Att bli sedd och respekterad som man är


Minnen dyker ibland upp från bl.a. barndomen av olika orsaker och händelser.

Av en par anledningar kom jag att minnas när jag var barn
att det var viktigt att  vara och tänka på samma sätt som mina föräldrar och frikyrkan som de tillhörde, för att bli accepterad, uppmärksammad och sedd.

Men om jag kritiserade något eller på något sätt uppträdde, eller inte gjorde samma saker som de,
och  som inte stämde med deras värderingar, så kunde jag få höra:

- inte visste jag du var sån....en anklagelse som gjorde ont djupt inne i själen......
Man blev alltid värderad...

Och man kunde aldrig vara säker....för ena dagen kunde någon av oss vara så bra i deras ögon, och man kände sig omtyckt och sedd
och sedan helt plötsligt kunde det hittas fel på en av olika orsaker, och man blev annorlunda behandlad....och kritiserad...

och många gånger man visste inte varför det hela förändrades...och man kunde aldrig vara säker...

Jag har förstått att dessa saker i min uppväxt har påverkat mig mera än vad jag egentligen trott även i vuxen ålder.

Jag har t.ex. varit med om när personer som jag träffat och  vi haft en bra kontakt.
och helt plötsligt den andra personen börjat bete sig annorlunda och avståndstagande,
och jag har inte vetat varför....

När sådant hänt det skapar ångest hos mig....och jag tror att det är p.g.a det jag upplevt i barndomen....att jag är extra sårbar för sådant...

Men jag är mera medveten om det nu och försöker att inte ta det så allvarligt, även om sådant känns mycket obehagligt...
Men sådant är säkert obehagligt för de flesta människor...men jag är antagligen ännu mera känslig....

Och jag tänker också på hur viktigt det är att för ett barn att bli sedd och bli älskat som den person det är och oförbehållslöst.
och inte utsätta barn för kritik eller jämföra det med andra osv. utan det är viktigt att få känna att man duger som man är.

och att vi alla respekterar varandra som vi är, oavsett våra olikheter.

det blev mina små funderingar idag, och hoppas ni alla har det bra och att solen lyser lika fint på er som den gör här idag.

en dikt - Besvikelsernas krig - tankar - ögonen

Jag skrev denna lilla dikt för länge sedan och kände för att visa den igen

Jag var lite låg när jag skrev mitt förra inlägg om min första kärlek.

Var ledsen över att han inte ville minnas det som var bra under vår första tid tillsammans,

Saker gick inte som vi önskade...även om jag nu även är osäker på att saker var som jag då trodde de var...och vad han vill nu...

Men jag har sett och upplevt i mitt liv så många tårar som stelnat i stenar och kastats i besvikelsernas krig, som i min dikt....och vill inte upprepa det...

Besvikelser över att saker inte blev som man önskat och förväntat..

som jag har även upplevt det när det gäller tragedier och jobbiga saker som hänt i min familj...

och ett jobbigt fenomen är att när det händer svåra saker att det  ibland vill hittas syndabockar...någon att skylla på och ösa sin frustration på när saker går illa...

Skulle så gärna vilja ändra på det....



Annars är det ok här, och synen på ögonen har stabiliserats mycket efter starr-operationerna.
och vilken skillnad det blev...

Men jag kommer att i fortsättningen behöva glasögon för att läsa och när jag sitter framför datorn.
men kanske inte lika starka glas som förut,
och man kan ju inte förvänta sig att synen ska bli lika bra som när man var ung.

Men jag behöver i alla fall inte längre vara rädd för att grå-starr kommer att förstöra mina ögon.
och det är skönt...

Ha det så gott mina blogg-vänner och besökare

 

Om en dröm + inte som jag trodde...?

Förra natten drömde jag att jag träffade min första kärlek, och att vi började närma oss varandra igen.
Och mina gamla känslor återuppväcktes när vi i drömmen vi kramades och kysstes....

Denna dröm väckte minnen från tiden i  början av 70-talet, och  min första kärlek .....
det var en mycket speciell tid för mig.

Jag har berättat mera om detta bl.a. här i min blogg.

och jag har aldrig helt kunnat glömma honom....trots tråkiga saker som hände och  även efteråt....

Men nu efter många år kontaktade han mig igen,

och jag tänkte att vi nu när vi är  äldre,
och vi båda förhoppningsvis mognat och utvecklats,
att vi  kunde mötas på ett annat sätt och tillsammans minnas det som var bra...
trots allt tråkigt som har hänt, misstag osv

och bl.a. kunna prata om positiva minnen av vår tid tillsammans...och även om den första tiden när vi träffades.

Men han svarade bara: - att det är jag som såg / ser saker på mitt sätt och att han inte tänker speciellt mycket på den tiden.....
och han ville inte prata om det...

kanske han har rätt eller också ville han bara såra mig......?

eller / och...  kanske det var  hans rädsla för hans nyblivna ensamhet och att bli gammal
och han kanske trodde att jag skulle komma rusandes in i hans famn...
var orsaken till att han tog kontakt med mig ?

för han vet att jag är ensam också...

