En sorglig historia
Jag vet att detta jag skriver idag om är hemskt, men jag känner ändå för att berätta om det.
Hoppas det är ok för er...
Det är något som mamma berättade för mig några gånger under sista åren som tydligen hade hänt i verkligheten och hon inte kunde glömma det.
Hon berättade om en liten pojke som var mycket sjuk och höll på att dö.
Och just innan den lille pojken dog, så pekade pojken någonstans i rummet och med stor skräck sa att nu kommer han, djävulen och hämtar mig och sedan dog pojken.
Jag känner mig så frustrerad och arg när jag tänker på detta.
Föräldrarna och den kyrka de var med i måste ju ha skrämt denna lilla pojke med dessa saker,
och de är skyldiga till det den lille pojken upplevde innan han dog.
Rena barnmisshandeln...
Det får mig också att minnas min uppväxt, som jag skrivit förut om här i min blogg,
att jag är uppvuxen i en extrem frikyrka där vi som barn blev skrämda med himmel och helvetet.
Alltså om man gjorde och tänkte något fel man kunde hamna i helvetet.
Och även om man kritiserade och inte trodde på det som lärdes ut i denna frikyrka så låg man illa till.
På kvällarna innan vi skulle sova så stod vi barn på knä bredvid sängen och grät och bad Gud förlåta oss för de synder vi gjort under dagen, och dåliga tankar vi tänkt.
Jag tycker så synd om alla barn som upplevt och kanske fortfarande upplever sådana saker.
Men jag är säker på att den lilla pojken mamma berättade om kom till en bättre och ljusare värld,
men det är så oerhört trist att han fick en så jobbig övergång.
Ahh, det är ju fruktansvärt hur föräldrar kan tuta i barnen en massa strunt. Jag blir så arg. När min son var liten och skulle ha dagis, så fick jag till svar att det fanns ingen ledig plats, men att jag kunde få en plats i den kristna dagiset. Jag var där och besökte dem, jag tänkte att jag skall nu inte ha fördomar. Jag frågade om deras rutiner och om de kommer endast att fostra barnen med kristen tro. Åh, nej svarade föreståndarinnan. När jag sedan fick gå runt med en av fröknarna så berättade hon hur rutinerna skulle gå till och då var det bön varje måltid och extra mycket kristet vid påsk, jul osv.. Då tackade jag nej till platsen. Jag säger inget om kristendom, men jag anser att barn / ungdomar skall själva få välja när de vet vad det handlar om och inte bli påtvingade. kram
Men åhh så sorgligt hemskt...att utsätta någon över huvudtaget för sån psykisk misshandel..kan bara säga tragiskt..fast bra att de kommer fram o folk få veta vad som förekommer bakom en del lyckta dörrar...för sanningen kommer alltid fram för eller senare.
Kram
Godmorgon.
Det är så hemskt att det förekommer. Tror det är så än idag i många religiösa samfund.
Att skrämmas så är psykisk misshandel och det borde vara straffbart.
Stackars barn som fick uppleva det här innan han gick över. Varför är det så i många av dessa religiösa sekterna? Vad är de rädda för?
Skönt att du vågar och vill berätta.
Kram på dig vännen.
Synne.
å fyyy va hemskt tänk vad en del människor är vidriga det borde inte få finnas till.
hoppas om gud finns att han blev räddad och fick lugn och ro tillslut.
Må gott
Ja det är verkligen hemskt så stor makt föräldrarna har över sina barn.....
Jag är mycket skeptisk till alla frireligiösa sekter som finns.....kan inte vara nyttigt för sinnesfriden....
Kram
Margaretha
Fy så hemskt! Ja, det förekommer allt än i dag inom vissa sekter, det är det konstiga. Att det finns folk som kan trollbinda andra så de tror och gör allt som de beodras till... Hemskt! Mycket trevligare att se dina bilder från Norr, mysigt hus du växte upp i.
Hur kan man fullständigt mata in i ett litet barn om djävulen. Hur hemskt måste det inte varit för honom i det ögonblicket han dog.Hoppas innerligt att han kom till ljuset, och att någon släkting som var god och snäll tog emot honom med varm famn.
