Självkänslan / frikyrkan
Har funderat över hur mycket självkänslan betyder och hur den byggs upp.
Att vara respekterad och omtyckt som man är.
Och jag tror att mycket av vår självkänsla byggs upp i barndomen.
Jag kommer ihåg från min uppväxt, att det var stora förväntningar på mig, som bl.a.hade mycket att göra med den tro och frikyrka mina föräldrar var med i.
Jag var till mina föräldrars glädje en mycket "gudfruktig" , snäll och lydig flicka, som uppträdde som förväntades av mig, och som inte gjorde så stort väsen av mig.
Mamma hade också sin dröm om att jag skulle bli missionär i något land som t.ex. Afrika.
Det hade varit hennes egen dröm som hon själv inte lyckades uppfylla, så det blev jag istället.
Och detta fick mig att tro under min uppväxt att jag var "kallad" av Gud till det, som det hette.
Så mamma var otroligt stolt över mig p.g.a detta.
Men nog hade jag mina kamper inom mig, rädslan för att inte kunna leva upp till alla förväntningar,
och när tvivel kom angående tron, så låg jag ofta på knä på bl.a. på bönemöten i kyrkan och grät och bad till Gud att ge mig tron tillbaka och att ge mig tecken om vad han ville med mitt liv.
Det var dessa tecken jag väntade på i hela min barndom och uppväxt,
och ibland tyckte jag mig uppleva dem, men mest bestod det i att gråta och be till Gud om dem.
Minns alla dessa gånger jag låg på knä och grät och bad att Gud skulle förlåta mig för mina synder och även förlåta mig för syndiga tankar jag haft.
Jag tror att det är förödande att inte vara älskad för den man är, utan bara för hur man lever upp till andras förväntningar och även Guds som jag fick lära mig.
Och man fick ju absolut inte förhäva sig, utan skulle vara ödmjuk.
Alltså inte själv visa eller glädjas åt saker man var bra på eller kunde.
Och dessa saker man kunde eller gjorde skulle naturligtvis vara accepterade i denna kyrka.
Jag brukade ofta sjunga i söndagsskolan och på barnmöten osv. och en gång bad de en kompis till mig att sjunga tillsammans med mig.
Min kompis var väldigt tveksam och vågade inte, och jag försökte uppmuntra henne med att säga: att det är inte så farligt...... ( kommer inte ihåg riktigt vad jag sa....)
Men kommer ihåg reaktionen från kvinnan som hade söndagsskolan och barnmötena,
att hon reagerade ungefär som om jag hade "förhävt mig" och inte var ödmjuk...
Så jag fick sjunga allt mindre efter det.
Jag kommer ihåg hur ont det gjorde i hjärtat och den skam hon fick mig att känna.
Ja, detta var lite mera om min uppväxt inom denna frikyrka som jag kände för att skriva om.
Och fotot överst här är på mig när jag var barn,
och jag tror att bilden talar väldigt mycket för sig själv.
Jag var inte gammal på den bilden, i alla fall inte över 10 -11 år.
Men som jag berättat förut här i min blogg, så lyckades jag när jag blev äldre, att frigöra mig från denna tro och som det var då extrema frikyrka.
Och jag är glad över att jag klarade det.
Vilken känsla i magen vissa barndomsminnen ger.....!
Inger min vän ! jag har sagt det förut och jag säger det igen hur ofattbart mycket vi har lika i vårat bagage....min pappa närd eockså en dröm om att jag skulle evangelisera och trodde också att jag var så att säga kallad av gud..som du såg tidigare i dag inne på min blogg så funderar jag också mycket kring detta med självkänsla..och tänker ungefär som du och det som man inte får som barn fäljer med en upp i vuxen ålder...får man inte känna att man duger som man är när man är liten jaa då blir det svårare när man blir äldre...man får kämpa på ett annat vis...jag sjöng också i frikyrkan mpnga gånger mot min vilja stod jag där framme och sjöng " Ljusa barnatro " med en stor klump i bröstet...
