Dop pingstkyrka 60-talet
Hittade några foton av när mina syskon döptes i den frikyrka jag växte upp i och som jag har berättat om förut här i min blogg och även på min hemsida.
( länk till min hemsida finns på startsidan här i min blogg )
Bilderna är på min syster och mina två bröder.
Tyvärr hittade jag inte fotot på mig själv. Jag var nog ca. 12 år när jag döptes och jag tror mina syskon döptes något år efteråt.
Mina bröder var två och fyra år yngre än mig, och min syster sex år yngre.
Tror nog att mina syskon inte förstod riktigt innebörden av det hela, utan gjorde det p.g.a att känna samhörighet.
Själv var jag mycket aktiv i denna frikyrka, vilket naturligtvis mina föräldrar var mycket stolta över.
Och att kunna visa upp en så präktig och troende flicka ;-)
Och det fanns många förväntningar på mig, och jag skulle vara ett föredöme för mina syskon.
Nu i efterhand förstår jag ju att jag engagerade mig för att känna mig accepterad, för om man blev s.k. avfälling så blev man ju utesluten ur gemenskapen, och en skam för sina föräldrar.
På något sätt tror jag ändå att mina syskon for mera illa då de inte ville vara med på allt på samma sätt som jag, och ifrågasatte mera och var nog sedan mera medvetna om vad som hände.
Medan jag tryckte ner mina egna känslor och funderingar och levde upp på vad som förväntades av mig.
Men naturligtvis dessa känslor kom i kapp mig till slut, och jag frigjorde mig från denna frikyrka som åtminstone då var gansk extrem i sitt lärande och tänkande.
Ja du min vän ! det kunde ju lika gärna vara mina bilder du lagt upp nu !...jag har inte kvar en enda från min och min brors dopförättning.Det gör alldeles för ont att titta på.
Jag var ju själv också ganska aktiv ett tag men ganska så ofrivilligt om man säger så...vi var bla 2 tjejer som sjöng duett ganska ofta, antagligen var vi ganska bra för vi var ofta önskade men o vad hemskt jag tyckte att det var och jag känner det bekanta trycket över bröstet fortfarande när jag tänker på det.
Jag känner igen mig så oerhört i det du berättar om pingstkyrkan ..men det vet du ju...
Kram till dig, och visst är det skönt att lätta lite på trycket i bland..
Tror att många barn gör så för att föräldrarna vill och just som du skriver för att de ska känna samhörighet.
Min dotter som fyller 15 år ska konfirmera sig nu i Pingst och detta har hon valt helt själv,jag tycker det är jättekul att hon vill det och det är många tonåringar som tyvärr inte får någon form av religösa inslag i sina liv.
Jag är själv inte troende men jag tycker att det är så vackert att besöka en kyrka!
Må så gott
Är alltid intressant det du berättar.
Själv så är jag inte troende, men tycker det finns en rofullhet att gå in i kyrkor, speciellt när jag reser.
Hoppas allt är väl med dig annars.
Svar:
Ja, Britten vi har varit med om så liknande saker och vissa av dem är jobbiga att minnas.
Jag känner som du ofta ett tryck över bröstet då ja minns vissa saker, men samtidigt känns det befriande att få skriva om det,
och att upptäcka att jag inte är ensam om att ha upplevt detta.
Och är så glad att ha fått kontakt med dej här på nätet. Vi båda förstår hur det var.
Jag sjöng också ibland duett med en tjej, och även solo många gånger.
Precis som din dotter, Soffie, så konfirmerades min dotter, och jag sa inte nej eftersom det var hennes eget beslut.
Hennes bästa kompis skulle konfirmeras så då ville hon det också.
Och det var ju i stadtskyrkan och inte i någon frikyrka.
Så glad att du Marre tycker om det jag berättar om, och det känns så bra att kunna dela med mig av olika saker här i min lilla blogg.
Önskar er alla en fin fortsatt dag.
Jag säger som jag säger på min hemsida: Jag har en tro,en tro som är min egen.Finner en stor tröst i att besöka kyrkan emellanåt.Men jag gör det för min egen skull ingen annans.Däremot har jag aningen svårt för frikyrkorna faktiskt.Har dåliga erfarenheter från dessa jag också...min bästa väninna blev engagerad ordentligt och det slutade med grubblerier och självmord:(
Som barn gjorde man allt för att inte uteslutas ur gemenskapen, tyvärr....
