Det där med stress
Fortsätter att skriva lite om stress som jag skrev om i mitt förra inlägg.
Alla är nog mer eller mindre känsliga för stress.
Och i lagom mängder så har jag hört att det kan vara positivt och man blir mera allert.
Och i lagom mängder så har jag hört att det kan vara positivt och man blir mera allert.
Men är man utsatt för långvarig stress och inte kan pausa från den så kan det vara skadligt.
och att det är skillnad på yttre och inre stress.
Jag tror att inre stress är farligare och om man dessutom är utsatt för både och så är det inte alls bra.
Som jag skrev i mitt föregående inlägg så lider jag av sviter av flera år av inre stress, som tömde mig på energi.
som nu bl.a. resulterat i att om något oförutsett händer så stressar jag så lätt upp mig,
och det är svårt att styra det
Och jag får hjärtklappning, ont i magen och t.om känner rädsla och får ångest.
och det är svårt att styra det
Och jag får hjärtklappning, ont i magen och t.om känner rädsla och får ångest.
Och det kan sedan ta tid för mig att lugna ner mig igen.
Och jag oroar mig så lätt för saker och ting...
Och jag oroar mig så lätt för saker och ting...
Av långvarit stress kan man tyvärr även få sömnproblem och minnesproblem och det kan även påverka en fysiskt på olika sätt.
Jag har hört att man blir också känsligare för stress när man blir äldre och det verkar stämma.
Man orkar inte med vare sig yttre eller inre stress på samma sätt som när man var ung.
Jag kom nu också att tänka på en lite rolig och underlig stress...
Som t.e.x i tunnelbanan att folk får så bråttom när ett tåg håller på att komma och de rusar för att hinna med det.
Trots att tågen går med bara 5 eller 10 minuters intervaller.
Visst är det lustigt :-)
Synd att människor stressar när de inte alls behöver göra det.
Det blev mina små funderingar ikväll.
Ha det så gott mina blogg-vänner och besökare
Internetproblem / om stress m.m.
Sedan igår kväll var jag utan Internet.
Först tänkte jag att det var Telias fel.........vill ju helst tänka så istället för att det är problem med ens dator :-D
och gick och la mig för att sova för natten och hoppades att allt skulle vara ok på morgonen,
Men tyvärr så funkade det heller inte när jag vaknade...usch så ledsen jag blev...
Jag hade använt alla knep som förut, startat om modemet, drog ur elsladden, startade om datorn osv.
Och började sedan tänka att det var kanske hos mig felet var i alla fall :-)
Jag ringde Telia och mannen där kollade min uppkoppling där han kunde se att det fanns ingen kontakt med modemet,
men det var inget fel på linjen.
Så han föreslog att jag skulle skaffa en ny splitter ( den som sitter i telefonjacket ) för de kan gå sönder och kan behöva bytas ut.
Så jag åkte till Telias butik i ett köpcenter, och skaffade en ny sådan, och nu funkar nätet som det ska igen.
Jag är så glad....
Hade egentligen idag tänkt att åka till Kungssängen för att titta på en säng, och även till Elgiganten osv.
men datorn fick gå före :-)
Jag köpte även en söt liten mus hos Telia med blommor på :-),
och ska byta mus på måndag eftersom jag vill kunna ringa en support om något problem skulle uppstå.
och ska byta mus på måndag eftersom jag vill kunna ringa en support om något problem skulle uppstå.
Jag är "lite" försiktig då jag måste göra dessa saker själv...kanske lite över-försiktig ;-)
Men jag har i alla fall kommit på att det går att jobba ganska bra i Paint Shop Pro även om musen krånglar.
Det finns en hel del bra kortkommandon där också även om det går lite saktare.
Så jag satt igår och gjorde bilden här ovanför.
Gjorde en säng av ett foto av en kudde och satte dit kissen och musen :-)
tyckte det blev lite roligt :-)
Men usch....jag är så trött på mig själv att jag blir så uppstressad när oväntade saker händer.
Det är ett stort problem jag har...och som blivit som ett handikapp.
Men jag kan liksom inte styra det....jag får ont i magen, kan inte koncentrera mig, blir darrig och får ångest...och känner rädsla...
även om det är bara små saker som händer...
Samma när det gäller konflikter....vilket jag inte klarar längre..och absolut inte bråk......då flyr jag
Men jag antar att orsaken är den tiden för flera år sedan som var en mycket konfliktfylld tid,
mycket tråkigt som hände på en gång och många problem, och även i samband med min systers död och efteråt.
Jag levde under en fruktansvärt stress och press och hade ingen att vända mig till.
Så antagligen är det så att jag gick in i väggen som det kallas...så det är nog bl.a. sviterna efter detta jag har.
Så jag försöker att ha en så lugn tillvaro som möjligt.
Detta blev mina små rader ikväll, och önskar er alla en fin helg...
TV- program om Missionnärsbarn + minnen
Igår kväll på TV1 kl.22.30 såg jag ett program som hette: Den rätta vägen
Det handlade om ett missionärspar i Afrika och deras barn.
Det programmet framkallade en massa minnen från min barndom och ruskade om mig rejält.
Speciellt som min mammas önskan var att jag skulle bli missionär, vilket varit hennes dröm,
och hon levde den drömmen genom mig, och hon fick mig att tro på det när jag var liten.