Det är så skönt på nåt vis att veta att man inte är ensam om vissa upplevelser...tack för att du delar med dig...
Ja visst är det violer...jag tänker violer till mor...
Du beskriver så bra de här känslorna man kan få i sin barndom av en mycket kristen miljö. Det här skuldbeläggandet hela tiden..
Minns när jag läste barnens bibel om att Gud en dag skulle sortera de han ville ha på höger sida och de han inte ville ha på vänster sida.
Naturligtvis tänkte jag att jag skulle hamna på vänster sida.
jag tror att självkänsla bygger man upp under livets gång för många människor som haft det jättesvårt i livet har ju kommit ur det svåra.
Hoppas du får en bra helg,jag har precis kopplat in minn dator så jag hinner ej skriva så mycket det blir en snabbvisit hos dej.
Min käre pappa hjälpte mej så allt i datorn är räddat.
pust
Kramis
Ja du Inger, jag tror att detta har präglat dig så mycket.. När man ser de här frireligiösa samfunden och deras möten på TV så baxnar i alla fall jag. Tycker inte det är något trevligt ställe att ta med barnen in i detta vuxenliv alls.
Tur du frigjorde dig som du gjorde och att du nu ser tillbaka är väl inte så konstigt. Känns alltid så skönt när man kan skriva av sig så här som du gör.
Kram o ha en fin dag i morgon.. visst är det då den stora finalen går av staplen:-)
Tar det som det är, men ska i alla fall köpa hem lite ostbågar och Loranga;-)
Kramar
Har en vän som har en bakgrund som liknar din.
Måste varit svårt...
jag är övertygad om att självkänslan grundläggs i barndomen. Känner man sig inte trygg och älskad för den man är, då får man problem med det när man blir äldre. Jag kände själv att jag inte dög för mina föräldrar annat än när jag presterade bra skolbetyg, så jag tog med mig det där högpresterande beteendet upp i vuxen ålder. Ledde till slut att jag körde nästan helt slut på mig själv - innan jag förstod varför. Försöker nu lära mig av detta och vara en bra mamma som inte bara belönar höga skolbetyg. Det viktiga är att visa sitt barn kärlek, ofta - och för den person barnet är.
Tack för att du berättar. Vilken rörande bild, synd att det fanns så mycket rädsla och ängslan.
Jag är tacksam över att ha vuxit upp utan press på gud. Jag gick frivilligt i söndagsskolan. Missionsförbundets. Men tillhör den generation som växte upp med jantelagen. Hoa, vad mångas sjävkänslor förstördes. Man var högmodig om man framhöll sig själv eller tyckte att man gjort något bra. Fy skam på dig! Fast man nu vet att detta var absolut fel så sitter det kvar där inne. Lägg till en frikyrklig bakgrund till detta så är det tortyr.
Jag är glad att du Inger har kämpat dig ur detta. Det är beundransvärt.
Många kramar din vän.
Så många barn som har fått sin självkänsla förstörd av vuxna, som i sin nit trodde att dom gjorde rätt...alltför många!
Ja nog präglas man mest i sin uppväxt, och många olika saker har man med sig i sin ryggsäck...
Religösa, misshandel, spritproblem, ja det finns många saker att räkna upp... Bilden var mkt talande!
man föds till små hjälplösa paket, som vuxna och omgivning ska forma.....
det problem och svårigheter, som vissa får vara med sej, om i sin barndom, följer med sedan hela livet.
min barndom präglades av alkohol och bråk, som är väldigt vanligt i svenska samhället och i övriga världen.
det är sådanna minnen som får följa mej.
Barn gör inte som man säger, utan som man gör...eller hur var det...barn präglas av beteende..
och det hänger tyvär med hela livet...Inte lätt att släppa taget....men du har klarat av det...men fortfarande sticker det som nålar i dig..när du tänker tillbaka på din barndom....ha en skön lördag...kramiz
Strongt gjort att resa sig upp ur den förkrossande attityd som präglt Din barndom. Hoppas nu Du fått blomma ut och vara Dig själv. Självkänslan är ändå bräcklig, vi behöver uppmuntra och stötta varandra.
