Valborg / Minnen
Kommer ihåg min ungdoms Valborg på 60-talet.
Hur man klädde upp sig i vårkläder, hur kallt det än var.
Önskar jag hade foton från den tiden.
Kommer ihåg skorna med en lite högre smal stålklack, kappa med handskar och en hatt.
Och man stod där vid brasan och lyssnade andäktigt till kören som sjöng sånger till våren.
När min dotter var barn på 70-talet så gick vi också till majbrasan tillsammans hennes kompisar och föräldrar.
Då serverades även varm korv och det fanns ett lotteristånd.
En gång så vann min dotter en jätte-stor anka, som nästan var lika stor som henne själv.
Först trodde hon inte det var sant, och pekade på de minsta vinsterna, som hon hade erfarenhet av brukade vara de vanlig vinsterna.
Men när jag sa att hon kunde välja något av de stora uppstoppade djuren längst upp, var det knappat att hon trodde det.
Kommer ihåg hur glad och stolt hon var över denna anka och hur de andra barnen beundrade den och var avundsjuka.
Vid ett tillfälle satte hon ner ankan i gräset och lät barnen samlas omkring den att beundra den.
Medan hon sjäv stod bredvid och betraktade allt detta stolt.
Och det såg så roligt ut när hon kånkade runt på den stora ankan.
Vilka underbara minnen.
Önskar er alla en riktigt fin Valborg och att det fina soliga vädret håller i sig.
Flickan och fågeln Maja
Som är verklighetsbaserade, men utan namn m.m.
Den lilla flickan hade en docka som hetter Maja, och även en av fåglarna familjen hade hette också Maja.
En kväll när flickan hade lagt sig för att sova, kom hennes mamma in och berättade att Maja hade dött.
Först började flickan skratta, för en docka kan ju inte dö.
Men hon förstod strax att det handlade om att fågeln Maja hade dött.
Flickan blev ledsen och började gråta och fortsatte sedan att gråta länge, då hon märkte att mamman tyckte det var så rörande att flickan saknade den lilla fågeln så mycket.
Till slut somnade flickan av utmattning.
( som vanligt gjorde jag en liten bild )
* Fler roliga foton / promenader med mamma
Här kommer tre till roliga foton jag tog tillsammans med min mamma på våra promenader i den lilla skog bredvid där mamma bodde.
Trots att mamma gick med rullator så promenerade vi i skogen, och inte bara på stigar och vägar ;-)
Som jag berättade i ett annat inlägg så hade vi en massa fantasi och hittade på allt möjligt att fota.
Och som gav oss många goda skratt.
Mamma tyckte alltid det var så spännande när jag hade med mig papperskopiorna av bilderna när jag kom och besökte henne.
Och oftast gjorde jag dubletter så hon också hade fotona, vilka hon sedan satte in i små album.
Vi hade så mycket kul, och jag är så glad och tacksam över de år vi fick tillsammans.
Orm eller mask ;-)
Igår när jag läste hos en bloggvän om snokar och huggormar, så kom jag ihåg när min bror blev biten av en snok.
Utanför bostadshuset / längan i Linköping, fanns en liten skogsbacke, Lunden och nedanför den en del av Stångån.
Och längs med husen fanns en massa buskar.
En dag kom min bror helt plötsligt springande och skrek att han blivit biten av en stor mask ;-)
Först vi fattade ingenting, men mamma anade nog att det var en orm, då hon tittade på bettet på hans hand.
Så hon ringde pappa på jobbet så han kunde komma hem för att vara med oss barn medan hon åkte till sjukhuset med min bror, eftersom hon visste ju inte om det var en huggorm eller en snok som hade bitit min bror.
Så hon bad honom att hålla sig i stillhet tills de kunde åka till sjukhuset. Vilket var lättare sagt än gjort ;-)
Nu kommer jag inte ihåg hur det sedan blev med den saken men pappa tog sedan reda på att det var bara en snok.
Men innan dess så var vi barn tillsammans med grannbarnen ganska upphetsade av det hela, och i vår fantasi så fanns en otroligt farlig orm som lurade inne i buskarna.