Och när det inte blev som han eventuellt tänkt, så ville han kanske såra mig.....jag vet inte....vet inte vad han var ute efter...

Men det gör ont att känna som om han bara trampar på det som vi upplevde tillsammans för länge sedan.....
att kanske allt bara var en illusion...men så verklig...!

Detta blev mitt lilla inlägg idag, och kände för att skriva av mig lite...
och hoppas ni alla haft en fin helg och önskar en fin ny vecka som kommer.


Om att tro - bemötanden / funderingar + läget just nu.

 

Jag har tittat på ett program på Kunskapskanalen på TV där människor från olika religioner  som hade olika trosuppfattningar bl.a. diskuterade vad tro är.
Ett mycket intressant program

Speciellt intressant var det när en muslimsk kvinna pratade om tryggheten i sin tro.
Och hon sa att  om man är trygg i sin tro så behöver man inte reagera så starkt på andras kritik, ifrågasättande, och åsikter / åsiktsuttryck m.m. om ens tro.

Vilket tyvärr händer och det kan orsaka motsättningar som skapar oro osv. som vi tyvärr upplever i vår värld.

Och mina tankar går tillbaka till min barndoms uppväxt inom en frikyrka som jag skrivit lite om här i min blogg under kategorin: Uppväxt Frikyrkan

Bristen på tolerans och respekt för andra människors oliktänkande som fanns,
och reaktioner på när någon ifrågasatte något om denna tro, och de s.k. troende kunde reagera väldigt häftigt,

och gjorde allt för att få den personen tillbaka till i deras syn på den "rätta" tron.
och människor blev illa behandlade och utstötta ur gemenskapen.

Jag blev sårad för ett par dagar sedan när jag fick kontakt med ett par personer som jag kände för länge sedan inom den Frikyrka jag växte upp i,
och jag tyckte det var mycket trevligt att få kontakt med personer från den tiden, och bl.a kunna dela barndomsminnen.
Men jag blev mycket besviken.....

Jag märkte att jag fick ett helt annat bemötande när jag talade om att jag var inte troende på det sättet längre och att jag gått ur kyrkan för många år sedan.
Kände att jag blev värderad på ett annorlunda / negativt sätt just därför...eller hur jag ska förklara....

Bl.a. när dessa personer frågade om mina tre yngre syskon och jag svarade att alla tre dog i unga åldrar.
och då de sa ingenting utan bytte bara snabbt samtals- ämne.....det fanns ingen empati alls...
de kunde åtminstone ha sagt: vad tråkigt eller något i den stilen.

Och jag är ganska säker på att om jag hade sagt att jag var troende så hade jag blivit bemött och sedd på ett helt annat sätt och kontakten hade fortsatt.

Ibland har jag funderat över att ljuga för dessa människor och säga att jag blivit troende, bara för att se hur jag skulle bli bemött då...
Men mitt samvete säger till mig att så vill jag inte göra.....men det är frestande :-)

Men jag känner mig sårad och besviken på dessa personer.....
men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka, att de kan ju inte vara så trygga i sin tro, eftersom de skjuter ifrån sig människor som inte tror och tänker som de,

Själv har jag inga problem med att umgås med människor från olika religioner och tro
bara man möter varandra med respekt.

och det finns ju även så mycket annat i livet än religion att prata om, och om man vill så  kan man ju hitta andra saker och intressen man kan dela.
Men trist när vissa "troende" inte kan det...

Det blev mina små funderingar idag.

Annars är det ok här och mitt andra starr-opererade öga verkar läka ok också
Men är fortfarande lite ljuskänslig, vilket är normalt en tid efter dessa operationer.

Jag har också en aning dubbelseende på det ögat, speciellt när jag tittar på de lysande tunnel-bane skyltarna m.m.
Men det ska väl gå över också antar jag...

Och förra natten så hade Comhem en kanalomläggning så det var ingen bild på TV´n när jag vaknade.
Men jag lyckades som tur var att  göra kanalsökning i min TV som Comhem talat om att man var tvungen att göra.
Och nu kan jag se alla program som vanligt i min TV igen.

Ha det så gott mina bloggvänner och besökare
 

Att respektera andra - minnen barndomen - tankar

Jag har förut i min blogg berättat om min uppväxt i extrem Frikyrka på 50 och 60-talet
Och hur inskränkt den var och kontrollen  över medlemmarna m.m.

