Helgonförklaring m.m.


Läste för någon dag sedan om att den förre påven i Rom är ett steg längre till att helgonförklaras
som man kan läsa om bl.a. här

http://www.dn.se/nyheter/varlden/pave-ett-steg-narmare-helgon

Själv tycker jag dessa saker är ganska konstiga, och vad har de döde för nytta av det ?
kanske får en bättre plats i himlen ?
i så fall det finns hierarki även där :-)
( kan inte låta bli att skoja lite )

Har läst att för en helgonförklaring inom katolska kyrkan så krävs att kandidaten levt ett korrekt liv och följt de kristna dygderna. 
Och så krävs det ett mirakel.
Så tydligen uppfyller Påven dessa kriterier  ;-)

och som det står i artikeln så påstår sig flera människor ha blivit botade genom honom.

Men som jag tänker det finns många människor på vår jord som offrat sig för att hjälpa sina medmänniskor,
och många gånger i det fördolda.
De borde istället verkligen helgonförklaras...

För vad har denne Påve gjort mera än andra människor för att förtjäna denna upphöjelse ?

De flesta av er som känner mig här i bloggvärlden vet att jag är uppvuxen i en frikyrka på 50 och 60 talet.
Och att jag är mycket kritisk till kyrkor, samfund, religioner osv.
men respekterar naturligtvis andras tro och religioner

Detta blev mina små tankar idag, och det är ju så kul att i sin blogg kunna skriva om olika funderingar.

Ordet: Tro m.m.


Jag har funderat lite på ordet: Tro

det förekommer t.ex.väldigt mycket i religiösa sammanhang.
Man tror på Gud, tror på ett liv efter detta, tror att saker och ting är si eller så.

Och många kämpar för sin tro, och vill sprida sin tro vidare.

Men ordet: Tro...betyder ju..just det: att tro...
alltså betyder inte att: veta.....eller ?

Fast å andra sidan så kan ju tro påverka mycket.

D.v.s. om man tror starkt på att något ska hända, så sätter det igång mekanismer så att det man vill ska hända, lättare händer
eller hur man lyckas med något
att man försöker kämpa lite extra för att det man tror på ska ske

Detta var mina små funderingar idag....det poppar upp lite funderingar då och då ;-)


Angående mitt förra inlägg om strul med kommenterna i bloggen,
så har jag fått svar från Blogg.se att de håller på att jobba med detta och tror det kommer att lösa sig snart.
Kanske det redan funkar bättre.

och jag måste säga att Blogg.se svarar snabbt på mailfrågor och det uppskattas.

Önskar er alla en fin fredag och Valborg

Vad är ett rikt land ? + händelse i T-banan

Jag har hört någon säga att ett land definieras som rikt på hur väl de tar hand om de svaga i samhället,
Hur väl man tar hand om de äldre, sjuka och de som har det svårt och de som inte har det så gott ställt.

Sverige räknas som ett rikt land...men man oroas för den allt mer pågående nedrustningen av välfärden och klyftorna ökar alltmer i samhället.
Det är verkligen en oroande utveckling...


Idag när jag skulle åka med tunnelbanan hem så gick jag förbi några personer som var ganska starkt alkoholpåverkade.
Och jag var tvungen att gå förbi ganska nära kanten till tåg-spåren.

Just då vinglade en av männen till och jag lyckades ta ett raskt steg framåt...för om han vinglat på mig så kunde jag ha ramlat på spåret.

Efteråt var jag ganska skakad...då jag tänkte på vad som kunde ha hänt...


Annars är det underbart väder här i Stockhom, och det är så skönt att nu kunna plocka av sig vinterkläderna.

Man riktigt njuter av solen, värmen och av naturen som mer och mer vaknar till liv.
visst är det underbart !

Ha det så gott mina vänner och besökare och önska er alla en fin fortsatt påskhelg.

Att ha skuldkänslor..


Tack för alla goa kommentarer för mitt förra inlägg.

Jag har nog ibland en tendens att ta på mig för mycket skuld för saker och ting..speciellt när jag inte mår så bra och tankar och grubblerier kommer.

Men förnuftsmässigt vet jag ju hur många saker egentligen är....och att det är fel att jag tänker så.
för jag gjorde ju mitt bästa under de förutsättningar jag hade då.....
och som uttrycket säger:-- Man är ju bara människa...

Tror det mycket beror på min uppväxt...där vi barn fick oftast ta på oss skulden för saker och ting....
det var oftast vårt fel när något gick fel...vi hade inte varit snälla eller lydiga nog osv....

Och även som vuxna tyvärr vi kände en massa skuld om vi inte gav föräldrarna all uppmärksamhet de förväntade sig....speciellt pappa.

