Mobbning inom familjen
Detta är också något jag skrev om i min gamla blogg, om mobbning och särbehandling av barn inom en familj.
Vilka tråkiga effekter det kan få för barnen och även senare i livet när de är vuxna.
Det kan börja i barndomen, med att barnen ställs mot varandra, jämförs med varandra.....
att t.ex. det ena barnet blir alltid det " svarta fåret " i familjen och blir alltid misstänkligjord och får alltid skulden när något händer.
medan det andra barnet framstås som det perfekta barnet som sällan gör fel.
Dvs. det fogliga och lydiga barnet.
Att t.om. föräldrar kan gå så långt att de pratar om det ena barnet till det andra barnet på ett negativt sätt.
Och det finns hemligheter.....
Sedan det kan fortsätta i vuxen ålder då syskonen får svårt att hitta en bra och nära kontakt med varandra.
Utan det finns ett avstånd, och mönstret riskerar att fortsätta...
med att man misstänkliggör varandra och det finns ingen tillit till varandra.
Visst är det hemskt, men det har förekommit och förekommer, och jag har själv sett sådant på nära håll
Vad tänker ni om detta ?
Usch, det är hemskt ju.
Man är så noga med att behandla barnen så lika som det bara går.
Men det finns så mycket olika människor.
Ha en skön dag min vän
Kram
Ja jag kan känna igen detta..har skilda föräldrar där det i viss mån förekom orättvissa..kunde aldrig förstå mig på varför de gjorde så..men nu lever de oxå som skilda ;)
Mina barn har inte behövt uppleva det o de är jag lad för.
Ha det bäst!
Ja, detta känner man ju igen. Jag tänker på ordspråket Så rätt jag vill, så fel jag gör. Det är lätt att såra och skada de man lever nära, de man vill allt väl.
Ja det är verkligen hemskt.Kan inte begripa att man som förälder skiljer på barnen.Man älskar ju alla sina barn,eller hur ? Skulle aldrig drömma om att göra någon skilnad på mina två i alla fall.Kramis!
Usch så vidrigt det borde vara förbjudet och Barnens rättigheter skulle finnas till för dessa barn som är utsatta så.
Fast barns avunsjuka går nog aldrig att komma ifrån det gäller att hålla isär på detta bara.
Ha en bra dag i grårusket!!
Jo, det är inte rätt och riktigt när föräldrarna särskiljer på sina barn - man för söker ju att INTE göra det. Om man lyckats vet man ju inte.
Ha en bra dag!
o ja llika hemskt som det är lika vanligt tror jag att det är....jag har sett det själv på nära håll..
det värsta jag kan tänka mig är att bli bitter men i vissa lägen som när man typ ser något liknande så tänker jag dock lite bittert att vissa borde inte få ha barn ...vilken så jättehärlig bild , är det du ?
Usch ja, det är säkert mer vanligt än man tror. Själv har jag fem barn. Hur har jag lyckats? Ja, det är frågan. Man hoppas att man inte gjort tokigt med barnen, så klart. Mina ungdomar träffas gärna och umgås med varandra när de har möjlighet till det. Det är i alla fall ett gott tecken känns det som. De kommer också gärna hem när de kan och vi lägger inte press på dem att de ska komma hem till speciella dagar, som födelsedagar, julafton eller morsdag och sådant. Vi har helt enkelt glada för att de vill komma hem och de är välkomna när de kan komma själva. Jag älskar min stora bullriga familj, trots detta är det lätt att försöka ta bort sådant som barnen har ärvt efter en själv, som man inte riktigt gillar hos sig själv då. Barnuppfostran är svårt och vad är rättvisa.. Bilden är jättefin som du har satt in tycker jag.
Hej på dig! Förstår inte det där...inte barnmisshandel heller... så mycket jag inte förstår!
Hej Ingemaryissa!
Trots att jag idag är vuxen med "råge" så berör detta mej väldigt illa, känner igen obehagliga känslor och vet ju att det jag själv upplevt i min barndom starkt präglar mitt liv än idag.
Vill inte skriva så mycket mer, hoppas att föräldrar är mer upplysta idag än förr.
