Om en resa m.m.

Jag hör och läser om det som händer i Syrien och det är så tragiskt hur många människor som drabbas
som alltid händer i krig och även när folk protesterar mot diktaturer och behöver förändring i landet och vill ha en demokrati

Detta får mig att minnas en resa jag gjorde till Damaskus i Syrien för många år sedan när jag besökte en familj jag kände där.

Jag hade en mycket trevlig tid och familjen var underbar och jag fick uppleva och se så mycket intressant.
En helt annan värld, sätt att leva osv....och kul att själv få uppleva hur det är att leva och bo där.

Och nu tänker jag ofta på denna familj, och hur de har det nu, och speciellt som striderna nu pågår inne i Damaskus där de bodde

Då när jag var där så blossade ett krig / konflikt upp på allvar med bl.a.Libanon... kommer inte ihåg riktigt hur det var och vilka andra länder som var inblandade
( Det visste jag inte innan jag åkte dit )

Och en dag när jag åkte med den familjen till en stor trädgård med restaurang en bit utanför Damaskus så flög stora bombplan över våra huvuden mot bergen och till Libanon

det kändes ganska olustigt, men eftersom familjen tog det lugnt så gjorde jag det också, men det var obehagligt att veta vad som hände dit planen flög.

En sak jag reagerade på att överallt i staden var stora bilder på ledaren i Syrien...det kändes på något sätt väldigt påträngande av hans "närvaro" överallt...

Och jag märkte att människor var mycket försiktiga med att prata om honom, och absolut inte kritisera öppet

Kommer ihåg att en gång en av tjejerna sa något om ledaren för landet, när vi satt i ett lite rum,
och den äldre systern sa åt henne att sluta prata för grannarna kunde höra vad hon sa via fönstret som var lite öppet.

Många gånger jag tänker på att vi har det verkligen bra här i Sverige, som kan uttrycka våra åsikter öppet och även kritisera, och att vi har en demokrati.
Detta blev mina små funderingar och om minnen av denna resa.



Annars är det ok här, och där tanden dragits ut det har läkt fort och det känns bra.

Men vet inte om jag klarar av nästa tandutdragning som jag är säker på att den blir lika komplicerad...om inte värre...
Då själva tanden är sprucken och en krona ha lossnat så tanden ligger ganska lång ner i tandköttet...eller hur jag ska förklara...

Den förra komplicerade tandutdragningen gjorde inte att min tandvårdsrädsla blev bättre utan värre..
Jag får se hur det blir...skulle vara skönt om jag åtminstone fick prova med lustgas...

Ha det så gott mina bloggvänner och besökare, och nu ska jag börja en ganska försenad bloggpromenad


En äventyrlig Nyårshelg


Som jag berättat förut här i min blogg så jobbade jag 1970- 1971 på ett Invalidhem ( som det hette då )  i Edware i England och det hette John Grooms Crippleage.
Jag var då ca. 19-20 år gammal.

Som jag berättat om här:

http://ingermaryissa1.blogg.se/2008/january/min-forsta-utlandsresa-jobb.html

Och min pojkvän, min första kärlek, hade också kommit till London och nyårshelgen till året 1971 så åkte vi hem till Sverige igen.

När jag först åkte till England så hade jag åkt med båt, men hemresan tog vi med tåg.

Först tåget från London och sedan med färjan till Lubeck och sedan tåg till Hamburg och sedan till Malmö och sedan hem till Stockholm.

Men det blev en ganska strapatsfull resa.

Först p.g.a att det var en mycket  kall vinter med snö och allting var stängt

och när vi gick av tåget i bl.a. Lûbeck så fanns det ingenstans att gå utan vi fick stanna på stationen, och som tur var så var en liten restaurang öppen så vi fick lite mat i oss.

När vi sedan åkt vidare till Hamburg och när vi klivit av tåget och gått en bit
så kom jag på att jag hade glömt min handväska på tåget med alla våra pengar, pass osv.

Vi fick panik och rusade tillbaka till tåget igen men blev stoppade av en tysk vakt.
men som tur var kunde vi förklara vad som hänt och blev släppta så vi kunde hämta min handväska.

Vi var naturligtvis vettskrämda att väskan var borta, och oj, vilken lättnat att den fanns kvar.

För vad hade vi gjort om någon tagit den
och vi var utan pengar, biljetter och även våra pass...och dessutom på nyårshelgen.

Min pojkvän var heller inte svensk eller från det landet, så jag undrar hur det hade gått i så fall.

