Det förflutna / sin historia
Och samma gäller nog människan...vad är en människa utan sitt förflutna, sin historia ?
Mina tankar går ofta till min barndom....
eller saker jag inte kan sätta i sitt sammanhang
En del kanske tycker att man ska lämna svåra saker bakom sig.
eller till viss del man glömmer, men allt finns nog lagrat någonstans i ens undermedvetna
Och för att kunna lägga jobbiga saker bakom sig så känner i alla fall jag att jag behöver minnas och få berätta.
Själv känner jag också att det är något som fattas i mitt liv också p.g.a att jag aldrig lärt känna mina mor- och farföräldrar
Och nu när mina föräldrar och alla tre syskon dessutom gått bort.... det känns som ett stort tomrum bakåt i mitt livs historia.
Det finns mycket jag skulle vilja veta....men det går inte längre...
Så om jag t.ex. ska glömma min barndom och uppväxt
så blir följden att det ännu mera känns som om mitt förflutna bara har försvunnit....
hoppas ni förstår vad jag menar...
Detta blev mina små tankar idag...
Hej min vän,
Ja vad är människan utan sitt förflutna. Jag tycker också att man ska minnas svåra saker, och absolut att man ska kunna berätta för sina vänner. Det är så lätt att säga glöm det gamla och gå vidare, men det är inte så enkelt. Jag hade också en del svåra/jobbiga stunder i min barndom.
Jag förstår vad du menar...
Varma kramar från Inger
Hej vännen
Jag förstår oxå hur du menar.
Jag har oxå en hel del som jag minns från min barndom, MEN det är en hel del som är borta, eftersom jag blev bortlämnad i omgångar på grund av vissa saker.
Men det jag minns, har jag liksom ingen att prata med om.
Ingen som vill förstå hur jag känner, när det gäller min barndom.
Jag försöker ibland skriva ngn form av dagbok istället,
så kanske efterlevande får läsa det sedan, men det är då inte dom som vet hur jag har känt, som känner till min barndom, tråkigt nog.
Det är väldigt mycket som jag bär inom mig själv, Som jag går och grunnar på
Så är det och så får det väl bli.
Kram på dig vännen
/Gunilla
Jag tror jag förstår hur du menar. Att glömma de jobbiga saker man varit med om tror jag inte på, däremot att försonas med det som skett. Så att det som skett inte påverkar en för mycket i det liv man lever idag. Men innan försoningen så kan det behövas mycket bearbetande, att man "ältar" (ett ord som jag inte gillar för det lägger liksom lite börda på den som ältar)... och att man berättar om sina minnen för andra, om man vill och känner att man behöver dela med sig av det man tänker på. Sådan är jag, jag vill gärna dela med mig eller känna att någon lyssnar - numera. Tidigare höll jag mycket inom mig och till slut blev det alldeles för jobbigt.
Jag förstå att det är ett tomrum när dina föräldrar och syskon nu inte lever längre. Och att du funderar över dina far- och morföräldrar. Jag har haft den förmånen att jag fått lära känna alla mina fyra far- och morföräldrar innan de gick bra. Släktingar ett steg bakåt ändå är ju så pass långt tillbaka så att man inte riktigt "bryr sig". Eller, jag har fått höra en del berättas om dem så åtminstone min mammas mormor och min pappas morfar har jag en slags bild av vad de var för människor. Jag förstår att det känns tomt att inte ha det så.
Varma kramar, Elwe.
Man behöver känna sina rötter för att må bra. Jag har inte heller haft några far-och morföräldrar. Jo haft dem har jag, men inte lärt känna dem, för de var borta redan när jag föddes. Den enda jag har ett svagt minne av är mormor, men jag minns bara en docka som jag inte fick leka med. Det är lite tråkigt faktiskt att man inte fick träffa dem och fick veta hur de levat och haft det i sin barndom.
Så jag förstår mer än väl dina tankar!
Kram Ingrid
ja precis! Så tycker jag med.. Och påskmust. Tycker bara folk är töntiga som säger att man inte får äta skinka innan första advent osv, bara dom som går miste om det goda :D
Svar:
Jo, man känner sig nog ganska vilsen om man inte kommer ihåg så mycket av t.ex. sin barndom,
eller / och inte har träffat och inte lärt känna sina släktingar.
och ja, det betyder mycket att lära känna sina rötter.
Det verkar varit mycket osämja på både min mammas och pappas sida,
och vi barn hölls skilda från våra släktingar och även från mina halvsyskon från min pappas tidigare äktenskap.