Jag är glad att mina föräldrar inte tillhörde något religiöst.Jag förstår dig till viss del hur det måste varit att hela tiden vara på sin vakt vad du sa och gjorde. T.o.m tänka kunde vara syndigt vad nu tankarna var för några. Ryser bara vid tanken på hur många föräldrar som formligen trycker i halsen på sina barn, deras snedvridna synsätt.
Vi har ju sett hur många sekter som kommit fram i dagsljuset, hur dom själva lever bakom väggarna. Så snedvridet att jag mår illa. Dom skall predika om synder och annat, som är det mest fasansfulla själva. Det finns så mycket som skulle rensas upp och många skulle fråntas sina barn. Dom har inget skydd alls gentemot det föräldrarna börja mata dem med som små. Fy säger jag bara.
Kram vännen!
Svar:
Det är ett ganska tungt ämne jag skriver om här, men för mig det betyder mycket
och det känns så viktigt att kunna få berätta om hur det var att växa upp i denna extrem frikyrka.
Speciellt som jag förut genom åren aldrig haft tillfälle att riktigt berätta om detta.
Tack gulliga ni för alla kommentarer.
Det känns så fint för mig att få dela olika saker med er
och även få veta vad ni tycker om det hela.
Att kunna få del med mig av både sorg och glädje här i min lilla blogg och de gensvar jag får,
som betyder så mycket.
Visst pratade jag om detta med min syster när hon fortfarande levde, och hon hade också frigjort sig från denna tro,
men hennes liv var inte lätt
och tiden innan hon dog ( av tablettöverdosering ) så hade hon av någon orsak hamnat i djupa religiösa grubblerier.
Till glädje för vissa...men till sorg för mig,
då jag förstod att det betydde att min syster var illa ute psykiskt.
Och det slutade illa.
Jag var så arg länge efter min systers död,
och arg på den frikyrkliga uppväxten, arg på vissa människor.
Och ja, det är misshandel att skrämma barn på detta sätt
och det kan få konsekvenser för hela deras liv av att leva under sådan rädsla och press.
Ja Synne, frågan varför det är så i många religiösa sekter och vad är de rädda för ?
Tydligen som jag ser det, så har människan alltid haft ett behov av att hitta förklaringar till det oförklarliga, till livets mysterier och livsfrågorna.
Men som jag tänker, att när sökare slår sig samman med en person som blir en ledare, så kan det gå riktigt galet...
Alla kyrkor och religioner har nog uppstått ungefär så att människor samlats omkring en ledare.
Jag respekterar naturligtvis andra religioner och tro,
men när det blir sekter av dem och om barn far illa, där går gränsen för mig....
Oj, nu blev det så igen att jag utvecklade det hela vidare med egen kommentar här...
Men jag kan ju inte låta bli, och speciellt efter alla intressanta och fina kommentarer,
och kan heller inte låta bli att berätta mera...
Och kanske är det någon som återvänder hit igen och läser det som skrivs.
Ha det så gått mina vänner.
Kram
Jag återvände nu och läser svaret du gav. Vad ledsen jag blir inombords i det du berättar om din syster. Jag kan aldrig någonsin sätta mig in i att vara alldeles ensam kvar från en familj. Det kan bara du Inger som är i just den situationen. Jag tycker så ofantligt synd om dig, jag vet att du tar orden "synd om" på rätt sätt.
Finner inte något annat passande ord, eller kommer på något annat just nu. Förstår också att du var arg, på människor och allt runtomkring din syster och hennes död. Skulle något utrotas från jordens yta vore det sekter av alla de slag, för allt sådant är sjukt från första stund till sista.
Kram vännen!
ja tänk hur man höll på ...hotade och skrämde...jag var så rädd för domens dag ibland så jag låste in mig på toa och grät av dödsångest.....huuu va hemskt man kanbara hoppas att frikyrkorna har mera förstånd idag..kram min fina bloggkamrat
Hej!
Får tårar i ögonen när jag läser det här, tyvärr tror jag det förekommer ganska mycket än idag, just bland frikyrkor men förhoppningsvis inte i lika hög grad, något tror vi väl alla på, men det finns vare sig himmel eller helvete tror jag, framför allt finns inte djävulen, även om man tror det ibland.
