Gamla Ekar - minnen
Läste idag i DN om en 800 årig ek som brunnit ner
http://www.dn.se/nyheter/sverige/aldrig-ek-i-lagor
Det är helt otroligt att ett träd kan bli så gammalt...hade ingen aning om det
Tänk om ett träd kunde tala...så mycket det skulle kunna berätta om den platsen, och om tider som gått..
När jag var barn på 50 och 60-talet så fanns det en liten skogsdunge bredvid hyreshuset och där var många gamla ekar.
De var stora redan då och många står fortfarande kvar, så de är nog också ganska gamla.
En gång så fälldes en av de gamla ekarna som stod alltför nära huset och skymde.
Och sedan tog de bort kvistar och bark på den och lät den ligga på marken för oss barn att leka på.
Vi hade mycket kul där och fotot ovanför är från den tiden och det är jag i mitten av de tre barnen till höger om stubben
På hösten gjorde vi stora högar av eklöven och det var så kul att hoppa i dem från de stora stubbarna.
Vi samlade också på ekollon och lekte med...kommer inte riktigt ihåg vad vi gjorde med dem...
Men så mycket roligt vi hade i denna lilla skogsbacke.
Detta blev mina små rader ikväll och hoppas ni har sovit gott förra natten trots Supermånen.
Själv sov jag förvånansvärt bra...så där ser man...inte alltid månen stör en...inte ens en Supermåne ;-)
Ha det så gott mina bloggvänner och besökare.
Att inte vara som alla andra....
När jag var barn på 50 och 60 talet så fick vi barn ofta höra hemma:
- "att man ska inte vara som alla andra"
Visst...det ligger viss sanning i det...d.v.s. att man ska kunna ha sin egen personalitet, bli respekterad som man är och för ens olikheter osv
och detsamma till andra människor
Men hemma hos oss drogs det lite för långt och fick en helt annan dimension
Som många av er redan vet så är jag uppvuxen in en strikt frikyrka.
Som jag brättat om här
.
Och där gjorde de skillnad mellan de som var "frälsta" i denna kyrka och alla andra ansågs som syndare.
Så vi barn fick inte delta i många aktiviteter och saker som andra barn fick, vare sig i skolan och annars
och det kontrollerades hårt vilka barn vi umgicks med.
Dessa restriktioner gällde även klädsel, hårfrisyr osv.
Så om någon av oss barn protesterade och sa att andra får göra si och så osv
så fick vi som svar:
- " att man ska inte vara som alla andra."
Vilket resulterade i att vi blev retade och mobbade i bl.a. skolan och alltid kände oss utanför
Så jag levde mig in i denna kyrkas tro och mina föräldrar var så stolta över sin präktiga och troende flicka
Men nu förstår jag att genom att leva mig in i denna tro, det var ett skydd för mig för att klara av tillvaron
och åtminstone bli accepterad och omtyckt inom denna kyrka och även hemma
Och på så sätt det blev lättare uthärda att inte vara som alla andra.
Men det var ändå inte lätt alla gånger, och speciellt i skolan, och att bli retad och mobbad satte sina spår.
Detta blev ännu ett litet minne från min uppväxt i denna frikyrka...
Kan inte låta bli att skriva om olika minnen som ploppar upp då och då.
- "att man ska inte vara som alla andra"
Visst...det ligger viss sanning i det...d.v.s. att man ska kunna ha sin egen personalitet, bli respekterad som man är och för ens olikheter osv
och detsamma till andra människor
Men hemma hos oss drogs det lite för långt och fick en helt annan dimension
Som många av er redan vet så är jag uppvuxen in en strikt frikyrka.
Som jag brättat om här
.
Och där gjorde de skillnad mellan de som var "frälsta" i denna kyrka och alla andra ansågs som syndare.
Så vi barn fick inte delta i många aktiviteter och saker som andra barn fick, vare sig i skolan och annars
och det kontrollerades hårt vilka barn vi umgicks med.
Dessa restriktioner gällde även klädsel, hårfrisyr osv.
Så om någon av oss barn protesterade och sa att andra får göra si och så osv
så fick vi som svar:
- " att man ska inte vara som alla andra."
