Den kärleken :-) ett minne
Här kommer ännu ett litet minne från tiden med min första kärlek.
Jag hade nyss här i Stockholm träffat min pojkvän / min första kärlek.
och jag hade åkt hem till mina föräldrar och syskon ett par dagar innan jag skulle åka till England och till det jobb jag fått där.
Till min mamma hade jag i brev nämnt lite att jag träffat en kille.
Men p.g.a Pingstkyrkan som mina föräldrar tillhörde så var det svårt att vara helt öppen om detta.
En morgon när jag och mina syskon och mamma satt vid köksbordet för att äta frukost såg jag från fönstret någon som promenerade in i vår port som såg så välbekant ut.
Och det liknade min pojkvän, och mitt hjärta började bulta hårt, och jag blev livrädd för vad mina föräldrar skulle säga.
Så ringde det på dörren och jag satt som fastfrusen på stolen, alldeles skakig, och min yngre syster gick och öppnade,
och kom sedan och sa att någon sökte mig.
Det var min pojkvän som rest hela vägen från Stockholm för att träffa mig innan jag åkte till England.
På skakiga ben gick jag till dörren och min pojkvän drog mig intill sig för kramar och kyssar.
Som tur var, så var pappa inte vaken utan han låg i ett rum och vilade och sov ( som han brukade göra )
Hade pappa varit vaken så hade det nog inte blivit så roligt och speciellt som han alltid oroade sig för var grannarna skulle tänka.
För de ville ju inte att grannarna skulle få en annan uppfattning av den perfekta och troende flicka som de uppfostrat mig till och hade så stora förväntningar på.
Men som tur var så sa mamma ingenting och jag gick ut, och arm i arm gick min pojkvän och jag iväg på en promenad.
Det var en söndag och mamma hoppades nog vi skulle gå till gudstjänsten i kyrkan,
men det gjorde vi naturligtvis inte utan vi hamnade istället på hans hotellrum ;-)
Min mamma hade nog börjat förstå att hon kunde inte ändra på mig nu, och att jag var fast besluten att leva mitt eget liv.
Men mysiga minnen är det i alla fall, och en tid som jag aldrig glömmer.
Åh,vad hemskt det måste ha varit att inte få vara trygg i den relationen med pojkvännen, som du säkert ändå var. När man är 20 år är man ju vuxen för längesen, men det var svårt för föräldrarna att förstå många gånger.
vilket fint minne det ändå var. Kram!
Vad svårt det måste varit att som vuxen inte kunna vara naturlig inför sina föräldrar. Men jag undrar om inte din mor börjat förstå att du var en klok ung kvinna som var klar att stå på egna ben, dessutom märkte hon kanske er kärlek till varandra.
Är detta ditt enda barn? Ditt kärleksbarn
En historia så fin, men sorgslig på samma gång..
Har du ingen som helst kontakt med ditt barns pappa nu? Inte din dotter heller eller? jag har undrat så många gånger om ni bor nära du och din dotter nu eller hur det är .. men inget som jag har med att göra egentligen. Men eftersom jag och många andra följt med dig i din levnadshistoria i så många år nu, så..
Hur som helst hoppas allt är bra er emellan i alla fall. Nu kom jag på något, du "pratade" om din flickas pappa för en tid sedan .. något om att han var sjuk?
Ha de nu så gott Inger.. gå ut och ta en långpromenad .. nu töar det för fullt i alla fall här och solen.. någon liten strimma .. varför inte ta med dina kamror på en gångtur:-)
Ps. Tack för svaret på min blogg om vilken mall. Jag misstänkte den, men jag har ju ändrat så mycket i mina egna koder där, så det ser inte likadant ut alls. Ds
Kramiz
Inger så fint Du berättar om Din ungdomskärlek, som iaf blev mer än en episod! Ett litet kärleksbarn som Du säger.
Jag är inte främmande för Din situation, jag var ung på 50-talet och fick ett tvillingpar, mina enda barn men högt älskade!
Som prästdotter var det en skam att få barn om man inte var gift, så därför ordnades ett snabb bröllop!
