Undrar hur livet skulle varit om.../ men är ok i alla fall


Jag har funderat lite på hur min uppväxt och den frikyrka mina föräldrar tillhörde

hur det påverkat mig när det gällde yrkesval och utbildning
( detta var på 50 och 6o-talet )
D.v.s. det blev ingen utbildning till ett speciellt yrke,

eftersom när  jag var barn och växte upp så trodde mamma
och även jag påverkades att tro,  att jag skulle bli missionär och följden blev att jag gick och väntade på ett tecken från Gud om det...

eller på något tecken från Gud om något annat yrkesval....
( Vilket aldrig kom :-)

Så jag blev inte uppmuntrad att läsa vidare och få en utbildning....utan gick bara och väntade...

När jag sedan flyttade hemifrån och frigjorde mig från denna Frikyrka, så blev jag gravid ganska snart,
då jag nästan direkt träffade min pojkvän ( min första kärlek )

Innan hade jag haft en del ströjobb och gick på vuxengymnasiet, vilken ledde sedan ingenstans eftersom jag inte fortsatte någon utbildning.

Och ganska snart efter att min dotter föddes ( 1972 ), så fick jag jobb på dåvarande Postgirot och Postgirot Utland ( nuvarande Nordea )

Och där trivdes jag jätte-bra och jobbade där i ca. 24 år....och det funkade mycket bra med arbetstiderna eftersom jag hade min lilla dotter.
Då jag bl.a. kunde jobba deltid i flera år när hon var liten....så det var toppen !

Så trots brist på yrkesinriktad utbildning så fick jag som tur var ett jobb som jag trivdes med och med arbetskamraterna.
Så det gick ju bra i alla fall...

Men undrar ibland hur mitt liv hade varit om jag hade blivit mera uppmuntrad till att läsa vidare och fått en utbildning.
istället för att gå och vänta på och tro på att Gud skulle ge mig ett tecken för vad jag skulle syssla med ...

Och vad jag tänkter nu, att om jag  hade andra möjligheter och speciellt nu,
så skulle jag velat jobba med något skapande, grafisk design el.dyl...och datorer...det skulle jag gilla.

Men som sagt det gick bra i alla fall....
och jag fick, som jag tycker ett bra jobb med arbetskamrater som jag
trivdes med och ångrar det inte.....som tur är.

det blev mina små funderingar idag och önskar er alla en fin dag och helg.


TV- program om Missionnärsbarn + minnen

Igår kväll på TV1 kl.22.30 såg jag ett program som hette: Den rätta vägen

Det handlade om ett missionärspar i Afrika och deras barn.

Det programmet framkallade en massa minnen från min barndom och ruskade om mig rejält.

Speciellt som min mammas önskan var att jag skulle bli missionär, vilket varit hennes dröm, 
och hon levde den drömmen genom mig, och hon fick mig att tro på det när jag var liten.

Som många av er vet så är jag uppväxt inom Pingstkyrkan på 50 och 60 talet.

Min uppväxt känns numera som en helt annan värld, och även känns overklig, och ibland har jag undrat om det verkligen var sant, så främmande....

så när jag såg programmet jag blev väldigt omruskad och chockad och det kom en massa minnen...

Detta missionärspar i TV-programmet var ute i perioder i Afrika ett par perioder var på 7 år.

En av gångerna så lämnade de sina barn till ett religiöst barnhem här hemma i Sverige, där barnen fick växa upp utan sina föräldrar i 7 år.

Och barnen berättade nu i vuxen ålder om hur hemskt de hade det på detta barnhem.
hur illa de blev behandlade
och hade ingen kontakt med sina föräldrar under denna tid.

Vilket naturligtvis måste ha skapat stora trauman och senare även bitterhet.

Men de som ägde barnhemmet och kyrkan var på föräldrarnas sida och ingen tog barnens upplevelser på allvar.

För som de tyckte och även föräldrarna, så var ju föräldrarna kallade av Gud att vara missionärer....

Men jag fattar inte detta....
att tro på att Gud kallat dem att bli missionärer och då överge sina egna barn, som sedan mer eller mindre fick men för livet.