Vilket resulterade i att vi blev retade och mobbade i bl.a. skolan och alltid kände oss utanför
Så jag levde mig in i denna kyrkas tro och mina föräldrar var så stolta över sin präktiga och troende flicka
Men nu förstår jag att genom att leva mig in i denna tro, det var ett skydd för mig för att klara av tillvaron
och åtminstone bli accepterad och omtyckt inom denna kyrka och även hemma
Och på så sätt det blev lättare uthärda att inte vara som alla andra.
Men det var ändå inte lätt alla gånger, och speciellt i skolan, och att bli retad och mobbad satte sina spår.
Detta blev ännu ett litet minne från min uppväxt i denna frikyrka...
Kan inte låta bli att skriva om olika minnen som ploppar upp då och då.
Vilodagen m.m.
När jag växte upp på 50 och 60-talet så ansågs söndagen viktig som vilodag.
Alla affärer var stängda och det var tyst och även ganska trist tyckte vi barn eftersom vi måste vara stilla och lugna.
Speciellt i frikyrkan ( pingstkyrkan ) min familj tillhörde så hölls det strängt på detta.
och inget arbete fick heller utföras då.
Kommer ihåg hur mina förädrar och andra troende ojade sig om de såg någon granne som städade den dagen eller utförde något annat arbete.
Jag kommer även ihåg att på lördagar så stängde allt väldigt tidigt,
och jag gick i skola även på lördagen, fast bara några timmar.
Det var 1968, om jag inte har fel, som skolorna införde lediga lördagar.
Och på söndagen gick vi alltid till Gudstjänsten, eller lyssnade på den på radio och senare på TV när den kom.
Jag kommer ihåg hur kyrkklockorna ringde på söndagarna, vilken man nästan aldrig hör nu.
Och efter Gudsjänsten gick vi barn till söndagsskolan.
På söndagarna fick jag och min syster ta på oss våra fina klänningar, som oftast mamma hade sytt själv.
Kul med minnen som dykter upp då och då och kan inte låta bli att dela med mig av dem.
PS, mera om min uppväxt i Pingstkyrkan kan du läsa här:
http://ingermaryissa1.blogg.se/category/uppvaxt-frikyrkan.html
Foton min barndoms hem
Tänkte jag skulle visa några foton från där jag växte upp som barn på Prästbolsgatan i Majelden i Linköping.
Dessa foton har en vän tagit nu i dagarna och skickade till mig, och jag blev så glad.
Stort tack till dig...
Vi bodde där på 50 och 60 talet, och lite ändringar har skett under åren, men i stort sett så ser det ungefär ut som då.
På fotona syns bl.a porten till den lägenhet där vi bodde och på vår balkong på andra sidan huset.
Det var en lägenhet på 3 rum och kök, och naturligtvis med badrum och hall.
Och i början bodde vi 8 personer där då två av mina halvbröder också bodde några år hos oss.
Förstår inte hur vi fick plats allihopa.
Sedan när mina halvbröder flyttade så sov två av oss andra barn i ett rum och två i det andra rummet och våra föräldrar i stora rummet,
eller vardagsrummet som det kallades.
Och oj...vad jag blir nostalgisk och många minnen kommer....
Och valvet i huset är så mysigt tycker jag
och kommer ihåg att när det åskade att åskknallarna kunde eka ordentligt genom valvet.
Det hände ett par gånger så alla riktigt hoppade till och många blev rädda.
Kul är också att många av Ekarna finns kvar i den lilla skogsbacken utanför huset, som kallades Eklunden.
Och oj, vad gamla de måste vara....
för de var stora redan när vi flyttade dit när jag var ca. 3 år gammal ( 1953 )
Tänk om träd kunde tala...oj, så mycket de skulle kunna berätta om tider som varit.
Även om min barndom var ganska jobbigt bl.a på grund av frikyrkan jag växte upp i,
så känner jag ett stort behov av att minnas mera av min barndom och på något sätt få ihop pusselbitarna / minnena.
För den är ju trots allt en viktig del av ens liv.
Det blev mitt lilla inlägg i dag, och hoppas ni mår bra mina vänner,
trots denna trista tid / månad på året och tråkigt väder som verkar vara på många platser den sista tiden,
Får hoppas att solen tittar fram snart igen.
