Gamla Ekar - minnen


Läste idag i DN om en 800 årig ek som brunnit ner

http://www.dn.se/nyheter/sverige/aldrig-ek-i-lagor

Det är helt otroligt att ett träd kan bli så gammalt...hade ingen aning om det

Tänk om ett träd kunde tala...så mycket det skulle kunna berätta om den platsen, och om tider som gått..


När jag var barn på 50 och 60-talet så fanns det en liten skogsdunge bredvid hyreshuset och där var många gamla ekar.

De var stora redan då och många står fortfarande kvar, så de är nog också ganska gamla.

En gång så fälldes en av de gamla ekarna som stod alltför nära huset och skymde.
Och sedan tog de bort kvistar och bark på den och lät den ligga på marken för oss barn att leka på.

Vi hade mycket kul där och fotot ovanför är från den tiden och det är jag i mitten av de tre barnen till höger om stubben

På hösten gjorde vi stora högar av  eklöven och det var så kul att hoppa i dem från de stora stubbarna.

Vi samlade också på ekollon och lekte med...kommer inte riktigt ihåg vad vi gjorde med dem...
Men så mycket roligt vi hade i denna lilla skogsbacke.


Detta blev mina små rader ikväll och hoppas ni har sovit gott förra natten trots Supermånen.
Själv sov jag förvånansvärt bra...så där ser man...inte alltid månen stör en...inte ens en Supermåne ;-)

Ha det så gott mina bloggvänner och besökare.


Att inte vara som alla andra....

När jag var barn på 50 och 60 talet så fick vi barn ofta höra hemma:
- "att man ska inte vara som alla andra"

Visst...det ligger viss sanning i det...d.v.s. att man ska kunna ha sin egen personalitet, bli respekterad som man är och för ens olikheter osv
och detsamma till andra människor

Men hemma hos oss drogs det lite för långt och fick en helt annan dimension

Som många av er redan vet så är jag uppvuxen in en strikt frikyrka.
Som jag brättat om här
.
Och där gjorde de skillnad mellan de som var "frälsta" i denna kyrka och alla andra ansågs som syndare.

Så vi barn fick inte delta i många aktiviteter och saker som andra barn fick, vare sig i skolan och annars
och det kontrollerades hårt vilka barn vi umgicks med.
Dessa restriktioner gällde även klädsel, hårfrisyr osv.

Så om någon av oss barn protesterade och sa att andra får göra si och så osv
så fick vi som svar:
 - " att man ska inte vara som alla andra."

Vilket resulterade i att vi blev retade och mobbade i bl.a. skolan och alltid kände oss utanför

Så jag levde mig in i denna kyrkas tro och mina föräldrar var så stolta över sin präktiga och troende flicka

Men nu förstår jag att genom att leva mig in i denna tro, det var ett skydd för mig för att klara av tillvaron
och åtminstone bli accepterad och omtyckt inom denna kyrka och även hemma
Och på så sätt det blev lättare uthärda att inte vara som alla andra.

Men det var ändå inte lätt alla gånger, och speciellt i skolan, och att bli retad och mobbad satte sina spår.

Detta blev ännu ett litet minne från min uppväxt i denna frikyrka...
Kan inte låta bli att skriva om olika minnen som ploppar upp då och då.

Vilodagen m.m.

När jag växte upp på 50 och 60-talet så ansågs söndagen viktig som vilodag.
Alla affärer var stängda och det var tyst och även ganska trist tyckte vi barn eftersom vi måste vara stilla och lugna.

Speciellt i frikyrkan ( pingstkyrkan ) min familj tillhörde så hölls det strängt på detta.
och inget arbete fick heller utföras då.

Kommer ihåg hur mina förädrar och andra troende ojade sig om de såg någon granne som städade den dagen eller utförde något annat arbete.

Jag kommer även ihåg att på lördagar så stängde allt väldigt tidigt,
och jag gick i skola även på lördagen, fast bara några timmar.

Det var 1968, om jag inte har fel, som skolorna införde lediga lördagar.

Och på söndagen gick vi alltid till Gudstjänsten, eller lyssnade på den på radio och senare på TV när den kom.

Jag kommer ihåg hur kyrkklockorna ringde på söndagarna, vilken man nästan aldrig hör nu.

Och efter Gudsjänsten gick vi barn till söndagsskolan.