Vi höll på och petade i buskarna med pinnar och skrämde upp varandra ;-)
Denna händelse får mig att skratta gott nu, och även eftersom min bror sa att han blivit biten av en stor mask ;-)
Han måste nog ha varit ganska liten, eftersom han inte visste skillnaden på maskar och ormar ;-)
Ps. det blev en liten bild jag gjorde av en annan sorts orm, som jag tycker är ganska vacker. Eller vad tycker ni ? Men kanske tur att dessa giftiga ormar inte finns här, utan bara huggormar och snokar ;-)
* Mamma och jag / roliga foton
Idag har jag letat fram ett par roliga foton från min och mammas promenader i den lilla skog som fanns bredvid där hon bodde.
Jag hade alltid min kamera med, och ofta tog jag en massa roliga foton genom att använda fantasin, som gav oss båda en massa goda skratt.
Som det första av fotona här ovanför där mamma tillsammans med sin rullator speglar sig i en stor vattenpöl.
Och precis när jag fotade gjorde hon något med handen så det ser ut som horn på huvudet ;-)
Den andra bilden fick jag att se ut som om mamma tänker dyka ner i vattenpölen ;-)
Vi hade en så fin tid tillsammans under de sista åren mamma levde, då vi äntligen funnit varandra på ett sätt som vi aldrig haft förut.
Dessa fyra år är dyrbara för mig, och jag saknar dessa promenader mycket, men är i alla fall glad över de minnen jag har och den tid vi fick tillsammans.
Skygg kärlek
Den unga flickan promenerade hem tillsammans med sin första kärlek som var ung och skygg.
Under promenaden letade sig försiktigt deras händer till varandra och till slut fann de varandra.
Och utan ord fortsatte de promenaden med en en sådan värme och lycka i deras hjärtan.
När flickan kom hem väntade pappan på henne.
Han bannade henne för att folk kunde ha sett deras promenad, och hur de skulle kunna kalla henne lösaktig.
Flickans hjärta stelnade till.
Hon kände plötsligt ingenting och gick sedan tyst och lade sig.
När min dotter föddes
I min förra blogg berättar jag om hur det var när jag väntade och födde min dotter, och kände det skulle vara trevligt att berätta om det här också.
Detta är min berättelse av den stora händelsen år 1972.
Jag hade träffat min första stora kärlek, och blev med barn ganska snart.
Ung och kär som jag var.......så blev jag väldigt glad och tyckte det var så fantastiskt att ha ett nytt liv inom mig ,trots att jag inte hade ordnad ekonomi, egen bostad, arbete, inte var gift eller ens förlovad osv.
Men på något sätt klarade jag det i alla fall, och det var inga hinder.
På den tiden tog jag mera saker som de kom, och oroade mig inte så mycket för framtiden.
Vet inte om jag nu kan säga om det var bra eller rent oförstånd ;-) Eller kanske både och :-)
Och som jag berättat förut här i min blogg så kom jag från ett strikt religiöst hem och visste inte mycket om det verkliga livet.
Men i alla fall, jag njöt av graviditeten, och när jag kände de första sparkarna, så grät jag av glädje och överraskning.
Och det var så mysigt varje gång jag kände min lilla bebis röra sig inom mig.
Veckorna innan min dotter föddes bodde jag på ett mödrahem, som fanns då, där ensamstående gravida mammor kunde bo strax innan barnet föddes och en liten tid efteråt.
Det kändes tryggt att vara där och slippa vara ensam när jag behövde åka till BB eftersom pappan inte alltid fanns tillhands.
Dagen då min dotter föddes minns jag så väl.
Kommer ihåg att när jag reste mig upp från sängen den morgonen, så kände jag att det liksom sa " plopp" inom mig och ur mig rann en massa vatten.
Först blev jag chockad, men sedan kom jag ihåg vad jag läst om fostervatten.
Så jag plockade fram blöjor jag hade köpt till den kommande bebisen och använde dem till mig själv ;-)
Eftersom jag ännu inte hade ont, så tyckte de som hade hand om mödrahemmmet att jag kunde äta frukost i lugn och ro innan vi åkte till BB.
