Abort - hur jag blev behandlad
Men beslöt mig för att ja, det vågar jag...
Känner att jag kan skriva om och dela med mig om olika saker här i min lilla blogg.
Kanske det också kan vara bra för någon som upplevt liknande, att veta att man inte är ensam...
Detta som hände var en tid efter att min dotter fötts i början av 70-talet, och jag upptäckte att jag var gravid igen
men jag var ensamstående och i en mycket jobbig situation med hennes pappa plus andra saker.
så jag insåg att det var inte alls lyckat att skaffa ännu ett barn till världen just då.
Så jag gick till sjukhuset för att söka abort.
På den tiden var man tvungen att prata med en kurator först, och det gick bra och hon förstod min situation.
Innan dess hade jag fått en spiral insatt.
Och då jag fick den insatt så hade min mens gått över tiden minst ett par, tre veckor, men läkaren som satte in spiralen sa att jag inte var gravid.
Vilket senare visade sig att jag faktiskt var.
Så kanske det också p.g.a detta var tur att jag gjorde abort, för vem vet om den insatta spiralen kunnat skadat fostret.
På besöket innan aborten blev jag lovad att bli sövd.
Men när jag kom till sjukhuset för att göra aborten så blev jag inte alls sövd, utan lagd i en gynstol och fick bara lugnande sprutor.
Även om jag fick bedövning så verkade den inte alls.
Och detta är det vidrigaste jag har varit med om i hela mitt liv.
Jag kände allt de gjorde, hur det vreds och skrapades inuti mig,
och jag låg där hjälplös och kunde inte göra någontin utan grät och vred mig i plågor.
Men de gjorde inte uppehåll utan bara fortsatte...det var så fruktansvärt.
Usch jag ryser fortfarande när jag tänker på det...och fattar inte hur de kunde vara så grymma och utsätta mig för detta.
Jag kommer fortfarande inte ihåg på vilket sätt jag kom hem,
men att jag kände mig så chockad av det jag varit med om. Så ensam och utlämnad.....
Men som tur är så visste jag att jag gjorde rätt, men visst har det kommit stunder då jag undrat....
Men så är livet...ibland måste man göra svåra val.
Men det kändes bittert att bli behandlad så under ingreppet.
Hoppas ni inte tycker mitt inlägg var för jobbigt att läsa, men jag kände för att dela med mig av denna erfarenhet.
Kanske det finns någon fler som varit med om liknande jobbiga saker.
Kram
Hej!
Varför skulle Du inte våga skriva om detta?
Så hemskt att behöva uppleva sådant i en den utsatta situationen Du befann Dej i då.
Har hört lite liknande händelser, men inte under de senaste åren, vet inte om det kan förekomma även idag, hoppas verkligen inte att det finns sådan personal inom sjukvården idag!
Abort måste ju i sig vara ett svårt beslut att ta, men ibland i livet måste man ju ta svåra beslut och Du gjorde det som var den enda utvägen för Dej just då, att sedan bli behandlad på detta sätt är ju så grymt, så ord finns inte.
Tyvärr så är det ju så också att när man blir så illa behandlad som Du blev i det utsatta läget så har man inga tankar på att anmäla, vilket borde gjorts!
Men det känns bra att Du känner att Du gjorde det rätta även idag!
Stora Kramen //annette
Men Inger min Goa vän, jag gråter,,sorry sorry,,,
Vad du fått gå igenom..Det låter jättesvårt,,men jag förstår att det måste ha varit ett helvete för dig just då, ett litet barn hemma, och sedan bli gravid igen...Jag kan inte säga att jag förstår hur du kände, få då skulle jag ljuga, när jag inte själv varit med om något så jobbigt,,,men förstår att du själv har insikt om det du gjorde var rätt...
Skönt för dig att skriva om det...det är ju det som man bör göra, för att komma över jobbiga situationer.. Starkt av dig att göra det..Bra gjort,,,Den största varmaste kramen till dig Inger från en annan Inger,,,
Starkt av dig att berätta....
Ibland är det ju skönt att få skriva av sig....
Ja det måste ha varit en traumatisk upplevelse för dig....sådana är svåra att glömma bort....
Jag hoppas att du kan lägga detta lite längre bort bakom dig nu....
Massa varma kramar
Margaretha
Starkt att läsa! Det är ofattbart hur du blev behandlad, i en sån situation är det ju extra viktigt att bli bemött med respekt och varsamhet! Kram på dig!
