Min barndoms vintrar
Nu har det blivit vinter igen....eller där jag bor, man kan säga att den inte kom förrän nu....
Sitter här och funderar över om jag inbillar mig ;-) att de var mera riktigt vintrar förr även i söderut i Sverige.
För vad jag minns av när jag var barn så var vi ute mest varje dag på vintern och för det mesta var det snö.
I skogsdungen Lunden utan för vårt hus i Majelden i Linköping, så åkte vi mest varje dag skidor, skridskor och även bl.a. tefat nedför kullen som fanns där.
Kommer ihåg att vi även hällde vatten på snön på kullen så det skulle bli halare så det skulle gå fortare att åka.
Och på 50-talet fanns inte de pulkor som finns idag, utan vi tog vad vi hade, som bl.a. tvättfat vi fick låna hemifrån, eller kartongpapper, masonitskivor m.m.
Senare kom något som hette tefat som vi köpte som var runda och gjorda i plåt och senare fanns de i plast. Kommer nu inte ihåg exakt hur de såg ut, men kanske någon annan kommer ihåg ?
Vad kul vi hade, och det skulle gå fort att åka, men ibland var det lite läskigt också då det var en massa stubbar och träd som vi skulle väja för.
Och killarna skulle alltid vara värst och stailade med hur fort de kunde åka, och kunde reta oss tjejer för att vi inte vågade lika mycket ;-)
Vi åkte också kälke eller bob som vi också kallade den.
Och stora snöhyddor gjorde vi också, och då menar jag stora som vi kunde gå in i.
Även på 70 och 80-talen har jag för mig att det också var mera riktiga vintrar och snö.
Kommer ihåg hur jobbigt det ibland kunde vara att gå med barnvagn med min dotter till dagis.
Men sedan skaffade vi en pulka istället.
Så jag tror inte jag inbillar mig att det var riktigare vintrar förr ;-) Och att alla årstider var mera normala.
Eller vad säger ni ?
PS. det är jag på bilden ;-)
* Ont i själen syns inte alltid
Bilden är gjord av foton jag använt från: http://www.sxc.hu/index.phtml
Tänker på att det finns människor som går omkring med sår i själen som inte syns utåt.
Munnen ler, fast hjärtat gråter.
Hur människor kan dömas för att de inte alltid reagerar som förväntas, eller p.g.a att det inte syns utåt att de har det jobbigt.
Det händer också tyvärr att människor drar sig undan från en människa som upplever sorger, svåra saker eller inte mår bra.
Kanske det beror på att de inte vet hur de ska bete sig eller av rädsla inför tanken att sorger och svåra saker också kan drabba dem.
Men det är inte alltid att en människa som har det svårt eller har drabbats av sorg orkar be om hjälp.
Men oftast tror jag att det räcker att en medmänniska bara hör av sig och frågar hur det är.
Man behöver inte säga så mycket, det räcker med att visa att man bryr sig, och att man respekterar hur den människan känner det.
För blir en människa sviken och lämnad ensam i svåra tider och sorger, är risken stor att hon sluter sig och vågar sedan inte räcka ut handen och be om hjälp.
Vad tror och tänker ni om detta ?
Det blev mina små funderingar idag och som vanligt med en liten bild.
* Stora katter / nordöstra USA
Jag har en vän i nordöstra USA, som har berättat för mig om de olika vilda djur som finns där.
Bland annat en hel del kattdjur som bl.a. lodjur, bergslejon och pumor, och även Bob cats, som jag inte hittade det svenska namnet för.
Kanske någon av er vet vad denna katt heter på svenska ?
Bilderna ovanför är på en en sådan kisse ;-)
Katten hade av någon orsak kommit nära husen, antagligen för att söka mat, och fotona är tagna inifrån huset med katten på altanen tittande in genom det stora fönstret.
Den är väldigt stor, som jag kunde se när jag jämförde med möblerna som fanns där på altanen.
Och kissen var nog av någon orsak väldigt desperat eftersom den kom så nära, och de som bor i huset var nog glada över att vara inne, och även att deras husdjur var det.
Visst är det fantastiska foton !
Och jag kunde inte låta bli att göra en liten bild med kissen i mitt grafikprogram. Mixtrade lite med färger och effekter osv.
Den översta bilden är den jag gjort. och nedanför min bild är originalfotona som jag lyckades göra den översta bilden av.
Jag älskar kissar, men vet inte om jag skulle vilja möta en så stor kisse.
Skulle ni ? :-)
Jag och duvan
När jag var liten hittade jag en gång en duva som verkade vara skadad i ena foten och inte kunde flyga ordentligt utan bara hoppade omkring.