På söndagarna fick jag och min syster ta på oss våra fina klänningar, som oftast mamma hade sytt själv.

Kul med minnen som dykter upp då och då och kan inte låta bli att dela med mig av dem.

PS, mera om min uppväxt i Pingstkyrkan kan du läsa här:
http://ingermaryissa1.blogg.se/category/uppvaxt-frikyrkan.html

Foton min barndoms hem

Tänkte jag skulle visa några foton från där jag växte upp som barn på Prästbolsgatan i Majelden i Linköping.

Dessa foton har en vän tagit nu i dagarna och skickade till mig, och jag blev så glad.
Stort tack till dig...

Vi bodde där på 50 och 60 talet, och lite ändringar har skett under åren, men i stort sett så ser det ungefär ut som då.

På fotona syns bl.a porten till den lägenhet där vi bodde och på vår balkong på andra sidan huset.
Det var en lägenhet på 3 rum och kök, och naturligtvis med badrum och hall.
Och i början bodde vi 8 personer där då två av mina halvbröder också bodde några år hos oss.
Förstår inte hur vi fick plats allihopa.

Sedan när mina halvbröder flyttade så sov två av oss andra barn i ett rum och två i det andra rummet och våra föräldrar i stora rummet,
eller vardagsrummet som det kallades.

Och oj...vad jag blir nostalgisk och många minnen kommer....

Och valvet i huset är så mysigt tycker jag
och kommer ihåg att när det åskade att åskknallarna kunde eka ordentligt genom valvet.
Det hände ett par gånger så alla riktigt hoppade till och många blev rädda.

Kul är också att många av Ekarna finns kvar i den lilla skogsbacken utanför huset, som kallades Eklunden.
Och oj, vad gamla de måste vara....
för de var stora redan när vi flyttade dit när jag var ca. 3 år gammal ( 1953 )

Tänk om träd kunde tala...oj, så mycket de skulle kunna berätta om tider som varit.

Även om min barndom var ganska jobbigt bl.a på grund av frikyrkan jag växte upp i,
så känner jag ett stort behov av att minnas mera av min barndom och på något sätt få ihop pusselbitarna / minnena.
För den är ju trots allt en viktig del av ens liv.

Det blev mitt lilla inlägg i dag, och hoppas ni mår bra mina vänner,
trots denna trista tid / månad på året och tråkigt väder som verkar vara på många platser den sista tiden,
Får hoppas att solen tittar fram snart igen.

Kramar
 

Om tysthet och tristess / minnnen barndomen

 

Kom idag att tänka på detta med tysthet och tristess och varför jag blir så rädd för att vara utan TV.

Att jag har väldigt svårt med tysthet som får mig att minnas jobbiga stunder i min barndom.

Jag växte upp inom en frikyrka som jag berättat om förut i min blogg, och här:

http://ingermaryissa1.blogg.se/category/uppvaxt-frikyrkan.html

Och vi fick bara fick lyssna på kyrkomusik och även klassiskt musik eftersom pappa gillade det.

Vi barn fick heller inte göra många saker som många andra barn fick göra och var ofta hänvisade till våra rum, när vi var hemma.

Speciellt när vi blev lite äldre och vi blev mera hårt hållna, då de inte ville att vi skulle komma på "villovägar" utanför Pingstkyrkan.

Och jag minns många gånger hur jag satt i min ensamhet i mitt lilla rum, och försökte roa mig så gott jag kunde, 
och med en massa grubblerier som kom av sättet att tänka som fanns i denna kyrka.

Som tur är så hade jag förmågan att kunna skriva av mig av mina känslor, och flera av mina dikter är från denna tid.
( fast jag vågade inte skriva ner alla tankar, för det kunde ju upptäckas )

Och jag var den tysta, snälla och fogliga flickan och vågade inte yttrycka vad jag egentligen kände innerst inne.

Och även nu,  om det är för tyst hemma,  så kommer ångesten krypande och en sorgsen känsla och minnen.

Och det händer även nu på eftermiddagarna när det är ett speciellt sken ute, att dessa känslor kommer tilbaka, en stor känsla av sorgsenhet,
att jag minns hur jag som barn satt vid mitt fönster i tystnaden och även flydde bort i fantasier och längtade bort.

Tänk hur saker i barndomen kan påverka en fortfarande.
Bilden på mig här ovanför är på mig som barn.