Din berättelse berör! Det måste ha varit vidrigt! Ibland undrar man ju om det var tillåtet att göra så här eftersom det var just en abort och inte ett annat kirugiskt ingrepp. Abort ansågs ju av många på den tiden som förkastligt och egentligen fel. Men i Din situation var det säkert helt rätt och det måste kännas skönt så här efteråt att känna att det var ett bra beslut.
Minns med fasa hur jag efter min första förlossning blev sydd med både silke och catgut utan bedövning. Och det var c:a 30 stygn. Jag var nästan medvetslös av smärta på slutet. Och precis som för Dig så var det ingen som brydde sig om mina uttryckliga plågor
fy vilken skräckupplevelse, att inte få bli sövd, och att inte bedövningen tog heller.
hur många tror du inte som fick den behandlingen då?
kan förstå att du kan ha tankar efteråt, om du inte gjort det, hur det hade blivit då.
Men lilla du, va lessen jag blir för din skull och samtidigt arg. Varför fick du inte bli sövd har jag svårt att förstå. Jag har genomgått en abort jag med och vet att det är tungt vissa gånger då man tänker på det men jag fick sova, jag slapp gå igenom det du gick igenom. Jag hoppas att detta inte händer idag, att ingen ska behöva genomgå det du gick igenom. Starkt gjort av dig att våga berätta det här, kanske lättar det lite då du fått skriva av dig, berätta vad du gick igenom. Ha det så bra nu och många kramar till dig/leila
Käraste älskade du.. Jag har under en mycket lång tid följt din fantastiska blogg. Och jag häpnar över alla dina fantastiska bilder samt alla dina texter du hämtat och skrivit från din barndom. Jag blir så innerligt tillfreds av att besöka dig. Ibland får jag lite att tänka på och ibland blir jag påmind om händelser från min egen barndom det känns gott! Ibland får jag skratta lite tack vare dig.
Det du just nu berättar om visar med vilken kraft och styrka du lyckats ta dig igenom detta svåra beslut dessutom ensam. Ingen skugga ska falla på dig du gjorde vad du då ansåg rätt.
Jag är helt och fast övertygad om att du med din inställning till livet. Du med din enorma empati. Du med din kärlek till dina medmänniskor. Du med all förkärlek till livet.
Du skulle aldrig någonsin sätta dig själv främst. Du ser alltid till alla andras bästa.
Men nu kommer jag här.. Älskade raraste du.. Pekar med hela handen -------->>>>>> Ta hand om dig vännen. Gör vad du vill bara tu tar hand om dig.
Kramar i tusental
SolSkuggan
Tyvärr, tror jag inte det var alltför ovanligt på den tiden att kvinnor som gjorde abort behandlades illa. Det var många i samhället som tyckte att abort borde vara förbjudet, att kvinnorna "fick skylla sig själva" eller "de borde tänkt sig för innan" osv. Jag är inte ens säker på att det fanns någon instans att anmäla sådana här händelser till, då...
Idag hade det varit ett anmälningsfall, utan tvekan! Jag förstår att du har svårt att förstå varför det hände och att lämna det helt bakom dig.
Klåpare! Klantaschlen... Men själv såg jag en simklubbkompis drunkna framför mina ögon, vi var några som försökte hjälpa honom. Fick ingen terapi eller sitta i någon samtalsgrupp. Det fanns inte då, sent 60-tal. Nu bildas snart en krisgrupp om någon får en sticka i fingret. Nää, nu var jag lite dum, men lite överdrivet känns det ibland. Så klart de närmast drabbade ska få en chans till att bearbeta tragedin. Men hela samhällen behöver kanske inte krisa ihop. Men tillbaka till din berättelse. Jag hoppas verkligen aborterna idag är bättre än de var förr! Vad jag vet kan man få (vid behov) göra som en liten cermoni om fostret nått en viss ålder, men det gäller kanske mer vid missfall. Men vården har väl allmänt blivit bättre?
Fast just detta med abort, där finns ju abortmotståndare som driver sin ståndpunkt väldigt långt...
Hoppas du mår lite bättre, att det lättar att skriva av dig en smula?
Men sug inte för mycket energi...
Det finns säkert många som har varit i en liknande situation, så jag tror att detta inlägg uppskattas av många. Tack för att du delade med ig! KRAM!
