Att ha skuldkänslor..
Tack för alla goa kommentarer för mitt förra inlägg.
Jag har nog ibland en tendens att ta på mig för mycket skuld för saker och ting..speciellt när jag inte mår så bra och tankar och grubblerier kommer.
Men förnuftsmässigt vet jag ju hur många saker egentligen är....och att det är fel att jag tänker så.
för jag gjorde ju mitt bästa under de förutsättningar jag hade då.....
och som uttrycket säger:-- Man är ju bara människa...
Tror det mycket beror på min uppväxt...där vi barn fick oftast ta på oss skulden för saker och ting....
det var oftast vårt fel när något gick fel...vi hade inte varit snälla eller lydiga nog osv....
Och även som vuxna tyvärr vi kände en massa skuld om vi inte gav föräldrarna all uppmärksamhet de förväntade sig....speciellt pappa.
Men som jag tänker nu, så mådde pappa nog aldrig så bra, och hade själv en del i bagaget som gjorde att han var som han var.
Och mamma var nog också en trasig människa inombords p.g.a saker hon varit med om...
Dessutom var jag äldst i barnaskaran och det förväntades tidigt att jag skulle vara ett föredöme för mina syskon
och det ställdes stora förväntningar på mig.
och att vår familj tillhörde en extrem frikyrka med många olika regler och tal om synd och skam...gjorde det inte lättare.
( detta var under 50, 60 och 70.talet )
Sedan dog mina tre syskon en efter en i unga åldrar efter att de hade mått dåligt på olika sätt i sina liv.
Efter att mina syskon dog så kom dessa tankar smygande om skuld...att jag borde ha gjort mera för dem osv.
Speciellt efter min systers död...
och inte så långt innan det hände, så hade jag själv brutit upp från ett destruktiv äktenskap,så jag mådde själv inte så bra.
Sedan började min pappa dessutom anklaga mig för en massa saker,
och gjorde det tydligt för mig hur han tyckte att jag misslyckats med saker i mitt liv, mina äktenskap m.m.
och visade hur besviken han var på mig...och mamma vågade tydligen inte protestera..
De få medlemmar som jag hade kvar i min familj...började ösa sina frustrationer över mig och sin besvikelse...och anklagade mig för olika saker.
Det var då jag började må riktigt dåligt och var tvungen att ta avstånd från mina föräldrar ett tag för att inte förlora förståndet.
Men som jag ser det nu så var det nog min pappas frustration över vad som hänt mina syskon och hans egna tillkortakommanden, som gjorde att han betedde sig som han gjorde.
och han kunde inte hantera det..
Tyvärr är det nog ibland så att sorger inte alltid enar en familj...utan kan t.om, splittra,
och man försöker hitta en syndabock eller någon att ösa sina frustrationer på...
Det är så tråkigt när det blir så.
Dikten här ovanför skrev jag för flera år sedan, och säger kanske en del om hur det kan bli.
Det känns skönt att få skriva av mig lite här i min blogg när det kommer jobbiga dagar och tankar.
Önskar er alla en fin fortsatt helg och hoppas solen skiner hos er som den gjort här idag.
visst är det underbarat att våren äntligen kommit och man får åter igen se alla livets under som sker när naturen åter vaknar till liv efter den långa vintern.
Skuldkänslor är ett elände. Vem bestämmer vad jag ska bära? Det är fruktansvärt när andra kan få en att tro att det som hänt beror på en själv och vad lätt man tar den tanken till sig, helt felaktigt.
Gudstro som används på fel sätt kan bidra till att man också tar på sig mycket skuld som man egentligen inte alls är orsak till. Så tror jag det blev i ditt fall, en massa olyckliga omständigheter som riktades mot dig. Du har gjort en tuff resa och jag hoppas fortsättningen av ditt liv inte blir lika tungt. Nu kommer dessutom våren och ljuset och förhoppningsvis blir allt lättare då. Kram och hoppas på en skön söndag.
så tänkvärda å sanna ord du skriver,
Ha en goo kväll min vän!!!
Hejsan Inger!
Det är aldrig lätt att vara storasyster, det vet jag, för jag är också en storasyster. Man får nog många gånger ta på sig ansvar som man inte är mogen för.
Sorg kan ena, men precis som du säger kan det också splittra. Alla sörjer och tacklar inte motgångar på samma sätt och då kan det vara svårt att förstå varandras reaktioner.
Jag hoppas att du får en fin helg!
Kram Ingrid
Tack för fin kommentar från dig.Så fint skrivit av dig och fin bild till dikten som stämmer så bra.
Du har inte haft det lätt min vän, det är bra att få lasta av sig sin ryggsäck den kan annars lätt bli för tung.Ha det gott.
Förstår inte hur du har orkat leva vidare, när jag läser hur anklagad du blivit för både det ena och det andra. Människor som gör på det viset mår naturligtvis sämst själva, men måste samtidigt har en syndabock att ösa all frustration över.