Men som jag tänker nu, så mådde pappa nog aldrig så bra, och hade själv en del i bagaget som gjorde att han var som han var.
Och mamma var nog också en trasig människa inombords p.g.a saker hon varit med om...

Dessutom var jag äldst i barnaskaran och det förväntades tidigt att jag skulle vara ett föredöme för mina syskon
och det ställdes stora förväntningar på mig.

och att vår familj tillhörde en extrem frikyrka med många olika regler och tal om synd och skam...gjorde det inte lättare.
( detta var under 50, 60 och 70.talet )

Sedan dog mina tre syskon en efter en i unga åldrar efter att de hade mått dåligt på olika sätt i sina liv.

Efter att mina syskon dog så kom dessa tankar smygande om skuld...att jag borde ha gjort mera för dem osv.
Speciellt efter min systers död...

och inte så långt innan det hände, så hade jag själv brutit upp från ett destruktiv äktenskap,så jag mådde själv inte så bra.

Sedan började min pappa dessutom anklaga mig för en massa saker,
och gjorde det tydligt för mig hur han tyckte att jag misslyckats med saker i mitt liv, mina äktenskap m.m.
och visade hur besviken han var på mig...och mamma vågade tydligen inte protestera..

De få medlemmar som jag hade kvar i min familj...började ösa sina frustrationer över mig och sin besvikelse...och anklagade mig för olika saker.

Det var då jag började må riktigt dåligt och var tvungen att ta avstånd från mina föräldrar ett tag för att inte förlora förståndet.

Men som jag ser det nu så var det nog min pappas frustration över vad som hänt mina syskon och hans egna tillkortakommanden, som gjorde att han betedde sig som han gjorde.
och han kunde inte hantera det..

Tyvärr är det nog ibland så att sorger inte alltid enar en familj...utan kan t.om, splittra,
och man försöker hitta en syndabock eller någon att ösa sina frustrationer på...
Det är så tråkigt när det blir så.



Dikten här ovanför skrev jag för flera år sedan, och säger kanske en del om hur det kan bli.

Det känns skönt att få skriva av mig lite här i min blogg när det kommer jobbiga dagar och tankar.

Önskar er alla en fin fortsatt helg och hoppas solen skiner hos er som den gjort här idag.

visst är det underbarat att våren äntligen kommit och man får åter igen se alla livets under som sker när naturen åter vaknar till liv efter den långa vintern.


" Hoppas det ordnar sig för dig"...

Kommer ihåg när mamma sa till mig:
- hoppas det ordnar sig för dig också...... vilket betydde att hitta en man
( hon sa det även de sista åren )

Min mamma hade det ganska kämpigt med pappa då han var ganska knepig och kunde ha ett häftigt humör.
Så mamma fick ofta "tassa på tå" och medla och hålla pappa lugn.
Det betydde att hon fick offra mycket...

Pappa blev som hennes identitet och att vara mamma också...
hennes egna behov, önskningar, drömmar osv fick stå tillbaka

Mamma var hemmafru och det förväntades bl.a. att maten stod dukad när pappa kom hem från jobbet,
och att mamma skulle sköta alla hushållssyslorna och ta hand om oss fyra barn

det var nog ofta så på den tiden att kvinnorna var hemmafruar ( 1950 och 60-talet )

Och vi barn skulle vara snälla och lydiga och om vi inte var det så blev det aga, och även mamma fick skulden

Jag har även de senaste åren, när mamma levde, fått veta av min mamma, att pappa ofta sagt att han aldrig skulle klara sig utan henne, då tog han hellre livet av sig

själv skulle jag aldrig offra mig för en man
och mina erfarenheter av mina föräldrars ojämnlika förhållande har nog påverkat mig mycket

I ett par av mina förhållanden var mannen otrogen...då gjorde jag slut...men det blev en jobbigt och smärtsam känslomässig process att bli sviken och besviken,
vilket tog lång tid att komma över...

och i ett äktenskap mannen började uttala hot om jag skulle våga skilja mig.
vilket resulterade i att jag skiljde mig från honom..
för sådant kunde jag inte acceptera
men då brakade allt löst och hans hot blev på allvar och det blev en jobbig tid med polisanmälningar osv.

Jag tror också att om en flicka inte får den bekräftelse och kärlek av sin far som hon behöver
att sedan risken finns att hon faller för första bästa man som hon känner kan ge henne det.

Säkert det inte händer alltid, men jag tror att många gånger det kan bli så
Och jag tror att det hände mig

Nu menar jag inte att pappa inte älskade mig...det gjorde han säkert på sitt sätt....fast han nog inte alltid visade det eller på rätt sätt

och min första kärlek var ganska lik min pappa, det förstod jag senare ( fast han var som tur var inte våldsam mot mig )
men på flera sätt var han han ganska lik min pappa.