Tänk vad tiderna förändras, på 50-talet var det en skam att få barn om man inte var gift!
Ha det gott min vän!
Men Inger Maryissa, så varmt och klokt du berättar om ditt livs kärlek och ert lilla kärleksbarn. Bitterljuva minnen, men troligen något du inte skulle vilja vara utan heller.
Önskar dig allt gott!
Varmaste kramar,
Minnen av den karaktären finns etsade i ens hjärta både på gott och ont som du säger. Fördelen blev det älskade barn ni fick tillsammans. Att vilja vara tillsammans med någon när man är yngre blir oerhört svårare om man inte har föräldrarnas stöd bakom sig. Du var stor nog att fatta egna beslut men trots det vill man få "acceptans" från föräldrar.
Visst var det skam att få barn utanför äktenskapet. Frågan är ju bara denna : finns det överhuvudtaget oäkta barn?! Barn, oavsett hur situationen ser ut, är lika värdefulla!
Varma kramar!
Minnen kan ingen ta i från en och det är det som är så fint att ha med sig .
kram .
Svar:
Det känns så mysigt att kunna dela med mig av olika minnen med er mina kära vänner.
Och blir så glad över att ni tycker om det jag berättar om här i min lilla blogg.
Ja, det var jobbigt att inte kunna vara öppen mot mina föräldrar om min kärlek.
På 50-talet var det ännu tuffare att bli gravid om man inte var gift,
och många blev nog tvugna att gifta sig då.
På 70-talet hade attityderna börjat att förändrats till det bättre.
Men mina förädrar hade dessutom de värderingar som på den tiden fanns inom Pingstkyrkan,
och det gjorde det extra knepigt för mig,
och de var väldigt besvikna på mig och att jag dessutom hade länmnat denna kyrka och tro.
När jag var gravid fick jag inte komma hem för att hälsa på för de skämdes inför grannarna.
Men när jag väl fött min dotter fick jag göra det.
Och när de träffade min lilla dotter de älskade henne från första början, och de fick en bra kontakt genom åren.
Men pappa försökte allt han kunde så jag och min pojkvän skulle gifta oss,
och han hade även en fin klackring från sin pappa som han ville ge oss om vi gifte oss.
Men jag tyckte det var en sak mellan min pojkvän och jag att bestämma om
så jag sa nej till pappa.
Och att försöka tvinga min pojkvän till att gifta sig med mig kändes ju inte rätt,
även om jag naturligtvis önskar det och drömde om en familj.
Men så blev det tyvärr inte senare heller...
Jag gifte mig senare med en annan man, men tyvärr inte det äktenskapet höll,
och jag fick känna av mina föräldrars besvikelse över mig att inte skapat " en riktig familj "
och de tyckte så synd om min dotter p.g.a detta
Men jag och min dotter klarade oss bra
och det var en underbar tid vi hade tillsammans när hon växte upp.
Och det är ju bra mycket bättre att vara ensamstående med barn, och bättre för barnet
än att leva i en familj där det är slitningar mellan föräldrarna.
Tack mina vänner för alla kommentarer och kramar
Ett mysigt minne , berättat på ett härligt sätt :-)
Ha dé !
jag känner så med och för dig min vän...kram
Ljuva minnen kan ingen ta ifrån oss...Fint berättat.
Söt bild högst upp också :)
Kram
Mmmmm...de e alltid så mysigt att läsa din blogg o om dina upplevelse. Så starkt av dig att kunna säga ifrån dig dina föräldrars tro, antar att det inte var det lättaste. Vi har växt upp på så olika villkor du och jag o det tror jag gör det extra intressant för mig att läsa. Skilda världar...så att säga. På barnben och i ungdommen förstår man aldrig redigt att "inte alla andra lever under samma förutsättningar som en själv". Livet för oss på olika vägar o banor med olika förutsättningar.
Kramiz Anki N
vad vackert minne men så sorgligt att ni sen gick skilda vägar,du skriver så fint och det är trevligt att få ta del av dina minnen,
kram
Fina minnen som du delar med dig av.