Ja, detta blev mina små rader idag,
Och nu ska jag snart gå på bloggpromenad som alltid är så mysigt att göra.

Ha det så gott mina vänner och kramar.
 

Barn och läkarbesök 50-talet

När jag växte upp på 50 och 60 talet var det lite annorlunda när det gällde läkarbesök och barn.
Bl.a. i skolan fanns en skolläkare och skolsköterska.

Och vi fick gå dit klassvis på regelbundna undersökningar eller vid vaccinationer.
Hela klassen gick oftast på samma gång dit och efter att klätt av oss satt vi i bara underbyxor och väntade på att i turordning gå in till doktorn.

Kommer ihåg att jag och många tyckte det var mycket jobbigt, och vi satt där och fnissade, och dessutom många var rädda för läkare och sjukhus.

Det var bl.a. undersökning om man hade sned rygg, skolios, eller om man var plattfotad, som det hette, och om man behövde skoinlägg.
Kommer ihåg att väldigt många barn fick skolinlägg och även jag ett tag.

Och oj, vilka klumpiga och jobbiga saker dessa skoinlägg var,
gjorda av plåt, och ofta låg de ju inte still i skorna och passade heller inte alla skor.

Har nu en känsla av att de var lite väl övernitiska för detta på den tiden, eftersom vart och varannat barn fick skoinlägg.

Och undersökningarna om man var sned i ryggen var också jobbiga pykologiskt
eftersom man fick stå näck och böja sig ner framför doktorn så han kunde titta på ryggen.
Men precis som de vuxna så hade man stor respekt för läkaren och på den tiden vågade man inte ifrågasätta.

Och barn kunde också bli ganska hårt behandlade om de protesterade och blev rädda.

Kommer ihåg när min bror när han var liten, och åkte kälke och åkte in i ett träd ( tror jag ),
och där fanns en planka med spikar, och han gjorde sig illa inne i halsen, i svalget.

Usch vad hemskt det var, och naturligtvis han var rädd och skrek och det gjorde ont.

Men när läkaren skulle undersöka min bror och han skrek, så röt läkaren till åt honom att sluta så han kunde kolla. Sedan blev min bror sövd och sydd i halsen.

Denna händelse var ett trauma för min bror och det tog tid för honom att hämta sig, och han stammade länge efter denna händelse.

Nu menar jag inte att alla var hårda mot barn på denna tid,
men jag tror ändå att barn behandlas på ett bra mycket bättre psykologiskt sätt nu, och barns rädsla tas mera på allvar och respekteras,
och man bemödar sig för att bygga upp ett förtroende.

Kanske några känner igen det jag berättat om här ?

Hoppas ni alla har en fin helg och önskar er en fin fortsättning på den.
Kram  

Min barndoms Påsk


När jag var barn på 50 och 60-talet så var påsken både rolig och jobbig.

Min familj tillhörde en strikt frikyrka, Pingstkyrkan, ( som jag berättat om tidigare i min blogg )
och under påsken det predikades om Jesu lidande på korset osv.

Speciellt Långfredagen var en mycket lång och trist dag, då vi barn skulle vara tysta och lugna och tänka på hur Jesus led på korset
och som det sas att det var för våra synders skull.

Och inga butiker osv, var öppna, och det var tyst och trist både inomhus och utomhus.

Påskdagen var roligare då vi fick vart sitt påskägg med godis och lite andra småsaker i.
Och roligt var också att måla påskäggen och sedan äta dem.

Före påsken både hemma och i skolan så satt vi och pysslade och gjorde påskpynt för att hänga i påskrisen mamma hade skaffat.
Och vi andvände piprensare, kräppapper, och små bollar som vi målade m.m.

Så förutom långfredagen så var påsken ganska trevlig.

Vill önska er alla en riktigt fin påskhelg, och hoppas att solen kommer att skina och att det blir varmt och skönt vårväder.
Stora kramar   till er alla.

Ska fråga pappa....

När jag var barn på 50-talet så var det vanligt att mamma ofta sa:
- jag ska fråga pappa.

D.v.s. att pappa tog de flesta besluten
även om det diskuterades en del emellan mina föräldrar,  vilket vi kunde höra på kvällarna när vi barn hade gått och lagt oss.