Jag tyckte så synd om den och på en stubbe i Eklunden, den lilla skogsbacken utan för vårt hus i Majelden, så gav jag den mat varje dag och den kom dit och åt.
Den blev så van vid mig och tam, så jag kunde vara bredvid den när den åt, och den satt ofta en bra stund med mig.
Varje dag, två gånger om dagen kom duvan till den stubben vid exakta klockslag, och väntade på mig för att få mat.
Jag kom så nära den lilla duvan och kunde t.om hålla armarna runt omkring den.
Men om något annat barn kom i närheten så blev den rädd.
Det var bara mig som den kände sig trygg med.
Undan för undan verkade duvan må bättre, och kunde flyga längre sträckor, och en dag stannade den extra länge hos mig,
och dagen efteråt såg jag den i flocken bland de andra duvorna, och den slutade att komma till mig.
En dag senare på hösten när vi barn satt vid fönstred så kom en duva, exakt lik denna och satte sig på fönsterbläcket och tittade på oss.
Efter en liten stund flög den iväg och jag såg den aldrig mera.
Jag och mina syskon sa då till varandra att den kom nog för att säga adjö.
Nu efterår så tror jag nog den var en ungduva som nog inte hade lärt sig att flyga riktigt.
Men detta är ett så sött minne för mig.
Lyckan jag kände av att få hjälpa denna fågel så den blev frisk igen.
Bilden här ovanför har jag gjort av tre olika foton / bilder då jag inte hade någon bild på denna duva på stubben. Jag visar även nedanför bilden de tre bilderna jag använt.
Och det är naturligtvis jag på bilden.
Flickan och nallen
Jag kommer då och då göra inlägg med olika berättelser som kommer att ha en egen kategori här i bloggen med namnet: Berättelser
De har verklighetsbakgrund men med lite ändringar och utan namn
Detta är min första berättelse: - Flickan och nallen
Det var några dagar före jul och och den lilla flickan och hennes mamma var ute och handlade, och de gick även in i en affär där det fanns leksaker.
Flickan tyckte naturligtvis det var så spännande och mamman sa att hon kunde välja ut något att önska sig i julklapp.
Bland leksakerna fanns en nalle, som flickan plockade upp för att titta på.
Och direkt sa hennes mamma,... oj, den nallen verkar du tycka mycket om.
Ja, sa flickan och höll nallen tätt intill sig
Men oj, tycker du så mycket om den frågade mamman.
Ja, sa flickan och kramade nallen ännu hårdare, då hon såg hur glad och rörd, hennes mamma blev över att hon tyckte så mycket om den.
Mamma tog nallen och bad flickan vänta, men sa samtidigt att hon lovade inget.
Fast visst förstod nog flickan att hon kanske skulle få nallen i julklapp,
men samtidigt sneglade hon på de andra fina leksakerna som fanns där, som hon ännu hellre skulle velat ha.
Men mamma var ju så glad och hon hon ville inte göra henne besviken.
De har verklighetsbakgrund men med lite ändringar och utan namn
Detta är min första berättelse: - Flickan och nallen
Det var några dagar före jul och och den lilla flickan och hennes mamma var ute och handlade, och de gick även in i en affär där det fanns leksaker.
Flickan tyckte naturligtvis det var så spännande och mamman sa att hon kunde välja ut något att önska sig i julklapp.
Bland leksakerna fanns en nalle, som flickan plockade upp för att titta på.
Och direkt sa hennes mamma,... oj, den nallen verkar du tycka mycket om.
Ja, sa flickan och höll nallen tätt intill sig
Men oj, tycker du så mycket om den frågade mamman.
Ja, sa flickan och kramade nallen ännu hårdare, då hon såg hur glad och rörd, hennes mamma blev över att hon tyckte så mycket om den.
Mamma tog nallen och bad flickan vänta, men sa samtidigt att hon lovade inget.
Fast visst förstod nog flickan att hon kanske skulle få nallen i julklapp,
men samtidigt sneglade hon på de andra fina leksakerna som fanns där, som hon ännu hellre skulle velat ha.
Men mamma var ju så glad och hon hon ville inte göra henne besviken.
* Om Reinkarnation del 2
Skriver här åter igen om mina tankar om livet efter detta och om reinkarnation som jag tror kan vara möjligt.
Eller om det eventuellt är minnen som lagras i vårt undermedvetna och förs över i generationer.
Och att det finns ett liv efter detta tror jag starkt på och det ger mig stor trygghet.
Som jag skrev i mitt föra inlägg så har jag varit med om vissa saker som för mig kan tyda på tidigare liv,
och även flera av er som skrev kommentarer i mitt förra inlägg, berättade om att t.ex. varit på vissa platser och kännt igen sig,
eller precis som jag återkommit i flera drömmar till en plats jag aldrig varit på i detta livet m.m.