Och att höra i programmet deras gamla fars resonemang och berättande om denna tid...
som för mig verkade vara mycket egoistiskt och förvrängd syn på verkligheten,

och han levde helt och hållet i sin lilla värld....vilket som jag anser att han nog alltid gjort.
och inte ett enda ord av förståelse för vad hans barn fick gå igenom.

Nu har jag som tur är inte vuxit upp i en missionärsfamilj
men jag känner igen mycket av deras fars tankesätt och även frikyrkans, åtminstone på den tiden.

Och det som också är chockerande är den nedlåtande syn denna man  hade på färgade människor i Afrika.
Precis som de var mindre värda och han kallade dem t.om för svartingar...

Så chockerande...och han ansåg sig vara kristen och dessutom missionär....
Men jag känner igen en hel del hur synen var när jag växte upp.

De åkte för att s.k. rädda och frälsa människor, men samtidigt såg de inte dessa människor som likvärdiga....
utan det fanns massor av fördomar...

Det är mycket mera jag vill skriva...även mera om min uppväxt, men det skulle nog bli ett alltför långt inlägg.

Här finns en sida på SVT om programmet och där man tydligen kan se det också och när det kommer i repris

http://svt.se/2.122744/1.2063402/den_ratta_vagen?lid=puff_2068854&lpos=extra_0

Detta blev mina små rader ikväll, och jag kunde inte låta bli att berätta om programmet för jag blev så berörd och uppskakad.


Om dörrpåringningarn som jag berättat om i mina förra inlägg, så har det varit lugnt nu.
jag har fortfarande inte fått tag i rätt person inom hemtjänsten, p.g.a. att det är semestertider,
men nästa gång någon ringer på dörren så kommer jag att hota med polis ;-)

Ha det så gott mina vänner
 

Gå på guldgator och spela harpa :-)



Av någon orsak kom ett par minnen upp från min barndom och uppväxt inom Pingstkyrkan, på 50 och 60 talet
vilket jag berättat förut om  i kategorin: Uppväxt frikyrkan  
här  i min blogg.

Från det vi var barn fick vi lära oss att om man hade s.k. rent hjärta och var frälst
så fick man komma till himlen och vandra på gator av guld och spela harpa och slapp hamna i helvetet.


Men redan som barn började jag tycka att det lät ganska trist och enformigt att för evigt bara gå på guldgator och spela harpa.

Evigheten är ju en ganska lång tid :-) och jag fick ångest när jag tänkte på det...

Fast alternativet att hamna i helvetet och brinna i all evighet var ju inget trevligt heller :-)

och detta med guldgator i himlen...det låter ju dessutom lite materialistiskt :-)

för man var ju på den tiden lärd inom frikyrkan att man skulle inte sträva efter jordiska och materiella saker och rikedom.

men varför var då gatorna i himlen av guld ? :-)

om det hade varit gröna ängar och vackra skogar osv. ...
det hade ju varit lite mera passande och säkert också trevligare att tillbringa evigheten på :-)

Detta blev mina små rader i kväll om minnen som dök upp.


Knutby + minnen frikyrkan


Bilden är gjord av foton från:
http://www.sxc.hu/photo/646227  och http://www.sxc.hu/photo/920936


Jag har sett första delen av drama-dokumentären på TV om Knutby och även ett diskussionsprogram.
Hela denna historia är väldigt obehaglig...morden och de sektliknande förhållanden som verkar vara där.
Eller åtminstone var...
hur det är nu vet man ju inte, om det blivit bättre eller inte..

Men dessa saker väcker minnen för mig när det gäller min barndom och uppväxt.

Jag är uppväxt i en extrem pingstkyrka under 50 och 60 talet.
Och det präglade hela min barndom väldigt mycket och bl.a alla regler som sattes för att följas som ansågs komma från Gud och bibeln.

Man var hela tiden rädd för att göra något fel och "syndigt" och att även tänka fel tankar.
Eftersom om Jesus kom, som de predikade om att han kunde göra när som helst,
då skulle man inte få följa med till himlen om man inte hade den "rätta" tron eller hade gjord något syndigt.