Så omänskligt gjort att inte ge dig den bedövning som behövdes. Det var i sig säkert ett mycket svårt beslut av dig. Det var nog så att kvinnorna fick skylla sig själva på den tiden, där säkert religionen spelade en stor roll i det hela. Jag skickar tankar till dig.
Kramar från Nicoline
Inga barn ska få behöva komma oönskade till världen. Om man är så klok och förståndig att man själv förstår att man inte räcker till har man gjort ett riktigt val. Tvivla aldrig på det, men sedan är det klart att man ibland funderar över sina val i livet. Det gör nog alla skulle jag tro. Jag har då aldrig träffat någon som inte har sagt att de ibland funderar över val som de har gjort. Men att behandla dig som de gjorde då. Det är inte försvarbart. På något sätt känns det som att de satte sig på höga hästar och tyckte att de var bättre än du. Om man jobbar inom vården får man aldrig sluta tänka sig in i vårdtagarens situation. Den som aldrig tänker det kunde ha varit jag och hur skulle jag då velat bli behandlad passar inte att ge andra människor någon form av vård. Oturligt nog verkar det som om du lyckades träffa ett helt gäng av de som inte passar i sitt yrke på en och samma gång. Det var mycket olyckligt, så olyckligt att jag ryser..
Många kramar
Reneth
jag har skickat ett mail till dig / kram
Det var ett start inlägg, men så viktigt att berätta.
Inte under min tid då jag jobbade på Gyn var jag med om något sådant. Det gjordes många aborter, men oftast blev det skrapningar om det inte hade gått så långt, minns inte vilken vecka som var avgörande. Annars blev det så om det hade gått flera veckor..
Då sattes värkar igång och en rktig förlossning blev det allt.. det där tyckte jag var så hemskt..
Man har varit med om en del på gyn.
Min dotter gjorde oxså en abort i tidigt stadium, en skrapning blev det och hon åkte oxså hem samma dag.. det där var oxså tvunget, då hennes pojkvän då var strulig och den där gjorde hon slut med efter det.
Inga roliga beslut, men ett nödvändigt ont ibland.
Det du gick igenom har säkert satt sina spår och jag kan inte förstå att det fick gå till så. Stackars dig Inger så hemsk smärta.
Ha de fint nu Kram
Kära vännen, en sådan fruktansvärd upplevelse! Du borde verkligen ha anmält det - så där får man absolut inte hantera människor! upprörd Men förstår att du bara ville lämna det bakom dig, gå därifrån och glömma bort alltsammans. Att vi människor kan vara så grymma mot varandra... och så kallas det "vård", dessutom...
Eftersom du har burit på detta så länge, är jag glad att du har fått berätta. Hoppas att det lättar lite! Minns själv efter min abort på 80-talet hur viktigt det var för mig att få prata, prata, prata om detta och framför allt att få bekräftelse från de jag pratade med att de tyckte att jag hade gjort rätt. Aborter är aldrig enkla, och hur säker man än är måste man ha rätten att sörja utan att bli anklagad för att "då borde du väl inte ha gjort den?" eller få "goda råd" om preventivmedel. Mötte en person som kallsinnigt sa till mig att "om du hade använt p-medel hade du sluppit detta" - vad han inte visste var att jag hade blivit gravid trots en kombination av p-piller och kondom...! Av detta kan man lära att aldrig döma en medmänniska... man vet aldrig vad som ligger bakom en händelse.
Sänder en stor kram till dig!!!
Stackars dig, fy så hemskt att låta dig lida så! Hade de varit idag hade du åtminstone kunnat anmäla behandlingen till HSAN Hälso och sjukvårdens ansvarsnämnd. Vad du har råkat illa ut på många sätt tycker jag, ändå är du så go i sinnet och verkar så ödmjuk, eller kanske just därför. Varm kram och goda tankar till dig från mig. / Monika
Ja de kommer att bli tuffa veckor framöver. Ska försöka åka buss så mycket jag kan om jag får tider därefter. Fick önska tider igår. Plånboken har inte pengar att åka bil själv varje dag. Bussen är gratis. Detta är ju en baggatell vad du fick gå igenom med din upplevelse.
Varma kramar
Tack för att du delade med dig av din erfarenhet. Det måste varit en fruktansvärd upplevelse. Jag tror att dagens abortkliniker har en större empatisk förmåga när ingreppet genomförs. /Kramar
Empati var nog ett ganska okänt begrepp på 70-talet...? :-(
FÅr ju innerligt hoppas att något liknande inte försiggår nu för tiden på motsvarande ställe...