Kramar
Om tysthet och tristess / minnnen barndomen
Kom idag att tänka på detta med tysthet och tristess och varför jag blir så rädd för att vara utan TV.
Att jag har väldigt svårt med tysthet som får mig att minnas jobbiga stunder i min barndom.
Jag växte upp inom en frikyrka som jag berättat om förut i min blogg, och här:
Och vi fick bara fick lyssna på kyrkomusik och även klassiskt musik eftersom pappa gillade det.
Vi barn fick heller inte göra många saker som många andra barn fick göra och var ofta hänvisade till våra rum, när vi var hemma.
Speciellt när vi blev lite äldre och vi blev mera hårt hållna, då de inte ville att vi skulle komma på "villovägar" utanför Pingstkyrkan.
Och jag minns många gånger hur jag satt i min ensamhet i mitt lilla rum, och försökte roa mig så gott jag kunde,
och med en massa grubblerier som kom av sättet att tänka som fanns i denna kyrka.
Som tur är så hade jag förmågan att kunna skriva av mig av mina känslor, och flera av mina dikter är från denna tid.
( fast jag vågade inte skriva ner alla tankar, för det kunde ju upptäckas )
Och jag var den tysta, snälla och fogliga flickan och vågade inte yttrycka vad jag egentligen kände innerst inne.
Och även nu, om det är för tyst hemma, så kommer ångesten krypande och en sorgsen känsla och minnen.
Och det händer även nu på eftermiddagarna när det är ett speciellt sken ute, att dessa känslor kommer tilbaka, en stor känsla av sorgsenhet,
att jag minns hur jag som barn satt vid mitt fönster i tystnaden och även flydde bort i fantasier och längtade bort.
Tänk hur saker i barndomen kan påverka en fortfarande.
att jag minns hur jag som barn satt vid mitt fönster i tystnaden och även flydde bort i fantasier och längtade bort.
Tänk hur saker i barndomen kan påverka en fortfarande.
Bilden på mig här ovanför är på mig som barn.
Ja, detta blev mina små rader idag,
Och nu ska jag snart gå på bloggpromenad som alltid är så mysigt att göra.
Ha det så gott mina vänner och kramar.
Barn och läkarbesök 50-talet
När jag växte upp på 50 och 60 talet var det lite annorlunda när det gällde läkarbesök och barn.
Bl.a. i skolan fanns en skolläkare och skolsköterska.
Och vi fick gå dit klassvis på regelbundna undersökningar eller vid vaccinationer.
Hela klassen gick oftast på samma gång dit och efter att klätt av oss satt vi i bara underbyxor och väntade på att i turordning gå in till doktorn.
Kommer ihåg att jag och många tyckte det var mycket jobbigt, och vi satt där och fnissade, och dessutom många var rädda för läkare och sjukhus.
Det var bl.a. undersökning om man hade sned rygg, skolios, eller om man var plattfotad, som det hette, och om man behövde skoinlägg.
Kommer ihåg att väldigt många barn fick skolinlägg och även jag ett tag.
Och oj, vilka klumpiga och jobbiga saker dessa skoinlägg var,
gjorda av plåt, och ofta låg de ju inte still i skorna och passade heller inte alla skor.
Har nu en känsla av att de var lite väl övernitiska för detta på den tiden, eftersom vart och varannat barn fick skoinlägg.
Och undersökningarna om man var sned i ryggen var också jobbiga pykologiskt
eftersom man fick stå näck och böja sig ner framför doktorn så han kunde titta på ryggen.
Men precis som de vuxna så hade man stor respekt för läkaren och på den tiden vågade man inte ifrågasätta.
Och barn kunde också bli ganska hårt behandlade om de protesterade och blev rädda.
Kommer ihåg när min bror när han var liten, och åkte kälke och åkte in i ett träd ( tror jag ),
och där fanns en planka med spikar, och han gjorde sig illa inne i halsen, i svalget.
Usch vad hemskt det var, och naturligtvis han var rädd och skrek och det gjorde ont.
Men när läkaren skulle undersöka min bror och han skrek, så röt läkaren till åt honom att sluta så han kunde kolla. Sedan blev min bror sövd och sydd i halsen.