Att ifrågasätta och vara annorlunda gick inte, för då kunde man bli utesluten ur gemenskapen.
och man bemöttes med fördömanden m.m.

jag har skrivit en del om detta här i min blogg:

http://ingermaryissa1.blogg.se/category/uppvaxt-frikyrkan.html

Men min uppväxt har gjort att jag är  mycket känslig för orättvisor, om man behandlar andra illa, fördomar, rasism osv.
och det känns otroligt viktigt för mig att respektera andras olikheter och verkligheter

och när jag frigjorde mig från denna kyrka jag gick verkligen min egen väg i livet..

naturligtvis på gott och ont....jag har gjort misstag och fått mina törnar..
Men så är ju livet, men jag tycker det har varit värt det i alla fall....för om jag stannat kvar...hur hade livet blivit då...
jag ryser  när jag tänker den tanken...

När jag växte upp hoppades speciellt min mamma att jag skulle bli missionär  i t.ex. Afrika, vilket hade varit min mammas dröm som hon ville överföra / leva genom mig.
och de var så stolta över sin gudfruktiga och präktiga och lydiga flicka...

Men till mina föräldrars stora besvikelse blev det inte så.....och jag fick känna på deras besvikelse genom åren...
och speciellt för att jag även  lämnade denna kyrka och gick min egen väg genom livet...det var svårt för dem att smälta...

När jag blev äldre märkte jag och såg i efterhand,  att det fanns på den tiden i denna kyrka ett lite nedvärderande sätt att se på människor i t.ex. Afrika...

de betraktades som stackare som måste omvändas till "rätt tro " osv.
och vilken chock för  dessa  missionärer på den tiden att se halvnakna människor som de mötte på vissa ställen, och som levde ganska primitivt,
och de såg dem som ociviliserade...

men vad är att vara civiliserad egentligen...?

På ett lite konfrontiellt / provokativt sätt sa jag en gång:
- att om en person är prydligt klädd i slips och kostym gör väl inte den personen mera civiliserad....än de som kanske bara har ett litet skynke på sig eller bor primitivare.-
och mina föräldrar tittade chockerade på mig...:-)

men sån är jag....eller rättare sagt min uppväxt format mig till...att inte värdera människor p.g.a deras yttre, religion, tro , ursprung, utseende, kultur osv.

Alla trampar vi på samma jord, och är värda lika mycket och vi bör alla respektera varandra.
Så mina upplevelser i barndomen har haft något gott med sig i alla fall.


En söt liten film + är inte lätt att vara människa alla gånger


Hittade denna lilla film på Facebook och YouTube och den är så otroligt söt
Så ömsint denna kattmamma ser ut att var mot sin lille bebis-katt ...

Annars "knallar det" här...som uttrycket säger
Jag har inte mått så bra de sista dagarna...känt mig lite låg och med ångestproblem
Det är så jobbigt och det är något jag brottas med då och då.

Jag har så lätt för att oroa mig för saker och ting och blir också så lätt uppstressad inom bords.

Många har nog svårt att förstå detta, eftersom det inte syns på utsidan och jag visar oftast upp ett glatt ansikte och ett leende.
fast å andra sidan så är det ju skönt att det inte alltid syns...för det skulle också vara jobbigt.

Men jag har tänkt på en sak, att ofta så blir människor som har t.ex. dessa problem inte tagna på allvar...eller blir behandlade annorlunda...om man berättar...

även inom vården.....att krämpar man söker för oftast tas för att vara psykologiska om de vet att man har dessa besvär...
har märkt det själv.......och det oroar mig ...och jag tänker på hur kommer det att bli framöver när jag blir mera äldre...

Jag har gått hos psykolog i omgångar p.g.a det som hänt genom åren som gjort att jag till slut gick in i väggen

Bl.a. det som hänt mina syskon, problemen med föräldrar, saker som hänt i barndomen, och andra jobbiga saker som hänt genom åren

Säkert också upplevelserna i barndomen satt sina spår och saker kom upp till ytan speciellt när min syster dog....
och det är inte lätt att vara ensam kvar...med minnena och saknaden , alla obesvarade frågor m.m.

En hel del om dessa saker har jag berättat om här i min blogg

Det är inte lätt att vara människa alltid....men man får kämpa på...och försöka se och hålla i de bra saker som finns i livet,
och försöka koncentrera sig mera på det.

Det finns ju saker i livet som man inte kan ändra på och man kan ju heller inte ändra på andra människor....det är som det är...

Men jag har så lätt för att skuldbelägga mig själv....men man kan ju inte ta ansvar för andras handlingar och beteenden....bara över sitt eget liv.

Och den enda man kan ändra på är en själv och det är bara jag själv som styr över mitt liv och över dagar som kommer och framtiden.
att försöka fylla dem med så mycket positivt som möjligt...

Men visst skulle det vara skönt att ha någon som precis som kissen i denna lilla video
som kan lägga en tröstande arm omkring en, när oron kommer och när sömnen inte är den bästa

Det blev mina små rader idag....och kände för att få skriva av mig lite...