Lite jobbigt var det att höra när de diskuterade om någon av oss barn..

Och om någon av oss hade varit olydig under dagen så fick vi höra:
- vänta tills pappa kommer hem

Speciellt min två år yngre bror råkade ofta illa ut, då han var den som vågade protestera om han inte tyckte om något.

Men det förväntades att alltid när pappa kom hem från arbetet 
att vi  sprang  till dörren för och möta honom och krama om honom.

Innan hade mamma middagen klar och vi satt sedan vid köksbordet och tittade ut och väntade på att pappa skulle komma hem.

Vet inte om det var så i många familjer på den tiden, eller bara hos oss ?

Tittut här är jag :-) - barndomsfoto

Jag hittade detta foto idag som är på mig som kryper ut ur ett tält som vår familj brukade ha med när vi var på utflyckter på somrarna på 50-talet
Visst är det sött !

Då jag var liten brukade mina föräldrar cykla till olika platser med oss barn i barnstolar på cyklarna
och vi kunde tillbringa hela dagar ute i det fria.
Och vi hade med oss smörgåsar, kokta ägg, kaffe, apelsiner och saft m.m.

Jag har berättat mera om detta i ett annat inlägg här på min blogg:
http://ingermaryissa1.blogg.se/2008/february/familjeutflykter-50-talet.html

Jag minns  att innan min 6 år yngre syster föddes så hade mina föräldrar oss tre barn på cyklarna.
Två av oss i barnstolar på mammas och pappas pakethållare,
och pappa hade även ett av oss barn i en barnstol framför styret.
Undrar om man skulle få ha så nu...
Men på den tiden var det inte samma trafik som nu.

Och tältet var ett litet grönt sådant med en massa pinnar som vi fick sätta fast i marken.

På dessa utflyckter vi barn sprang omkring och lekte,
tittade på alla småkryp, plockade blommor och även hallon på sensomrarna.

Vi var väldigt mycket ute i naturen när jag växte upp, och det var så roligt.  

Den "perfekta" flickan



Bland de foton som fanns i min mammas lägenhet så hittade jag också detta foto på mig som pappa har tagit.
Jag vet inte riktigt i vilken ålder jag är i, men jag är nog inte så gammal. 

Fotot är lite för ljust, för jag hade lite mörkare hår,
men tydligen pappa hade mixtrat med det, då han älskade att fota och själv framkallade  fotona och gjorde papperskopior.

Antagligen mamma hade gjort mig extra fin inför fotograferingen, med flätade kringlor och rosetter i håret.
Och en klänning hon sytt och ett halsband jag har ett svagt minne av.

Eller också hade mamma gjort mig fin innan jag skulle gå till söndagsskolan el.dyl.

Ett sött foto tycker jag själv.... men samtidigt jobbiga minnen kommer 
av den lilla "perfekta" flickan som ofta visades upp
och som  jag förväntades vara och försökte leva upp till på alla sätt.

Speciellt i den extrema frikyrkan som min familj tillhörde 
och mina föräldrar var så stolta över att kunna visa upp denna perfekta och gudfruktiga flicka.
som de hade så stora förväntningar på.....

Så det känns både mysigt...men det gör  även gör ont att titta på detta foto,
och minnen kommer....
och av en gnagande ensamhet djupt inne i själen...

Mer går att läsa om min uppväxt inom frikyrkan här i min blogg.
 
http://ingermaryissa1.blogg.se/category/uppvaxt-frikyrkan.html

Tänk hur olika foton kan väcka olika sorters minnen och känslor.

Kram till er alla

Barndomsfoto - mina bröder och jag


Jag har varit lite tyst ett par dagar här på min blogg då jag känt mig lite trött.
Men jag skyller på vädret,
då det har svängt igen och blivit blidväder, och den fina snön som kom, håller på och slaska bort.
Trist för barnen som har sportlov.
Tycker vädergudarna kunde varit snälla och låtit barnen få ha snön kvar hela veckan.
Men "icke sa Nicke "   ;-)
Har ni hört det uttrycket förut ?

Idag hittade jag detta foto som pappa tog när jag var barn.
Det är i köket på Prästbolsgatan i Linköping där vi bodde.

Och det är jag som sitter till vänster vid köksbordet, och ser lite lurig ut och "full i sjutton "  ;-)
I mitten är min två år yngre bror Lars-Erik och till höger min fyra år yngre bror Bosse.