Så det finns en massa frågor och undran...
och jag har ofta haft en känsla av att det funnits hemligheter...
saker som man inte pratade om.
Och ja tror också det är bra att kunna och orka minnas svåra saker
för att kunna bearbeta dem och sedan kunna lägga det bakom sig.
Och att få prata om det hjälper oerhört mycket.
Själv har jag aldrig haft någon att berätta för om jobbiga saker från min barndom,
och vissa jobbiga minnen började dyka upp speciellt efter min systers död,
och jag började må riktigt dåligt.
och chocken som kom när jag insåg hur galet allt gått i vår familj...
Jag har haft möjlighet att prata med psykolog i perioder,
men det är ändå inte samma sak som att prata med en "vanlig" människa......
för det blir ju på ett annat sätt.
Och sedan är det ju så att det är ju svårt för andra att förstå som inte varit med om liknande saker.
Min blogg har blivit som en ventil att berätta en del saker och det är mycket värdefullt för mig,
och de fina svar och kommentarer jag fått.
Och det hjälper faktiskt i bearbetningen av olika saker.
Och också upptäcka att man inte är ensam om olika erfarenheter
och även att själv, genom att berätta, kanske kan vara till hjälp för andra som varit med om liknande saker.
Åter igen det blev en egen liten längre kommentar i min blogg ;-)
men jag kan ju inte låta bli, och kanske är det någon som återkommer och läser.
Mina egna kommentarer blir ibland som en förlängning av mitt blogginlägg ;-)
Tack mina vänner för alla kommentarer och Kramar
Elwe här, som återkommit för att läsa mer. :-) Såg att jag skrivit lite fel (lätt hänt)... skrev "innan de gick bra" men menade så klart "innan de gick bort".
Skriv så mycket som du behöver i bloggen! Jag läser gärna, och skriver gärna en kommentar eller två, som du nog märkt. :-)
Hemligheter är jobbiga. Just för att de är hemligheter så kan det bli extra jobbigt. Jag har i vuxen ålder fått veta en del om hur det var när jag föddes och tiden innan. Hur mina föräldrar träffades och hade det de första åren - inte alls så som jag föreställt mig. Och det var lite jobbigt att få reda på hur allting egentligen varit när jag var liten och åren innan jag kom till världen.
Ops, nu skriver jag jättelångt igen. Ibland känns det som att jag bara babblar om mig och mitt - men det är inte alls min mening. Får bara så många associationer.
Som sagt, skriv så mycket du vill. Att använda bloggen som en "ventil" tycker jag är riktigt bra att man kan göra.
Kram och god natt!
Jag går i terapi för att få hjälp att minnas. Det är viktigt och har den funktionen att när det "lagts på bordet" så glöms det visserligen inte men gör heller inte lika ont längre.
Vi glömmer nästan ingenting av det vi en gång har varit med om. Vi behöver bara hjälp att orka ta fram det. Jag tror att jag förstår hur du menar och känner att kanske kan det vara också för dig en hjälp att prata med någon?
Att"skriva av sig" tror jag absolut fungerar men då brottas man lätt med känslan av att både vilja berätta men inte på ett annat sätt tycker jag.Man vet ju inte vilka det är som tar del av det på bloggen riktigt. Kanske det är jag som är nojig men jag känner så i alla fall!
Det är en stor förlust att du nu inte har någon av de dina kvar det förstår jag.
Varm kram!
Oh Inger...så jag önskar att du hade en nära vän att prata med på riktigt...kanske du har det? Att skriva är bra om man orkar o vill...och du har så många bra funderingar o tankar!
Kramen!
Ragnvi
Ja jag känner också så...Det är bra att tala, och det är också bra att skriva, det känner jag.
Den sista tiden min far levde så pratade jag mycket med honom , försökte f honom att minnas och berätta och samma sak med min mamma nu...Man borde filma när dom berättar har jag tänkt och skriva ner...
Jag förstår exakt hur du menar Inger...det svåra i livet kan man inte bara glömma...men om man orkar tala om det, om man orkar ta fram trollen ur garderoben så spricker många ...