Och det gjorde jag, och sedan tog vi en taxi till Södersjukhuset här i Stockholm.
Under taxiresan började jag känna som det känns vid mensvärk...
Och kommer ihåg att hon som åkte med mig, sa att det var bara början........;-)
Själv var jag aningslös vad som komma skulle.
Visst hade jag läst hur en födsel gick till, men jag var konstigt nog inte rädd och orolig och hade absolut ingen aning om hur det skulle vara eller kännas.
Till slut kom vi till BB, och så småningom började det göra mera ...aj,aj......och värkarna kom allt tätare.
Men barnmorskan förklarade för mig vad som hände och hon tyckte jag skulle gå omkring lite för det skulle underlätta.
Så jag stapplade omkring ett bord, stannade upp vid aj, aj....och sedan fortsatte.
Sedan fick jag i alla fall krypa ned i en varm och skön säng och det var för ljuvligt.
Men friden varade inte länge :-)
Värkarna kom tätare och det gjorde mera: aj, aj,......och jag grät en del....
Men nog kändes det lite lättare när att pappan till barnet dök upp och ville vara med.
Efter ett tag fick jag lustgas, då de såg att jag hade det jobbigt....och oj, vad skönt det var :-)
Vid ett tillfälle ville jag helst bara flyta bort med lustgasen, bort från det som gjorde aj,aj........men barnmorskan påminnde mig om att barnet fortfarande ville komma ut....så det var bara att kämpa på...
Och snart var det dags att föda. och barnmorskan insåg att det blev fortare än hon hade trott, trots att det var mitt första barn.
Visst gjorde det väldigt aj, aj ....de sista värkarna, och det var tårar......men när sköterskan förklarade för mig det där med att krysta så gjorde jag som hon sa...och ganska snart kom mitt lilla barn ut....
Jag blev så förvånad över att min dotter var så knubbig, och skrek jätte-högt och viftade med armar och ben direkt.
Min första tanke var: vilket barn......
Och det stämde och kom att stämma när hon växte upp :-) På ett positivt sätt.
På BB, låg barnen i små genomskinliga sängar med hjul på, och varje morgon var det en riktig ljudorkester, när alla barn skulle till sina mammor för att ha mat.
På dagarna hade jag hela tiden min dotter hos mig, för det ville jag och fick det.
För det mesta hade jag henne uppkrupen mot min axel och vi sov så tillsammans ofta på dagen. Och oj, vad jag njöt. Det var så mysigt.
Efter knappt en vecka var det dags att åka hem.
Det blev först tillbaka till mördrahemmet några dagar, och sedan till den lilla lyan jag hyrde i andra hand.
Men ganska snart fick jag en egen lägenhet, ett fast jobb osv. och livet flöt på, mestadels som ensamtående mamma.
Kunde inte låta bli att skriva om denna tid när jag väntade och födde min dotter.
Ofta tänker jag på hur bra jag ändå orkade hantera saker trots omständigheterna.
Detta är en så speciell händelse i mitt liv.
Dröm om ömhet och kärlek
Jag var otroligt kär i honom, och trodde naturligtvis att han var lika kär i mig.
Jag hade ett behov av att få höra att han älskade mig och t.ex. få en kram när jag behövde det.
Men han hade ett "problem" som han yttryckte det, och det var att han hade svårt att visa känslor spontant, utan bara när han kände för det.
Men han hade inte svårt för det i början av vårt förhållande ;-)
Men senare......
Detta gjorde naturligtvis att jag mådde dåligt och jag kunde inte förstå det hela, eftersom jag älskade honom så mycket och jag trodde det räckte och att det kunde fixa allt.
I denna dröm som jag hade inatt, så träffades vi igen, och jag var åter igen så förväntansfull.
I drömmen satt jag åter igen och väntade på tecken att han älskade mig och ville vara tillsammans med mig igen.