Klokt val du gjorde den gången att tar avstånd ifrån dem, annars är nog risken att du blivit skadad för livet, mer än du kanske blev av allt annat du växte upp med. En människa har säkert stor tålamodsgräns eller vad jag ska kalla det för innan den bryter samman fullständigt, för det gör man till slut. Allt har som sagt en gräns.
På tal om anklagelser. Såg något på tv i går som gjorde mig upprörd. I programmet Biggest loser finns en medtävlande som föll i gråt, den kvinnliga tränaren frågade vad det var. Hon berättade att hennes lillebror drunknade som liten när föräldrarna ett ögonblick vände ryggen till. De anklagade henne för broderns död, och sa att felet var hennes, samt att det hade varit bättre om hon dött i stället. Som vuxen hade hon heller aldrig dugt i deras ögon. Fick ofta höra hur tjock hon var och ingenting dög till. Som förälder anser jag man är riktigt misslyckad själv när man till sitt eget barn säger på det viset. Om man så till den milda grad avskyr sitt barn, varför sätter man barn till världen?
Dikten säger väldigt mycket och är så fint skriven.
Kram och har en bra morgondag!
Det är en fin dikt du skrivit. Du är jätteduktig på det.
Det är fullt förståeligt att du känner som du gör. Sådant sitter kvar.
Men det är ju bra att du själv samtidigt är medveten om att det inte är så. Du har ingen skuld.
-Fattar inte varför just du ska gå igenom så mycket. Men allt drabbar snälla och goa personer.
Tyvärr så är det så.
Kramar om dig
Hej, Inger!
Dikten är bra för den säger allt, finns egentligen inget att tillägga.
Sorg tacklar vi alla på olika sätt och att som förälder förlora inte bara ett utan tre barn måste vara en veritabel mardröm. Problemt är många gånger att vuxna glömmer bort de/det barnen/barnet som finns kvar i livet.
Usch ja, vi har alla sorg inombords av ett eller annat slag, medvetet eller omedvetet och vi gör vad vi kan för att orka med alla tankar. Dom dystra kommer alltid vid födelsedagar, dödsdagar då vi blir påminda.
Tänk om vi kunde vara så förnuftiga känslomässigt så att vi kunde minnas alla glada och fina stunder vi hade tillsammans med de som inte längre finns bland oss i stället för att deppa ihop?
Det kanske är så dom vill att vi gör! Minnas det roliga och njuter av det och vara tacksam för den tid man fick tillsammans.
Livet här i jämmerdalen är ju tidsbegränsat och det finns ingen garanti för att vi alla ska uppnå hög ålder och vara friska både fysiskt o psykiskt.
Men av någon anledning tycks vi tro det.
Om döden talar vi sällan i Sverige av någon anledning. Det är lite dumt tror jag för när den väl drabbar någon närstående blir vi förvånade om personen dör "för tidigt"...men vem vet egentligen vad som menas med "för tidigt".
Det är inte antal år man levat utan hur man levt som jag anser vara det viktigaste.
Nattiskramar, Agneta
Vet ingen som kan skriva som du! Hoppas det lättar lite för dig när du skriver av dig!
Kramen!
Ragnvi
En väldigt fin dikt, som livet många gånger är och kan vara för många.
Skuld är jättesvårt att göra sig av med,känner igen mig i det du skriver. Människor som lägger över skuld på någon annan kanske inte alltid medvetet, men tyvärr kan det bli någon som blir syndabock. Oavsett vad andra har i sitt bagage, så har man ett ansvar över hur man behandlar andra, och ännu viktigare är det när det gäller barn. Att familjer splittras kanske är enda lösningen men det viktigaste är att man mår bra.
Tack för att du delar med dej..
Kram
Hej Inger Maryissa!
Vackra tankar.Visst är det nyttigt att skriva av sig.Det gör jag med i min blogg!
Skuldkänslor för vad då?
Man är den man är och jag tycker det är fel att våra föräldrar beskyller oss för det ena å det andra.Själv blev jag beskylld för att en morbror dog!Kunde jag rå för det?Nej,han kom hem till oss och började gorma om modet.Ni vet,70talets korta kjolar.Precis som jag kunde rå för att han fick hjärtsnurp.Därför kallar jag mig ibland Pomperipossa.Kramen
Du skriver så öppet och ärligt o fint, jag blir alldeles tagen, och får lite ångest i hjärtat!
Känner igen mig själv i en del av det Du berättar om!
Du har så rätt tror jag att Din pappa tog ut sina tillkortakommanden på Dig!
Är själv äldst av fem syskon, min far var präst och det kom an på mig att se till och passa småsyskonen när far o mor var borta, på den tiden var det ett "kall" att vara präst och prästfrun skulle sköta marktjänsten åt sin man.