Tycker det var strongt av dej att skriva om detta!
Åh, kära lilla du...saknar nästan ord!
Ett så tungt beslut...och bli så illa behandlad! Under all kritik! Personligen tror jag att det är bäst att få sova....men idag får ju många med sig ett piller hem...vet inte om jag skulle klara det.
Måste också få säga att jag beundrar dig att du vågar skriva om detta! Även om jag oftast är som en öppen bok...men lite svårt ibland blir det ändå. Är också helt övertygad om att du inte är ensam om att vilja dela med dig av dina erfarenheter...men modet tryter nog för många! Du gör nog en god gärning!
Jodå, jag har också genomgått abort....två.
Kramen!
Sitter och läser och ryser.
Tänk att behandla en människa så här.
För det första borde läkaren som satte dit spiralen se att du var gravid.
Har själv gått igenom en abort, det var inte så illa som det du berättar, men inte heller jag blev sövd. Utan bara lokalbedövning.
Men man behöver ha någon att prata med efter att det är gjort. Då kommer alla tankar och funderingar.
Jag tycker du ska vara stolt av dig själv som vill utlämna dig så här. Det är modigt gjort. Finns många här ute som är motståndare mot aborter, men ännu flera som tycker som jag att det är kvinnan som måste få avgöra.
Det finns alltid en orsak till varför man väljer att gå igenom en sån här sak.
Hoppas det känns bättre nu, efter att du släppt ut luften. Vi är ju anonyma alla här egentligen fast det inte känns så. Många gånger är det lättare att prata om sådant med en helt okänd människa.
Du är en stark kvinna Inger Maryissa.
Ha en fin tisdag nu.
Sänder dig massor med kramar.
Synne.
Vilken fruktansvärd upplevelse...!
Strongt av dig att berätta.
Vem vet hur många här ute som varit med om liknande...
Jag lider verkligen med dig.
Ps: Nu gick det att lägga in länken!
Stor Kram
Svar:
Tack alla mina så gulliga bloggvänner för alla kommentarer.
Ni är helt underbara !
Det var första gången jag berättat om detta, och jag är glad över att jag vågade göra det här.
Jag har fällt en del tårar men en slags befrielsernas tårar, när jag läst allt fint ni skrivit,
som gör att jag på något sätt kan lättare nu lägga detta svåra som hänt bakom mig.
Tack för alla så goa rader...tack för att ni finns..
och jag är så glad över att jag började blogga.
Jätte-stora hjärte-Kramar till er alla.
Vilken fruktansvärd upplevelse....beslutet är ju tillräckligt tungt att fatta.Lider med dig och förstår att tankar dyker upp under hela ens resterande liv.Har själv aldrig behövt fatta sånt beslut och det är jag glad för....missfall har jag däremot varit med om och det är väl inget roligt heller :( Kram !
Jag gjorde en abort relativt nydligen. Har berättat för de närmsta, men jag känner fortfarande skuldkänslor, även om jag vet att det var för alla parters bästa (kanske framförallt det ofödda barnets). Blev så ledsen när jag läste http://kyssar.bloggagratis.se/ igår. Men efter att ha läst ditt inlägg känns det lite bättre. Tack!
Ja, vad vi kvinnor får gå igenom! En abort måste vara en svår upplevelse även om den görs efter alla konstens regler och att då dessutom bli utsatt för det du gick igenom, det är hemskt! Något måste ha gått riktigt snett under behandlingen av dig.
Tänk förr innan det gick att få legal abort, hur många var det inte som tvangs till äckliga abortörer, som kankse tilltvang sig samlag innan de utförde sin avskyvärda handling. Man orkar nästan inte tänka på det en gång.
Starkt av dig att du upp ämnet!!
Kram Ingrid
Starkt av dig att dela med dig av vad du fick gå igenom. Tror att på den tiden var det inte så vanligt med abort och de var inte lika förstående som idag i vårt upplysta samhälle är. Allt är ju på både gott och ont och man väger för och nack delar mot varandra.
Tack för att du ville dela med dig.
Ha en fortsatt fin tisdag! Kram ...
Tack för ditt brev kommer bara in för att ge dig en kram...
Men fyy,så hemskt du blev behandlad..stackars dig!