Så som jag ser det nu så har mitt förhållande till män varit ganska komplicerade.

Min längtan efter kärlek, och samtidigt så otroligt rädd för att bli sviken och ensam,
men också att jag blev rädd och slog bakut om jag kände igen saker från min barndom

men jag hade ändå en styrka att bryta upp när saker gick överstyr.

Men just denna längtan efter kärlek gjorde mig mindre vaksam i början av mina förhållanden....
Så det kunde bli tråkiga konsekvenser i slutändan

Det blev lite tankar från mig om detta denna söndags eftermiddag.
Ha det så gott mina bloggvänner och besökare.

Det förflutna / sin historia


Vad är en stad och en plats utan ett förflutet...utan en historia ?

Och samma gäller nog människan...vad är en människa utan sitt förflutna, sin historia ?
det har jag tänk på många gånger.

Mina tankar går ofta till min barndom....
Det finns mer saker jag skulle vilja berätta om och jag har behov av det.
Även om det finns mycket stora luckor i min barndom...så otroligt mycket jag inte minns...
eller saker jag inte kan sätta i sitt sammanhang

En del kanske tycker att man ska lämna svåra saker bakom sig.
Visst kan det ligga en del sanning en det...men glömma...det gör man nog aldrig,
eller till viss del man glömmer, men allt finns nog lagrat någonstans i ens undermedvetna
och ibland poppar minnena upp...

Och för att kunna lägga jobbiga saker bakom sig så känner i alla fall jag att jag behöver minnas och få berätta.
Säkert det är olika för olika människor men så är det för mig.

Själv känner jag också att det är något som fattas i mitt liv också p.g.a att jag aldrig lärt känna mina mor- och farföräldrar
och heller inte mina släktingar på vare sig på min mors och fars sida.

Och nu när mina föräldrar och alla tre syskon dessutom gått bort.... det känns som ett stort tomrum bakåt i mitt livs historia.

Det finns mycket jag skulle vilja veta....men det går inte längre...

Så om jag t.ex. ska glömma min barndom och uppväxt
så blir följden att det ännu mera känns som om mitt förflutna bara har försvunnit....
hoppas ni förstår vad jag menar...
Svårt att förklara riktigt...

Detta blev mina små tankar idag...

Sympati, Empati, Medkänsla


Jag har funderat lite på dessa tre ord, och över skillnaderna, och kollade lite och hittade dessa förklaringar för dessa betydelsefulla ord:

Sympati

är att ha känslor för en annan människa, att känna för någon...sympatisera med någon eller med något som man har gemensamt.

Att även kunna leva sig in i en annan persons känslor och dela dem , ha förståelse, solidaritet, deltagande osv

och motsatsen till sympati är antipati

Empati

betyder medkänsla eller inlevelse ...en förmåga att föreställa sig själv i en annan persons situtation.

Avsaknad av empati är att man ignorerar andras känslor när man inte kan förstå dem och då inte bryr sig

Och att den empatiska förmågan är en av grundstenarna i den s.k. emotionella intelligensen, EQ.

Medkänsla

är nära besläktat med begreppet Empati och ingår i Sympati också.


Intressanta ord tycker jag och så otroligt viktiga.

Önskar att det funnes mera av speciellt Empati på vår jord, så mycket annorlunda mycket skulle vara då.

Det där med stress

Fortsätter att skriva lite om stress som jag skrev om i mitt förra inlägg.
Alla är nog mer eller mindre känsliga för stress. 
Och i lagom mängder så har jag hört att det kan vara positivt och man blir mera allert.

Men är man utsatt för långvarig stress och inte kan pausa från den så kan det vara skadligt.
och att det är skillnad på yttre och inre stress.

Jag tror att inre stress är farligare och om man dessutom är utsatt för både och så är det inte alls bra.

Som jag skrev i mitt föregående inlägg så lider jag av sviter av flera år av inre stress, som tömde mig på energi.
som nu bl.a. resulterat i att om något oförutsett händer så stressar jag så lätt upp mig,
och det är svårt att styra det

Och jag får hjärtklappning, ont i magen och t.om känner rädsla och får ångest.
Och det kan sedan ta tid för mig att lugna ner mig igen.

Och jag oroar mig så lätt för saker och ting...

Av långvarit stress kan man tyvärr även få sömnproblem och minnesproblem och det kan även påverka en fysiskt på olika sätt.

Jag har hört att man blir också känsligare för stress när man blir äldre och det verkar stämma.
Man orkar inte med vare sig yttre eller inre stress på samma sätt som när man var ung.

Jag kom nu också att tänka på en lite rolig och underlig stress...