Ha det så gott mina vänner och besökare,
och hoppas ni har en fin helg, och att Valborgshelgen blir fin också....och hoppas att det fina vädret som är här i dag håller i sig.

och nu ska jag påbörja en ganska försenad bloggpromenad...och det är ju så roligt


Lite mera tankar och om min bok - att våga berätta

Tack mina bloggvänner för alla uppmuntrande kommentarer i mitt förra inlägg om att jag ska försöka skriva en bok.
Det känns så fint...ni är så goa...

Det är så mycket jag bär på, och som jag har ett behov av att få komma ut...

Jag är så trött på att vara tyst...
det är inte många som vet hur saker och ting var i min barndom och även senare...inte ens min dotter..

Jag har inte vågat berätta negativa saker t.ex. om mina föräldrar och på något sätt fick jag offras...eller hur jag ska uttrycka det...

Och jag blev syndabocken av mina föräldrar för många saker, speciellt av pappa då jag inte motsvarade deras förväntningar.....
Förväntningar som mycket hade med den extrema Frikyrka jag växte upp i.

Speciellt efter det att min syster dog....så visade pappa mer eller mera öppet sitt missnöje över mig och påminnde mig ständigt om mina misslyckanden
Det gjorde så ont....
och det var delvis orsaken till att jag då brakade ihop och hamnade i en depression

Och jag och även mina syskon har aldrig vågat kritisera och ifrågasätta mina föräldrar,
för då lades skuldkänslor på oss.....att hur kunde vi göra så mot dem...
Och det hotades med att när de gick bort...då skulle vi få ångra oss...

Även i vuxen ålder vågade vi inte ifrågasätta eller kritisera hans sätt att vara och handlingar,
vilket jag idag ångrar djupt att jag inte gjorde....
kanske det kunde ha gjort skillnad....jag vet inte...och nu är jag ensam kvar i denna familj...

När jag växte upp fick vi höra:
- Du ska hedra din fader och moder, så att det ska gå dig väl här i livet
ett citat från bibeln som ofta användes inom Pingstkyrkan jag växte upp i

Och det sades också att man inte skulle "prata illa" om de döda
Men när ska man då kunna berätta om saker och ting...?
Inte få ifrågasätta och berätta vare sig i detta livet eller efteråt...

Förändringar kan ju bara ske och även för kommande generationer, om man vågar lyfta fram i ljuset det som varit...
och våga se saker som de verkligen var, och vilken påverkan det har haft
och även för att kunna bryta negativa mönster...

Detta blev lite mera tankar från mig om detta, och det känns skönt att ha blivit lite modigare
istället för att dra mig undan...ensam med mina tankar och smärta och minnen
Det känns inte rätt....det är dags jag reser på mig...

Ha det så gott mina bloggvänner och besökare trots ruskvädret som är idag på flera platser med blåst och snö m.m.
men det är nog bara Aprilvädret som satt igång på allvar och retas ;-)
Våren har kommit i alla fall
och önskar er alla en fin fortsatt helg.


Dags att börja skriva...

Hejsan igen,

Jag har känt mig lite låg igen...
tankar och minnen tränger sig på och jag vet inte vad jag ska göra med dem......det är kruxet...
och jag har ingen att dela dem med...

Det är nog dags att jag på allvar börjar skriva en bok.

Det kan både vara skönt att få skriva av mig, och samtidigt få dela med mig av min barndom, uppväxten i Frikyrkan, om mina syskon, saker som hänt m.m.
Både om det som var trevligt och även om jobbiga saker.

( Jag har berättat en del här i min lilla blogg under kategorierna:
 - Uppväxt Frikyrkan och Saknad och Barndom )

Det kan nog vara förlösande att skriva.....att få berätta och det kanske även kan vara till hjälp för andra som varit med om liknande saker

Och det är nog bra att göra detta nu och inte vänta...för åren går...och jag kan få ångra att jag inte gjort det.

Jag är den enda kvar i vår familj med fyra barn, och just därför är det bara jag som kan berätta...

och på något sätt känns det även som ett ansvar att t.ex. få vara mina syskons röst...tror nog de skulle tycka det var bra om jag berättade

Något som plågar mig mycket är att jag aldrig vågat fråga mina föräldrar om viktiga saker, eller berätta för dem hur jag upplevde vissa saker

Men det har inte varit p.g.a att jag varit rädd för sanningen,
utan mera rädslan att inte bli tagen på allvar och att få höra att jag bara inbillar mig saker...

Så var det ofta hemma om man ifrågasatte eller kritiserade eller frågade om något som var jobbigt

Så nu sitter jag här med "spillrorna" av vår familj...och ingen vet egentligen hur det var...
och att tystnaden har fått följder....även nu...
det är vad plågar mig mest....

En del om det kan jag tyvärr inte skriva så mycket om, eftersom jag vill inte utelämna vissa nu levande personer här i min blogg

Men tyvärr mina föräldrar..speciellt pappa, hade stort inflytande...
och jag var inte så uppmärksam på det som jag borde ha varit, och skulle ha sagt ifrån mera åtminstone i vuxen ålder.