Även i drömmen kom och gick han, medan jag satt där och väntade så hjärtat värkte av att få lite kärlek och att vara tillsammans igen.
Jag återupplevde min smärta och min längtan, och vaknade av att han bara försvann.
Han försvann för länge sedan ur mitt liv, och jag förstår ju nu att jag bara lurade mig själv att tro att han hade verkliga känslor för mig.
Men jag kommer ihåg smärtan av att uppleva att jag inte var nog för honom, och han hade också andra förhållanden vid sidan om mig, vilket jag då inte ville tro på eller förträngde.
Eller rättare sagt jag trodde på hans ursäckter och lögner.
Och dessutom var jag så ung och oerfaren av livet.
Han fick mig att känna att jag inte levde upp till hans förväntningar, att det var mig det var fel på och jag kände att jag inte dög.
Nu förstår jag ju bättre, och skulle aldrig tigga om kärlek från en man.
För om man verkligen älskar och bryr sig om någon så är det ju inga problem att visa det heller.
Men då, förstod jag inte bättre och var mycket osäker på mig själv.
Konstigt att denna dröm kom inatt, men antagligen är det så att vissa minnen som har sparats i ens undermedvetna poppar upp igen i drömmarna fast man inte vet varför.
Saknar min bror Bosse
Idag skulle min min fyra år yngre bror fyllt 54 år om han levt, men han lämnade tyvärr detta livet bara 28 år gammal.
Detta lilla bild-collage jag gjort, är av honom i olika åldrar.
Jag har också berättat om honom för några dagar sedan på Världsautism-dagen, i detta mitt inlägg:
http://ingermaryissa1.blogg.se/2008/april/varldsautism-dagen.html
Han hade inget lätt liv p.g.a. och som jag nu förstått, så hade han någon typ av autism, men på den tiden på 50 och 60-talet och även senare så visste man inte mycket om detta handikapp.
Min bror var mycket duktig på att teckna. När han tecknade gjorde han det otroligt detaljrikt. De var så fascinerande teckningar.
Han gjorde även denna tavla med oljekritor, och den är så speciell och jag undrar vad han tänkte på när han gjorde den.
Han var också mycket duktig på att spela fiol, och visade stor musikalitet och känsla för toner från det han var riktigt liten.
Tyvärr var det svårt att få riktig kontakt med honom, p.g.a hans problem / handikapp, men jag och min syster gjorde vårt bästa, och åkte ofta till Linköping för att hälsa på honom.
Bland de saker som fanns i hans lägenhet, efter att han lämnat detta livet, så hittade vi bl.a. den här lilla sorgsna dikten
flyger av och an
Liten, liten sparv
fryser lite grann
undrar
om vi ska ses till våren.
Jag saknar min bror så mycket, och det känns så sorgligt att han hade ett så ensamt liv och hur det slutade.
Det var inte många som förstod honom och han drog sig också undan folk, levde liksom i sin lilla värld.
Men han hade så mycket speciellt inom sig, och ofta så kloka tankar och funderingar.
Men jag tror på ett liv efter detta och att vi möts en dag igen, och då ska jag ge honom en jätte-stor kram, en kram jag längtar efter.
* Filmen Törnfåglarna
Filmen Törnfåglarna har gått som en serie på TV ett tag och jag blir aldrig trött på att se denna film.
Oftast ser jag en film bara en gång men denna är en av de filmer som jag kan se om och om igen.
Jag tycker den är så bra gjord och skildrar på ett mycket gripande och speciellt sätt deras liv och kärleken, och allt som händer, och deras olika levnadsöden.
Sedan idag satt jag och lekte i Paint Shop Pro och gjorde denna lilla bild.
Den blev inte riktigt som jag ville, men kul var det i alla fall att göra den genom att leka med olika effekter osv.
Jag ska nu stänga datorn för natten och säger Natti-natti till er alla och önskar er en fin dag imorgon.
* Övernaturligt Lisa TV4+
Jag brukar titta på serien: Lisa Williams: att leva bland döda, som går på TV4+ kl 20.00 på Torsdagar.