Som t.e.x i tunnelbanan att folk får så bråttom när ett tåg håller på att komma och de rusar för att hinna med det.
Trots att tågen går med bara 5 eller 10 minuters intervaller.
Visst är det lustigt :-)

Synd att människor stressar när de inte alls behöver göra det.

Det blev mina små funderingar ikväll.
Ha det så gott mina blogg-vänner och besökare

Nunneliv + om dörr-påringning igen

Idag var det på TV ett program om en ung kvinna som vigt sitt liv för att vara nunna i ett kloster för resten av sitt liv.

Jag har ganska svårt att förstå detta.

Att helt vilja ställa sig utanför samhället, lämna sin familj och leva i en egen liten värld i tystnad tillsmmans med andra nunnor,
och som hon beskrev det även med lydnad osv. 

Ja tänker att ibland kanske människor väljer ett sådant liv för att de inte klarar av det vanliga livet...kanske en flykt från något..
Säkert inte alltid...men...

Eller också att man är så rädd för tvivel i sin tro så man ännu hårdare knyter an till den,
och vill leva på en plats där det liksom blir lite enklare att tro...
med mindre utrymme för jobbiga tvivel och s.k. frestelser....


Som nog de flesta av er redan vet så är jag uppvuxen inom en Pingstkyrka på 50 och 60 talet,
så det blir en det funderingar när jag ser och läser om sådana här saker.

Själv är jag glad över att ha frigjort mig från denna kyrka och tro, och slippa inre kamp med tro och tvivel, som kan vara så jobbigt.

Tycker att livet är till för att levas fullt ut och för mycket grubbel om sin existens och tro kan verkligen göra livet svårare.


Sedan till det jag skrev i mitt föregående inlägg om kvinnor som ringt på min dörr och sagt att de kom från hemtjänsten
och antagligen skulle till en annan kvinna i huset med samma efternamn.

Tidigt i morse hände det igen,
och yrvaken var jag tvungen att öppna dörren för annars hade hon kunnat förstöra mitt lås när hon provade nycklar i det.
( Naturligtvis kollade jag i titthålet först. )

Denna gång bad jag att få se legitimation från hemtjänsten, men det hade hon inte, eller också förstod hon inte vad jag sa.

Hon hade tjockare klädsel och huvudduk på huvet som en del muslimska kvinnor brukar ha, och det hade de andra kvinnorna också som kom de andra dagarna

Imorgon ska jag ringa till hemtjänsten här och tala om för dem vad som hänt.
för nu är jag så trött på detta.

Jag har problem med sömnen och dessutom bli väckt tidigt på morgnarna på detta sätt, gör mig "en aning" irriterad ;-) :-D

Hoppas ni alla har haft en bra helg och önskar er alla en bra vecka som kommer.
 
 

Att vara och tänka olika


Jag har tänkt lite på om människans behov av att tillhöra en grupp och gemenskap, tillhörighet
och att det betyder mycket för oss människor och ger många gånger trygghet,

men  det verkar också ibland vara viktigt att man tänker lika...
inte alltid...men det kan vara så.

Själv har jag ganska svårt med detta och det har nog med min uppväxt att göra.

Jag är uppväxt inom en frikyrka på 50 och 60 talet, som jag berättat om förut i min blogg,
och där fanns inget utrymme för oliktänkande eller att man ifrågasatte olika saker.

man var tvungen att hålla tyst och inte opponera sig för att inte hamna utanför gemenskapen.
Och samma var det hemma tyvärr.

Så för mig det har blivit mycket betydelsefullt att man inte behöver vara eller tänka lika,
förutom när det gäller viktiga saker som människosynen osv.

Jag skulle t.ex. inte kunna vara tillsammans med rasister, människor med fördomar mot andra, och som förtalar andra
eller gör andra illa osv, ....där går gränsen.

Kommer ihåg på jobbet och där var vi en större grupp som brukade fika tillsammans på eftermiddagarna och vi hade så roligt.

Vi var alla från olika länder, med olika religioner, kulturer, åsikter osv.
och ibland kunde diskussionerna  gå höga och t.om bli heta, och vissa motsättningar kunde komma fram,
men i slutändan var vi alltid sams igen.

För det fanns en stor respekt för varandra som personer.
Det var så otroligt kul och gav så mycket.
Oj....vad jag saknar den tiden....

Men på morgonfikat eller på lunchen på jobbet, så brukade jag ofta sitta tillsammans och fika med olika personer 
för jag har alltid tyckt om möten med olika människor.

På denna arbetsplats hände det tyvärr också att det pratades bakom ryggen på arbetskamrater,
och man kunde t.ex. få höra att den personen är si eller så.

Men ofta när jag suttit och fikat med just de personerna, så upptäckte jag många gånger att det inte alls stämde det andra sagt om den.