Visst har jag själv gjort misstag i mitt liv och skyller inte allt på dem, men ändå...
Och tystnaden förtär mig inom bords...

Så jag ska ta mig i kragen och börja skriva, och det går nog lättare bara jag börjar med det.
Kanske även gör jag en bok med mina dikter också

Ha det så gott mina bloggvänner och besökare, och snart ska jag börja en lite försenad bloggpromenad,
för det är ju så trevligt att komma och hälsa på hos er.


Min mamma - saknad - tankar


Igår var den dag när min lilla mamma dog för ca. 8 år sedan, och jag saknar henne fortfarande väldigt mycket

Många gånger jag önskar jag kunde lyfta luren och ringa till henne och småprata lite....
och saknar våra promenader och mysiga stunder tillsammans

Men jag är mycket tacksam över de 4 år vi fick tillsammans efter att pappa dog då vi hittade tillbaka till varandra som mor och dotter....
på ett sätt vi aldig haft förut..

Många gånger sa mamma, att om pappa hade levat så hade vi tyvärr inte fått denna kontakt
Tyvärr så är det sant....

Önskar att pappa och jag fått en nära kontakt också...men förhoppningsvis en dag på den andra sidan vi får det

Det fanns mycket som jag velat fråga och prata om när det gällde barndomen och uppväxten, men jag ville inte plåga mamma med detta,

Utan ville bara njuta av den tid vi fick tillsammans och jag lärde känna min mamma på ett helt annat sätt och känna samhörigheten mellan mor och dotter

Samtidigt går även tankarna till mina tre yngre syskon som gick bort så tragiskt och i så unga år.

Men tror och hoppas på att en dag på den andra sidan få mötas igen och då ska jag ge dem alla en stor kram...en kram jag längtar efter

Mer finns att läsa under kategorin: Saknad här i min blogg


Människan från apor ? :-) + tankar - läran frikyrkan


Kommer ihåg när jag växte upp och hörde talas om Darwin och att vi människor kanske härstammade från aporna
Och hi, hi.....vilket himla liv det blev i den frikyrka jag växte upp i :-D

Nu som vuxen och fri från denna kyrka, så tycker jag det är ganska roligt hur de reagerade

Och jag kommer ihåg min pappas reaktion när han hörde talas om detta, och han uttryckte sig skrämd, och sa:
- att inte kommer vi från apor heller....;-)

Men som jag tänker.. vad är det som är så skrämmande om vi t.ex.härstammar från aporna ?...hi, hi...
det gör väl ingenting ;-)



Sedan till skapelseberättelsen i bibeln, där det står att Adam och Eva var det första människorna och de sedan förökade sig...

Det måste ju i så fall betyda att Adam och Eva och deras barn måste ha förökat sig med varandra...alltså incest ? !!

Och så kom jag att tänka på det med Noaks ark....som det berättas om i bibeln, att Noa samlade ihop två av varje djur ( antagligen en hane och en hona )

Men hur kunde Noa samla alla djur i sin Ark, och dessutom alla insekter...de är väl djur också ? :-)

det måste ha blivit riktigt bökigt :-D...och för alla djuren att kunna samsas på denna båt / Ark :-D
Min fantasi skenar iväg lite ;-)

Det finns en hel del förunderliga / underliga berättelser i bibeln, och speciellt i Gamla testamentet

Men som jag tänker att det som skrivits i bibeln, speglar det samhället och kultur och synen på världen, och den kunskap de hade då....
deras sätt att tolka och och försöka förstå saker...

Och de uppfattade nog, att där de levde, det var hela världen...världen var ju inte så globaliserad som nu.

Så egentligen som jag tycker är att bibeln är bl.a. som en gammal historiebok från den tiden och det samhället,

Mera om min uppväxt i frikyrkan och varför jag lämnade den går att läsa om
här

Detta blev mina små rader ikväll och önskar er alla en fin fortsättning på veckan


Häxprocesserna

Jag har tittat på ett par program på TV av Jan Guillou som handlar om häxprocesserna här i Sverige från 1400 till 1600-talet och även ute i Europa

och även på 1700-talet förekom de sista avrättningarna och här i Sverige, och

1779 avskaffades dödsstraffet för trolldom.

Detta är
en mycket mörk tid i vår historia som man bl.a. kan läsa mera om här

http://sv.wikipedia.org/wiki/H%C3%A4xjakt

Under denna häxprocessernas tid, även barn blev påverkade och skrämda till att t.ex.utpeka sina mördrar som häxor, som då blev brända på bål
Så otroligt fruktansvärt...

Även andra människor kunde bli utpekade och avrättade av olika andra saker.

Jag har många gånger tänkt på att dessa saker måste ha satt spår i generationer.