Denna händelse var ett trauma för min bror och det tog tid för honom att hämta sig, och han stammade länge efter denna händelse.
Nu menar jag inte att alla var hårda mot barn på denna tid,
men jag tror ändå att barn behandlas på ett bra mycket bättre psykologiskt sätt nu, och barns rädsla tas mera på allvar och respekteras,
och man bemödar sig för att bygga upp ett förtroende.
Kanske några känner igen det jag berättat om här ?
Hoppas ni alla har en fin helg och önskar er en fin fortsättning på den.
Kram
Bl.a. i skolan fanns en skolläkare och skolsköterska.
Och vi fick gå dit klassvis på regelbundna undersökningar eller vid vaccinationer.
Hela klassen gick oftast på samma gång dit och efter att klätt av oss satt vi i bara underbyxor och väntade på att i turordning gå in till doktorn.
Kommer ihåg att jag och många tyckte det var mycket jobbigt, och vi satt där och fnissade, och dessutom många var rädda för läkare och sjukhus.
Det var bl.a. undersökning om man hade sned rygg, skolios, eller om man var plattfotad, som det hette, och om man behövde skoinlägg.
Kommer ihåg att väldigt många barn fick skolinlägg och även jag ett tag.
Och oj, vilka klumpiga och jobbiga saker dessa skoinlägg var,
gjorda av plåt, och ofta låg de ju inte still i skorna och passade heller inte alla skor.
Har nu en känsla av att de var lite väl övernitiska för detta på den tiden, eftersom vart och varannat barn fick skoinlägg.
Och undersökningarna om man var sned i ryggen var också jobbiga pykologiskt
eftersom man fick stå näck och böja sig ner framför doktorn så han kunde titta på ryggen.
Men precis som de vuxna så hade man stor respekt för läkaren och på den tiden vågade man inte ifrågasätta.
Och barn kunde också bli ganska hårt behandlade om de protesterade och blev rädda.
Kommer ihåg när min bror när han var liten, och åkte kälke och åkte in i ett träd ( tror jag ),
och där fanns en planka med spikar, och han gjorde sig illa inne i halsen, i svalget.
Usch vad hemskt det var, och naturligtvis han var rädd och skrek och det gjorde ont.
Men när läkaren skulle undersöka min bror och han skrek, så röt läkaren till åt honom att sluta så han kunde kolla. Sedan blev min bror sövd och sydd i halsen.
Denna händelse var ett trauma för min bror och det tog tid för honom att hämta sig, och han stammade länge efter denna händelse.
Nu menar jag inte att alla var hårda mot barn på denna tid,
men jag tror ändå att barn behandlas på ett bra mycket bättre psykologiskt sätt nu, och barns rädsla tas mera på allvar och respekteras,
och man bemödar sig för att bygga upp ett förtroende.
Kanske några känner igen det jag berättat om här ?
Hoppas ni alla har en fin helg och önskar er en fin fortsättning på den.
Kram
Min barndoms Påsk
När jag var barn på 50 och 60-talet så var påsken både rolig och jobbig.
Min familj tillhörde en strikt frikyrka, Pingstkyrkan, ( som jag berättat om tidigare i min blogg )
och under påsken det predikades om Jesu lidande på korset osv.
Speciellt Långfredagen var en mycket lång och trist dag, då vi barn skulle vara tysta och lugna och tänka på hur Jesus led på korset
och som det sas att det var för våra synders skull.
Och inga butiker osv, var öppna, och det var tyst och trist både inomhus och utomhus.
Påskdagen var roligare då vi fick vart sitt påskägg med godis och lite andra småsaker i.
Och roligt var också att måla påskäggen och sedan äta dem.
Före påsken både hemma och i skolan så satt vi och pysslade och gjorde påskpynt för att hänga i påskrisen mamma hade skaffat.
Och vi andvände piprensare, kräppapper, och små bollar som vi målade m.m.
Så förutom långfredagen så var påsken ganska trevlig.
Vill önska er alla en riktigt fin påskhelg, och hoppas att solen kommer att skina och att det blir varmt och skönt vårväder.
Stora kramar till er alla.
Ska fråga pappa....
