp och ner.
Men vilken utsikt de hade, med ett stort terassliknande område på taket, helt fantastiskt...
Oturligt nog så råkade jag ut för en magsjuka, som jag alltid gjort när jag varit utomlands.
Tydligen har jag en mycket känslig mage.
Jag bad dem att koka vattnet först innan jag drack det, men de tyckte det var lite konstigt, även om jag försökte förklara så gott jag kunde varför.
De dagarna som jag var sjuk, så blev jag så oerhört ompysslad, och till och med grannarna kom och frågade hur det var med mig.
Om dagarna så åkte vi till olika platser för att jag skulle få se mera av staden, och även handla lite saker som jag sedan kunde ta med mig hem.
Det var jätte roligt och det var ett så annorlunda folkliv och kul att bl,a besöka bazaren där, plus många andra platser.
Vi gick även en dag till en moske för att koppla av, men för att kunna gå in där så var vi naturligtvis tvungna att ta av oss skorna, och kvinnorna måste ha något på huvudet och mera täckande kläder.
Så jag fick låna en svart klädnad med en huva.
Det kändes ganska konstigt men även roligt att ha dessa kläder på mig.
Och man måste ju ta seden dit man kommer.
Sedan satt vi på mattorna inne i mosken och kopplade av och drack saft och åt smörgåsar som vi hade med oss, och det var faktiskt riktigt mysigt.
I Damaskus fanns olika riktiningar av islam och även kristna, och som jag märkte det då så var det inga större problem eller motsättningar
och denna familj som var troende muslimer hade vänner som var kristna.
När jag var där så blossade en konflikt upp mellan Israel och Syrien och andra länder, vilket jag inte var medveten om när jag reste dit.
De talade om att ett par dagar innan jag kom, så hade av misstag ett stort höghus bombats inte långt ifrån där denna familj bodde.
Och en gång när vi åkte till en park med en restaurang närmare gränsen till Libanon, såg vi bombplan som flög över lågt över oss mot bergen till Libanon.
Det kändes lite olustigt och ovant att uppleva detta, men jag litade på familjen att det var ingen större fara.
Och jag resonerade som så att varför skulle jag vara mera rädd än de som bor där.
De upplevde detta varje dag och livet fortsatte som vanligt i alla fall.
Jag märkte lite av kvinnans ställning där, bl.a. på att kvinnor gick ofta inte ut ensam utan att ha sin man eller bröder med sig, men det berodde på vart man gick.
Att vi kvinnor gick ut själva och handlade var ok, men när vi gick på bio eller andra ställen eller åkte längre bort så var alltid någon bror med.
När det gällde klädseln så hade då kvinnorna ganska stor frihet.
En del kvinnor bar något på huvudet när de var ute medan andra inte hade det.
Det fanns också kvinnor som var klädda ganske modernt, men naturligtvis inte för lättklätt, medan andra kvinnor hade långa fotsida dräkter, och en del även heltäckande även över ansiktet.
Familjen påpekade ibland att jag hade kortärmade blusar, men det gick bra i alla fall, och det berodde lite på vart vi gick. Så ofta hade jag ändå långärmat.
Jag vet inte hur det är där nu, kanske det har blivit strängare och striktare, men så var det då.
Fast jag märkte att man var mycket försiktig, eller vågade inte kritisera de som styrde i landet, och det var stora bilder på honom överallt.
Det finns så mycket mer att berätta, men det skulle nog bli alltför långt inlägg då.
Och tyvärr har jag inga foton jag kan visa här från resan, eftersom tyvärr flera foton kom bort vid en flyttning.
Så jag har fått använt lånade foton för mitt inlägg.
Och jag kan säga att jag skulle inte vilja vara utan denna upplevelse, att komma så nära människor i ett annat land så helt olikt hur vi har det här.
De var underbara människor och jag glömmer aldrig tiden där.
Tänkte jag skulle berätta om en resa jag hade till Damaskus i Syrien på 80-talet.
Jag hade en bekant som var från Syrien, och en familj där bjöd mig att komma och hälsa på.
Och det var verkligen en upplevelse. Så annorlunda motför här.
Det var en jätte-trevlig familj, som bestod av syskon i olika åldrar då deras far och mor var döda.
Vad som hänt fadern vet jag inte, men deras mor dog tydligen då hon födde det yngsta barnet.
Det var lite pirrigt att åka så långt bort och till ett land som är så helt annorlunda när det gällde religion, kultur osv.
Men jag blev oerhört varmt mottagen och när jag kom från flyget väntade familjen och släktingar på mig.
Det var verkligen ett mottagande.