Jag tycker ofta att det känns så fridfullt och vilsamt att besöka kyrkor, men det låter verkligen inte roligt med frikyrkornas hårda regler och dömande attityd. Det verkar skapa skuldkänslor och ångest i stället för trygghet och glädje. Vad skönt att du kan lägga det bakom dig även om det poppar upp jobbiga minnen ibland.
Det var verkligen bra gjort av dig att bryta dig loss. Föräldrar har stor makt, men den makten måste hanteras med stor försiktighet och eftertänksamhet.
Det är ändå konstigt att kyrkan som ska vara öppen för alla, ändå kan väcka känslor av att inte vara välkommen i gemenskapen.
Bilderna av dopet är starka tycker jag och man kan nästan ta på känslan av att vilja tillhöra Jesus.
Men om Jesus är villkorslös kärlek då kan man nog faktiskt ha gemenskap med Jesus utan att tillhöra kyrkan alls.
Är skeptisk mot frikyrkor.Tycker ibland de har en dömande attityd och värst av allt förnekar allt annat och hävdar att deras väg är den enda och den rätta. Alla andra är syndare i deras ögon, verkar det som...Tycker synd om barnen som inte har ett eget val, fast de mår dåligt i detta många gånger. Så klart kan man inte dra alla över samma kam, bara att jag hört mer negativt än positivt om detta.Hade släktingar i frikyrkan och gillade inte deras attityd gentlemot andra utanför kyrkan. Sov gott när det blir dags! Kramar/Kerstin
Svar:
Ja, jag är så glad att jag lyckades bryta mig loss och precis som du Corina har jag nu en tro som är min egen,
och som jag själv inte behöver någon speciell kyrka för.
Och ja, jag känner också till de som farit illa psykiskt och inte klarat det längre.
Tyvärr åtminstone då, och tror även nu, att frikyrkor mer eller mindre har en tendens att skapa en massa skuldkänslor, och fördömande mot de som inte tror på samma sätt, eller mot de som vågar att ifrågasätta.
Jag reagerar också så starkt på när andra kallas för syndare som inte tror som de,
och
i verkligheten betyder det ju i så fall att de tycker de är bättre än andra.
Och jag har upplevt precis det du Kerstin beskriver.
Tack snälla ni för alla fina och intressanta kommentarer.
Det känns så fint att kunna dela med mig även om detta i min blogg och tillsammans med er ventilera olika saker.
Stora kramar.
tack en en gång att du delar med dig av dina minnen
catharina
Tack för du berättar hur det var..
Jag gick ju i söndagsskolan, men där fick man ingen förfrågan om att döpa sig..
På 70-80-tale var en väninna och jag
varje sommar på tältmöten.. Mest för vi tyckte om att få sjunga ut den glädjen man känner, det var härligt tyckte vi..
Men ibland kom ju det upp om det var någon som ville bli döpt.. Men man kände sig nästan lite rädd för detta.. Har aldrig sett någon döpas som du visar på bilderna,. Tycker synd om barnen, de var ju inte stora dina syskon.. Barn borde inte få döpa sig så unga..- Numera föredrar jag Svenska kyrkan..
härligt att bara gå in och sätta sig i någon av kyrkorna här i Sthlm, tända ett ljus, och sitta och tänka på mina bortgångna.. Då känns det fint efteråt..i hela mig..
Ha en bra dag imorgon, dagen idag är snart slut..
Stor kram
Vilken spännande blogg du har. Måste läsa vidare på din hemsida oxå...
Gillar din kommentar om blomman :-b. Det var det liksom... Han har varit på den igen. Ska fota resultatet i morgon bitti tror jag. Den blomman blir inte som den var tänkt ;-)
Kram
Cattis
Ja sådant kan sätta djupa spår i själen ...
själv sitter jag i Australien och har precis lagt upp lite bilder på min blogg som man kan titta på ... ha en fin fredag
Svar:
Åter igen vill jag säga att jag blir så glad över att ni tycker om det jag delar med mig av här i min lilla blogg.
Mycket av det jag skriver här kommer jag så småningom även föra över till min hemsida och med mera foton osv.
Men jag tycker det är lättare att berätta om saker och ting här i min blogg först , och sedan är det ju så intressant och spännande att få era kommentarer och funderingar omkring det jag skriver om.
Jo, Inger jag tycker också att mina syskon var alldeles för unga för att döpa sig,
och när jag tittar på fotona på mina syskon så skulle jag vilja dra ut dem från bilderna och krama och pussa dom.