Det är bara åtta år emellan äldst och yngst i syskonskaran och alla lever, kan nog sätta mig in i hur Du känner, men känn ingen skuld Du har säkert gjort vad Du kunnat, Du verkar vara en sådan människa.
Dikten är så fin och uttrycker känslan!
Hoppas att solen skiner över Dig!
Kram*
Stackars dig. Du har haft det jobbigt och har det fortfarande jobbigt emellanåt. Tur du är så stark som du är, du har klarat dig bra här i livet med tanke på ryggsäckens innehåll.
Var rädd om dig!
Svar:
tack mina goa vänner för alla goa kommentarer,
det känns så bra att kunna få skriva av mig ibland om jobbiga saker när minnena tränger sig på extra mycket.
Och jag känner mig verkligen styrkt av det ni skriver, och det känns skönt att inte känna sig så ensam med tankarna.
och jag är så glad att ni finns och uppskattar er så oerhört mycket och tycker så mycket om er.
Glad också ni tycker om min lilla dikt.
Åter igen tack gulliga ni för alla goa rader, och jätte-stora kramar till er alla
En så fin och talande dikt! Och resten du skriver, bra att du skriver av dig! Jag hoppas att det lättar lite, det tycker jag att det gör när man skriver av sig i bloggen.
Jag tror att när ens föräldrar ger en skuldkänslor, eller påverkar en på annat sätt, så blir det extra jobbigt - för det är ju ens föräldrar, som man kanske lyssnar extra mycker på. Eller även om man gjort "uppror" eller "brutit sig loss" så kan det kännas mycket jobbigt, eftersom det är ens föräldrar....
Kan också tänka mig att det påverkade dig, och dina syskon, att växa upp inom en frikyrka. Har själv ingen erfarenhet av något sådant, men kan tänka mig att alla påverkar alla inom en frikyrka. Man kan ha stränga regler, uttalade och outtalade.
Jag tror det ligger mycket i det du skriver om att din uppväxt påverkar en del idag, hur du känner. Att du har alldeles för lätt för att ta på dig skuldkänslor. Sådan är jag med. Och just när man är nedstämd, då kan det bli som jobbigast. Men bara det att man är medveten om det är jättebra tror jag. Då kan man försöka landa i att "det känns jobbigt men jag vet att jag egentligen inte bär skulden för detta".
Våren ja! Det är superhärligt. Nu får vi verkligen ta vara på den härliga tiden som väntar. Vilda blommor! Ljusa kvällar! Fågelkvitter! Värme! :)
KRAM!
Hihi, tror att vi skrev kommentarer samtidigt. :-) Fast jag tog lite tid på mig med min.
Stoooor kraaaam!
Svar:
Ja Elwe, tydligen skrev vi samtidigt...kanske tankeöverföring....
Tack goa du för dina rader.
och ja, det hjälper mycket att få skriva av sig i sin blogg,
och få fina och stöttande kommentarer från sina bloggvänner.
Jätte-stor kram tillbaks till dig
Läser vad du skriver och beundrar dig och är säker på att du är psykiskt väldigt stark och som har ett hjärta av guld. Du har varit med om mycket sorg och tråkigheter i din familjen och som storasyster har du fått bära en alldeles för stor börda. Hoppas du känner dig till freds med livet nu och kan se tillbaka på din barndom och försöka minnas de glada stunderna som kanske ändå fanns.
Må så gott!
Kramen Sylvia
Ush! Så sorgligt!
Man kan kanske nu som vuxen förstå att det var andra tider förr och att våra föräldrars generation inte visste bättre..BarnPedagogik och kuratorer existerade ju inte då..
Men att nu som vuxna skuldbelägga dej.Nä,fy!!
Ibland kanske det bästa är att bryta helt med sådana som får än att må dåligt!!Även om det är familjen!
Styrkekram/Ciara
Svar:
Åter tack snälla för alla kommentarer...de betyder mycket för mig och det gör ni alla mina goa bloggvänner
Det känns skönt att när det kommer jobbiga dagar och få skriva av mig lite här i min blogg,
och inte behöva vara ensam med mina tankar och minnen som tränger sig på.
Jätte-stora Kramar tillbaks
Skuldkänslor kan vi nog alla få, tror jag. Det bästa är nog att ta tag i känslan om det går att lösa (om personen lever) och försöka få till stånd ett slut, reda ut problemet/skuldkänslan. Skulle det inte vara möjligt kan man mentalt försöka att stryka streck och gå vidare (vilket jag vet kan vara svårt). Men för ens eget välbefinnande är det nog nödvändigt. Att konfrontera olika skuldkänslor kan ibland (tyvärr ofta) vara smärtsamt, men absolut värt den "resan". Då kan det komma något gott!
Det är lätt att hamna in i negativa spiraler och bara tänka i redan inkörda spår. Det är inte bra. Bryt och förändra tankespåren.
Att vi mår bra (mentalt) är ju målet. :-)
Tjaa, bara några tankar...