Min mormor var född på 1800 talet, så kanske hennes mamma ( min mormors-mor ) och andra släktingar kände till familjer som drabbats.
och kanske även i släkten som hade minnen från denna ohyggliga tid

Och som Jan Guillou berättade så hände en hel del av detta även i Ångermanland där släktingar på min mammas sida bodde.

http://www.accidere.se/d19abfd9-498d-4e49-a17e-69488b4a83a0-29.html

Undrar hur de som drabbats av detta ohyggliga bearbetade detta ?
och hur t.ex. barnen som pekat ut sina mammor, hur det påverkade deras liv, och även generationer framåt...med t.ex. skuld och skam över det som hänt...

Kanske man undvek att prata om det, eftersom det måste varit så svårt....
men minnena måste ändå ha legat som en mörk skugga...i de närmaste generationerna som kom

För det är nog så att svåra saker som hänt i en generation, att minnena många gånger kan ligga kvar som en skugga i de nästa kommande generationerna

Det blev mina små funderingar idag.

Lite jobbigt - tankar + om vädret

Hejsan igen,

det var några dagar sedan jag skrev här i min lilla blogg.
Och om jag ska vara ärlig så har jag inte känt mig så ok den sista tiden, plus haft extra sömnproblem

Tycker att Julen och helgerna har varit extra jobbiga denna gång,
minnen och tankar har kommit och jag har känt mig ganska låg

Sedan finns det ett par saker som gör mig ledsen och som jag jag tyvärr inte kan skriva om här i min blogg
men förhoppningsvis det blir bättre..



Jag brukar annars för det mesta klara att hålla distans till jobbiga saker och inte tänka alltför mycket på det förflutna, saker som hänt, saknaden osv.
Men ibland är det svårt att värja sig...

Men jag ska försöka att inte tynga ner mig själv av saker som jag ändå inte kan påverka...

och jag har också en tendens att ta på mig skuld för olika saker och av andras beteenden, fast jag egentligen inte ska göra det.
Varje vuxen människa har ju ansvar för sina egna handlingar...

Sedan är det också så att jag tål ingen stress längre, och får ångest vid konflikter...så jag undviker dem...
Men det är nog p.g.a allt som hänt genom åren...då jag även fick ta emot för mycket av andras frustrationer...vilka gick ut över mig...

Men man orkar inte fortsätta ge, om man själv ingenstans har att hämta kraft ifrån...

Ni mina bloggvänner som följt min blogg genom åren vet lite om vad som hänt

ja, där gläntade jag lite grann på dörren om det jobbiga som tynger mig...
men mer kan jag tyvärr inte berätta...men skönt att få skriva av sig lite i alla fall...



Hoppas ni alla haft en fin Nyårshelg och och nu är det ännu en helg framför oss som blir lite längre
Men sedan är det lugnt med helger på ett tag...

Och vädret är som det är...fortfarande milt för årstiden..åtminstone här och söderut
det ska bli spännande att se hur den fortsatta vintern blir...

Men jag har läst någonstans att en ny ordentlig storm väntar och det verkar som om det nuförtiden kommer oftare större stormar även här i vårt avlånga land

Hoppas den inte ställer till med alltför mycket problem, som den förra stormen gjorde för många människor



Och hoppas ni alla har haft en fin Nyårshelg och vill önska er alla en god fortsättning på det nya året
och hoppas att detta nya år blir ett bra år för oss alla

Ps. och nu ska jag börja en lite försenad bloggpromenad och fortsätter antaglien imorgon
det är ju så mysigt att hälsa på hos er.


Vi alla är stjärnstoft


Jag såg idag ett intressant TV program på TV2 i Vetenskapens värld
Där de pratade om vårt universum och vad det bestod av och utvecklats osv.

http://svt.se/2.109843/1.2507637/vetenskapens_varld_universum

Och de sa att varje del i vår kropp är gjord av kosmisk återanvändning och att vi alla är stjärnstoft
Visst låter det mysigt på något sätt.

Sedan kommer naturligtvis tanken på hur livet uppstod och vad som händer när vi dör
Människan är ju ganska unik...

vi består av materia / grundämnen / molekyler och har ett liv
Men har dessutom en själ...

Blommor, växter osv. har också liv...men de har väl knappast en själ ?
kanske djuren har det ?

Och sedan kommer tanken...vad är själen ?

är det vårt medvetande, tankar, känslor och minnen och erfarenheter ?

Själv vill jag tro att själen lever vidare, när detta livet tar slut, och vår kropp försvinner

Denna lilla dikt här ovanför hittade jag idag som jag skrev när jag var yngre

och som jag själv tycker, säger en del om de tankar jag hade när jag som ung frigjort mig och omvärderat den tro jag var uppväxt med i en frikyrka på 50 och 60 talet
Vilket jag berättat om här i min blogg:

http://ingermaryissa1.blogg.se/category/uppvaxt-frikyrkan.html

Detta blev mina små tankar denna måndagskväll
Ha det så gott mina bloggvänner och besökare

Meningen med livet m.m. - tankar


Jag har funderat över det om att tänka på livets mening.... om det är en lyx ?