Föredrar mina egna föräldrars hot om barnavårdsnämden som fanns på min tid;)
Kram på Dej så här på söndagen!
//annette
Jag instämmer med Jeanette med Metrobloggen skrämma barm med allsköns konstigheter, sotaren var en annan som de skrämde barnen med.
Ha de gott! Kram ...
Tack vännen =)
Så vanvettigt hemskt att skrämma barnen så där!
Jag skulle också önska att du satt i en roddbåt och hade det gott! Vid stranden skulle jag duka upp med lite gott fika till dej och mej!
Ha en skön söndagkväll
gokväll önskar jag dej
Fruktansvärt!
Och sånt förekommer dagligen fortfarande bland tokiga sekter, och även frikyrkor...
Usch och fyyy för sånt dravel...
Kram, Jenny
Ja, det är barnmisshandel. Min pappa, som är 65 år, brukar berätta om liknande saker från sin barndom. Han har sviter från det fortfarande!
Vilken hemsk historia! Att dö måste vara en nog jobbig händelse och att då även behöva känna skräck för himmel och helvete oxå gör den än brutalare.
Ja, föräldrar kan verkligen vara förvånansvärt omdömesläsa och samtidigt så hänsynslösa mot sina barn. Jag har många gånger tänkt när mina stora flickor varit i tonåren opch klagat på både det ena och det andra...att de egentligen inte har en aning om vad ett hårt liv innebär. Bara det att de vågade bete sig och klaga är faktiskt ganska goda tecken på att de haft det förhållandevis bra. Ibland önskar jag att man kunde blanda olika människors livsöden i en mixer...det kanske skulle bli lite mer lagom då...tyvärr har jag inte sådan makt att jag kan styra sådant...även om jag innerligt önskar det mellan varven. Stor kram // Marie
Ja, så mycket hemskt som växer fram i sekter. För det är det när man indoktrineras att tro nåt så hemskt som den lille pojken trodde.
Att fin mamma berättade den här historien kanske var som ett litet förlåt för det som inte var bra i din barndom? Det måste vara svårt att inse hur fel man gjort, men samtidigt var det säkert så hon fick lära sig som liten?
Kram på dig!
Svar:
Tack för alla så fina kommentarer och det känns så fint att kunna dela med mig även om jobbiga saker.
Att på något sätt få lätta mitt hjärta lite, och dela med mig av vissa erfarenheter och även märka att jag är inte ensam om att haft dem.
Och ja Erika, jag känner vad du menar och tack för dina varma ord.
Jag berördes mycket av det du Britten berättade, och vi har en hel del gemensamt.
Och jag känner igen det där hur det predikades och skrämdes om domens dag.
Och kommer ihåg hur jag på dessa möten inom frikyrkan ofta under min uppväxt gick till första bänk och grät och bad till Gud om förlåtelse för diverse olika synder, och syndiga tankar.
Ja, som flera har skrivit, det är så hemskt att man kan skrämma barn på det sättet, och ja, det är barnmisshandel.
Sådana saker får många gånger följder för hela livet, som du Anna skrev.
Och tyvärr det händer nog fortfarande i dag att barn får lida i olika sekter, och det gör så ont att tänka på det.
Och precis som du Annette, så tror jag heller inte på att det finns vare sig himmel eller helvete eller någon djävul.
Min tro är på helt annat sätt nu, och det kanske jag skulle skriva om i ett annat inlägg.
Det kan kanske vara intressant att veta hur jag tänker och tror nu och efter det att jag gjorde mig fri från frikyrkan.
Ja, kanske är det så som du Soffy skrev, att det att min mamma berättade denna historia var som ett litet förlåt för saker som inte var så bra i min barndom.
Det har jag faktiskt inte tänkt på innan.
Och ja, jag tror att dessa saker var sådant hon fick lära sig som liten.
Vad fint det är att få lite olika infallsvinklar om saker och ting
och jag är så glad över er mina kära bloggvänner.
Åter igen tack för alla kommentarer.