Kramen och tack för Dinna alltid så fina ord i mon Blogg!
//annette
Hej på dig!
Jag har läst din blogg ett tag nu och det du skrev idag grep tag i mig så mycket att jag vill skriva en rad. Mobbing inom familjen...så oerhört svårt för barn att uppleva. Men tyvärr så kan familjen vara barnets värsta fast det borde vara deras bästa. Det är så grymt och så tragiskt då det sätter spår för resten av livet. Det krävs kanske lång terapi och flera äkta goda vänner, kärlek, ett givande gott arbete mm för att ändå kunna gå vidare i livet och något lite få kompensation för de tidiga bristerna. Paradoxen är att det kan vara svårt att få allt det goda jag räknat upp om man är för trasig och har för lite tillit till andra människor. Återigen fick man en påminnelse om att livet inte är rättvist. Kram från mig.
Riktigt hemskt med särbehandling av barn, särskilt inom en familj.
Svar:
Tack kära vänner för alla fina och intressanta kommentarer om detta svåra ämne,
och glad att ni gillar bilden jag har satt ihop.
Du Britten undrade om det är jag på bilden...
ja, det kan ha varit jag på den,
fast jag var det snälla och fogliga barnet,
perfekt i mina föräldrars ögon, eftersom jag var så aktiv i frikyrkan, och "gudfruktig" som jag berättat om förut här i min blogg.
Men det måste ha varit jobbigt för mina syskon,
och speciellt min två år yngre bror, som blev det "svarta fåret" i familjen,
och som det alltid klankades på. Aldrig kände att han dög...
Det känns svårt att tänka på nu...
Att inte känna att man duger som man är, det är förödande för ett barn
och det sätter även spår i det barn som blev mera uppmärksammad...
det att våga vara den man är...efter att i barndomen varit tvungen att foga sig och trycka undan sina egna känslor för att bli accepterad och omtyckt.
Och ja som ni skriver, det är svårt att förstå hur föräldrar kan göra skillnad på och särbehandla barn på ett negativt sätt,
och jag tror det var mera vanligt förr, även om det trist nog förekommer ännu idag.
Men får hoppas att det inte är så vanligt nu.
Och ja, det är förödande för ett barn att inte bli älskad lika mycket som de andra barnen,
och sådant sätter djupa spår i ett barns hjärta.
Och precis som du Monika skriver det är oerhört svårt att uppleva, och sådant kan sätta spår för resten av livet tyvärr.
och det kan även störa tilliten till andra människor senare i livet också.
Det låter så fint det du Reneth berättar, om den fina kontakt ni alla har,
och som flera av er berättar.
Härligt med familjer som har en sund och bra relation mellan föräldrar och barn, och syskon emellan.
Åter igen tack för alla kommentarer,
och det känns så fint att kuna skriva om olika saker här i min lilla blogg.
Stora kramar till er alla.
ja jag var nog lika foglig som du,,,nä min syster gjorde revolt så fogade jag mig...
Ja det kan var hemskt för vissa barn,, föräldrar handlar i sitt oförstånd.Men visst kände man sig missförstådd många gånger som barn, särskilt om man är äldst.. då fick man ofta skulden för mycket..som kanske de små syskonen satt igång..Men inte så allvarligt förstås.. men visst blev man ledsen många gånger, och kände, det var inte mitt fel. Sedan var man ju strängare uppfostrad än de yngre,,Men så är det kanske ofta,
Men mobbning från föräldrar till barn är förfärligt..det är allvarligare än mina upplevelser..Tror nog det förekommer även idag med så många olika blandade familjer och barn,,bonusbarn och dyl..kanske ´värre i dagens upplysta Sverige..jag ryser när jag bara tänker tanken,,
Ett bra inlägg..som vanligt min vän..
Ha det bra...
Stor kram till dig..
ojoj, glömde säga att bilden vara bara sååå ljuvligt söt..kram
Börjar med att gratta dig för den stämningsfulla bilden så ljuvlig....
Att fostra barn är nog den svåraste uppgiften vi fått här i livet!