Min syster var ju så liten, och jag tycker hon ser så hjärtskärande söt ut.
Undrar vad hon tänkte egentligen.
Tack för alla kommentarer och nu ska jag snart ta min bloggpromenad som jag alltid tycke är så mysig och spännande.
Önskar er alla en fin dag och kramar tillbaks.
Ja du Inger känner igen boilder från det förgångna.. de alla barn och vuxna som döptes i denna Pingstkyrka. jag har kanske inte berättat om att jag och min kusin hängde ihop med en tjej, vars föräldrar var frireligiösa och tillhörde Pingstkyrkan. Vi gick med henne ibland på de där mötena mest på skoj så klart.
Jag gillar verkligen inte vad många frikyrkor gör med sin publik.. det finns så mycket som visar avigsidornas tristess..
Tur du blev fri från det där..
Kramar o trevlig fredag och tack för goa ord inne på min Kafferast.. såg du oxså varit inne på Bloggdesign.. jag länkar med bannern nu.. han kan som ingen ann den killen.. helt enorm på att hjälpa:-)
Aha,jag hade inte rullat ner dom skrivna kometarerna tillräckligt långt ner. Anita
Det var ju bra att du gick vidare i ditt liv. Barn kan sällan välja religion när dem är små.Hoppas att du får en underbar helg. Jag ska verkligen slappa. Det har varit för mycket jobb...
=)
Hejsan Inger!
Du skriver om mycket intressanta saker och många känner nog igen sig. Men du har varit stark och orkat leva ditt eget liv trots att det kanske inte stämde riktigt överens med vad dina föräldrar tänkt sig. Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter.
Ha en riktigt fin helg! Kram Ingrid
jag tittar in här lite nu och då och " tjuvtittar på bilderna för att härda mig lite....(så liten hon är din syster.) Jag var 10 år när jag döpte mig...en liten oskyldig flicka som inte visste nåt om vad hon gav sig in i...
jag anar sååå mycket bakom dina ord...
kram och ha en trevlig helg
Svar:
Åter igen tack för så fina kommentarer och varma ord.
Det verkar också som om flera har varit i kontakt med någon frikyrka på olika sätt.
Och jag är väldigt glad över att jag frigjorde mig, och jag måste ju säga att jag sedan kände mig mycket mera hel som människa, och mindre rädd för livet efter detta eller för döden.
Jag omvärderade helt och hållet den tro jag blev uppväxt med, och använde mitt sunda förnuft som talade om för mig vad som kändes fel.
Men det tog sin lilla tid, och var inte helt lätt.
Ja, Britten, jag kan mycket väl förstå att detta väcker jobbiga minnen.
Vi har så mycket liknande upplevelser.
Tänk vad små barn ska behöva uppleva som de inte ens förstår.
Önskar er alla en fortsatt bra kväll
och kramar tillbaks
Uj uj, texten och bilderna ger mig kalla rysningar. Själv gick jag i söndagsskolan ett par år (Svenska kyrkans).
Det var rätt okej, vad jag minns (vilket inte är så mycket...).
Detta tryck som föräldrar ofta ganska omedvetet ger sina barn. Tur att tonåren skapar tumult och uppror! Fast många vågar inte lämna något som upplevs som tryggt under uppväxten.
Fanatism är ett i sammanhangen starkt ord, men hör ändå dit. Nostalgisk fanatism kan det ju bli..?
Döpte mina barn och senare har de båda själva konfirmerat sig (av fri vilja, så att säga). Min dotter fortsatte, genom att vara ungdomsledare ett par år för nya konfirmander.
Själv var jag via Huddinge kyrka på sommarläger i Jämtland, Ottsjön. Lärde känna flera nya kompisar under de tre veckor konfirmationslägret pågick. Ett ganska trevligt minne.
Frikyrkor ser jag personligen som knepiga. Regelverket, där finns ofta en stränghet. Jehova knackar på ibland, några gånger (när jag haft tid) har vi tagit en diskussion. Knepiga typer blir nog mitt bestående intryck.
Oj, tror jag får ta detta i eget blogginlägg...
Skönt att du var stark nog att lämna denna "trygghet"!
Svar:
Jo, det är nog ganska stora skillnader mellan Svenska kyrkan och frikyrkor som ofta är ganska extrema i sitt tänkande och tro.
Tror att Svenska kyrkan i alla fall respekterar mera människors olikheter i tänkande och tro.
Ser fram emot när du också tar upp detta i din blogg.