Denna ständiga oro att Gud såg och hörde allt
och dessutom att hela tiden vara kontrollerad hemma och i församlingen / kyrkan.
Vilken orsakade många tårar, ängslan, ångest  och böner till Gud om förlåtelse för allt möjligt från det jag var liten.

Och medlemmarna i denna kyrka lyssnade och trodde på det som det predikades,
och det var glorifiering av personer / pastorer som ansågs stå närmare gud.
Och det fanns även en hierkari där...

Om man ifrågasatte olika saker kunde man bli kallad avfälling, bli utfrusen och  utesluten.
Personer kunde t.om bli utpekade och det hölls möten för att be för dessa s.k. "avfällingar "
som var på väg att uteslutas ur gemenskapen / församlingen om de inte "bättrade sig".

Vet att även många ungdomar for väldigt illa av detta och det hände svåra saker....

Ett exempel hur det kunde gå till är en kvinna som var med i en sånggrupp,
och hon började ha för korta kjolar och av andra orsaker de tyckte hon var på villovägar.
Och hon fick stå inför hela församlingen och gråta och be om förlåtelse.

Jag känner även igen detta  predikade som de hade i Knutby
om längtan till himlen att lämna detta livet att komma till Gud.
Detta präglade till stor del denna tro och tillvaro även i den Pingstkyrka jag växte upp i.
Att man hela tiden skulle förbereda sig för när Gud hämtar de s.k. "rättroende" till himlen medan andra hamnade i helvetet.

När jag tänker tillbaka på denna tid så får jag nu obehagskänslor och även när jag ser sådana program.
Men samtidigt tycker jag att det är viktigt att prata och skriva om detta, eftersom dessa saker förekommer än i dag.

Och speciellt känner jag oro för barn som växer upp under sådana förhållanden
och kanske känner samma rädsla som jag när jag växte upp.
Att alltid känna sig bevakad, rädd för att göra eller tänka fel och rädslor för olika saker.
Sådant påverkar ett barn mycket negativt och kan ge skador för livet.

Nu tror jag inte att alla frikyrkor och pingstkyrkor idag är lika extrema och slutna som de många gånger var när jag växte upp, eller som förhållandena i Knutby.
Så jag menar inte att "racka ner på" alla kyrkor och församlingar,
utan jag vill med detta berätta om mina upplevelser
och tyvärr så finns det ju sådana församlingar eller sekter fortfarande idag tyvärr.

Detta blev ett litet långt inlägg och hoppas ni orkar läsa det.
Men jag kände för att skriva än en gång om detta.

Ha det så gott mina vänner.
Kramar

Frisyr Pingskyrkan 50 + 60 talet



Igår hittade jag ett annat foto på mig själv när jag var mellan 14-16 år ( tror jag )

Som jag skrivit om förut här i min blogg så är jag uppvuxen på 1950 och 1960 -talet i en frikyrka , Pingstkyrkan. 
Så här kunde jag se ut då, och jag tycker det är så roligt att titta på det ;-)

På den tiden i denna kyrka, så fick inte kvinnorna klippa håret, inte ens luggen,
och skulle ha håret uppsatt, och även bära hatt i kyrkan.

Synd att jag inte har något foto på mig själv med hatt. Det skulle ha varit så kul att ha.

Men visst höll vi unga tjejer på med vårt hår mycket, fast inom kyrkans gränser förståss ;-)
Och det gick vissa moden hos oss om olika sorters uppsatta frisyrer.

För att få till denna frisyr jag har på fotot ,så gjorde jag en hästsvans först av större delen av håret, som jag sedan touperade,
och rullade till denna "bulle" på huvudet, som jag satte fast med en massa hårnålar,
och sedan touperade jag det övriga håret "luggen" och satt fast topparna under "bullen"

Så nu vet ni hur ni ska göra om ni vill testa  ;-)

Det fanns även hårnät och "hår-bullar" att köpa i butikerna för att göra diverse uppsättningar av hårfrisyrer. 

Jag kommer också ihåg att lite senare blev det även populärt att andvända löshår, som t.ex. lösflätor.

Oj, vilka minnen som kom när jag hittade detta foto, och kan ju inte låta bli att visa det.

Ha det så gott mina vänner. Och önskar er en fin fortsatt dag.  