Men att särbehandla något av barnen är för mig helt främmande...kan inte förstå hur man kan misshandla barn på det sättet...
Kan inte påstå att jag mobbades, men jag var inte lika smart som min syster...det fick jag höra jämt och samt av min mor..och det har följt mig hela livet...jag har trott att jag inte duger som jag är..men har kommit till insikt när jag blev äldre..
Därför så berömmer jag mina barn så ofta jag kan...
kramiz:)
All form av mobbing är hemsk.Man önskar att syskonen kan sätta sig ner och försöka nå varandra!
Svårt men.... om viljan finns
Oerhört vacker bild.....Kram
Hej igen! Såg att du kikade in hos mig och inte fick upp småbilderna...konstigt! Just det där med Not Found brukar stå när blogg.se krånglar...vid tillfälle o lust kan du väl försöka senare nångång!
Har hört mig för lite om andra hade samma problem...när jag loggat ut får jag upp dom.
Godnatt på dig!
Hejsan !
Jag kan inte fatta att de är dax för den näst sista behandlingen. Hoppas av hela mitt hjärta att jag slipper en massa biverkningar nu. Gubben ska jobba lördag natt, grannen Vivan du bloggar med jobbar ochså helg. Har ingen att gnäll med. Får väl skriva till dig. Hi Hi. Skojjar bara. Träffa DR halv 12 i morgon sen kommer giftet efter de.
Må så gott. //
Vad man tänker.....
Att det är en ohygglig uppväxt för den det drabbar.
Jag försökte få en familj att inse att det var det som de höll på med hos sig.
Men ingen ville lyssna.
Idag finns bara den ena av sönerna kvar i livet.
Den "svage" enlligt föräldrarna valde att ta sitt liv.
Det är så trist.
Hans eftermäle blir för alltid den svage....
Varför ska det vara så?
Klems mig.
usch för sånt....
man försöker att lära sina barn att alla är vi olika, och bra på olika saker och att man ska acceptera andra, så ska det vara inom familjen med.
men i dagsläget med splittrade familjer och hårdare samhälle, där barn får lära sej att ta för sej om man ska bli något......
Trevlig dag önskar jag dej:O)
Go förmiddag min vän!
Vilken vacker bild!!! Antar att du har farit fram i Photo Shop igen ler...
Otäckt och så sant det du skriver om särbehandling inom familjen!! Jag tror tyvärr att det är vanligare än man tror. Det behöver ju inte vara föräldrarna som ställer till det, finns ju även mormor, morfar, farmor, farfar, mostrar osv osv...
Stackars barn!
PS: Har liksom lite erfarenhet av det då jag inte växt upp med min far, men har en halvsyster....så jag förstår exakt vad du menar!!! DS
Vi var 8 barn i familjen och jag var enda tösen.
Ibland upplevde jag det att mina bröder var favoriserade bara för att de var pojkar. Naturligtvis var det inte så men jag försökte efterlikna dem till max med resulterade till att jag blev en riktig pojkflicka.
Men det hjälpte ju inte, det var allid jag som skulle ta hand om disken och skura golv, man skilde alltid på mansoch kvinnosysslor på den tiden.
När jag nu tänker tillbaka på den tiden så hade jag en bra barndom ändå fast tiderna var karga.
Svar:
Tack snälla för goa rader om bilden jag mixtrat ihop i Paint Shop Pro från två foton jag hittade på min favoritsida med fria bilder.
Det är ju så roligt att göra bilder till mina inlägg.
Ja Inger, det är nog inte alltid lätt att vara äldst i en syskonskara.
Det även förväntades av mig att vara ett föredöme för mina syskon, så jag blev nog också strängare uppfostrad än mina yngre syskon, speciellt de yngsta.
Och som du Rut skrev så var könsrollerna mera uppdelade förr,
och även jag som växte upp på 50-och 60-talet talet fick ta hand om disk m.m. medan bröderna oftast slapp undan.
Och ja, hur man blivit behandlad inom familjen när man växte upp, kan följa en genom livet som flera av er skrivit om.