Just nu går jag i KBT...hos en väldigt bra männsika ..jag går där för att hantera min värk och få hjälp med mina sömnproblem , men hon sätter fingret på så mycket annat i min liv som jag behöver hjälp med och för mig är dte det bästa jag gjort...Stor kram till dig och visst är det skönt att man kan skriva och " tala" med sina bloggkamrater..kram
Förstår att det måste finns ett tomrum i ditt liv. Att inte fått lära känna Mor-Farföräldrar, eller dina släktingar på båda dina föräldrars sida måste verkligen kännas svårt. Jag kan inte sätta mig in i hur det skulle kännas, kanske till viss del men inte fullt ut. Jag hade mina morföräldrar och farföräldrar, även om mina farföräldrar var ganska gamla när jag föddes så vet jag idag vilka dom var och minns dom. Mina morföräldrar var betydligt yngre när jag då föddes och bodde bara en kort väg från oss. Det blev en helt annan relation med dem.
I bland undrar jag hur du klarat dig igenom livet med allt vad det innebär med tanke på allt du gått igenom. Det krävs nog en hel del för att ro sådant i land. Sedan ensam kvar utan syskon och föräldrar. Våra föräldrar i vår ålder är det väl inte många som har kvar. Jag har pappa 92. Men syskon brukar finnas kvar i livet, och inte så tidigt lämna denna värld som dina gjorde. Är så ledsen för din skull Inger, jag önskar att allt vore så annorlunda för dig.
Kram
Det är säkert viktigt att minnas och bearbeta det som är svårt och "undanstoppat"!
Att dessutom ha någon som lyssnar i sin närhet har jag upplevt som en svårighet!
Att tala med en terapeft är nog bra men inte riktigt detsamma som Du säger!
Skriv Du vi är många som läser och känner med Dig!
Kram*
Ingermaryissa!
Självklart ska du inte glömma din barndom utan föröka minnas så mycket som möjligt och gärna skriva ner dina minnen också. Det är ju ett sätt att bearbeta sorg och saknad, som jag förstår att du känner.
Jag har inte samma familjebakgrund som du, men mina far- och morföräldrar var redan borta när jag föddes, så där har vi samma erfarenhet - och ibland tomhetskänsla. Jag har inte heller någon att fråga längre - och inte lyssnade jag så noga, när mamma berättade, men har nu börjat släktforska.
Det är riktigt roligt, spännande och intressant.
Att gå med i t.ex. Genline för att få tillgång till alla kyrkböcker är ganska dyrt, men det finns många andra vägar. Anita som finns i min länklista, har en del bra tips att ge i så fall.
Varmaste kramar!
Ja Inger, det var inga små tankar, ens barndom är nog så viktig,..det är ju sorgligt att du inte har flera kvar från din familj...Det måste kännas skönt för dig att få skriva av sig lite, då passar ju bloggen bra,du skriver så bra, så det är bara trevligt att få läsa. Släktforskning kanske skulle vara intressant, det har jag oxå tänkt på..
Visst har man lite luckor sedan barndomen,de äldre dog ju tidigare då,synd.
Jag försöker läsa allt du skriver...
Stor kram till dig min vän,..
Svar:
Tack mina vänner för alla goa kommentarer som betyder så mycket,
och som värmer långt in i hjärtat,
och det känns så skönt att kunna ventilera olika saker tillsammans med er.
Och kul att några kommer tillbaka och läser även mina egna kommentarer / tillägg av mitt inlägg :-)
Jag kanske har ett litet annorlunda sätt att blogga :-)
Och för mig det är helt ok att den som vill kommenterar flera gånger och även på det jag själv skriver som egna kommentarer.
jag tycker det är jätte-kul.
Och ja, Elwe hemligheter är jobbiga, och speciellt om det förekommer inom familjen.
Som du berättar så fick jag också veta en sak om när jag föddes,
och det var att mamma var gravid långt innan hon gifte sig med pappa.
Alltså stämde inte det årtal som de gifte sig med det som mamma sagt till mig innan.
Det slank ur mamma en gång under de senaste åren mamma och jag fick tillsammans.
Men det märktes att hon tyckte det var jobbigt...så jag vågade inte fråga mera.
Just det att jag aldrig vågat fråga saker plågar mig nu.
Men jag var ju uppväxt med att vissa saker pratade man inte om,
och att ifrågasätta saker hos sina föräldrar var otänkbart.
och de ville inte sätta sig själva i dålig dager....eller hur jag ska förklara det..
det kanske var mycket så förr...
Så det finns stora tomrum och undringar bakåt i tiden för mig...
som jag gärna skulle vilja fylla.
men det finns ingen kvar längre som kan hjälpa mig med det.
Alla har nu gått bort...
Och många gånger är jag nu även arg på mig själv för att jag inte vågade fråga saker osv.
Ja, jag ska försöka att börjar med lite släktforskning och kanske kan på detta sätt få veta lite mera om mina släktingar.