Mammas gamla Bibel - del 2



Detta är en liten fortsättning på ett tidigare inlägg där jag visade en del ur min mammas bibel, och anteckningar hon gjort i den.
Detta är mitt inlägg jag skrev då.

http://ingermaryissa1.blogg.se/2008/november/mammas-gamla-bibel.html

Efter att mamma gått bort och jag hittade hennes slitna bibel så hittade jag senare också en liten lapp i den, som jag blev så berörd av.
Och jag tror att hon har lagt den där under de senare åren.

På bilden av mammas bibel här ovanför, så finns också en bild på denna lapp och även den vers mamma tydligen menade för mig.
( som jag förstorat upp på bilden )

Som jag berättat om förut här i min blogg så är jag uppvuxen i en strikt frikyrka, pingstkyrkan, och min mammas stora önskan var att jag skulle bli missionär i t.ex. Afrika.

Det hade varit hennes egen dröm att bli,
och något som hon överförde på mig från det att jag var riktigt liten och som präglade hela min barndom och uppväxt.
och jag trodde på det själv, och på något sätt kände mig speciell och utvald.

Mamma var så stolt över mig och över att jag var så aktiv i denna kyrka och gudfruktig som det kallades då.

Och jag vet att mamma alltid sedan varit besviken på att jag sedan lämnade denna frikyrka och tro,
och att jag inte blev det hon tydligen önskade hon själv hade blivit.
På något sätt hade hon försökt leva genom mig.

Men som jag ser det nu  så levde min lilla mamma i en drömvärld om detta,
för verkligheten av detta med missionär var nog många gånger något helt annat.
och jag kommer att skriva mera om det i ett annat inlägg.

Jag kunde inte låta bli att att skriva om och visa denna lilla lapp mamma hade lagt i sin bibel till mig.
Och precis som jag skrev i mitt förra inlägg, så kan jag trots, att det inte var lätt många gånger att växa upp i denna frikyrka,
så kan jag nu ändå nu känna en stor ömhet för min mammas tro och längtan som så påverkat hennes liv och även mig.


Mammas gamla Bibel - Del 1



Från min mammas lägenhet hämtade jag också hennes gamla slitna bibel.
Bilden här ovanför är noteringar mamma gjort, på första bladet i sin bibel,
som var ganska vanligt att man gjorde då, speciellt inom frikyrkorna,

Denna bibel fick mamma när hon var 18 år och hon hade den alltid vid sin sängkant hela sitt liv.

När mamma var yngre tillhörde hon Missionsförbundet, och sedan Frälsningarmen och slutligen Pingstkyrkan, vilken vi växte upp i.
Vilket jag berättat om förut här i min blogg och som finns att läsa om i min kategori: uppväxt Frikyrkan,

http://ingermaryissa1.blogg.se/category/uppvaxt-frikyrkan.html

Säkert mycket av det jag berättar känns väldigt främmande för de som inte haft någon erfarenhet av dessa frikyrkor,
men säkert också det kanske kan vara intressant att veta hur det var, och speciellt förr.

Det är med mycket blandade känslor jag tänker tillbaka på den tiden och min religiösa uppväxt, mina upplevelser,
men genom att berätta om det och även upptäcka att det finns andra som har liknande erfarenheter,
så märker jag att jag kommer mera till ro med det hela.
Att det inte gör lika ont längre.

Och även om det inte var så roligt alla gången att växa upp i denna frikyrka,
så ändå nu när jag sitter och tittar i mammas slitna bibel så kan jag fyllas av ömhet för min mammas tro och längtan.

Och en gång ses vi nog igen på den andra sidan.
Och säkert mamma har nu upptäckt att det med himmel och helvet som de predikade i denna frikyrka inte stämde.
Utan att det är helt annorlunda,
och hon behöver inte vara rädd för att vi inte möts igen trots att jag lämnade denna tro.

Och dessutom finns också mina tre syskon där och min pappa som jag också tror att han har kommit till ro trots allt som varit.
Och att alla har kommit till ro med varandra.

Detta blev lite minnen och tankar från mig i slutet av denna Allhelgonahelg.

Stor kram till er alla.