Att t.ex. bli jämförd med sina / sitt syskon på ett negativt sätt, kan följa en genom livet och ställa till problem.
Jag berördes mycket av det du Synne berättade, om mobbningen i en familj,
och där den ena av sönerna inte orkade med det, och tog sitt liv, och även efteråt blev kallad för den "svage"
Så fruktansvärt....
Jag har själv också sett på nära håll vilka följder det kan bli när barn inte blir accepterat och älskad som det är,
han aldrig kände att han dög och blev klankad på hela sitt liv.
Och ja, som du Witchen skrev, så förekommer det också att andra släktingar, far- och morföräldrar osv. kan ställa till det för barnen,
vilket också är hemskt och trist, och jag har sett sådant också.
Tack för alla kommentarer, som jag uppskattar så mycket,
och det känns så fint att vi kan skriva om och dela med oss av olika saker med varandra.
Stor kram till er alla
Väldigt vacker bild du gjort. Åh så fin, den gillar jag väldigt mycket. Föräldrar som gör skillnad på sina barn då det verkligen blir så märkbart att barnet tar skada. Dessa föräldrar ska inte ha barn överhuvudtaget. Finns ingen som är perfekt varken vuxen-barn. Alla föds vi olika, skall därför behandlas lika och med respekt. Ofta blir det hat mellan syskon när föräldrar gör på det viset. Fy säger jag bara.
Kramkram denna fina soliga höstdag.
Hej! Som ensambarn har jag inte varit utsatt eller sett mobbning inom familjen. Men jag har sett tillräckligt med gräl mellan vuxna och det är inte heller kul. Men självklart kan alla i familjen inte alltid vara sams, eller hantera saker på rätt sätt.
Kramen
Jo, dig är det synd om.
Ja den kissen va nog de tokigaste ja sett. Nu är de bara EN GÅNG KVAR på min behandling med cellgift. Helt underbart,sanslöst. Strålningen och Herceptinet ska starta 3 veckor efter sista behandlingen fick jag veta idag.
Ha de gott och en skön kväll
Hej! jag har också sett det på nära håll,min far var inte snäll mot mig när min mor jobbade.Alltid jag som gjorde fel.Det har följt mig hela livet.
Det är bättre nu mellan mig och min far.
Ha det bra //Anna-Carin
hej
jag har ju 5barn o jag vet hur noga man var att försöka behandla alla lika,de är hemskt med all mobbing överallt
ha en trevlig kväll
catharina
Hej hopp kikar in :) Ha en trevlig kväll!
Jo det är hemskt när det sker för barnen är ju själva så medvetna om eventuella skillnader. Jag har tre varav två gick raka vägen till bra utbildningar nummer tre däremot har vinglat fram i livet. Visst har han känt sig sämre än sina syskon, det kvittar vad vi sagt eller gjort. Det är nog viktigare än vad vi tro det där att inte göra skillnad.
Kram
Intressant inlägg!
Förr i tiden tror jag det var ganska vanligt att föräldrarna gjorde skillnad på barnen. Mycket berodde nog på att det fanns många barn i familjerna. Känner inte till något fall, men det förekommer säkert nu också, fast jag tror inte det är så vanligt.
Kram
Svar:
Jo Erika, alla föds vi olika, och ska behandlas lika och med respekt.
Det är ju så viktigt för barn, för deras utveckling i livet senare,
för risken finns ju annars att de får men för livet.
Och att uppleva som barn att allt man gör fel som du Anna-Carin berättade är förödande för ett barn och kan skapa problem senare i livet.
Själv var jag favoritbarnet p.g.a att jag var så ordentligt, lydig och foglig.
och de var så stolta över att jag var så aktiv i den frireligiösa kyrkan osv.
Och mina föräldrar hade så stora förväntningar på mig.
Och det känns så sorgligt att tänka på nu att det måste ha kännts så jobbigt speciellt för min två år yngre bror, att bli jämförd med mig.
Han blev sydabocken alltid om något gick fel,
och han blev alltid straffad för olika saker...
Jag tror att jag alltid haft skuldkänslor mer eller mindre för detta......