Vi åkte sedan bil till deras hem där det väntade en stor välkomstmiddag, och oj vilken god mat.
När vi hade kommit fram till deras hem så började eftermiddagens eller kvällens böneutrop från mosken, och det kändes väldigt speciellt.
Badrummet var ganska annorlunda där.
Det fanns inge badkar utan en större ho vid golvet med en kran, där man fick tvätta sig och håret.
Och det fanns inte en sådan toalett som vi har, utan det var ett hål i golvet, och det var lite knepigt innan jag lärde mig hur att använda det ;-)
Men anpassningsbar som jag är så fixade jag det och vande mig med allt annat som var annorlunda.
De bodde högst upp i ett stort hus, utan hiss, så vi var tvungna att gå flera trappor upp och ner.
Men vilken utsikt de hade, med ett stort terassliknande område på taket, helt fantastiskt...
Oturligt nog så råkade jag ut för en magsjuka, som jag alltid gjort när jag varit utomlands.
Tydligen har jag en mycket känslig mage.
Jag bad dem att koka vattnet först innan jag drack det, men de tyckte det var lite konstigt, även om jag försökte förklara så gott jag kunde varför.
De dagarna som jag var sjuk, så blev jag så oerhört ompysslad, och till och med grannarna kom och frågade hur det var med mig.
Om dagarna så åkte vi till olika platser för att jag skulle få se mera av staden, och även handla lite saker som jag sedan kunde ta med mig hem.
Det var jätte roligt och det var ett så annorlunda folkliv och kul att bl,a besöka bazaren där, plus många andra platser.
Vi gick även en dag till en moske för att koppla av, men för att kunna gå in där så var vi naturligtvis tvungna att ta av oss skorna, och kvinnorna måste ha något på huvudet och mera täckande kläder.
Så jag fick låna en svart klädnad med en huva.
Det kändes ganska konstigt men även roligt att ha dessa kläder på mig.
Och man måste ju ta seden dit man kommer.
Sedan satt vi på mattorna inne i mosken och kopplade av och drack saft och åt smörgåsar som vi hade med oss, och det var faktiskt riktigt mysigt.
I Damaskus fanns olika riktiningar av islam och även kristna, och som jag märkte det då så var det inga större problem eller motsättningar
och denna familj som var troende muslimer hade vänner som var kristna.
När jag var där så blossade en konflikt upp mellan Israel och Syrien och andra länder, vilket jag inte var medveten om när jag reste dit.
De talade om att ett par dagar innan jag kom, så hade av misstag ett stort höghus bombats inte långt ifrån där denna familj bodde.
Och en gång när vi åkte till en park med en restaurang närmare gränsen till Libanon, såg vi bombplan som flög över lågt över oss mot bergen till Libanon.
Det kändes lite olustigt och ovant att uppleva detta, men jag litade på familjen att det var ingen större fara.
Och jag resonerade som så att varför skulle jag vara mera rädd än de som bor där.
De upplevde detta varje dag och livet fortsatte som vanligt i alla fall.
Jag märkte lite av kvinnans ställning där, bl.a. på att kvinnor gick ofta inte ut ensam utan att ha sin man eller bröder med sig, men det berodde på vart man gick.
Att vi kvinnor gick ut själva och handlade var ok, men när vi gick på bio eller andra ställen eller åkte längre bort så var alltid någon bror med.
När det gällde klädseln så hade då kvinnorna ganska stor frihet.
En del kvinnor bar något på huvudet när de var ute medan andra inte hade det.
Det fanns också kvinnor som var klädda ganske modernt, men naturligtvis inte för lättklätt, medan andra kvinnor hade långa fotsida dräkter, och en del även heltäckande även över ansiktet.
Familjen påpekade ibland att jag hade kortärmade blusar, men det gick bra i alla fall, och det berodde lite på vart vi gick. Så ofta hade jag ändå långärmat.
Jag vet inte hur det är där nu, kanske det har blivit strängare och striktare, men så var det då.
Fast jag märkte att man var mycket försiktig, eller vågade inte kritisera de som styrde i landet, och det var stora bilder på honom överallt.
Det finns så mycket mer att berätta, men det skulle nog bli alltför långt inlägg då.
Och tyvärr har jag inga foton jag kan visa här från resan, eftersom tyvärr flera foton kom bort vid en flyttning.
Så jag har fått använt lånade foton för mitt inlägg.
Och jag kan säga att jag skulle inte vilja vara utan denna upplevelse, att komma så nära människor i ett annat land så helt olikt hur vi har det här.
De var underbara människor och jag glömmer aldrig tiden där.