Jag hade lyckan att växa upp med ständig uppmuntran och kärlek och det har stärkt mig. Ändå tappar jag ibland all självtillit och då händer det att jag ber till Gud om styrka. Gick i söndagsskolan men tog inte skada av det.
Svar:
Det känns skönt att få skriva om detta och tack snälla ni för alla så fina, varma och intressanta kommentarer.
När jag var mitt upp i livet med arbete, familj, barn osv. så stängde jag av allt som har hänt i min barndom,
och jag hade flyttat från min barndomsstad hit till Stockholm.
Men jag märker att minnena poppar upp på ett annat sätt nu,
och att jag även förstår mera nu hur min uppväxt egentligen har påverkat mitt liv.
Ja Britten, tänk vad mycket lika vi har i vårt bagage, att vi upplevt mycket liknande saker när det gäller frikyrkan.
Jag är så glad över att vi träffades här på nätet, och jag känner samma sak som du, att det är skönt på något vis att veta att man inte är ensam om vissa upplevelser.
För mig att veta det, gör att det lättar lite mera.
Och ja visst kommer jag ihåg sången: Ljusa barnatro...och jag ryser när jag minns...
man skulle visa upp ett glatt och lyckligt ansikte, för det var ju så det förväntades av en.
För man blev ju lärd att hade man denna tro, så var man lycklig....
Tack snälla Maria Granberg, och jag kommer också ihåg att jag läste och även hörde i söndagsskolan att Gud en dag skulle sortera de han ville ha på höger sida och de andra på vänster sida.
Och när jag gick i söndagsskolan och på barnmötena så talades det också om svarta och vita hjärtan
och att man fick fläckar på hjärtat om man gjorde något fel, eller tappade tron.
Och ja, som jag själv tror och som flera av er andra också skriver här så byggs nog självkänslan upp i barndomen,
och om man inte får känna att sig trygg och älskad för den man är så kan man få problem sedan när man blir äldre.
Och ja Eva, det är så viktigt att visa sitt barn kärlek och ofta för den person barnet är.
Jag var själv också mycket uppmärksam på detta när min dotter växte upp,
och visade att jag älskade henne och respekterade henne som person.
Mina föräldrar försökte med det religiösa med min dotter, men då röt jag till och protesterade.
Åter igen tack mina vänner för alla kommentarer, även om jag inte kan nämna alla i mina svar, för mitt svar skulle bli för långt.....
så läser jag med värme varje kommentar,
och tack för det ni också delar med er av egna erfarenheter.
Och ja det finns olika upplevelser i barndomen som kan påverka självkänslan.
Önskar er alla en fin Lördag och stora kramar till er alla.
Jag har själv vuxit upp i ett troende hem men inte alls den typen där du vuxit upp.Så jag har kvar min tillit till tron...men jag förstår mycket väl din inställning efter den uppväxt du haft.Att som barn måsta leva upp till omgivningens i mina ögon onormala krav är inget ett barn mår bra av alls.
Självkänsla är viktigt. Min son är bevis för det, för mig. Han har alltid haft ett gott...till slutet av sexan och i början av sjuan bara föll han. Skolan givk inget bra, hans ögon blev tomma.. han var liksom borta.
Idag har jag kämpat med honom, dragit upp honom fårn alla Ig...fått honom att våga tro på sig själv igen.. och hans ögon börjar sakta få mer liv igen... han har minst G i alla skolämne...
Han är mer säker på sig själv igen....
Självkänsla är viktigt... jag kan känna att jag inte alltid har det och kan skylla skolan för det. Jag var aldrig ngn mönsterelev, kämpade hårt men till mindre nytta... ville ofta försvinna i klassrummet...
usch ja... det är viktigt.