Vet inte riktigt hur gamla vi är på fotot, men kanske jag är ca. 7-8 år gammal.

Undrar vad vi sitter och pysslar med vid bordet....
Men när jag tittar på vad min bror Lars-Erik har i händerna, så kanske det är model-lera, som han har gjort en rulle av.
Och eftersom det är plast på bordet.

Tröjorna vi har på oss hade vår mamma stickat.
Hon stickade och sydde de mesta av våra kläder när vi var små.
Och hon klippte även håret på mina bröder ;-)

Det var så mysigt att hitta detta foto,
och önskar jag kunde kliva in i det och återuppliva känslan där vi satt tillsammans och lekte med model-lera.
Och framför allt att få ge dem en stor kram

Min bror + fågelungar


Hittade detta mysiga foto som är på min fyra år yngre bror när han var barn och står och tittar på ett par kajungar.
Visst är det ett gulligt foto !

Det riktigt syns hur glad han är och hur ömt han tittar på dessa små fåglar, och de sitter och tittar tillbaka på honom.

På denna min barndoms plats, skogsbacken Eklunden / Lunden utanför huset vi bodde i Linköping fanns en massa olika djur.
Speciellt många olika sorters fåglar.

Och på våren fanns det många fågelungar och bl.a. en hel del kajungar.
Mamma sa åt oss att inte röra dem, men visst var det svårt ibland att låta bli.
Och det hände att vi kom hem med en liten fågelunge som vi trodde hade tappat bort sin mamma.
Så mamma fick förklara för oss att fågelmamman säkert fanns i närheten och att det var bäst att låta ungarna vara.

Fast ibland blev vi ledsna när katterna som sprang omkring fick tag i dessa små.
Då grät vi en skrätt.

Och tyvärr fanns det några pojkar som var elaka mot djuren och även mot dessa kajungar.
De gjorde så grymma saker mot dem som vi blev så förtvivlade över.

Men denna vår barndoms plats, den lilla skogsbacken, där vi lekte varje dag, var en så fin plats för oss barn.
Undrar hur den platsen ser ut nu, och om den finns kvar.  

Barn-vinterkläder 50+60-talet


Idag dalar lite flingor ner här och får se hur mycket de lyckas täcka marken.
Men så små som de är och i den takten de dalar ner så lär det nog ta lång tid ;-)

Nu har många barn sportlov och för dem vore det ju så roligt om det fanns snö så de riktigt kunde njuta av det.
Kommer ihåg min barndoms sportlov och vintrar som av vad jag kommer ihåg att då var det var kyla och snö mest hela vintern.

Idag satt jag och tittade på några foton jag hittade på hur jag och mina syskon var klädda på vintern och tidigt på våren på 50 och 60-talet.
Och kan inte låta bli att visa dem här i min lilla blogg.
Det är så kul att se hur vi var klädda då.

Mamma sydde de mesta kläderna till oss barn, fast vinterkläder köpte vi nog oftast.
Fast mössan som den på min syster med bollarna, och min med luvan hade mamma stickat.

Det är så kul att titta på dessa bilder.  

Lek med barr ;-)


Imorgon den 13 Januari, så är det Tjugondedag knut 
och jag kom att tänka på när jag var barn på 50 och 60 talet och då hade vi alltid en liten julgransplundring hemma för mig och mina syskon.

Mamma brukade innan lägga godis i de flätade hjärtana som hängde i granen, som vi fick mumsa på.
Och sedan klädde vi av granen allt julpynt.

Sedan skakade vi ner alla barren på golvet och mamma lät oss barn sitta och leka med dem.
Det låter kanske lite roligt ;-)  
och vet inte om fler familjer gjorde så...eller om det bara var vi ;-)

Jag kommer inte ihåg exakt vad vi lekte med barren men kommer ihåg att vi hade roligt.
Det var tydligen ganska lite som kunde roa oss barn....
Men det blev lite stickigt också med barren som hamnade innanför kläderna ;-)

Och idag upplevde jag det hela igen genom att leka fram en bild med barr i mitt kära grafikprogram ;-)

Jag klippte ur några barr från en bild med en grankvist och sedan dupplicerade, och vred och vände på dem osv. och lade sedan dit några ringar och bollar och ändrade lite färger m.m..