Att du inte blev sövd som dom lovade,då
hade du sluppit dom svåra smärtorna!=(
Man blir verkligen berörd när man läser din berättelse,kan nästan inte tro hur man kan behandla
en människa så..du måste fått djupa ärr i din själ
efter detta.Bra att du vågade skriva av dig om denna traumatiska händelse,tror att du alltid hjälper någon.
Var själv med om en mycket svår händelse för några år sedan.Jag väntade barn och var i slutet av fjärde månaden.Pappan till barnet ville att jag skulle göra abort,minns att jag blev väldigt ledsen när han inte ville ta sitt ansvar och bara lämnade mig..kände mig ingenting värd.
Detta blev för mycket för mitt psyke att klara av..så jag fick svår panikångest och trodde att jag inte skulle klara av att ta hand om ett barn ensam... Är handikappad(diskbråck både i ländrygg och i nacken)Gick dessutom på lugnande(stesolid)som jag inte fick ta när jag var gravid.
Ja,jag var inte mig själv..var så ledsen..barnets far hotade mig i telefon att han inte tolererade detta..blev så fruktansvär ledsen.=(Inte bara detta utan flera andra orsaker gjorde att jag inte orkade med..så jag gick till lasarettet och då fick jag med mig abortpiller hem.Efter en lång dags tänkande fram och tillbaks..och som en zombi utan att egentligen fatta vad jag gjorde så svalde jag pillren.
Men då vakande jag till och ångrade mig genast..försökte att kräkas upp pillren,men lyckades inte tyvärr.=(
Ringde efter helgen och sa att jag ångrat mig att jag inte ville göra abort utan behålla mitt barn.
Men då sa familjerådgivaren att det nog var försent..att barnet hade nog tagit skada tyvärr.
Minns att när jag kom till sjukhuset så försökte jag än en gång att säga att jag ville behålla mitt barn,men då hämtade dom andra barnmorskorna en dum barnmorska som jag inte tyckte om.Hon sa att barnet tagit skada till 100% av abortpillrena,så jag var nog tvungen att göra abort..för barnet hade med all säkerhet blivit hjärnskadat.=(En sen abort är väldigt traumatiskt,man kommer aldrig över det,jag saknar mitt barn varje dag..och måste leva med att jag råkade sväla dom hemska pillrena..men jag vet nu at det inte var mitt fel att jag mådde så dåligt..allt blev för mycket för mig så att jag inte orkade med.
Fick föda barnet som en vanlig förlossning.
Ville se barnet att det var helt..och det var den vackraste lilla pojke jag sett.Han var bara 16 cm..men fllt utvecklad med små små fingrar och tår.Minns att jag räknade alla 10 småtårna och småfingrarna,det var en oerhört traumatisk och sorglig upplevelse..minns att jag grät hejdlöst ocg bad till Gud att ta hem den lilles själ och att änglarna skulle föra honom till himlen.
En präst skulle sedan tala med mig,men jag orkade ej utan ville bara hem.Efter denna händelse så blir jag aldrig densamma igen,det har satt så djupa sår.
Minns att jag ville ta livet av mig.Så varje gång han skulle fyllt år eller dagen då han dog kommer så tänder jag ett ljus..och alltid kommer jag undra hur min pojke skulle sett ut om han levat idag..så kommer jag alltid att tänka.Han kommer förevigt att finnas imitt hjärta.
Tiden efteråt var jag helt apatisk,tog flera år innan jag orkade börja "leva"igen..men att riktigt känna att jag "lever"gör jag nog aldrig,jag bara existerar.Varje Jul känns det som att någon saknas..någon som jag slulle fått köpa fina Julklappar åt..min lille son Michael.Men jag får trösta mig själv att han fnns i himlen för att orka leva...saknar honom så ibland.Denna händelse förstörde mitt liv..men jag måste ju fortsätta leva trots allt.
Detta blev en väldigt lång kommentar,som ett inlägg faktiskt..men jag är tacksam att du tog upp detta så att jag fick lätta mitt hjärta!
Kram Maria
Vill tillägga att första gången som jag var på ultraljudet när jag var i tolfte veckan..så sa barnmorskan att jag kanske var längre gånget,men hon tog tillbaks det sedan.Men tänk om det var så..då hade dom aldrig fått göra denna sena abort..och barnet kunnat räddas..denna tanke finns ofta i mig.
Läste om aborter vid ett senare tillfälle att ofta så tar barnmorskan fel hur långt gången man är..dom kan gissa fel på flera veckor.