Stora kramar till er alla
PS.oj, vad mysigt det låter Lissen, att åka ut med roddbåten och sedan sitta vid stranden tillsammans och fika och ha det trevligt och mysigt.
Nej men kära lilla pojke,,så hemskt, viken övergång, , jag blir rörd till tårar..
Kan förstå att många barn har farit illa på grund av för stark tro från föräldrarna,, det var mycket konstigt förr i tiden, men många far nog illa än idag..Och tänk att du fick stå och be vid sängen, och gråta och be om förlåtelse. det måste kännas skönt att få skriva av sig mycket av detta.. Nyttigt för många att få höra oxå, tror jag.
Ha det bra
Kramkram
Jag säger som jag alltid gör.. den där religionen och allt som människor tutar i sina barn och andra är bara så förskräckligt hemskt:-(
Du har många tankar förstår jag Inger om din barndom, men visst är det skönt att få rensa ut allt ur huvudet då och då.. då är en blogg så bra.
Ha de.. kram på dej.
Det har gjorts en del gott i religionens namn, men väldigt mycket illa också. Ett exempel är det du beskriver här ovan.
Hejsan! Och TACK så hjärtligt för alla goa kommentarer du lämnar i min blogg! :-)
Hu, vilken historia du berättar i detta inlägg... :-(
Men det är ju inte bara inom religionens förtecken som vuxna har skrämt barn - det har alltid funnits otäcka sagor och dylikt vars funktion har varit att tex hålla barnen ifrån farliga platser. (Man har tex berättat om näcken för att hålla barnen borta från vattendrag som de annars skulle kunna drunkna i, eller om troll för att barnen inte ska gå till skogen och gå vilse i den osv).
Sånt där uppstår väl när vuxna känner sej otillräckliga och har ett behov av att kunna påverka och styra även när de inte är fysiskt närvarande... Men det balanserar ju på gränsen till att bli en slags psykisk misshandel - och det fallet som du beskriver har gränsen passerats med god mariginal... Usch... :-(
HAR TÄNKT PÅ BÅDE DIG OCH DE LILLA POJEKN I NATT / HOPPAS ALLT ÄR BRA MÉD DIG / KRAM
Svar:
Ja, jag ryser själv när jag tänker på den övergång till nästa liv / den andra sidan som den lille pojken fick.
Att skrämma barn på detta sätt är verkligen barnmisshandel.
Ja, det känns skönt att kunna få skriva av mig av en del av av mina egna upplevelser här min blogg,
och samtidigt även kunna förmedla att dessa saker jag berättar om faktiskt hänt
och säkert också händer i slutna religiösa kretsar och sekter.
Och hur sådana saker kan sätta spår i barnen för resten av deras liv.
Som t.ex. i uppväxten som jag berättat om att ständigt behöva vara rädd för att göra s.k. syndiga och dåliga saker, och även tankar.
Den ständiga rädslan, att som de predikade, att Jesus kunde komma när som helst och hämta de som hade s.k. "rena hjärtan" till himlen, och resten som inte hade det hamnade i helvetet.
Att aldrig känna att man duger som man är,
alltid vara rädd, alltid vara rädd för att bli lämnad ensam
och alltid känna de granskande ögonen på sig från omgivningen och även från Gud, som jag fick lära mig.
Alltså man kunde inte gömma sig någonstans...och man hade ofta dåligt samvete jämt...
Men jag är så glad att jag lyckades frigöra mig från denna frikyrka, men det var inte lätt och det tog sin tid.
Men om jag ska vara ärligt så inser jag att det nog har påverkat mitt liv i vissa situationer.
Jag flydde hemifrån från frikyrkan,
men det räcker nog inte alltid med att bara att fly....man behöver möjlighet att bearbeta det som hänt också.
Fast jag klarade mig ändå relativt bra.
Värre gick det med mina syskon...
Tack mina kära vänner för alla kommentarer som betyder mycket,
och jag blir så rörd av det du skrev Britten.
och snart kommer jag att börja min bloggpromenad och kommer och hälsar på.
Det är alltid så mysigt och trevligt och intressant.