Jag älskar att leka fram bilder fritt från fantasin och jag hade så kul när jag gjorde denna bild.

Vad bilden föreställer..........?
Ja, det får var och en tolka fritt efter sin egen fantasi...  ;-)

Kramar

Barndoms Nyårsfirande

Jag kommer ihåg nyårsaftnar när jag var barn. ( 50 och 60-talet )

Då på nyårsaftorn sköts inte så mycket raketer som idag. 
Visst fanns de att köpa, men jag har inget minne av att det var så mycket.

Men det fanns "busungar" som gjorde hemmagjorda raketer, jag tror med flaskor som de stoppade något explosivt i och det kunde vara ganska läskigt och det hände olyckor.

Vi barn fick vid tolvslaget vara ute på balkongen med tomtebloss som vi hängde på balkongräcket och tände dem.
Det var så mysig och vi brukade också göra små snölyktor på balkongen som fick brinna på kvällen.

Kommer nu också ihåg något som hette knallpulver som barnen lekte med på dagarna.
Har ett svagt minne av pappersremsor med knallpulver, som var i små rullar,
men kommer inte riktigt ihåg riktigt hur de funkade.
Men tror att de bl.a. andvändes i leksakspistoler men även på annat sätt,
och jag tror även man kunde trampa på dem så small det....kommer inte ihåg riktigt hur vi gjorde....
Är det någon som minns dessa ? 

På Nyårsafton när vi väntade in det nya året brukade vi sitta och äta lite smått och gott i vardagsrummet,
som t.ex. knäck, is-choklad och annat godis, plus nötter som vi satt och knäckte.

Pappa var barnsligt förtjust i nötter och speciellt i Valnötter,
men jag kommer ihåg att jag mest gillade en annan sort som hade en slags kokos-liknande innehåll.
Jag kommer inte ihåg namnet på den.
Hasselnötter brukade också komma i de nötblandningar vi köpte, 
men de brukade oftast finnas kvar efter det vi knäckt och ätit upp de andra nötterna, eftersom de inte var så populära.

Det är lite minnen som poppar upp då och då, och speciellt vid sådana här helger.
Och jag kan ju inte låta bli att dela med mig av dem.

Ha det så gott mina vänner
och kramar

Barndomsminnen -Småkryp



Jag satt och tittade på denna sida

http://www.entomologi.se/

där det finns information och bilder av olika insekter osv.

Och minnen kom från min barndoms somrar i Linköping och Majelden,

Bredvid hyreshuset vi bodde fanns en liten skogsbacke som hette Eklunden eller Lunden.
Där fanns en massa olika sorters djur, och jag tror att då fanns det mycket mera djur och växter  än vad som finns nu.
Och som barn tyckte vi det var så spännande bl.a. med alla olika djur och småkryp som fanns där.

T.ex. små gröna larver som dinglade ner i små trådar från träden när vi satt på filt i gräset.
Vi tyckte det var så roligt. 

Ibland  fångade vi några andra larver i en glasburk tillsammans med en lövkvist, och det såg så kul ut när larverna mumsade på löven.
Och man såg när de åt....

Det fanns även flera olika sorters skalbaggar, och även Ekoxen som jag tror är Sveriges största skalbagge.
Och den hade vi lite respekt för.
Några killar berättade att de kunde slåss med varandra, men jag har inget minne av att lyckats ha sett något sådant.
Men det är nog inte omöjligt då de har stora "horn" framtill.

Så fanns det guldbaggar som skimrade så vackert i olika färger.

Vi hittade också stora larver som kunde se väldigt konstiga ut.
Fast lite läskiga var de också.

På trappor och stenar fanns det milimiterstora små rosa / röda djur som sprang omkring.
( vet tyvärr inte vad det är för djur )
Och det var så kul att sätta fingret lite framför dem för då väjde de och sprang åt ett annat håll.
Konstigt att så små, nästan mikroskopiska djur märker av sådant...

Det fanns även små pyttesmå djur som var kansk 5 milimeter stora och såg ut som små skorpioner.
Tänk vad mycket man upptäcker när man är barn.....
 
Och naturligtvis fanns det en massa olika sorters fjärilar, och när jag var barn kunde jag namnen på de flesta Svenska fjärilarna.
Och det hände att vi hämtade hem puppor och det var så kul att se hur en fjäril kom ut ur dem.