Men då råkade jag läsa på datorn efteråt att en kvinna hade fått samma abortpiller som jag men vägrat göra abort.Hon oroade sig under hela graviditeten att barnet tagit ska av dom,men hon födde en fullt frisk liten flicka.Det var ju roligt för henne..men tanken slog mig..tänk om barnmorskan hade fel i mitt fall..barnet kunde kansk födits fullt friskt.Men för att inte bli galen så var jag tvungen att släppa denna tanke..men tänk om...får aldrig veta det om jag inte pressats till abort och fått välja att behålla barnet trots allt.
Kram Maria
Vilka minnen du delar med dig av till oss andra, Inger....och vilka minnen som vi får ta del av, av dina läsare....
Kram!!
men, vad hemskt! Fattar inte hur de kan göra på det viset..synd att du inte anmälde dem...men i din situation förstår jag att du hade fullt upp med barnet hemma..och att slicka dina sår...
Som tur är har det blivit bättre med åren...men det ni(Maria) fått gått igenom är så fruktansvärt....tack för att du delar med dig....och vi hjälper dig förhoppningsvis dig att komma framåt en liten bit och glömma...kram på dig vännen!
Tack Ingermaryissa för att Du berättade det här för oss, blir glad av att höra att det bättre föe Dej efter att Du berättat!
Stora Kramen //annette
Så hemskt. Hur kunde de göra så?
Ibland är ju abort ett bättre val. Man måste ju tänka på hur framtiden ser ut oxå.
Kram och ha det bäst
så fruktansvärt det du gick igenom,
helt sjukt att de fortsatte när du hade ont och va lessen,en abort i sig är säkert inte alls lätt och så fick du vara med om detta!
har du fått nån upprättelse efteråt,man kan väl stämma sjukvård för gamla saker?
hoppas du idag mår bra och det hemska minnet har bleknat med åren även att du aldrig kan glömma den smärta den här aborten medförde i ditt liv,
grymt och jag tycker du är stark som orkar berätta idag,
skickar dej en härligt varm kram
Hej! Ja tänk, så många år som gått och du mår fortfarande dåligt av detta, minns hur hemskt det var. Det är ju förfärligt att du inte blev sövd.
Jag gjorde också en abort när min dotter var liten. Hennes far och jag var gifta men jag hade börjat planera en skilsmässa och insåg att skaffar jag ett barn till så kan jag inte lämna honom o då kommer jag kanske att känna att det nya barnet hindrade mig från att ta mig ur ett misslyckat äktenskap. Händelsen i sig gick ganska bra, det tragiska var att när jag låg och väntade på ingreppet så låg det i samma rum en stackars kvinna som inget hellre ville än att få ett barn. Nu var hon gravid men hade tagit mediciner som skadat barnet så hon var tvungen att göra abort. I den stunden tyckte jag nog att världen verkligen är orättvis.
Ha det så gott nu, du har fått många fina kommentarer som säkert hjälper dig att läka såren
Kram från pörtet
Kom att tänka på en sak angående aborter, som Du säkert förstått tidigare när vi pratat med varandra så har jag en "bökig" barndom bakom mej mycket beroende på en mamma som inte mådde bra psykiskt och det fanns det ju anledning till även om det inte borde gått vidare till oss barn, och bl.a var hon med om något som måste varit fruktansvärt!
Min Mormor som jag aldrig träffat blev änka tidigt med två små barn, bl.a min mamma, hon träffade en annan man som hon blev med barn med, katastrof på den tiden.
Den mannen försökte göra en illegal abort på min Mormor med en strumpsticka, misslyckades helt och min Mormor avled strax därefter i bukhinneinflammation, fanns inte penicillin på den tiden, det som förutom min mormors bortgång var hemskt i det här var att min mamma och hennes bror blev vittnen till aborten.
Min morbror blev alkolist, tog senare livet av sig och min mamma har så länge jag minns aldrig mått psykiskt bra.
När jag kom att tänka på det här i samband med Din berättelse så blir jag så arg & lessen, för fy vad kvinnor har fått lida under historien!
Stora Kramen //annette
Tack för kommentar på min blogg! Jag har läst den men väljer att inte publicera den. Det beror på att just det som jag skrev om här är känsligt, det vill jag inte ha med på min egen blogg. Bara här. Om Du förstår.
Hoppas i alla fall att Du vill titta in någon mer gång och att Du kan känna Dig välkommen ändå.