När jag var barn på 50-talet så var det vanligt att mamma ofta sa:
- jag ska fråga pappa.
D.v.s. att pappa tog de flesta besluten
även om det diskuterades en del emellan mina föräldrar, vilket vi kunde höra på kvällarna när vi barn hade gått och lagt oss.
Lite jobbigt var det att höra när de diskuterade om någon av oss barn..
Och om någon av oss hade varit olydig under dagen så fick vi höra:
- vänta tills pappa kommer hem
Speciellt min två år yngre bror råkade ofta illa ut, då han var den som vågade protestera om han inte tyckte om något.
Men det förväntades att alltid när pappa kom hem från arbetet
att vi sprang till dörren för och möta honom och krama om honom.
Innan hade mamma middagen klar och vi satt sedan vid köksbordet och tittade ut och väntade på att pappa skulle komma hem.
Vet inte om det var så i många familjer på den tiden, eller bara hos oss ?
- jag ska fråga pappa.
D.v.s. att pappa tog de flesta besluten
även om det diskuterades en del emellan mina föräldrar, vilket vi kunde höra på kvällarna när vi barn hade gått och lagt oss.
Lite jobbigt var det att höra när de diskuterade om någon av oss barn..
Och om någon av oss hade varit olydig under dagen så fick vi höra:
- vänta tills pappa kommer hem
Speciellt min två år yngre bror råkade ofta illa ut, då han var den som vågade protestera om han inte tyckte om något.
Men det förväntades att alltid när pappa kom hem från arbetet
att vi sprang till dörren för och möta honom och krama om honom.
Innan hade mamma middagen klar och vi satt sedan vid köksbordet och tittade ut och väntade på att pappa skulle komma hem.
Vet inte om det var så i många familjer på den tiden, eller bara hos oss ?
Tittut här är jag :-) - barndomsfoto
Visst är det sött !
Då jag var liten brukade mina föräldrar cykla till olika platser med oss barn i barnstolar på cyklarna
och vi kunde tillbringa hela dagar ute i det fria.
Och vi hade med oss smörgåsar, kokta ägg, kaffe, apelsiner och saft m.m.
Jag har berättat mera om detta i ett annat inlägg här på min blogg:
http://ingermaryissa1.blogg.se/2008/february/familjeutflykter-50-talet.html
Jag minns att innan min 6 år yngre syster föddes så hade mina föräldrar oss tre barn på cyklarna.
Två av oss i barnstolar på mammas och pappas pakethållare,
och pappa hade även ett av oss barn i en barnstol framför styret.
Undrar om man skulle få ha så nu...
Men på den tiden var det inte samma trafik som nu.
Och tältet var ett litet grönt sådant med en massa pinnar som vi fick sätta fast i marken.
På dessa utflyckter vi barn sprang omkring och lekte,
tittade på alla småkryp, plockade blommor och även hallon på sensomrarna.
Vi var väldigt mycket ute i naturen när jag växte upp, och det var så roligt.
Den "perfekta" flickan
Bland de foton som fanns i min mammas lägenhet så hittade jag också detta foto på mig som pappa har tagit.
Jag vet inte riktigt i vilken ålder jag är i, men jag är nog inte så gammal.
Fotot är lite för ljust, för jag hade lite mörkare hår,
men tydligen pappa hade mixtrat med det, då han älskade att fota och själv framkallade fotona och gjorde papperskopior.
Antagligen mamma hade gjort mig extra fin inför fotograferingen, med flätade kringlor och rosetter i håret.
Och en klänning hon sytt och ett halsband jag har ett svagt minne av.
Eller också hade mamma gjort mig fin innan jag skulle gå till söndagsskolan el.dyl.
Ett sött foto tycker jag själv.... men samtidigt jobbiga minnen kommer
av den lilla "perfekta" flickan som ofta visades upp
och som jag förväntades vara och försökte leva upp till på alla sätt.
Speciellt i den extrema frikyrkan som min familj tillhörde
och mina föräldrar var så stolta över att kunna visa upp denna perfekta och gudfruktiga flicka.
som de hade så stora förväntningar på.....
Så det känns både mysigt...men det gör även gör ont att titta på detta foto,
och minnen kommer....
och av en gnagande ensamhet djupt inne i själen...