Som jag skrev då, har jag haft s.k. flash-backs och kännt mig som förflyttad till en annan tid och händelse.
Det hände mig t.ex. en gång när jag satt i ett tunnelbanetåg, och framför mig satt ett par kvinnor och pratade polska.
Helt plötsligt kändes det som om jag förflyttades till en annan tid och situation.
Jag befann mig i ett mycket gammalt tåg, med träbänkar och själv låg jag nerbäddad / eller åtminstone låg framför ett par kvinnor som pratade samma språk.
Detta varade nog bara ett par sekunder, och jag kände mig väldigt påverkad av det, och även fast detta hände för många år sedan så minns jag detta så starkt.
Kommer också ihåg när jag för första gången såg t.ex. serien Berlin Alexanderplatz, och denna plats ligger i Tyskland Berlin.
I början av filmen visades bilder av gatorna där, och jag blev plötsligt så berörd och började storgråta.
Och jag fattade inte alls varför, för jag har ju aldrig varit där.
Samma hände också första gången jag hörde zigenarmusik. Jag blev så rörd och började gråta då också, och har alltid känt en stor dragning till deras musik och dans.
Jag har aldrig haft kontakt med romer eller hade inte heller innan hört deras musik, eller sett danser osv.
Så jag har funderat mycket över detta.
För flera år sedan läste jag i en tidning att på Berlin Alexanderplalz fanns förr ett kafé där det brukade spelas musik och även romsk sådan.
Och detta skulle ha varit under tiden av något av världskrigen, eller emellan dem
När jag läste detta så kände jag mig väldigt skakad och berörd.
Tyvärr har jag inte den tidningen kvar eftersom den ,precis som en massa andra saker försvann vid en flytt för länge sedan.
Gamla sånger av Marlenae Dietrich osv, har också berört mig väldigt mycket, men jag har aldrig fattat varför.
Jag hörde aldrig dessa sånger eller musik under min uppväxt.
Dessa saker som jag berättar har berört mig väldigt mycket, och följt mig hela livet utan att jag kunnat förstå varför.
Och efter mitt förra inlägg om detta ämne och de fina och intressant kommentarer jag fick då, så vågar jag nu berätta om dessa saker.
Man blir ju lite rädd för att bli betraktad som knäpp ;-)
men nu tog jag mod till mig och berättar.
Vad tänker och tror ni om detta, och har ni varit med om liknande saker ?
Och som vanligt blev det också en liten bild.
* Livet efter detta / reinkarnation ?
Idag har jag funderat lite över livet efter detta och gjorde som vanligt en liten bild till mina funderingar.
Det finns de som tror att reinkarnation finns och jag tror inte det är helt omöjligt.
Har hört och läst om personer som berättar om att de varit på platser och genast kännt igen sig, eller till och med har kunnat peka ut platser fast de aldrig varit där i detta livet.
Själv har jag i drömmar varit på en plats jag inte varit i verkliga livet, och återkommit dit flera gånger i mina drömmar.
Har också ett par gånger haft s.k.flash-backs, eller hur jag ska förklara det, och känt mig förflyttad till en annan tid och situation.
Eller om det istället för reinkarnation kan vara minnen som hänger sig kvar från de som gått bort.
Och tanken om ett annat liv, och att de som gått bort kan kontakta oss eller åtminstone kan visa sin närhet, har ju blivit alltmer accepterat nu.
Som t.ex. i TV-serien det Okända m.m.
Det är så mycket vi inte vet, och hur det egentligen förhåller sig får vi bara veta den dagen vi själva lämnar det här livet och går över till andra sidan.
Själv finner jag en stor tröst i att det finns ett annat liv efter detta.
Och jag tror att vi då också möter de kära som lämnat oss, och att de vakar över oss tills dess.
Vad tror och tänker ni om det hela ?
Jag under ett år gammal
Jag satt idag och sorterade lite foton, och tänkte det kunde vara kul att visa foton på när jag var riktigt liten.
Det översta kortet är på mamma som håller mig i famnen, och det är det första fotot som finns på mig, och där är jag inte gammal.
Det är år 1950 och mamma var nästan 30 år, gammal.
De andra bilderna är också på mig och om den högra bilden sa mamma att jag sa: blamma ( blomma ;-)
Och på den vänstra bilden står jag vid min barnvagn.
Som ni ser såg barnvagnarna mycket annorlunda ut då, och denna var gjord av trä.
Kläderna jag hade på mig hade min mamma sytt och stickat.
Hon gjorde de mesta av våra kläder när vi barn var små.
Visst är det söta bilder !