Jag tycker det är trist när det skvallras och spekuleras om andra, och att man lätt dömer personer utan att man egentligen vet hur saker förhåller sig.
Och det kan t.om bli mobbning...
och det värsta är när den drabbade inte ens vet vad det handlar om.
 
Önskar så att människor på vår jord kunde vara  mera toleranta mot varandra,
och ha mera empati för människors olika livssituationer, och kunna acceptera varandra som de är.

Även om man kanske inte alltid förstår den andra människans situation, tro osv. så tycker jag att det är viktigt att respektera den andra personen.

Tänk så mycket elände som kunde undvikas då och vår jord skulle bli en mycket bättre plats att leva på för alla.

Detta blev mina små funderingar ikväll.

Funderingar om att bära slöja

Vilket sommarväder det har blivit....

Våren var sen och sedan allt exploderade i naturen på träd, buskar och på marken så det nästan knakade om det.

Jag tycker detta är den underbaraste tiden på året.


Idag var jag en sväng till ett köp-center
och när jag skulle hem igen så formligen himlen öppnade sig och öste ner det regn som naturen antagligen behövde.

Trots att det var nära till tunnelbanan så var det omöjligt att gå dit p.g.a regnet.

Så jag satte mig på en bänk inne i köp-centret och vilade mig lite.

Där fanns också en arabisk invandrar familj, och en äldre kvinna som hade svarta kläder och huvudbonad så bara ansiktet syntes,
och vi satt och pratate lite och skojade om vädret.

Det fick mig att tänka på diskussionerna som pågår både här i Sverige och i andra länder om det ska vara fritt att bära dessa kläder och slöjor 
eller i vilka sammanhang det är ok eller inte ok.

Jag tycker definitivt inte att de ska förbjudas att bäras på allmän plats, men när det gäller jobb i olika yrken så tycker jag nog inte dessa kläder alltid passar.

Jag tänker bl.a. på det jag läst om kvinnan som strider för att få bära denna svarta dräkt där bara hennes ögon syns,
och det är på ett dagis tror jag.

Jag tycker nog att det inte är lämpligt t.ex. på dagis här i Sverige,
då jag tror att många barn som inte är vana vid detta kan ju t.om. tycka det är skrämmande
med en person klädd helt i svart och man ser bara ögonen.

Och sedan det finns t.ex. yrken inom sjukvården osv. där det nog inte heller passar.

Men en fin huvudduk tycker jag är ok och jag tycker inte det behöver vara störande.
Det tycker jag att de muslimska kvinnorna ska kunna ha om de vill det.

Här på apoteket finns ett par kvinnor som har det och jag tycker det stör inte alls.

Men t.ex. klädseln i helt svarta kläder så bara ögonen syns, går nog inte bra i de flesta yrken.
Detta är mina personliga funderingar om det hela.

Men på fritiden och i övrigt på offentliga platser så tycker jag att människor ska få gå klädda som de vill.
och mig stör det inte alls.

Vad tycker ni ?

Diffusa ögonblicks-minnen


Det händer med mig ibland att det kommer ett minne eller bild eller en känsla i någon sekund av något jag känner igen...

Och jag försöker hålla det kvar för att se vad det är för minne...men de bara försvinner snabbt igen.

Oftast  finns det en stor sorgsenhets / vemods-känsla som kommer med dessa ögonblicks-"minnen"

Det kan också t.ex. vara en doft som jag känner igen, men jag kan inte fånga något minne av det...utan det också försvinner blixtsnabbt.

Jag skulle vilja hålla kvar dessa ögonblicks-biler osv. för att utforska vad det är, men det verkar omöjligt.

Som jag har skrivit i ett tidigare inlägg, att det händer också ibland innan jag ska sova 
att ett minne kommer av att jag är i en lägenhet och leker med en annan flicka i köket i en annan lägenhet,
och helt plötsligt kommer mamma och hämtar mig och det blir bråk med min mamma och den andra flickans mamma.

Jag ser framför mig hur köket ser ut, hallen och ytterdörren och vart vardagsrummet finns, och kommer ihåg trapporna vi gick ned i från denna lägenhet.

Men kommer inte ihåg vad som hände ..bara att det kändes jätte-jobbigt...

Eller ett minne kommer att jag sitter i ett vardagsrum när jag är liten och jag håller på med olika pussel helt ensam,
men mamma och pappa finns i köket bredvid...tror att det är de i alla fall...

Men det är inte i lägenheten där jag växte upp....och jag undrar var det är någonstans...

Även där känner jag en vemods- och sorgsenhetskänsla...

Vet inte varför dessa minnen kommer ...mysko...

Tydligen har man en massa i sitt undermedvetna som poppar upp på dessa sätt.