även om jag vet att det inte var mitt fel.
Jag var ju bara barn och och ville bara bli omtyckt och älskad.
Tyvärr fick alla vi syskon aldrig möjlighet att prata ut om dessa saker då mina bröder dog i tidig ålder.
Min sex år yngre syster och jag kunde däremot pratat en del om detta.
Och ja Paula, bråk mellan de vuxna i familjen är inte heller kul.
Sådant sätter också spår i själen för barn, och som jag tror, skakar om tryggheten,
Tack snälla ni för alla kommentarer,
och jag är så glad över att kunna skriva om dessa saker, och även utbyta tankar i kommentarerna här.
Ha det så gott mina vänner
Kram
Fruktansvärt e det..när folk ska adoptera så måste de gå igenom hur mycket tester som helst för att visa sej "kvalificerade" föräldraskap,men annars så kan vem som helst skaffa barn,ex minderåriga ,utan som helst koll,jag dömetr absolut inte folk men just i de avseenden så e det e n drastisk skillnad o kanske i såna fall där de vart för unga lr e ehelt ensamma då behövs det mycket stöd o när det inte finns heller..så e det inte så konstigt att vissa barn kommer att fara illa..lr?? Kram på dej !=)
Svar:
Jo, man kan nog tycka det är lite konstigt att folk som ska adoptera måste gå igenom en massa tester osv.
Ja, att få barn i alltför ung ålder, t.ex. i tonåren är inte alls bra.
Och det går ju bra som tur är i dagens samhälle att vara ensamstående förälder.
Jag var ensamstående förälder mest hela tiden och det gick bra.
Kram
Så tragiskt att det alltid skall finnas "svarta fåret" i familjen, alla borde behandlas lika kram
Ja jag tycker det är hemskt att det får förekomma..som att dom andra syskonen skulle vara mera värt.Har själv upplevt detta tyvärr,fått djupa sår av det själsligt.
Min pappa kallade mig en gång för "det svarta fåret i familjen"jag fick vara en "syndabock" och fick skuldkänslor vad än jag gjorde.
I min ungdom så hamnade jag lite snett om man så säger,men vilka tonåringar idag har inte lätt att göra det.Man skuldbelägger väl inte barnen för det,som min pappa gjorde.
En gång när jag skulle hjälpa pappa med att städa huset,så började vi samtala om något..då sa han att det var mitt fel att han fått kärlkramp,det var hemskt att få höra något sådant..jag blev jätteledsen.
har alltid fått höra att jag var så besvärlig i tonåren,men min styvmor som flyttade in..ja henne tog han alltid parti för..hon gjorde ju aldrig nådra fel i hans ögon..nu förstår jag vad mobbing är i familjen,bra att tog upp detta ämne,har kännt mig väldigt ensam och aldrig fått tala med någon om detta...tack för att du finns!Min mor hade ju dessutom tagit livet av sig tre år innan min styvmor flyttade in hos oss.Såklart att jag var ledsen men ingen förstod mig,så jag sökte förståelse hos mina vänner istället och ville inte vara hemma,för ingen pratade ju med mig och frågade mig hur jag mådde.
Har alltid kännt mig så misslyckad jämfört med mina syskon,dom har han aldrig trakasserat..ja dom flyttade hemifrån tidigt vilket jag borde gjort också.Den dagen då jag flyttade hemifrån sa min far "Har jag varit en så dålig Far"då kanske du förstår.Han har ofta försökt att skuldbelägga,inte alls roligt..man mår dåligt av det.
Kram Maria
Kram Maria
Hej.Jag har läst din sida. Jag växte upp också inom frikyrkan, o är fortfarande med i den. Går du fortfarande i kyrkan eller? Jättefin hemsida du har jag undrar vad för Paint Shop Pro har du?? Hör av dig.. Kraam!
det är så otroligt hemskt!
Din fina bild berör mig väldigt mycket..känner mig som flickan på bilden.Jag kände mig ofta så ensam när jag var liten..kändes som att ingen förstod.
Det var mycket som jag gick och bar på inom mig.
Kram
Skäl...