Minns en fin scen från "Elvis Elvis" där Elvis får prova en kostym och damerna (Elvis mor och mormor) säger att Elvis är för liten. Då ryter morfar till och säger; Det är inte grabben som är för liten, det är ju kostymen som är för stor!
Tycker den lilla scenen passar in i din historia Inger. För så många barn och även ungdomar vill bara bli sedda för den de är. Större krav ställer de inte. Att sedan vuxna och även jämnåriga kamrater inte klarar detta lilla krav, ja det kan väl göra vem som helst irriterad/arg/ledsen?
Att man måste vara till lags, lite självförnekelse bit för bit...
Man vill ju bara att alla ska gilla en och just barn tror jag ofta trillar dit. Undrar hur många ungar som ställer upp på de önskningar som föräldrarna själva har? Som kanske tränar hårt i någon sport utan att de egentligen själva vill, men som gör det för att pappa och/eller mamma vill.
Eller som i ditt fall, är med i en djupt religiös grupp och deltar i andakt, söndagsskola mm för att så gör/vill mamma och pappa.
Tror problemet finns där, för rätt många...
Kanske var det värre förr, men tror just önskan att bli sedd är ett stort behov även idag.
Barn tycker jag inte skall bli intvingade i frireligöst, det skall komma av sig naturligt. När min son var liten så fanns det ingen dagsisplats och då höll kyrkan på att bygga ett dagis som kommunen tipsade mig om. Jag var där på en "öppet hus - kväll" jag fick kalla kårar med en gång, då personalen berättade att de skulle be middagsbön varje dag osv... Herregud, min son var endast ett år då, hur skulle han kunna ha en fri vilja då ? kram
Så söt du var/är :-)
Tror som du att grunden för vår självkänsla byggs i barndomen. Har läst någonstans att det är de första fyra åren som är avgörande för resten av livet. Det är då som grunden läggs.
Känner så mycket igen mig i känslan du beskriver från barndomen, med krav och andras förväntningar, trots att jag inte är uppväxt i en frikyrkofamilj, utan snarare tvärtom.
Min mamma var/är kroniskt deprimerad har jag förstått som vuxen, och det är förödande för barn att växa upp med en mamma som är som ett ledset litet barn. Vår pappa var nog snäll, men ganska "svag" och frånvarande. Både min syster och jag lider av dålig självkänsla.
Det är något man kan jobba med som vuxen, men det känns som om självkänslan blir som en färskvara som måste fyllas på hela tiden. Jag inbillar mig att om man fått den med sig som barn så "sitter" den där i botten någonstans.
Du som brytit dig loss från frikyrkan är nog en stark person. Det låter så då du skriver.
Man får bli stark på annat sätt.
Har du läst Mia Thörnbloms böcker "självkänsla nu" och "Mera självkänsla!"
Annars är de mina boktips till dig :-)
Ha det bäst
Kram
Cattis
Hoppas att din dag har varit lugn och skön...själv åker jag och jobbar nu kramiz
Hejsan! Säger tack för vad Du skriver, för barndomen präglar resten av vårt liv, sedan får många säga annat.
Vi kan jobba med vårt självförtroende, men grunden finns där och lurar hela tiden.
Är själv uppväxt i ett totalt kärlekslöst hem, minns inte att jag någon gång i livet fått en kram från mina föräldrar, däremot stryk med bl.a mattpiskare, mycket gräl och bråk mellan föräldrar, och som barn tog jag ansvar för detta och försökte göra så mkt jag kunde för att dom inte skulle bråka. Betraktrar väl mej själv som sk maskrosbarn som överlever och klarar mej bra men har väldigt svårt att lita på andra människor, men det viktiga tycker jag är att man är medveten om sina brister och talar om för andra som finns i omgivningen idag.
Kram //annette
Svar:
Åter igen tack för alla så fina kommentarer och det ni också delar med er av era liv.