Har ni upplevt eller upplever ni också sådana saker ?

Djurplågeri - Psykopater ?

Jag såg för någon dag sedan på TV4 Fakta ett program om psykopater och ett annat program om djurplågeri där levande fåglar plockades på dun.
Det var så förfärligt att se så jag grät.

Vilket förfärligt lidande dessa stackars fåglar fick utstå, och hur de skrek av skräck och smärta.

Och mina tankar gick till psykopater som det sägs, att de bl.a. har en oförmåga att leva sig in i hur andra känner.

Och jag tänker att det kan ju gälla oförmåga att känna att djur kan lida också.

Jag har svårt att tro att människor med normalt samvete och känsloliv kan göra sådana hemska saker mot djur.
och att de som gör det kanske har psykopatiska drag ?

I vilket fall som helst så måste de ju ha stängt av alla känslor för djurens lidanden.

En sak är ju att avliva djur för att få mat på bordet, vilket man gjort i alla tider.

Men att plåga djur tycker jag är så hemskt.

När en människa inte har respekt för liv och djurs lidande då är något mycket fel.

Detta blev mina små funderingar efter de programmen jag såg på TV
Vad tycker ni ?
 

Intuition / Föraningar / Tankeöverföring m.m.

Fotot är från:  http://www.sxc.hu/photo/1052021

Jag har tänkt på hur viktigt det kan vara att lyssna på sin intuition / magkänsla.

Det är som en liten röst inom en som som säger till oss att vara vaksamma
och som säger att vi bör stanna upp och tänka efter för att hindra oss från att göra misstag,
eller som varnar för att något håller på att hända.

Vet själv när jag inte lyssnat till den och det har då ett par gånger slutat ganska illa.


Sedan finns något intressant som jag själv upplevt och det är föraningar, eller vad man ska kalla det.
 
Jag kommer bl.a. ihåg en gång när jag bara var ca. 11 år gammal,
och det var en kvinna hemma hos oss på besök innan hon skulle åka tillbaka till landet där hon jobbade som missionär.
( som ni nog redan vet så är jag uppväxt i en frikyrka )

Och vid det besöket och när jag hälsade på henne, så fick jag en föraning om att någonting hade hänt och att hon skulle sluta som missionär.

Sedan en kort tid efteråt fick jag veta att hon helt plötsligt kommit hem igen, tidigare än tänkt,
och att något hänt där hon var och hon åkte aldrig tillbaka igen som missionär,

Själv fick jag aldrig veta vad som hänt men märkte att det tisslades och tasslades.

Jag har alltid också varit känslig för stämningar i t.ex. grupper av människor och det har även hänt att jag innan känt på mig vad en person skulle säga.
Och även fått föraningar om en del saker som ibland har stämt.


Eller tankeöverföring som också är intressant tycker jag.
T.ex. när någon ringt till mig så har jag samtidigt tänkt lyfta luren för att ringa till den personen.

Det tror jag att många av oss upplevt.....

Och förr hände det också flera gånger att när jag t.ex. promenerade runt i stan och började tänka på en person
så dök den personen upp helt plötsligt.

Med min första kärlek detta hände ofta, och vi hade något av en telepatisk kontakt med varandra.
Kanske om man står någon mycket nära sådant händer oftare.


Det har också hänt att jag haft en melodi i huvudet eller tänkt på något särskilt och sätter på radion eller TV´n så spelas just den låten eller det pratas om det jag tänkt på. 
Ganska konstigt ...
det är väl inte samma sak som det jag skrivit om ovanför här...men kunde inte låta bli att berätta om det också ;-)

Har ni varit med om sådana här saker ?

Sidan jag brukar hitta bilder på krånglade så det blev ingen speciell bild till mitt inlägg, men jag hittade denna bild på en "tänkande" kisse ;-)

Och djur har ju en speciell förmåga att känna på sig saker mer än vi människor gör.

Ha det så gott mina vänner och kramar.  

Om nyfikenhet

För flera år sedan var jag  i Damaskus i Syrien och besökte en familj jag kände som bestod av 4 systrar och 2 bröder i olika åldrar.
 Föräldrarna var tyvärr döda.

Under vistelsen där råkade jag bli sjuk och jag kommer ihåg hur alla bekymrade sig över mig.

T.om. grannarna i huset kom ner dagligen och frågade hur det var med mig.

Och en äldre kvinna som bodde i huset satt ofta bredvid min säng och tittade på mig ;-)
Speciellt under några timmar när de äldre systrarna jobbade.

Lite konstigt kändes det att ha en främmande person som bara satt och tittade på mig, och vi kunde inte kommunicera p.g.a språket.
Men jag vande mig och vilade och sov bort febern som jag hade och lite tryggt var det faktiskt.