1) personlighetspsykologi (alla har egna problem)
2) som människor löser med syndabockar.
3) och de runtomkring tiger i ett stort "Robinsson"
Sedan länge förekommer avancerad mobbning /pennalism i Sverige. Ex. många hemlösa har inte alls misskött sig och straffat ut sig ur sina lägenheter. Nej, i många fall handlar det om den Svenska extrema pennalismen. Läs mer t.ex här:
Länkstation: http://www.debatthuset.com/forums/showthread.php?t=11929
M.v.h
Morgan Ohlson ([email protected])
# Berövad alla former av inkomster /bidrag sedan 2006-08
# Hemlös sedan 2008-07-01
Visst finns det säkert hemligheter i varje familj och att ett barn blir många gånger syndabock.
I våran familj fick jag och min syster reda på när jag var i 20-års åldern att min mor var adopterad. Vi blev jätteförvånade. Vi fick hålla tyst inför vår mormor och morfar att vi hade fått reda på adoptionen. Min mormor och morfar är dom mest underbara människor jag vet, min morfar gick dock bort i somras 92 år gammal. Men vad jag har uppskattat dom i hela mitt liv.
Kram.
Svar:
Jag blir så glad över att ni tycker om det jag skrivit om.
Och det känna fint att genom att skriva om detta och om olika andra saker,
att fler upptäcker att de inte är ensamma om att ha upplevt detta och vi kan dela tankar och erfarenheter.
Och för mig själv har det också betydelse att få dela med mig av dessa saker.
Det blir ju dessutom ett sätt att bearbeta saker som hänt.
Tack Maria för det du delar med dig av här av det du varit med om.
Kan mycket väl tänka mig du fått djupa sår av det själsligt.
Att bli behandlad på detta sätt är förödande för ett barn, och just det där att skuldbelägga barn är också så fruktansvärt.
Jag själv känner igen det också och funderar på att skriva ett litet inlägg om sådant också.
Det måste ha varit så jobbigt för dig när din mor tog livet av sig
och du hade ingen hade att vända dig till familjen eller din far för förståelse,
och dessutom han behandlade dig så illa.
Jag känner så väl igen mycket av det du berättar, speciellt detta med skuldbeläggandet.
Och när sådant händer under uppväxten, det kan påverka en senare i livet på olika sätt.
Fint att vi kan skriva om dessa svåra saker här och veta att vi förstår varandra.
Glad att du också gillade min lilla bild.
Jag gillar att försöka att göra bilder som passar till mina inlägg.
Intressant det du Morgan Ohlson skrev och jag kommer snart och kollar sidan du gav länken till.
Ja, Marre67 det är nog ganska vanligt att det finns hemligheter i familjer.
Både små eller stora sådana.
Och speciellt förr tror jag att det var svårt att prata om många saker, som t.ex. adoptioner.
Ofta har jag själv undrat om det fanns någon stor hemlighet i vår familj, då jag alltid haft en känsla av det....
Jo Britt, jag har Paint Shop Pro 9, och nej jag går inte längre i kyrkan, då det påminner alltför mycket om min uppväxt, och jag får panikångest.
Dessutom har min tro förändrats en hel del genom åren.
Tack för alla kommentarer och jag blir så glad, och jag blir mera inspirerad att skriva om olika saker.
Stora kramar till er alla.
Det är rent ut sagt för jävligt när sådant sker! Hoppas det är få idag som pysslar med sådant. Det är illa nog för ungarna som numera kan mobbas inte bara i skolans korridorer, utan på hemsidor och via mobilen. Trist! Dina ämnesval väcker starka känslor, på gott och ont. Får nog ta en ny "alltid blir jag så förbannad på det..."
Fast kanske inte om just detta, det gör du så bra.
Svar:
Jag det är så hemskt när sådana saker sker och jag hoppas också att det sker i mindre utsträcknin idag.
Men det är illa nog i de familjer det händer, och du har så rätt i att det är också illa nog med mobbning som sker i skolor osv.
Det känns så bra att kunna skriva om olika saker här i min lilla blogg och blir så glad att det uppskattas.