Gräshoppor fanns det också gott om som vi försökte fånga.
Vi barn lyssnade på var de fanns och lyckades ibland fånga dem, men det var inte lätt...

Så fanns det humlor och getingar förståss.
Och mina bröder tyckte det var kul att samla getingar i en burk, fast mamma hade förbjudit dem att göra det.
Men så blev de bitna också ;-)
Själv var jag jätte-rädd för getingar, och som tur är så har jag aldrig blivit getingbiten.

Ja det fanns så mycket kryp och insekter och andra djur i vår kära Lunden, och vi lärde oss massor om dem.

Vilka så roliga minnen och just denna plats Eklunden är bland de bästa minnen jag har från min barndom.  
  

Min barndoms julgran


Jag minns lite hur vi pyntade till jul och vad vi hängde i julgranen när jag var barn. ( 50-talet )

Till julgranen fanns då inte de små julgrans-ljusen som finns nu, utan sådana där större ljus, med klämmor som man klämde fast på grenarna.

I granen hängde vi sedan flätade pappershjärtan / korgar, och även papperskarameller med fransar, som vi hade suttit och pysslat med dagarna innan.

Och jag kommer ihåg att jag tyckte det var så roligt att sitta och klippa ihop och fläta ihop dessa pappershjärtan / korgar som sedan andvändes för att lägga godis i till julgransplundringen.
Jag tror också att vi lade något i papperskaramellerna.

I granen hängde vi också små klockor, satte dit fåglar och små svampar, konstgjorda bär och även pepparkakor, flaggor, plus lite annat smått och gott.

Och de så vackra julbollarna var också så roliga att packa upp och hänga dit,
och jag kommer ihåg att det fanns sådana i något slags glasmaterial och om de föll på golvet så blev det nästan som ett pulver av dem.
Åtminstone det blev mycket små bitar.

Sedan fanns ätbara dekorationer i olika färger gjorda på något slagt socker. Fast de smakade inte så där jätte-gott.

Sedan satte vi naturligtvis dit silverfärgade glitter som vi slutligen lade över grenarna.
Och längst upp julstjärnan, som var gjord av glitter.

Sedan sattes naturligtvis den traditionella julbocken bredvid julgranen.

Vi satte in och klädde granen dagen före julafton, men vi tände den inte förrän på julaftons morgon.

Jag kommer ihåg hur mysigt det var att vakna och se den vackert tända granen.
Och sedan till frukost få risgrynsgröt tillsammans med en smörgås med julskinka.
Mums !

Fotot ovanför här är på mig som liten bredvid julbocken.

Diffust barndomsminne



Visst är det konstigt hur vissa minnen från barndomen kan dyka upp efter många år utan att man förstår varför.

Ett minne som ofta kommit till mig den sista tiden innan jag somnar, är en händelse som jag inte fattar varför minnet av den dyker upp nu.

I detta minne kommer jag ihåg att jag sitter och leker med ett annat barn hos en kvinna sent en kväll.
Varför jag tror att det är kväll är p.g.a att det var mörkt ute.

Vi sitter i denna kvinnas kök och leker med saker i en kökslåda närmast golvet.

Så kommer min mamma dit och av någon anledning började mamma och denna kvinna bråka,
Jag kommer inte ihåg vad det handlade om,
men att mamma sedan skyndsamt tog mig i handen och vi gick ut därifrån.

Jag kommer ihåg exakt vilket hus det var, ett höghus längst upp på andra sidan gatan ovanför den gatan vi bodde på.
Och jag jag kommer ihåg lite hur det såg ut i den kvinnans lägenhet.
 I alla fall hur köket såg ut, hallen och var ytterdörren var.

Förstår inte varför detta minne kommit uppdykandes hos mig under sista tiden, eftersom jag egentligen inte vet vad som hände och varför de bråkade.

När detta minne kommit har jag försökt att framana mera minnen från denna händelse, men har inte lyckats.

Visst är det konstigt att ett sådant minne kommer så långt efteråt i ens liv,
och jag förstår inte varför det dyker upp nu, speciellt som om jag inte kan minnas vad som egentligen hände.

Vad tror ni om detta ?

Musik i vår familj



När jag växte upp så hade vi en massa olika instrument hemma.