Jag menar att t.ex. människor som inte har mat för dagen...de tänker knappast på meningen med livet
för dem det handlar bara om en kamp att överleva.....
hoppas ni förstår vad jag menar...


När jag växte upp inom en frikyrka under 50 - 60 talet, så gick meningen med livet mycket ut på att leva livet på så sätt så att man fick komma till himlen idag.

det var ett stort rannsakande av sig själv varje dag och kamp för att leva efter de regler och tro som fanns där.
och aldrig kände man att man dög helt och hållet...så det var att kämpa och be till Gud varje dag om förlåtelser för sina synder, tvivel osv.


Då kan man ju undra vad meningen med detta livet är i dessa sammanhang, om det mest går ut på att förbereda sig för nästa liv efter detta.

Och ofta det sas inom denna kyrka att det var då som att komma hem...och att detta liv inte var det viktigaste.
Nu tycker jag att detta är ett mycket konstigt tänkande


Och jag tror att det som händer efter detta livet är lika för alla, oavsett religion eller tro.

Och att bara hålla på att förbereda sig för nästa liv, och grubbla alltför mycket på livets mening är ett slöseri med tiden / livet vi har nu.
Det är som jag tänker..


Nu kanske många tror att jag är Ateist...

men det tror jag inte att jag är....eftersom jag tror på ett liv efter detta och på en annan existens,

och tror att vi ingår i en helhet i universum och allt liv som finns.
Och att en utveckling pågår hela tiden...svårt att förklara vad jag menar ;-)

Men ingen vet med säkerthet hur det förhåller sig med dessa saker....det tillhör ett av livets mysterier...


Kanske meningen med livet är Kärleken och medmänsklighet och att försöka att tillsammans få en bättre värld.

och meningen med sitt eget liv skapar man själv...genom att leva det liv man önskar och har möjlighet till
Och att få må bra och känna sig nöjd med det man har, och gemenskapen med andra människor.


Och skulle det nu vara så att det finns en Gud som det predikas om i kyrkorna, och en del annat...
Så får jag ta det men Honom den dagen i så fall  ;-)

Jag är ärlig i mina tankar och skulle inte kunna hyckla för att få vara med i t.ex. en kristen gemenskap
Inte kommer jag i så fall att straffas för det ;-)

Och dessa är mina tankar som utvecklats hos mig efter att ha lämnta denna frikyrka och flyttat hemifrån och som hjälpte mig att bli fri

Om min uppväxt inom frlkyrkan kan du läsa här i min blogg :

http://ingermaryissa1.blogg.se/category/uppvaxt-frikyrkan.html

Hur tror och tänker ni om dessa saker ?


Att glömma och förlåta

Vad gör man när en person som gjort en illa och sårat, inte en gång utan flera gånger, och gjort saker som inte var bra....

och sedan kommer tillbaka och vill ha en relation igen,
men blir sur om man vill prata om det som hänt

Utan istället önskar att börja om på nytt igen med relationen, utan att prata om det förflutna

Naturligtvis det inte är bra för den drabbade personen att vara långsint...
men om man inte får en liten ursäckt och / eller pratar igenom det som hänt, hur vet man då att det inte upprepas ?

Och det som hänt fortsätter att gnaga innerst inne...och det som hänt får inte något riktigt avslut
( eller hur jag ska förklara det )

När jag går till mig själv så har jag inget större problem med att erkänna när jag gjort fel, även om det naturligtvis ibland kan vara smärtsamt

Men jag har också haft en tendens att ta på mig för mycket skuld...och i vissa situationer tänkt att det nog bara är mig det är fel på.
vilket ibland tyvärr har uttnyttjats...

vad tänker ni om det jag skrivit om ?

Detta blev mina små funderingar ikväll

Vart tog åren vägen...tankar


För 61 år sedan kom en liten tjej till världen som såg ut så här när hon var riktigt liten :-)

På detta foto sitter jag med en liten maskros i handen och säger: Blamma :-)
vilket mamma berättade att jag sa förstås :-)

Det känns förunderligt att titta på fotot...att se sig själv som liten...

Jag är ett midsommarbarn, och föddes en midsommaraftons natt, och just då var det ett stort åskväder som drog fram har mamma berättat
kanske är det därför jag alltid fascinerats av åskan ;-)
( och mitt liv blev lite åskigt ;-)

Jag har inte förut haft större ålderskriser, men när jag fyllde 60 så hajade jag till, och började bli mera medveten om hur fort åren gått,
och känslan av och medvetenheten kom om hur kort livet är.

Det trodde man ju inte när man var yngre då framtiden kändes lång och med massor av drömmar och förväntningar

och helt plötsligt sitter man här och större delen av livet har gått och med en känsla:
- oj...vad hände egentligen...

Det var ju inte länge sedan jag t.ex. började 1 klass i skolan, lekte på min barndomsplats Eklunden i Linköping,
var tonåring full av drömmar och förväntningar,
flyttade hemifrån, träffade min första kärlek,
blev med barn och födde min kära dotter, hade familj osv,

Massor av minnen från olika händelser i livet...både glädje och sorg.