Tycker hon ger ett seriöst och trevligt intryck som medium och att hon dessutom går runt och hjälper människor spontant och utan att ta betalt.
Dessutom tycker jag det är så spännande att det visas mer och mer av dessa program om det övernaturliga, då det verkar ha blivit allt mer accepterat att dessa saker förekommer.
Vilket jag tycker är mycket fint.
För många år tillbaka skulle det nog inte ha varit möjligt, och om man då sa att man trodde på detta eller talat om att man upplevt vissa saker så skulle man nog ha ansetts som tokig.
Och kyrkorna skulle antagligen reagerat mera, och antagligen fortfarande vissa inte gillar detta.
Men jag tänker, att varför ska det ena behöva utesluta det andra.
Tänker också att tur att vi inte levde för några hundra år sedan, då häxprocesserna var i full gång, för då skulle nog dessa mediums och vi andra som tror på dessa saker ha råkat ganska illa ut.
Detta blev lite av mina små funderingar idag och som vanligt med en liten bild jag gjort.
Önskar er alla en fin fortsatt kväll.
Ps: 4 April kl. 12.30
Jag fick sedan reda på att sista avsnittet av denna serie var i förra veckan. Ursäckta att jag inte tog reda på det innan.
Hoppas serien kommer tillbaka.
Världsautism-dagen
Idag är världsautism-dagen, en dag som uppmärksammar barn som har olika sorters autism.
Och det gör att jag har tänkt extra på min fyra år yngre bror som jag nu tror hade någon typ av autism.
Han föddes 1954 och på den tiden fanns nog inte begreppet autism, utan han blev bara betraktad som egen.
När han var riktigt liten, satt han ofta och gungade fram och tillbaka och även kunde dunka huvudet i väggen.
När han blev äldre så lekte han mest för sig själv, och ofta kunde han bara sitta länge och titta på myror och småkryp och ofta var innesluten i sig själv.
Det var svårt att få en riktig kontakt med honom.
Men han kunde också få raseriutbrott om man försökte komma honom för nära.
Han fick problem i skolan och blev mobbad för att han betedde sig annorlunda, och hade svårt att fungera i grupp, och han blev en mycket ensam kille.
Men han var mycket duktig på att teckna, och oerhört musikalisk, och var så duktigt på att spela fiol, och när han blev äldre så fick han spela i ett par orkestrar.
Men sedan hände det att han även drog sig undan även detta, och det var nog så att han inte klarade av att vara i en grupp och heller inte klarade av de förväntningar som ställdes på honom.
1970 flyttade jag till Stockholm, och sedan mina andra två syskon, och sedan ett par år efteråt så flyttade även mina föräldrar hit och han blev ensam kvar i Linköping.
Han klarade aldrig att ha ett jobb, utan hankade sig fram med hjälp av Soc. och mediciner.
Jag kommer ihåg att när jag och min syster besökte honom, hur svårt det var att få kontakt och att prata om olika saker, och vi visste att ofta vandrade han omkring på gatorna ensam.
Det var mycket jobbigt att se honom så och veta det, men vi kunde inget göra, men besökte honom så ofta vi kunde.
Tyvärr slutade det illa. Han hittades till slut död i sin lilla lägenhet 28 år gammal.
Mina föräldrar sa att de fått veta att han dog av lunginflammation.
Jag tänker ofta på min bror, och hade han varit barn och växt upp idag, så hade han säkert fått mera hjälp och stöd då det nu finns mera kunskap om autism och andra handikapp.
Och säkert med hjälp ,hans liv skulle ha sett mycket annorlunda ut, och även mera förståelse från omgivningen.
Här finns en länk till en hemsida där man kan läsa mera om olika sorters autism m.m.
http://www.autism.se/
Nu är jag naturligtvis inte hundraprocentigt säker på att det var autism min bror hade, eftersom han tydligen aldrig fick någon diagnos eller är det så att jag fick aldrig veta det.
Men efter det jag läst om autism, gör att jag tror att han eventuellt hade det.
Jag saknar min bror jätte-mycket och känner stor sorg över att han inte fick mera hjälp.