Många gånger så kan man nog här i Sverige tycka det är jobbigt t.ex. med nyfikna grannar.
Och det är väl på både gott och ont,
då för mycket nyfikenhet kan ju kännas som inkräktande på ens privatliv
och speciellt om det sedan blir skvaller.

Men samtidigt tänker jag: vad är bäst nyfikenhet eller nonchalans d.v.s. att man inte bryr sig alls.

Det finns många ensamma människor som inte har någon som hjälper, och som i sin ensamhet blir sjuka eller värre.
Och ingen har brytt sig.....

Så kanske ändå lite nyfikenhet kan vara bra och ger trygghet.

Det blev mina små tankar idag.

Jag har varit lite extra tyst i min blogg den sista tiden, men har märkt att det är fler som inte bloggar så mycket heller just nu.
Det blir nog mera fart till hösten och vintern.

Ha det så gott mina vänner och kramar

Jantelagen m.m.

Denna bild kommer från:  http://www.sxc.hu/photo/1055055
 

Här svänger det med saker jag skriver om här i min blogg, från roligt till lite mera allvarliga saker ;-)

Och idag känner jag för att skriva lite om det där med den s.k. Jante-lagen och på hur det var när jag växte upp på 50 och 60 talet.

Som de flesta av er redan vet så växte jag upp i en strikt frikyrklig miljö, som jag berättat om förut här i min blogg.

Så detta med Jante-lagen härskade i dubbel bemärkelse när jag växte upp, eller hur jag ska yttrycka det.
Att "förhäva sig" var enligt denna kyrka en synd och man skulle vara ödmjuk och försynt.

Jag brukade som barn sjunga i söndagsskolan och andra möten i pingstkyrkan. 
Och jag kommer ihåg en gång när en kompis till mig blev tillfrågad om hon ville sjunga tillsammans med mig.
Men hon tvekade och då sa jag till henne: - det är inte så farligt.
Men tydligen uppfattades det  jag sa, som att jag var "stöddig" och inte ödmjuk nog,
och jag kommer så väl ihåg blicken från söndagsskolfröken, som gjorde att jag helst velat försvinna.
Och efter det blev jag inte mera tillfrågad att sjunga i den söndagsskolan.

Och som jag ser det nu att detta med Jante-lagen och synsättet i denna pingstkyrka
i praktiken, det betydde att det var andras åsikter om en själv som räknades.
Man fick inte själv tycka att man var bra eller tycka att man kunde något.
Alltså beröm fick bara komma från andra och man skulle ta emot det med blygsamhet.

Speciellt för barn känner jag nu att det var förödande att inte få visa och vara stolt över vad man kunde,
utan bara förlita sig på vad andra tyckte och tänkte...andras värderingar.

Tror att , eller åtminstone det är min upplevelse, att detta var ganska vanligt på den tiden då jag växte upp 50 och 60 talet, 
och de värderingar denna pingstkyrka hade om hur man skulle vara.

Hoppas detta har blivit bättre inom dessa frikyrkor nu,
och i allmänhet så upplever jag att bl.a.barn och ungdomar nu är mycket friare att kunna visa vad de är bra på
och kan och vågar glädjas över detta öppet.
Med mera uppmuntran från vuxenvärlden, så som det ska vara.

Vad tänker ni om dessa saker, hur det var förr och nu ? 

Ha det så gott mina vänner och hoppas att solen som nu äntligen tittat fram här lyser hos er också.
Kramar  

Att döma någon i förväg / skvaller

Här kommer åter igen några funderingar från mig...

Fick lite funderingar när jag bl.a. tänker  på de beskyllningar och rykten om Michael Jackson om att han har antastat barn m.m.....
Tyvärr kommer man nog inte få veta om det är sant eller inte.
Hoppas verkligen att det inte är sant.....
 
Visst har han gjort konstiga saker och tagit en del tvivelaktiga beslut som nog gjort att många ställt sig frågande...
Det är ju bl.a. mycket olämpligt att ha andras barn i sin säng på nätterna osv.
Det borde han ju ha tänkt på.
Och vissa andra saker som han gjort eller uppträdanden som spätt på olika rykten.

Men detta får mig också att tänka på hur lätt det är att döma andra människor på förhand,
innan man egentligen vet hur det förhåller sig.

Det finns människor som fått sina liv förstörda på detta sätt.

Och jag tänker på hur det verkar vara så lätt för människan att döma någon så otroligt snabbt...
innan man vet sanningen och hur saker och ting förhåller sig.

Rykten och skitsnack kan ha förödande konsekvenser för den som blir utsatt för det.
Och värst är det om det förekommer i en familj.

Detta blev mina små funderingar idag.