Stor Kram till er alla
Fy, så hemskt...stackars pojk! Men han kom säkert till barnhimlen...kramiz:)
Svar:
Jo, jag är säkert han kom till barnhimlen, till en bättre värld.
Så tråkigt bara att han fick en så svår övergång.
Men han mår säkert bättre nu.
Kram
åhh,så sorglig historia..så hemskt,
stackars lille pojke!=(men jag tror som du att han hamnade i en mycket bättre värld.
Känner så väl igen mig i din uppväxthistoria,
så det är skrämmande.Jag och mina syskon uppfostrades av en strängt frireligiös Far,han var fanatiker..allt var synd,att gå på bio,att dansa,att spela kort,sex ja mm.Så man är som vuxen också rädd för att hamna i helvetet den dagen man dör..barndomens uppfostran har satt djupa spår,blir så ledsen när jag tänker på det.=(
Allt du skrivit härovan stämmer så väl in på min uppfostran..man var rädd för att ens tänka syndiga tankar,man kände att man aldrig dög osv..jag minns att jag kände mig hemskt ensam.Vem har rätt att döma..jag tror på en Gud som är kärleksfull och förlåtande istället för en hård och dömande som min Far.
Tack för att du tog upp detta ämne,nu vet jag att jag inte är ensam om att ha upplevt detta...
Önskar dig en trevlig kväll!
Varm Kram Maria
Läste om det som hände din syster,det gör mig så ont.Min kära Mor var också tablettberoende och hade religiösa grubblerier,för pappa var ganska hård mot henne.=(Min Mor orkade tyvärr ej leva så hon begick självmord -75 när jag bara var 10 år,det var så fruktansvärt att mista sina Mor på det viset!
Har skrivit en dikt till min Mor på min Blogg,där finns också en bild på henne..jag saknar henne än idag fast det var så längesedan hon gick bort,en Mor är bland det svåraste att mista i livet...
Kram Maria
nej , vad sorgligt, att man ska lära barn att döden ska vara ruskig.
döden ska vara ljus och fin tycker jag, det är ju en naturlig led i vårat liv.
att man dör som gammal kan man godta, men när det drabbar unga och barn, så kan man inte förstå.
men förr så var det väldigt vanligt att alla i barnkullen inte skulle få fortsätta att leva, till vuxen ålder.
Svar:
Tack snälla Maria för det du också delade med dig av.
Jag känner igen allt det du berättade om från din uppväxt.
Exakt så var det för mig också.
Blir så glad att vi träffas här och kan dela erfarenheter med varandra och se att vi inte är ensamma om det.
Det är en av orsakerna till att jag började berätta om min uppväxt på min hemsida och här på min blogg.
Att eventuellt träffa fler som har upplevt liknande saker,
och det kan hjälpa att berätta om det och veta att man inte är ensam.
Och jag tror absolut inte att man kan hamna i helvetet när man dör,
och jag tror absolut inte på dessa saker längre.
Helvetet är bara en uppfinning av vissa för att skrämma andra att tro som de.
Och precis som du skriver, att vem har rätt att döma.
Och jag tror på en Gud, eller vad Gud är, att han är kärkeksfull och förlåtande, istället för hård och dömande.
Men visst sätter barndomens uppfostran spår.
och för mig denna ständiga oro att göra något fel och inte vara accepterad och godkänd som man är, har påverkat mig på olika sätt senare i livet,
Jag ser det speciellt nu när jag ser tillbaka på saker och ting.
Och just den där ensamhetskänslan känner jag också så väl igen.
Så otroligt tragiskt det som hände din kära Mor och du var dessutom så ung när det hände.
Det måste ha varit fruktansvärt jobbigt för dig, och för en liten flicka att fatta och förstå.
Skulle vilja ge en stor kram till den lilla flickan och till dig nu.
Jag kommer om en stund och hälsar på hos dig och även läsa din dikt till din kära Mor.
Ja Marie, det är väldigt sorgligt att lära barn sådana saker,
och ja när det drabbar unga och barn så är det svårt att förstå att det ska hända.
Åter igen tack för alla fina kommentarer jag får.
Kram