TV - Främlingen - frikyrkan 50-talet



Jag hittade detta urklipp bland sakerna i min mammas lägenhet, som jag faktiskt tycker är lite roligt.

Som många av er redan vet så växte jag upp i en strikt frikyrka på 50- och 60-talet.
Och det som står i urklippet visar en del hur tankarna gick inom denna frikyrka under första tiden när familjer började skaffa TV.

Flera i denna frikyrka ansåg då att det var djävulens verk för att förleda människor, speciellt ungdomar och barn.
Och jag kommer ihåg diskussionerna bland de "troende" i kyrkan om detta,
och hur de "ojade" sig över att ungdomen kunde ledas på "orätta" vägar p.g.a TV´n

Jag har försökt att få texten så tydlig som möjligt på urklippet, men det går också att zooma i webbläsaren, åtminstone i Vista. 

Jag kunde ju inte låta bli att visa detta här i min blogg.
Min mamma sparade på väldigt mycket och mycket av det jag hittar väcker många minnen hos mig.  

En sorglig historia

Bilden är från: http://www.angel-guide.com/clipart-angels.html


Jag vet att detta jag skriver idag om är hemskt, men jag känner ändå för att berätta om det.
Hoppas det är ok för er...
Det är något som mamma berättade för mig några gånger under sista åren som tydligen hade hänt i verkligheten och hon inte kunde glömma det.
 
Hon berättade om en liten pojke som var mycket sjuk och höll på att dö.
Och  just innan den lille pojken dog, så pekade pojken någonstans i rummet och med stor skräck sa att nu kommer han, djävulen och hämtar mig och sedan dog pojken.

Jag känner mig så frustrerad och arg när jag tänker på detta.

Föräldrarna och den kyrka de var med i måste ju ha skrämt denna lilla pojke med dessa saker,
och de är skyldiga till det den lille pojken upplevde innan han dog.
Rena barnmisshandeln...

Det får mig också att minnas min uppväxt, som jag skrivit förut om här i min blogg,
att jag är uppvuxen i en extrem frikyrka där vi som barn blev skrämda med himmel och helvetet.
Alltså om man gjorde och tänkte något fel man kunde hamna i helvetet.
Och även om man kritiserade och inte trodde på det som lärdes ut i denna frikyrka så låg man illa till.

På kvällarna innan vi skulle sova så stod vi barn på knä bredvid sängen och grät och bad Gud förlåta oss för de synder vi gjort under dagen, och dåliga tankar vi tänkt.

Jag tycker så synd om alla barn som upplevt och kanske fortfarande upplever sådana saker.

Men jag är säker på att den lilla pojken mamma berättade om kom till en bättre och ljusare värld,
men det är så oerhört trist att han fick en så jobbig övergång.

Självkänslan / frikyrkan


Har funderat över hur mycket självkänslan betyder och hur den byggs upp.
Att vara respekterad och omtyckt som man är.
Och jag tror att mycket av vår självkänsla byggs upp i barndomen.

Jag kommer ihåg från min uppväxt, att det var stora förväntningar på mig, som bl.a.hade mycket att göra med den tro och frikyrka mina föräldrar var med i.
Jag var till mina föräldrars glädje en mycket "gudfruktig" , snäll och lydig flicka, som uppträdde som förväntades av mig, och som inte gjorde så stort väsen av mig.

Mamma hade också sin dröm om att jag skulle bli missionär i något land som t.ex. Afrika.
Det hade varit hennes egen dröm som hon själv inte lyckades uppfylla, så det blev jag istället.
Och detta fick mig att tro under min uppväxt att jag var "kallad" av Gud till det, som det hette.
Så mamma var otroligt stolt över mig p.g.a detta.

Men nog hade jag mina kamper inom mig, rädslan för att inte kunna leva upp till alla förväntningar,
och när tvivel kom angående tron, så låg jag ofta på knä på bl.a. på bönemöten i kyrkan och grät och bad till Gud att ge mig tron tillbaka och att ge mig tecken om vad han ville med mitt liv.
Det var dessa tecken jag väntade på i hela min barndom och uppväxt,
och ibland tyckte jag mig uppleva dem, men mest bestod det i att gråta och be till Gud om dem.
Minns alla dessa gånger jag låg på knä och grät och bad att Gud skulle förlåta mig för mina synder och även förlåta mig för syndiga tankar jag haft.