Som många av er vet så är jag uppväxt inom Pingstkyrkan på 50 och 60 talet.
Min uppväxt känns numera som en helt annan värld, och även känns overklig, och ibland har jag undrat om det verkligen var sant, så främmande....
så när jag såg programmet jag blev väldigt omruskad och chockad och det kom en massa minnen...
Detta missionärspar i TV-programmet var ute i perioder i Afrika ett par perioder var på 7 år.
En av gångerna så lämnade de sina barn till ett religiöst barnhem här hemma i Sverige, där barnen fick växa upp utan sina föräldrar i 7 år.
Och barnen berättade nu i vuxen ålder om hur hemskt de hade det på detta barnhem.
hur illa de blev behandlade
och hade ingen kontakt med sina föräldrar under denna tid.
och hade ingen kontakt med sina föräldrar under denna tid.
Vilket naturligtvis måste ha skapat stora trauman och senare även bitterhet.
Men de som ägde barnhemmet och kyrkan var på föräldrarnas sida och ingen tog barnens upplevelser på allvar.
För som de tyckte och även föräldrarna, så var ju föräldrarna kallade av Gud att vara missionärer....
Men jag fattar inte detta....
att tro på att Gud kallat dem att bli missionärer och då överge sina egna barn, som sedan mer eller mindre fick men för livet.
Och att höra i programmet deras gamla fars resonemang och berättande om denna tid...
som för mig verkade vara mycket egoistiskt och förvrängd syn på verkligheten,
och han levde helt och hållet i sin lilla värld....vilket som jag anser att han nog alltid gjort.
och inte ett enda ord av förståelse för vad hans barn fick gå igenom.
Nu har jag som tur är inte vuxit upp i en missionärsfamilj
men jag känner igen mycket av deras fars tankesätt och även frikyrkans, åtminstone på den tiden.
Och det som också är chockerande är den nedlåtande syn denna man hade på färgade människor i Afrika.
Precis som de var mindre värda och han kallade dem t.om för svartingar...
Så chockerande...och han ansåg sig vara kristen och dessutom missionär....
Men jag känner igen en hel del hur synen var när jag växte upp.
De åkte för att s.k. rädda och frälsa människor, men samtidigt såg de inte dessa människor som likvärdiga....
utan det fanns massor av fördomar...
Det är mycket mera jag vill skriva...även mera om min uppväxt, men det skulle nog bli ett alltför långt inlägg.
Här finns en sida på SVT om programmet och där man tydligen kan se det också och när det kommer i repris
Detta blev mina små rader ikväll, och jag kunde inte låta bli att berätta om programmet för jag blev så berörd och uppskakad.
Om dörrpåringningarn som jag berättat om i mina förra inlägg, så har det varit lugnt nu.
jag har fortfarande inte fått tag i rätt person inom hemtjänsten, p.g.a. att det är semestertider,
men nästa gång någon ringer på dörren så kommer jag att hota med polis ;-)
men nästa gång någon ringer på dörren så kommer jag att hota med polis ;-)
Ha det så gott mina vänner
Nunneliv + om dörr-påringning igen
Idag var det på TV ett program om en ung kvinna som vigt sitt liv för att vara nunna i ett kloster för resten av sitt liv.
Jag har ganska svårt att förstå detta.
Att helt vilja ställa sig utanför samhället, lämna sin familj och leva i en egen liten värld i tystnad tillsmmans med andra nunnor,
och som hon beskrev det även med lydnad osv.
Ja tänker att ibland kanske människor väljer ett sådant liv för att de inte klarar av det vanliga livet...kanske en flykt från något..
Säkert inte alltid...men...
Eller också att man är så rädd för tvivel i sin tro så man ännu hårdare knyter an till den,
och vill leva på en plats där det liksom blir lite enklare att tro...
med mindre utrymme för jobbiga tvivel och s.k. frestelser....
Som nog de flesta av er redan vet så är jag uppvuxen inom en Pingstkyrka på 50 och 60 talet,
så det blir en det funderingar när jag ser och läser om sådana här saker.
Själv är jag glad över att ha frigjort mig från denna kyrka och tro, och slippa inre kamp med tro och tvivel, som kan vara så jobbigt.
Tycker att livet är till för att levas fullt ut och för mycket grubbel om sin existens och tro kan verkligen göra livet svårare.
Sedan till det jag skrev i mitt föregående inlägg om kvinnor som ringt på min dörr och sagt att de kom från hemtjänsten
och antagligen skulle till en annan kvinna i huset med samma efternamn.
Tidigt i morse hände det igen,
och yrvaken var jag tvungen att öppna dörren för annars hade hon kunnat förstöra mitt lås när hon provade nycklar i det.
( Naturligtvis kollade jag i titthålet först. )
Denna gång bad jag att få se legitimation från hemtjänsten, men det hade hon inte, eller också förstod hon inte vad jag sa.
Hon hade tjockare klädsel och huvudduk på huvet som en del muslimska kvinnor brukar ha, och det hade de andra kvinnorna också som kom de andra dagarna
Imorgon ska jag ringa till hemtjänsten här och tala om för dem vad som hänt.
för nu är jag så trött på detta.
Jag har problem med sömnen och dessutom bli väckt tidigt på morgnarna på detta sätt, gör mig "en aning" irriterad ;-) :-D
Hoppas ni alla har haft en bra helg och önskar er alla en bra vecka som kommer.