Sedan i Hamburg så skulle vi leta upp tåget till Sverige, men vi visste inte vilken plattform det skulle gå ifrån.

Och kruxet var att det verkade som om tåg-personalen och de på stationen inte kunde Engelska
så vi fick springa runt och fråga olika personer tills vi äntligen hittade vårt tåg.

Vet inte om de inte kunde Engelska eller inte ville prata språket
men har hört något om att på den tiden var det inte så populärt att prata Engelska i Tyskland.

Det blev en ganska strapatsrik resa hem och vi var mycket glada när vi äntligen kom till Stockholm igen.

Jag kommer inte ihåg var vi sedan fick bo då...men det var väl nånstans  :-)

Tänk vilka strapatser och mycket man klarade av och orkade när man var ung.
Och det är jätte-roliga minnen

Och fotona här ovanför är på mig i England och i min kappa som jag tyckte så mycket om.
 

Alkohol - utlandsresor

 
Det här är ännu en berättelse från en resa i Spanien som jag och min syster gjorde på 70-talet.

På flyget dit  fanns det en man som drack mycket.
Han började på flygplanet och sedan fortsatte han dricka hejdlöst under vistelsen i Spanien.

Varje morgon såg vi honom komma gående med en kasse med diverse flaskor.
Där kunde man köpa alla sorters sprit i vanlig mataffärer.

Vi fick sedan höra att han stängde in sig och drack hela dagarna.

Min syster och jag tyckte det var lite lustigt och sa till varandra att om det bara var för att dricka han åkte till Spanien,
så kunde han ju kunnat ha stannat hemma och spenderat alla dessa pengar han betalat för resan och köpa sprit för här i Sverige istället.
För han kan ju inte haft någon nytta av själva vistelsen i Spanien i det tillståndet.

Men tydligen slutade det hela inte så bra, då vi sedan i slutet av veckan såg en ambulans komma och hämta honom.
Vi vet inte vad som sedan hände med honom.

Så även om vi såg det lite komiska i det, så insåg vi naturligtvis också tragiken i det hela.
Visst är det trist sådana saker.

Naturligtvis jag och min syster festade lite, men med måtta med t.ex god Sangria.
Men med måtta,
för det är ju inte roligt att gå omkring i en "dimma" under en utlandssemester.
För man vill ju uppleva saker under resan också.

Det är så trist när människor dricker för mycket på dessa resor, både för dem själva och andra.


Lite tok-roligt på en resa


En gång när min syster och jag var i Spanien på 70-talet, och vi åkte på bussresa upp i bergen,
och helt plötsligt så blev det problem med bussen som måste fixas innan vi åkte vidare.
Och det dröjde ett tag.

Ett par medelålders svenska kvinnor som också åkte med bussen sa helt plötsligt:
- att det tar så lång tid för dessa utlänningar att fixa detta.

Min syster och jag tittade på varandra och började gapskratta.
Det var ju vi svenskar som var utlänningar i landet.

Och vi kunde ju inte låta bli att kommentera detta högt, vilket inte dessa kvinnor gillade.
Oj, vilka blängar vi fick....

Sedan under vistelsen när vi gick förbi dessa kvinnor kunde vi inte låta bli att säga:
- här kommer utlänningarna.

Min syster och jag var då ganska unga och kunde inte låta bli att busa.
Fast å andra sidan så uppträdde dessa kvinnor ganska dåligt mot spanjorerna genom att hela tiden visa sitt missnöje över att saker inte var som de var i Sverige.
Så vi tyckte det var lite rätt åt dessa kvinnor om vi retades med dem ;-)

Ja, detta blev ett litet tok-roligt minne från en resa med min kära syster.


* Resa Damaskus Syrien


Fotona är från:  http://www.sxc.hu/index.phtml

Tänkte jag skulle berätta om en resa jag hade till Damaskus i Syrien på 80-talet.
Jag hade en bekant som var från Syrien, och en familj där bjöd mig att komma och hälsa på.
Och det var verkligen en upplevelse. Så annorlunda motför här.
Det var en jätte-trevlig familj, som bestod av syskon i olika åldrar då deras far och mor var döda.
Vad som hänt fadern vet jag inte, men deras mor dog tydligen då hon födde det yngsta barnet.

Det var lite pirrigt att åka så långt bort och till ett land som är så helt annorlunda när det gällde religion, kultur osv.
Men jag blev oerhört varmt mottagen och när jag kom från flyget väntade familjen och släktingar på mig.
Det var verkligen ett mottagande.
Vi åkte sedan bil till deras hem där det väntade en stor välkomstmiddag, och oj vilken god mat.
När vi hade kommit fram till deras hem så började eftermiddagens eller kvällens böneutrop från mosken, och det kändes väldigt speciellt.