Jag tror att det är förödande att inte vara älskad för den man är, utan bara för hur man lever upp till andras förväntningar och även Guds som jag fick lära mig.

Och man fick ju absolut inte förhäva sig, utan skulle vara ödmjuk.
Alltså inte själv visa eller glädjas åt saker man var bra på eller kunde.
Och dessa saker man kunde eller gjorde skulle naturligtvis vara accepterade i denna kyrka.

Jag brukade ofta sjunga i söndagsskolan och på barnmöten osv. och en gång bad de en kompis till mig att sjunga tillsammans med mig.
Min kompis var väldigt tveksam och vågade inte, och jag försökte uppmuntra henne med att säga: att det är inte så farligt...... ( kommer inte ihåg riktigt vad jag sa....)
Men kommer ihåg reaktionen från kvinnan som hade söndagsskolan och barnmötena,
att hon reagerade ungefär som om jag hade "förhävt mig" och inte var ödmjuk...
Så jag fick sjunga allt mindre efter det.
Jag kommer ihåg hur ont det gjorde i hjärtat och den skam hon fick mig att känna.

Ja, detta var lite mera om min uppväxt inom denna frikyrka som jag kände för att skriva om.
Och fotot överst här är på mig när jag var barn,
och jag tror att bilden talar väldigt mycket för sig själv.
Jag var inte gammal på den bilden, i alla fall inte över 10 -11 år.  

Men som jag berättat förut här i min blogg, så lyckades jag när jag blev äldre, att frigöra mig från denna tro och som det var då extrema frikyrka.
Och jag är glad över att jag klarade det.

Om Pingsten / minnen Pingstkyrkan

Nu är det redan Pingst, och ganska tidigt iår. Det brukar också kallas "hänryckningens tid"  ;-)

Det får mig att minnas min uppväxt inom Pingstkyrkan då det predikades från bibeln om vad Pingsten betydde.
Och vad som predikades var att den helige Ande blev utgjuten över Jesu lärjungar.
Att Jesus hade efter att ha blivit upptagen till himlen bett sina lärjungar att stanna kvar och invänta dopet i helig Ande.

Och det berättades att det gick till så att lärjungarna på pingstdagen var församlade i bön och plötsligt hördes från himlen ett dån som av en stormvind,
och tungor som av eld visade sig på var och en av dem och de började tala om Guds gärningar på språk som de normalt inte kunde innan. 

Och som det sägs i bibeln att den helige Ande är den tredje personen i gudomen och en bestämd personlighet.

Inom denna Pingstkyrka så forsatte detta dop i den helige Ande, vilket innebar att människor kunde tala i olika tungomål / språk.
( Jag tror att det är p.g.a. detta som denna kyrka fick namnet Pingstkyrkan  )

Detta s.k. andedop skedde genom predikan och bön med handpåläggning.
Jag var med om detta i denna Pingstkyrka när jag växte upp, och det kunde verkligen gå högljutt till med alla olika tungomål / språk som talades.

Men ingen förstod ju dessa språk eller vad som sades, men det ansågs inom denna kyrka att det var bland det bästa och viktigaste som kunde hända dess medlemmar.

När jag var i de yngre tonåren hände detta mig, vilket du kan läsa om här på min hemsida:

http://www.ingermaryissa.se/MinLevnadshistoria/uppvaxtfrikyrkan.htm

Men som jag berättar där så var det inte en så härlig upplevelse som jag då trodde det skulle vara.

Jag tog mig sedan ur denna tro och kyrka vilket ni också kan läsa om i  mina tidigare inlägg här i min blogg under kategorin: Uppväxt Frikyrkan.

För mycket av det de lärde i denna kyrka skapade ångest och jag vet flera som mådde dåligt, inklusive mig. Men man vågade ju inte ifrågasätta för då kallades man för avfälling och uteslöts ur gemenskapen och kunde hamna i helvetet.

Så jag är glad av att jag sedan lyckades bryta mig loss ur denna frikyrka och tro.

Ja det blev mina tankar och minnen från hur det var när jag växte upp och minnen av pingsthelger då.