Pianot spelade min pappa mycket på och också jag.
Jag kunde sitta i timmar och spela på det, och drömma mig bort, och jag tror att jag kunde nog spela ganska bra.
Senare fick jag en tenorflöjd och även en gitarr.

Min pappa spelade också fiol och brukade bjuda hem några av sina kompisar och de spelade piano och fiol tillsammans.

Min fyra år yngre bror började sedan också spela fiol och blev väldigt duktig då han var otroligt musikalisk.
Han var nog den mest musikaliska i vår familj och han hade som det heter absolut gehör.
Och han blev sedan mycket efterfrågad i musikaliska sammanhang och i orkestrar i Linköping.
och jag har en känsla av att om han hade levat så hade han nog blivit ganska berömd.

Min två år yngre bror spelade blockflöjt ett tag och jag också.
Jag önskade mig själv också en egen blockflöjt när jag var barn, men fick en tenorflöjt då pappa tyckte jag skulle ha det istället.
Den var inte så kul att spela på så jag slutade ganska snart.

Dragspel spelade min pappa på en hel del också och även min fyra år yngre bror innan han började med fiol.

Mandolinen var det första instument jag spelade på när jag var liten, men sedan blev det piano och gitarr.
Och bilderna ovanför är jag som spelar på mandolin och det andra på mig som mycket liten framför pianot.

Min två år yngre bror spelade också ett blåsinstrument ett tag och i en liten orkester i frikyrkan, men han tröttnade snart till min pappas besvikelse.

Jag spelade också fiol ett tag och gick på lektioner, men slutade med det för jag tyckte det var så jobbigt.
Fiol var nog inte mitt instrument.

När vi barn blev duktiga på något instrument och gick på kurser i kyrkan och fick vara med i orkestrar eller dyligt,
så ställdes stora förväntningar på oss,
och det kunde bli påfrestande och störde nog glädjen en hel det när det gällde att spela, då det kändes flera gånger mera som ett tvång när vi ibland ville göra andra saker.

Jag sjöng också en hel del i Söndagsskolan, barnmöten och vanliga möten i kyrkan.
Men det blev så instängt och bara i kyrkan, så när jag lämnade frikyrkan och barndomshemmet så blev det inget mera spelande eller sjungande,
då jag inte hade någon erfarenhet av andra miljöer.

Fast gitarren hängde med i ganska många år och jag satt ofta och spelade på den.

Nu kan jag inte spela något instrument längre men ofta saknar jag speciellt pianot, för det är ju så roligt att spela på.

Önskar jag hade fler foton att visa som t.ex. på min fyra år yngre bror när han spelade fiol och i olika orkestrar.
Men det är så mysigt att få dela med mig av det de foton jag har, och jag är så glad att ha dem kvar.  

Sexualundervisning 50-60 talet


Jag kommer ihåg första sexualundervisningen i skolan i början av 60-talet vilket är mycket roligt att tänka tillbaka på nu.

Kommer ihåg hur läraren generad försökte förklara för oss hur det gick till.

Jag minns inte exakt vad han sa men att han bl.a. visade oss ett par fåglar som satt på varandra.
Och jag kommer ihåg att jag tittade och fattade ingenting.
Hur kunde små fågelungar komma till bara för att fåglarna satt på varandra.

Och på vägen hem så funderade jag väldigt mycket på det hela och på hur det gick till hos människor.

Min kompis däremot hade andra funderingar och frågade mig oroligt om man kunde bli med barn för att man kysst en kille.
Men så mycket hade jag fattat i alla fall att så går det inte till, och jag lugnade henne.

Under promenaden hem från skolan fortsatte jag att fundera, och till slut kom jag på det.
Och nu i efterhand så ser jag att det var riktigt det som jag kom på ;-) 

En tid efteråt såg jag två katter som "höll på"  i Eklunden utanför vårt hus, och jag och min bror satt och tittade och tyckte det var så kul.
Men då kom mamma och drog bort oss från fönstret då hon inte tycket vi skulle se detta.
Kissarna uppförde sig tydligen alltför opassande :-D

Ja, så var det på denna tiden, att man pratade inte öppet om dessa saker, och oftast fick man veta hur saker funkade av kompisar som fått reda på det ena och det andra.

Kul minnen som jag inte kan låta bli att dela med mig av i min lilla blogg ;-)


Tidigare inlägg
RSS 2.0