Ha en bra dag.
detta är hemst och jag vet hur det är faktiskt, min familj begick det misstaget. det var en tid inom familjen då man verkligen inte tålde varandra, men tur fan att gud finns som hjälper en.. idag är vi alla sams :)
take care
Svar:
Jo det är hemskt för barn när sådant händer.
Är så glad för din och dina syskons skull att ni alla idag är sams.
Jag är själv mobbad av familjen. Jag får aldrig min vilja igenom medans min syster hela tiden får de hon vill även om det är dyrare o mer krävande än det som jag vill ha. Jag är snart 20 år o den ygnre systern i famlijen. Jag får alltid skulden om något har hänt men det är inte jag som gjort det mm. Jag har fått bestående men efter det och kan vågar inte umgås o ta kontakt med andra därför att jag tror att de också ska snacka skit om mig bakom min rygg. Tex hur jobbig jag är som gör si o så, så som mina föräldrar pratar om mig på kvällen (som jag även hör). Det enda jag vill nu är att flytta hemifrån men har inget jobb eller, så det går inte. Ska därför börja plugga till hösten, så jag slipper dom! Jag orkar inte med detta längre, de tror att de vet bäst men så är det inte! Därför känner jag samma smärta som alla andra som utsätts för samma mobbning inom familjen som jag.
Svar:
Jag tror att bli utsatt för mobbning i familjen är mycket värre än annan slags mobbning.
I hemmet och familjen ska man ju kunna känna sig trygg, älskad och behövd.
Men när det inte är så det sätter stora spår i själen.
Känner verkligen för dig.
hej. jag vart väldigt gripen av din berättelse och jag vill bara säga att jag vet hur du känner för jag är med om samma sak. jag är nu 16år och har blivit grovt takasserad och mobbad va min far sen jag kom upp i puberteten. han skäller på mig, han hotar mig han är snål ger mig aldrig mat , pengar eller kläder... vilket slutar med att jag får gå hungrig och i slitna fula kläder. när jag vänder mig mot socialen så står dom på fars sida säger att jag inte förstår att han vill mitt bästa men det har jag inte märkt. min släkt på mammas sida är på fars sida även dom fryser ut mig.
dom ända som får mig att känna mig trygg är min pojkvän och min mamma... jag litar inte på någon längre, tackvare att min far har tryckt ner mig så pass mycket och inte visat nån respekt mot mig så kan jag sällan visa respekt för andra...
min far har en sjukdom eller psykist problem som man kan kalla det där han gör elaka saker mot folk utan att veta om att han gör fel, alltså han tror att han gör rätt.
Svar:
Så tråkigt det du upplever och det måste vara jätte-jobbigt.
att din pappa beter sig så mot dig,
och det är fruktansvärt när familjemedlemmar väljer sida mot en person i familjen...
Skönt att att du åtminstone känner trygghet med din mamma och även din pojkvän.
Men kan tänka mig att du är i en jobbig situation och hoppas från mitt hjärta att du får hjälp och stöd som du verkligen är värd och behöver.
Hej Inger!
Jag blir lessen att läsa om lilla Jannika.Hur kan en förälder vara sån?
Men jag hade en moster Maj,som jag inte tålde!Inte min pappa tålde henne inte heller.Moster Maj var barnlös och skulle lägga sig i allt!Hon kallade mig hora för jag målade naglarna!Jag var 15 år och visse knappt va det ordet betydde.Hon skällde på pappa och pappa menade att nu får du väl ge ig!Inger har inte börjat med pojkar ens!
Åh shit vad jag känner igen mig o ja det forsätter i vuxen ålder men de ser inte att de gör fel o även om man gör rätt så blir allt bara fel:-( hur ska man kunna visa att man duger till?
Att jag som individ måste kunna bli accepterad för den jag är inte den som de vill forma mig till...totalt vägrar ändra mig !!!
Svar:
Ja, det är så tråkigt när vuxna kan behandla sina barn så, och jobbigt när det även fortsätter i vuxen ålder
och ja, Rinya, det är ju så viktig att få vara accepterad som den man är.