Badrummet var ganska annorlunda där.
Det fanns inge badkar utan en större ho vid golvet med en kran, där man fick tvätta sig och håret.
Och det fanns inte en sådan toalett som vi har, utan det var ett hål i golvet, och det var lite knepigt innan jag lärde mig hur att använda det ;-)
Men anpassningsbar som jag är så fixade jag det och vande mig med allt annat som var annorlunda.

De bodde högst upp i ett stort hus, utan hiss, så vi var tvungna att gå flera trappor upp och ner.
Men vilken utsikt de hade, med ett stort terassliknande område på taket, helt fantastiskt...

Oturligt nog så råkade jag ut för en magsjuka, som jag alltid gjort när jag varit utomlands.
Tydligen har jag en mycket känslig mage.
Jag bad dem att koka vattnet först innan jag drack det, men de tyckte det var lite konstigt, även om jag försökte förklara så gott jag kunde varför.
De dagarna som jag var sjuk, så blev jag så oerhört ompysslad, och till och med grannarna kom och frågade hur det var med mig.

Om dagarna så åkte vi till olika platser för att jag skulle få se mera av staden, och även handla lite saker som jag sedan kunde ta med mig hem.
Det var jätte roligt och det var ett så annorlunda folkliv och kul att bl,a besöka bazaren där,  plus många andra platser.

Vi gick även en dag till en moske för att koppla av, men för att kunna gå in där så var vi naturligtvis tvungna att ta av oss skorna, och kvinnorna måste ha något på huvudet och mera täckande kläder.
Så jag fick låna en svart klädnad med en huva.
Det kändes ganska konstigt men även roligt att ha dessa kläder på mig.
Och man måste ju ta seden dit man kommer.
Sedan satt vi på mattorna inne i mosken och kopplade av och drack saft och åt smörgåsar som vi hade med oss, och det var faktiskt riktigt mysigt.

I Damaskus fanns olika riktiningar av islam och även kristna, och som jag märkte det då så var det inga större problem eller motsättningar
och denna familj som var troende muslimer hade vänner som var kristna.

När jag var där så blossade en konflikt upp mellan Israel och Syrien och andra länder, vilket jag inte var medveten om när jag reste dit.
De talade om att ett par dagar innan jag kom, så hade av misstag ett stort höghus bombats inte långt ifrån där denna familj bodde.
Och en gång när vi åkte till en park med en restaurang närmare gränsen till Libanon, såg vi bombplan som flög över lågt över oss mot bergen till Libanon.
Det kändes lite olustigt och ovant att uppleva detta, men jag litade på familjen att det var ingen större fara.
Och jag resonerade som så att varför skulle jag vara mera rädd än de som bor där.
De upplevde detta varje dag och livet fortsatte som vanligt i alla fall.

Jag märkte lite av kvinnans ställning där, bl.a. på att kvinnor gick ofta inte ut ensam utan att ha sin man eller bröder med sig, men det berodde på vart man gick.
Att vi kvinnor gick ut själva och handlade var ok, men när vi gick på bio eller andra ställen eller åkte längre bort så var alltid någon bror med. 

När det gällde klädseln så hade då kvinnorna ganska stor frihet.
En del kvinnor bar något på huvudet när de var ute medan andra inte hade det.
Det fanns också kvinnor som var klädda ganske modernt, men naturligtvis inte för lättklätt, medan andra kvinnor hade långa fotsida dräkter, och en del även heltäckande även över ansiktet.
Familjen påpekade ibland att jag hade kortärmade blusar, men det gick bra i alla fall, och det berodde lite på vart vi gick. Så ofta hade jag ändå långärmat.

Jag vet inte hur det är där nu, kanske det har blivit strängare och striktare, men så var det då.
Fast jag märkte att man var mycket försiktig, eller vågade inte kritisera de som styrde i landet, och det var stora bilder på honom överallt.

Det finns så mycket mer att berätta, men det skulle nog bli alltför långt inlägg då.
Och tyvärr har jag inga foton jag kan visa här från resan, eftersom tyvärr flera foton kom bort vid en flyttning.
Så jag har fått använt lånade foton för mitt inlägg.