Svar:
Åter igen tack mina goa vänner för alla så fina, goa och omtänksamma kommentarer.
Ja, detta var en mycket jobbig händelse som jag har undanträngt i mitt minne ganska mycket under åren, och aldrig pratat om förut.
Så det kändes skönt att nu få göra det och med er mina fina bloggvänner.
Och det känns så fint att också fler vågade dela med sig av sina erfarenheter, och känna att vi inte är ensamma om saker vi upplevt.
Och det gör att det också känns så bra att jag vågade skriva om detta.
Kan tänka mig Sofia, att det just nu känns jobbigt för dig eftersom du nyss gjort abort,
och förstår att du känner dig ledsen över det du läste på bloggen du gav en länk till.
Om jag vore du skulle jag inte gå till den sidan mera.
Det känns så fint att veta att det i alla fall kändes lite bättre efter att du läst det jag skrivit.
Och ja, som flera skrivit, vad kvinnor i alla tider har behövt gå igenom,
och speciellt förr när det inte gick att få legal abort och kvinnan fick gå igenom hemska saker och även dog.
Som det du Annette berättade.
Jag riktigt ryser...stackars din mormor, det måste ha varit så hemskt.
Och att sedan din mamma och morbror mått dåligt efter detta, efter att ha varit vittne till denna hemska händelse.
Kan tänka mig att det satte spår och också trist när sådana saker även indirekt påverkar nästa generation
som t.ex. att du fick en "bökig" barndom p.g.a att din mamma inte mådde bra psykiskt.
Jag tror att det finns vissa saker i min mammas barndom också
som påverkade att hon inte mådde så bra alla gånger när vi barn växte upp.
Oj, vad jobbigt det du Maria har var med om,
och kan mycket väl tänka mig att du mår dåligt av det fortfarande.
Omständigheterna kring det hela och så den traumatiska aborten, och bemötandet du fick,
och hur du blev pressad till den.
Stackars dig...att behöva föda som en vanlig förlossning och sedan se fostret.
Önskar jag kunde ge dig en stor kram
och säga det som du själv skrivit att det var inte ditt fel att du mådde så dåligt och allt blev för mycket att orka med.
Jag själv gjorde abort p.g.a att jag insåg att den situation jag hade då, var inte bra för ett nytt barn att komma till världen i.
Men du fick det bra mycket jobbigare än mig.
Hoppas du på något sätt kan lägga det lite mera bakom dig,
men vet att det är inte lätt alltid här i livet att göra det.
Men att få berätta om det kanske kan hjälpa lite...för vi behöver det när det händer svåra saker.
Tack mina kära vänner för alla kommentarer
och det känns fint att vi kan på detta sätt dela med oss av saker vi har varit med om och även kuna stötta varandra,
och känna att vi är inte ensamma.
Stora hjärte-kramar till er alla
PS. Det är ok Inga, jag tänkte inte på att kanske du inte ville att det skulle skrivas om det hos dig.
Även om jag tror att jag inte skrev så utförligt i kommentaren hos dig, så ska jag tänka på det i fortsättningen.
Naturligtvis jag tittar in hos dig igen, jag respekterar helt och hållet det du vill och känner.
Hej Inger! Tittar bara in i nattens sena timma,, för att säga dig God Natt, och hoppas att du sover gott...Kramen till dig min vän..
Kikar bara inom för att se hur du har det.
Ha en fortsatt fin onsdag!
massor av kramar till dig
cattha
Svar:
Tack mina fina vänner för titten och omtankar.
Natten blev bra, och jag har sovit ovanligt bra de sista nätterna och hoppas ni också har sovit gott.
Önskar er en fin fortsatt dag.
Stora kramar tillbaks.
herregud , det är så jag mår illa hur dom kunde behandla dig på detta viset , så stark du är att berätta om det efter åt , stora styrke kramar till dig att du är en kvinna som kan sätta ord på detta är en enorm styrka i sig.
/fia.
Tack för att du delar med dig. Tycker absolut att du gjorde rätt att skriva om det, du vet då kanske det ansågs vara fult att göra abort, men idag lever vi under helt andra förutsättningar. kram
När jag läser hur ni haft det, alla ni som kommenterar, blir jag alldeles kall. Som Maria, jag förstår mycket väl att du inte hämtade dig på flera år efter att ha sett barnet och t.o.m. räknat fingrar och tår! Jag fick aldrig se det barn jag aborterade, men tänker ändå på det som ett barn... tänker ibland hur det skulle vara att se det sitta vid köksbordet och göra läxorna...