Det är så mysigt att i bloggen kunna dela med oss av olika saker både i inlägg och i kommentarer
Jo, jag tror också som flera av er skriver att grunden till självkänslan byggs upp i barndomen, och har den då naggats i kanten, så får man många gånger det extra jobbigt när man växer upp och även som vuxen.
Så rörande det du Jayne berättar om din son, och jag kan tänka mig det var mycket svårt att se när han fick det så jobbig.
Och så glad att det går bättre för honom nu och från mitt hjärta jag hoppas det fortsätter så.
Det du Erik skrev om scenen från "Elvis Elvis" där det egentligen var kostymen som var för stor för den lille killen var mycket talande...
Och ja, barn och ungdomar vill bara bli sedda för den de är, men att hela tiden behöva vara till lags orsakar nog självförnekelse, vilket jag upplevde under min uppväxt.
Och sedan fanns dessutom denna Jante-lag som någon av er skrivit om här i en kommentar.
Vilket jag också tror orsakade stor skada.
Kan tänka mig Jeanette, att du blev chockad när på detta dagis de ville att alla små barn skulle be middagsbön, något det ville påtvinga barnen...
Måste ha varit jobbigt för dig Cattis, att växa upp med en mamma som var kroniskt deprimerad, och inte då veta att detta var det det berodde på.
Men även om man som barn vet det, så hjälper det ju inte mycket när man växer upp och ska forma självkänslan.
Tack för dina varma ord, och tack för tipset på boken.
Och oj, Anette det där med stryk känner jag också igen.
Speciellt min två år yngre bror fick mycket stryk på olika sätt, och det gör ont när jag tänker på det.
Det måste också ha varit så svårt för dig att växa upp utan att någonsin fått en kram från dina föräldrar.
Sådant är ju förödande för ett barn och dessutom behöva vara vittne till gräl och bråk mellan föräldrarna.
Kommer själv ihåg ett par tillfällen när jag som riktigt liten försökte få mina föräldrar att inte bråka.
Begreppet Maskrosbarn tycker jag är så fint,
för det symboliserar oss som fått gå igenom mycket men ändå på något sätt lyckas överleva och klarat oss någorlunda bra i livet.
Men visst finns ärren kvar i själen efter saker man varit med om, plus att tilliten till andra människor har naggats i kanten.
Åter igen, tack gulliga ni för alla kommentrarer som jag vårdar ömt i mitt hjärta,
och en liten tröst är nog också i alla fall att veta att vi inte är ensamma.
Önskar er en fin fortsatt sommardag och stora kramar till er allihopa.
PS, ja tack Vivan, min dag har varit ok, och önskar dig en bra dag på jobbet.
Bilden på dig talar för sig själv utan inlägg av ord. I dina ögon går det också att utläsa mycket. Har så svårt att sätta mig in i hur det var att för din del växa upp med detta. En järnvilja att tar sig ur det i vuxen ålder är med all sannolikhet ett måste, för att kunna välja en bättre väg för sitt fortsatta liv. Det hade du, egentligen skulle du blivit så formad av det här att det också kunde varit en omöjlighet att ändra livsstil. Vad jag menar är att det kunde blivit så djupt rotat, att du fortsatt på den vägen.
Kram vännen
Svar:
Ja, Erika, jag tycker själv också att bilden talar för sig själv.
När jag själv tittar på den lilla flickan som en gång var jag, tårar kommer i mina ögon, och mitt hjärta blir så sorgset...
så många minnen...så mycket rädsla och oro, som ett barn inte ska behöva uppleva.
Jo, jag hade nog en järnvilja eftersom jag lyckades frigöra mig från allt detta.
Men det var inte lätt att bli fri från vissa tankemönster, rädslor osv.
Men det gick och det är jag så glad över.
Men jag känner andra som inte lyckades och hos dem allt var så djupt rotat, och jag har blivit förskräckt när jag mött flera av dem. Hur skadade de blivit...
Tack för din fina kommentar och stora Kramar tillbaks.