Hoppas ni alla har det bra och att ni som har semester har en skön sådan.
Kramar

Barn och religion



För ett par dagar sedan lyssnade jag på ett radioprogram om barn och religiösa friskolor.

Och de intervjuade bl.a. en liten pojke som växte upp i ett frireligiöst hem och även gick i en sådan skola.

Jag blev så illa berörd bl.a. på grund att denna lille pojke fick lära sig
att de som trodde som de hamnade en dag i himlen,
 medan andra som inte hade samma tro hamnade i helvetet en dag.

Och den lille pojken uttryckte en oro över att hans icke-troende kompisar kunde hamna i helvetet en dag.

Det måste vara tungt för ett barn att behöva bära på sådana tankar.

Eftersom jag själv är uppvuxen i en strikt frireligiös miljö ( pingstkyrkan ) med liknande tro och tankar,
så berördes jag mycket av detta.
Jag har berättat mera om det här:

http://ingermaryissa1.blogg.se/category/uppvaxt-frikyrkan.html

Jag blev förskräckt över att de finns fortfarande vuxna som lär och skrämmer barn med dessa saker.

Jag tycker det är läskigt när man från tidig ålder försöker forma barns tankar och tro,
 istället för att låta barns olika funderingar om livet och livsfrågorna växa fram i egen takt.

Och sedan när frågorna kommer så kan ju föräldrarna berätta hur de tror, men låta barnet tänka och tro som de vill.

Fast kruxet är ju att barn påverkas ju mycket av hur föräldrar tänker och tror, och framför allt hur de framför sin tro,
Så de måste gå väldigt varsamt fram tycker jag....
Och låta barnen leva ett vanligt liv tillsammans med kompisar, och i skolan, oberoende av vilken tro de andra har.

Vad tycker ni ?  

Att bli tant ;-)


Kommer ihåg när ett par ungdomar för första gången kallade mig tant.
Jag hajade till...och tänkte oj då ;-)
Ser jag redan ut som en tant ;-)
Oj, vad åren går.....

För ett par dagar sedan när jag var i affären så råkade en kille stöta till mig och han tog mig på axeln och sa oj, ursäckta mig, på ett sätt som man gör till äldre människor.
Lite mysigt kändes det faktiskt ....
Och nu i hissar  och portar yngre håller gärna upp dörren till mig.

Så visst har olika åldrar sina fördelar, och även att bli äldre  ;-)
Eller är det bara som ordspråket: " surt sa räven om rönnbären"  ( Skojar ;-)

Som jag tror är, att man mår bättre om man kan acceptera att man blir äldre, eftersom man inte kan förhindra det.
Och om man försöker förbereda sig mentalt på detta så kanske det går bättre att hänga med i livets förändringar.

Jag tror också att olika åldrar har både negativa och positiva sidor.

Jag satt idag och tittade på lite foton på mig i olika åldrar och hade kul och satte ihop dem i mitt grafikprogram
och kunde inte låta bli att visa dem här i mitt lilla inlägg.

De är av mig från det jag var under ett år gammal och till nu.
Det är både roligt och nostalgiskt att titta på sig själv hur man såg ut i olika åldrar.  

Klurig fråga + brutal ärlighet

Sitter här och filosoferar lite över ett par företeelser i livet ;-)

Har ni varit med om att få frågan:
- Lova att inte bli ledsen om jag påpekar eller säger detta.....

Och man står där lite förvirrad och undrar vad som kommer och med bultande hjärta säger:
 - Jag lovar att inte bli ledsen.
För man vill ju veta vad det är.

Så kommer kritiken.....

Efteråt kanske man står där med en klump i halsen, och ledsen. Speciellt om det var något man inte förväntat sig.

Men man försöker få till ett leende och eventuellt säger att det är ok, och även kanske säger att det var bra att du sa det.

Visst ska man kunna ta emot kritik,
men lite knepigt är det ju att innan man får kritiken ska lova att inte bli ledsen.
För känslor kan man ju inte styra.

Funderar även på detta med ärlighet, om man ska vara det i alla lägen även om det sårar, eller t.om. kan skada.

T.ex. någon har något på sig som man inte tycker är snyggt, eller om det gäller något annat i livet,
så kan man ju inte bara klampa in och säga vad man tycker.

Fast om en person verkligen vill ha en åsikt, då blir det ju en annan sak.

Så det är nog skillnad mellan att vara ärlig eller brutal ärlighet.
eller rättare sagt att finkänslighet och ärlighet är en bra kombination.

Sedan beror det nog lite på hur väl man känner varandra också, och i vilken situation det är, hur öppen man kan vara med kritik och åsikter.

Ja, det blev lite små funderingar jag hade ikväll ;-)

Vad tänker ni om dessa saker ?

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0