Mer går att läsa om min uppväxt inom frikyrkan här i min blogg.
http://ingermaryissa1.blogg.se/category/uppvaxt-frikyrkan.html
Tänk hur olika foton kan väcka olika sorters minnen och känslor.
Kram till er alla
Barndomsfoto - mina bröder och jag
Jag har varit lite tyst ett par dagar här på min blogg då jag känt mig lite trött.
Men jag skyller på vädret,
då det har svängt igen och blivit blidväder, och den fina snön som kom, håller på och slaska bort.
Trist för barnen som har sportlov.
Tycker vädergudarna kunde varit snälla och låtit barnen få ha snön kvar hela veckan.
Men "icke sa Nicke " ;-)
Har ni hört det uttrycket förut ?
Idag hittade jag detta foto som pappa tog när jag var barn.
Det är i köket på Prästbolsgatan i Linköping där vi bodde.
Och det är jag som sitter till vänster vid köksbordet, och ser lite lurig ut och "full i sjutton " ;-)
I mitten är min två år yngre bror Lars-Erik och till höger min fyra år yngre bror Bosse.
Vet inte riktigt hur gamla vi är på fotot, men kanske jag är ca. 7-8 år gammal.
Undrar vad vi sitter och pysslar med vid bordet....
Men när jag tittar på vad min bror Lars-Erik har i händerna, så kanske det är model-lera, som han har gjort en rulle av.
Och eftersom det är plast på bordet.
Tröjorna vi har på oss hade vår mamma stickat.
Hon stickade och sydde de mesta av våra kläder när vi var små.
Och hon klippte även håret på mina bröder ;-)
Det var så mysigt att hitta detta foto,
och önskar jag kunde kliva in i det och återuppliva känslan där vi satt tillsammans och lekte med model-lera.
Och framför allt att få ge dem en stor kram
Min bror + fågelungar
Hittade detta mysiga foto som är på min fyra år yngre bror när han var barn och står och tittar på ett par kajungar.
Visst är det ett gulligt foto !
Det riktigt syns hur glad han är och hur ömt han tittar på dessa små fåglar, och de sitter och tittar tillbaka på honom.
På denna min barndoms plats, skogsbacken Eklunden / Lunden utanför huset vi bodde i Linköping fanns en massa olika djur.
Speciellt många olika sorters fåglar.
Och på våren fanns det många fågelungar och bl.a. en hel del kajungar.
Mamma sa åt oss att inte röra dem, men visst var det svårt ibland att låta bli.
Och det hände att vi kom hem med en liten fågelunge som vi trodde hade tappat bort sin mamma.
Så mamma fick förklara för oss att fågelmamman säkert fanns i närheten och att det var bäst att låta ungarna vara.
Fast ibland blev vi ledsna när katterna som sprang omkring fick tag i dessa små.
Då grät vi en skrätt.
Och tyvärr fanns det några pojkar som var elaka mot djuren och även mot dessa kajungar.
De gjorde så grymma saker mot dem som vi blev så förtvivlade över.
Men denna vår barndoms plats, den lilla skogsbacken, där vi lekte varje dag, var en så fin plats för oss barn.
Undrar hur den platsen ser ut nu, och om den finns kvar.
Barn-vinterkläder 50+60-talet
Idag dalar lite flingor ner här och får se hur mycket de lyckas täcka marken.
Men så små som de är och i den takten de dalar ner så lär det nog ta lång tid ;-)
Nu har många barn sportlov och för dem vore det ju så roligt om det fanns snö så de riktigt kunde njuta av det.
Kommer ihåg min barndoms sportlov och vintrar som av vad jag kommer ihåg att då var det var kyla och snö mest hela vintern.
Idag satt jag och tittade på några foton jag hittade på hur jag och mina syskon var klädda på vintern och tidigt på våren på 50 och 60-talet.
Och kan inte låta bli att visa dem här i min lilla blogg.
Det är så kul att se hur vi var klädda då.
Mamma sydde de mesta kläderna till oss barn, fast vinterkläder köpte vi nog oftast.
Fast mössan som den på min syster med bollarna, och min med luvan hade mamma stickat.
Det är så kul att titta på dessa bilder.