Och som vanligt blev det en liten bild, en lite Pingstbukett för att önska er alla en fortsatt fin Pingsthelg.
    

Dop pingstkyrka 60-talet

                  
image109  image110

image111


image112


Hittade några foton av när mina syskon döptes i den frikyrka jag växte upp i och som jag har berättat om förut här i min  blogg och även på min hemsida.
( länk till min hemsida finns på startsidan här i min blogg )

Bilderna är på min syster och mina två bröder.
Tyvärr hittade jag inte fotot på mig själv. Jag var nog ca. 12 år när jag döptes och jag tror mina syskon döptes något år efteråt.
Mina bröder var två och fyra år yngre än mig, och min syster sex år yngre.

Tror nog att mina syskon inte förstod riktigt innebörden av det hela, utan gjorde det p.g.a att känna samhörighet.
Själv var jag mycket aktiv i denna frikyrka, vilket naturligtvis mina föräldrar var mycket stolta över.
Och att kunna visa upp en så präktig och troende flicka ;-)
Och det fanns många förväntningar på mig, och jag skulle vara ett föredöme för mina syskon.

Nu i efterhand förstår jag ju att jag engagerade mig för att känna mig accepterad, för om man blev s.k. avfälling så blev man ju utesluten ur gemenskapen, och en skam för sina föräldrar.
På något sätt tror jag ändå att mina syskon for mera illa då de inte ville vara med på allt på samma sätt som jag, och ifrågasatte mera och var nog sedan mera medvetna om vad som hände.
Medan jag tryckte ner mina egna känslor och funderingar och levde upp på vad som förväntades av mig.

Men naturligtvis dessa känslor kom i kapp mig till slut, och jag frigjorde mig från denna frikyrka som åtminstone då var gansk extrem i sitt lärande och tänkande.


Något jag skrev som ung

Bloggar om något jag skrev för ett tag sedan förra året i min gamla blogg.
( eftersom jag inte kan föra över hit inlägg bakåt i tiden)

Det är om något jag hittade i min diktbok som jag skrev när jag var i övre tonåren när jag var ca. 19 år gammal, tror jag.

Som jag redan skrivit om här i min blogg så är jag uppvuxen i en strikt frikyrka som jag sedan frigjorde mig ifrån.
Och som jag även skrivit om här på min hemsida:

http://www.ingermaryissa.se/MinLevnadshistoria/uppvaxtfrikyrkan.htm

När jag skrev detta så hade jag börjat att frigöra mig från denna frikyrka.
Så dessa tankar var nog mycket omkring detta och dessutom tycker jag nu att detta är mycket aktuellt just nu i vår tid.

Så här skrev jag:
____________________________________________________

Man säger att man formar sitt eget liv, sin egen personlighet.
Men är det egentligen så ?
Vi påverkas faktiskt av allt omkring oss.
Inte ens våra tankar och ideér är våra egna eller ens unika.
Allting upprepas tid efter tid.
Alltid kommer det att finnas någon som står upp och säger att så här ska man leva, göra, tänka osv.
Vare sig det är i skuggan av religioner, politiken osv,
så står det alltid upp någon som tror sig äga sanningen,
som i en egen liten kristallkula, och tror sig kunna förutsäga framtiden.
Och alltid som förr kommer massan att följa p.g.a sin rädsla,
sin osäkerhet och ängslan att bli ensam.
____________________________________________________

Vad tycker ni om det jag skrev ?
Jag tycker nu att jag var en ganska klok och tänkande tonåring ;-)

Men visst stämmer det ganska väl på hur världen ser ut i mångt och mycket.

Ena fotot här ovanför är på mig själv i de yngre tonåren med uppsatt hår, som man skulle ha då inom denna frikyrka,  
och det andra fotot är när jag började frigöra mig även när det gäller frisyren osv.

Det började lätta lite på reglerna inom denna frikyrka, men inte utan "knorr" och protester från pastorer osv.
Men de var nog tvugna att att till slut lite hänga med i förändringar för att kunna behålla ungdomarna ;-)

Ha det så gott mina vänner, och hoppas det inte blåst alltför mycket hos er inatt.


RSS 2.0