Och jag kan säga att jag skulle inte vilja vara utan denna upplevelse, att komma så nära människor i ett annat land så helt olikt hur vi har det här.
De var underbara människor och jag glömmer aldrig tiden där. 
           

Min första Utlandsresa / jobb


Bloggar här åter igen om något jag skrev om i den gamla bloggen, som handlar om när jag jobbade i London när jag var 19-20 år gammal. Det var åren 1969 - 1970.
Fotona här ovan är på mig i England, med den nya kappan jag köpt på H&M och som jag älskade väldigt mycket.

Jag hade nyss avslutat två år på en folkhögskola  ( Kaggeholms Folkhögskola ) och hade fått ett erbjudande att jobba på ett invalidhem i London, som hette John Grooms Crippleage.
Jag  kunde naturligtvis inte tacka nej till möjligheten att komma ut och se den stora vida världen ;-)

Eftersom man då inte var myndig förrän 21 år gammal, så måste jag få mina föräldrars tillåtelse.
Men eftersom jag gick på en religiös folkhögskola och att det hela ordnades där så fick jag min vilja egenom ;-)
( för er som eventuellt läser min blogg för första gången så kan jag tala om att jag var uppväxt inom en strikt frikyrklig miljö )

På den tiden åkte man med båt från Trelleborg eller Malmö till England.
Kommer inte riktigt ihåg hur lång tid resan tog, men det tog åtskilliga timmar, minst 12 timmar, kanske upp till ett dygn.
Och resan kostade bara mellan 200 - 300 kronor.

Jag tyckte det var så spännande, fast mamma har berättat att jag var ganska "blek om nosen" när jag satte mig på tåget till malmö helt ensam för att sedan därifrån åka vidare med båt.
Och ärligt talat fick jag ett anfall av panik, för trots att det hela var så spännande, så var det ändå lite läskigt att åka helt ensam till något helt okänt.

Men resan gick bra till Malmö där jag skulle möta en tjej som också skulle jobba där.
Vi kände inte varandra sedan förut men det gick bra i alla fall.
Och vi hittade båten som skulle föra oss till England, och vi hade det riktigt trevligt tillsammans på båten.

Väl framme i London möttes vi av en tjej som redan jobbade där och som jag även kände från folkhögskolan. Och vi åkte sedan taxi till invalidhemmet.

Men när vi äntligen var framme fick jag nästan panik, då jag plötsligt insåg att jag var långt hemifrån och det fanns ingen återvändo.
Men jag lyckades bli fri från paniken och blev ganska snart hemmastadd där.

Jag kunde heller inte så mycket engelska, men lärde mig snabbt eftersom jag var tvungen att prata engelska hela tiden.
Vi som som kom från Sverige fick inte prata svenska med varandra.

På invalidhemmet, fanns personer,  många ganska unga som hade olika typer av handikapp, speciellt sådana de haft från födseln.
Som t.ex. dvärgväxt, spastiker, eller andra olika skador från födseln som t.ex deformerade olika delar av kroppen m.m.
Kommer ihåg när de första dagen visade oss runt där och det kom en liten gumma bara högst någon meter hög promenerande med en käpp.
Först trodde jag att jag såg i syne, för jag hade aldrig sett något liknande förut.
Jag hade aldrig sett många av dessa olika handikapp förut, så det tog ett tag att vänja mig, men sedan gick det bra och jag fick en mycket fin kontakt med många av dem.

Men arbetstiderna var en chock för mig.
Vi jobbade varje dag, utom en dag i veckan då vi bara behövde vara där ett par timmar, och en dag jobbade vi fyra timmar.
Resten av dagarna jobbade vi från ca. kl. 08.00 till ca. 22.00 på kvällen med ett par eller tre timmars rast mitt på dagen.

Och jag bodde i samma hus som invalidhemmet, i ett eget rum och fick alla mina måtider på hemmet.
Tyvärr kommer jag inte ihåg vilken lön jag fick, men den var nog inte så stor, men jag klarade mig bra i alla fall.
Och varje vecka fick vi lönen i rena pengar i ett litet kuvert.

Jag var där i nästan ett år, eftersom kontraktet var så.
Det var en upplevelse som jag inte glömmer och som säkert var nyttig också, även om det var skönt att komma hem och ha lite mera fritid, vilket jag inte hade medan jag jobbade där.

Det finns så mycket mera att berätta, men då blir nog inlägget för långt, så det får bli en annan gång.
Det är ju så roligt att kunna få berätta olika saker som hänt i mitt liv här i min lilla blogg.
Och fortsättning följer ;-)


RSS 2.0