Det kan ju vara något i alla fall, och tack Lambergsfrua för tipset
Och ja som flera av er skrivit, så tycker jag också att det är viktigt att få minnas,
och lägga allt på bordet och det underlättar mycket att kunna gå vidare.
Jag skulle gärna vilja gå i sådan terapi som är inriktad på detta sätt dom du Eva berättar om,
men har en känsla av att det inte satsas lika mycket på personer som är 60 och mer.
Men vi har ju också stort behov av detta för att få må så bra som möjligt.
Och jag håller med om att det ibland kan vara lite knepigt att berätta vissa saker i bloggen
då man inte vet riktigt vilka som tar del av det man skriver.
Alla ger sig inte till känna tyvärr...
Men jag ska försöka skriva så mycket jag kan ändå och som känns ok,
för det känns så skönt att få dela med mig av olika saker.
Jag är så glad över att ha min lilla blogg
och framför allt för er mina goa bloggvänner.
Tack för alla kommentarer och jätte-stora kramar till er alla
PS. åter igen blev det en egen lång kommentar ;-)
sina minnen är verkligen viktiga att minnas å du skriver så himla fint om ditt liv.
som Lambergsfrua skriver så är ju minnena även ett sätt att bearbeta det som va jobbigt,
massor av kramar till dej
Jag har tänkt mycket på det här som Du skriver om. Just nu är det aktuellt för mig eftersom jag är mitt i en period av intensiv släktforskning. Jag har hittat släktingar som jag inte visste existerade och fått en hel del berättelser till livs. Sen har jag gjort en pärm till varje barn med släkthistoria, kort och kopior på dokument. Jag vet inte om de uppskattar det nu men kanske senare.
Det känns som ett starkt behov ibland, precis som _Du skriver, att uppleva sig som en länk i släktkedjan, att ha en plats i historien
Svar:
Tack snälla Soffie, och jag det är viktigt att minnas, för annars finns ju bara stora tomrum i ens liv.
Och så intressant det du IngaM berättar, kanske jag skulle göra sådant jag också.
Och att göra en pärm till sina barn, är ju toppen !
Jag tror absolut att de kommer att uppskatta det, åtminstone senare.
Jag har börjat en liten släktforskning på nätet, men inte kommit så långt...
Men ska göra ett försök igen.
Och ja som du skrev, jag känner också ett behov att uppleva mig som en länk i släktkedan...att ha en plats i historien.
Ha det så gott mina vänner och Kramar
Står ju själv med oerhört många obesvarade frågor om min barndom och varför det blev som blev, kommer aldrig att få svar på dessa frågor.
Funderar ibland om det är det som gör att jag får så djupa mentala svackor emellanåt när jag verkligen tvivlar på mej själv och på livet, eller är det kanske så att min personlighet är det som gjort att det blev som det blev.
Försöker att inte tänka så mycket på det som varit, men det poppar upp allt som oftast, och så blir det nog när alla frågor är obesvarade!
Ha det bra!
Kramar!
annette
Svar:
Ja, det finns nog en hel del av oss som har en del obesvarade frågor om vår barndom.
Själv har jag också mentala svackor emellanåt
och när jag tittar tillbaka på mitt liv så ser jag att barndomen har påverkat mig en hel del.
Det är jobbigt med viktiga obesvarade frågor och jobbiga minnen.
Och det är svårt att skjuta dem ifrån sig.
Stor Kram tillbaks
Stackars dig, det måste vara jobbigt att känna att någon bit saknas. Ibland tycker jag det dyker upp minnen när man drömmer, men sen vet jag inte riktigt om det verkligen var så. Mycket ligger nog dolt i minnets arkiv, vare sig det är roligt eller tråkigt, så är det bara tyvärr. Ha det så gott. KRAM
Svar:
Jo, det är ganska jobbigt med bitar som saknas i ens förflutna, och frågor som jag nog aldrig kommer att få svar på.
Hos mig kommer också drömmar upp från min barndom, men att jag heller inte vet om det verkligen var så.
Ja, det finns mycket som ligger dolt i minnets arkiv, och saker som är svåra att greppa och ta fram.
kram tillbaks
Hej!
Men det gör susen att få skriva av sig.Så man säga det tiden läker gamla så.Men inte alltid!Jag hade en DUM moster Maj!Kan aldrig förlåta henne för vad hon sa och gjorde.Likaså min morbror som dessutom var min mammas tvillingbror.Han kunde väl varit snäll?Så när jag besöker den graven med min mormor i och en annan snäll moster,brukar jag säga,att dessa blommor är till er och Ture och Maj får blunda!