Många saker skulle jag vilja vilja uppleva igen och många andra saker skulle jag vilja ändra på om det gick.

Men så är livet...men jag tror att sådana tankar kommer nog för de flesta...det är naturligt.

Får nu hoppas att resten av livet blir så bra som möjligt och att få behålla hälsan så länge som möjligt, för det betyder mycket

Och än finns det saker att uppleva.

Känner att det är viktigt att ha barnasinnet och nyfikenheten på livet kvar....att ha ett öppet sinne.
det finns fortfarande så mycket att uppleva och att lära.

Video - delfin och katt - tankar

Kossan.se


Tycker denna lilla film är så otroligt söt med delfinen och kissen som gosar med varandra.

Jag blir riktigt rörd när jag tittar på den.

Tänk om alla människor på vår jord kunde vara som dessa djur,
och vara goa mot varandra och acceptera varandra oberoende av utseende, hudfärg, ursprung, religion osv.

att acceptera och respektera varandra som vi är.

det blev några fler små funderingar från mig som kom nu när jag tittade på denna lilla söta video

Ha det så gott mina bloggvänner och besökare

Uttrycket: arbetare / arbetarklassen

Jag har filosoferat lite över orden / uttrycken:   arbetare och arbetarklassen

Men är inte alla som arbetar..arbetare ?

Även de som sitter i regeringen, alla tjänstemän och t.om statsministern osv.
de arbetar ju också ;-)

och Kungen...han arbetar väl också...eller ?

men antar att de inte skulle vilja kallas för arbetare av någon konstig orsak :-)

Vad tycker ni ?

Det blev mina små, kanske lite roliga funderingar idag ;-)


Respekt - provokationer - ansvar

Igår när jag åkte hem i tunnelbanan så satt en kvinna framför mig med en tidning där det fanns en bild på en lättklädd artist
som hade ett stort kors / krucifix på trosorna.

Denna kvinna i tunnelbanan reagerade starkt på det och sa att hon tyckte det var respektlöst, och hon frågade mig vad jag tyckte

Och jag tyckte också att det var ganska respektlöst eller åtminstone onödigt att göra så, som artisten på bilden

Det blev ett litet samtal med denna kvinna om hur viktigt det är att respektera andras religioner och tro.

Som jag själv skrivit förut så tycker jag naturligtvis att det är viktigt med yttrandefrihet när det gäller hur man uttrycker sig på olika sätt.
Yttrandefriheten är något vi ska värna om.

Men samtidigt tycker jag att man ska göra det under ansvar...och speciellt när det gäller att provocera..

Ibland kanske det behövs provokation om det är viktiga saker som behöver förändras eller få människor att reagera och tänka till.

Men ibland tycker jag att det kan gå för långt om man vet att det kommer att såra och t.om. skapa stora problem,

speciellt om man bara gör det för att chockera eller provocera
när gränsen överskrivs och det blir respektlöshet.

Jag vet det är lite knepiga saker det här...men kunde inte låta bli att skriva ner lite tankar om det och om mötet med denna kvinna på tunnelbanan

Vad tycker ni ?


Social status osv.


Av någon orsak kom jag att tänka på en kvinna som jag kände som var ensamstående med ett barn

Och pappan till barnet anklagade sedan henne för att varit ett dåligt föredöme för barnet

Orsaken tyckte han var:
- att mamman bara haft ett enkelt kontorsjobb
- och att de bodde i en förort och området bestod mest av lågavlönade osv. ( ett s.k. fattigt område )
- och han tyckte att mamman skulle ha satt barnet i en privatskola just därför

Men hur skulle mamman ha haft råd till det...?
( på den tiden kostade de skolorna en del )

Men barnet klarade sig bra och har nu som vuxen dessutom ett välavlönat yrke och har det gott ekonomiskt ställt m.m.

Jag tycker nog att hennes pappa var ute och "svamlade" en hel del.

Mamman hade ju gjort sitt bästa, och vad är det för fel att ha ett vanligt kontorjobb osv.?
Pengar och status är ju inte allt här i livet....

det finns ju så mycket annat som är värdefullt...och andra värderingar som ju är viktiga för ett barn att få med sig hemifrån
Och att lära sig respektera andra människor av olika bakgrund, social status, osv.

Naturligtvis ett bra yrke betyder mycket och speciellt om man trivs med det.

Och pengar betyder en hel del för trygghet och för att kunna göra saker man vill och även kan uppfylla drömmar

Men det med status...är något jag inte förstår mig på... :-)

Alla människor är lika värda, och unika....och så viktigt att vi alla möter varandra med respekt och respekterar varandra som vi är, utan värderingar..

Det är mina tankar om det hela...
Vad tycker ni om detta
?

Tidigare inlägg
RSS 2.0