Tråkigt att ni inte kunde gå på samma väg, men vi vet inget om morgondagen.
Kram Ingrid
Svar:
Det känns så mysigt att berätta olika saker här i min blogg
och jag blir så glad över att ni gillar att läsa det jag berättar om.
Och ja, fina minnen kan ingen eller inget ta ifrån en,
vad som än sedan hände...att vi gick skilda vägar osv...
Jag kan fortfarande känna ett vemod att så mycket sedan gick fel....men så är livet ibland...
Och ja, tur är nog att man inte alltid vet vad som kommer att hända,
för då skulle man nog inte våga mycket här i livet.
Åter igen tack för alla kommentarer och kramar
Morning Inger! Jag har läst ditt inlägg och alla kommentarerna som hör till, även dina svar...så stark o modig du var/är Inger! Undrar så klart jag som Pia-Lotta över en del saker...men huvudsaken att du mår bra idag!
Kramen!
Ragnvi
Hm...jag försöker o försöker att kommentera..vet inte om det lyckas...men jag måste få säga att jag beundrar dig Inger!
Kramen!
Ragnvi
Vilken trevlig blogg du har! :)
Så fint du delar med dig av dina minnen. Jag blir inspirerad at också fästa mina minnen och tankar på pränt. Nån gång när jag är borta kan det vara roligt för mitt barnbarn att läsa omhur farmor hade det i "forntiden".
Hej Inger..
Jag undrar om du har samma struleri med din blogg som jag idag?? Det står ERROR både när jag ska publicera ett inlägg och då gäster kommenterar.. Jag har inte hört något om att blogg.se håller på med något.. har du? det är så tråkigt när det inte går som en dans;-)
Kram på dig denna lite gråtrista fredag med en förkylning som blommar på... jag som aldrig... ;-)
Ska se hur det går här nu om jag får iväg den här.
Så vackert du berättar och den första kärleken glömmer man aldrig.Bitterljuvt att minnas och de fina minnena behåller man och de andra kan man försöka glömma.Varma kramar Thalina
Lite sorglig historia egentligen men samtidigt så är det ju så att Du kanske på grund av den bröt Dej ur detta med pingstkyrkan, vem vet hur det gått annars, positivt är ju oxå att Ni fick ett kärleksbarn tillsammans, det kan ju ingen ta ifrån Er!
Ha en skön helg!
Kram //annette
Även om ni nu tyvärr inte kunde hålla ihop . då har du ju i alla fall en massa minnen kvar och fram för allt ni fick ju ett kärleksbarn .. det är inte alla som får det :)
en berättelse, som många unga delar.
kärleksbarnet är ju ett minne, av det fina ni haft.
Önskar dig en trevlig helg.
Kommer tillbaka och läser i morgon.
Kram
Det är en vacker berättelse med en mörk underton. Du var väldigt modig tycker jag. Jag som är jämnårig med Dig vet ju hur beroende av sina föräldrar man var på den tiden, det fanns inga sociala skyddsnät att falla tillbaka på. Tur att det har gått bra för Dig ändå trots att livet bjudit på motigheter.
Svar:
Tack mina vänner för alla goa kommentarer.
Och det känns toppen att ni gillar att läsa det jag berättar om.
Det är så mysigt och betyder mycket för mig att kunna dela med mig av olika saker här i min lilla blogg.
Ja, detta är ett bitterljuvt minne för mig.
Tråkigt att saker sedan inte blev som jag hoppats, men fina minnen kan ändå inte tas ifrån en.
Och ja, man glömmer nog aldrig den första kärleken.
Och ja Annette, att jag bröt mig ur frikyrkan, detta var också en orsak,
även om den processen hade börjat långt innan för mig,
då jag kände och tänkte att massor av det de predikade inte stämde
och jag är glad att jag frigjorde mig från den.
Men det var svårt för mina föräldrar att acceptera.
Speciellt för min mamma som hade så stora förväntningar på mig,
och hon hade hoppats att jag skulle bli missionär, vilket hon önskat bli, men aldrig blev.
Åter igen tack för alla kommentarer och Kramar