Kramar till er alla!
Svar:
Tack Fia, för dina varma och goa rader, jag blir så rörd och glad.
Och ja, Jeanette förr sågs det nog på mycket annat sätt på aborter, även på 70-talet, men tur att det har ändrats nu.
Jo, Carina vilka saker som många varit med om.
Och jag blev också så berörd över det som ni mina bloggvänner delade med er av från era liv.
Det känns samtidigt så fint att flera vågade berätta om sina erfarenheter här i min lilla blogg, och att känna att vi är inte ensamma och kunde dela med varandra vad vi varit med om.
Stora kramar tillbaka till er.
O vilket starkt inlägg av dig...
Sådant kan sätta ärr i både själen o hjärtat...hoppas att du har kunnat bearbetade så att du kan få frid.
Kram på dig!
Svar:
Tack Tina, och ja sådana saker sätter ärr i själen, och jag märker att genom att berätta om svåra händelser det gör det lättare att bearbeta dem.
Stor kram tillbaks.
Oj, det här var starka, ärliga kommentarer till ett modigt inlägg. Jag blir imponerad av att det finns så mycket medkänsla och så mycket mänskligt utbyte på bloggfronten. Du skriver så genomtänkta och berörande inlägg. Ingen kan vara oberörd när du skriver på det sättet, vilket också tydligt märks på alla fina kommentarer du får. Jag hoppas verkligen att du har kraft att lägga den traumatiska händelsen bakom dig, och att det kanske känns mindre ensamt när så många andra har berättat om egna erfarenheter.
Hoppas du får en fin helg! Kram, Fia
Svar:
Tack snälla Fia, och jag blir själv så glad över alla otroligt fina kommentarer,
och hur vi här kan dela med oss av olika saker med varandra.
Och ja, det känns verkligen mindre ensamt när också andra berättar om sina erfarenheter.
Och blir också glad när jag märker att andra känner likadant av det jag själv berättar.
Jag är så glad över er alla mina bloggvänner.
Kram tillbaks.
Å fy tusan vilken behandling du fick!
Fast jag är inte förvånad. Många fick nog känna
av läkarnas inställning till abort. Vidrigt, men
tyvärr sant. När jag fick min son, 67, var jag ogift och låg ensam på BB, då fadern inte ville vara med. Personalen var hårdhänta, skrämde mig och sa inget om vad som hände under eller efter förlossningen. Dessutom kallade de mig "fru Andersson" hela tiden trots att jag varje gång rättade dem och sa att det var "fröken". Det var väl deras sätt att straffa en tonåring som hade fräckheten att ligga där och föda barn. Ensam och ogift. Usch ja, tur att tiderna ändrats!
Tack för att du delar med dig av den jobbiga händelsen!
Kram/Bia
Läste inte det här förrän nu. Vill säga att också jag blev starkt berörd.
Starkt berättat.
kram
Svar:
Tack snälla för kommentarerna.
Och Bia, vad jobbigt det måste ha varit för dig att
bli behandlad på detta sätt på BB.
Det måste varit så jobbigt för en ung blivande mamma och dessutom inte få stöd och hjälp inför det som väntade.
Ja, man kunde bli mycket illa behandlad förr, speciellt från de som var mot abort eller från de som såg ned på ensamma mammor.
Folk kunde vara otroligt grymma.
Så skönt att dessa saker förändrats nu.
Stora kramar tillbaks
Har varit inne hos Maria och läst hennes berättelser också. Både din och hennes, skär ända in i hjärtat. Det här du genomlevde kan ingen som inte varit i samma situation, ens tänka tanken i. Det måste har varit en fruktansvärd upplevelser. Hur kunde det få gå till på det viset är mig en fullständig gåta. Dom val vi alla gör i livet oavsett vilka, måste man kunna bestämma utifrån sin egen synvinkel. Ingen skall hellre döma som inte alls vet vad som ligger bakom beslutet.
Kram vännen
Svar:
Jo, det var var mycket jobbigt det som hände, och den behandling jag fick.
Efteråt var jag bedövad av chocken och smärtan jag upplevt och ville bara komma hem, och orkade inte anmäla osv.
Men tydligen på den tiden var det nog tyvärr vanligt med negativt bemötande av de som gjorde abort.
Kram tillbaks
