Allhelgonahelgen - tankar + om bloggen

Under Allhelgona-helgen gick det inte att undvika att tänka extra på och känna saknaden efter de kära om lämnat mig.

Jag skulle velat gått till deras gravar för att göra lite fint.
Men de är ganska långt härifrån och jag har inte kunnat eller orkat.

Dessutom finns gravarna på tre olika platser.
Mina föräldrar på en kyrkogård, mina två yngre bröder på en annan plats, och min yngre syster nere i Linköping.

Men de finns alltid i mitt hjärta, och det är ju det viktigaste.

Och oj, vad jag saknar dem..... hur annorlunda mycket skulle ha varit om t.ex. mina syskon hade levat....
Vi skulle ju egentligen delat framtiden och haft vandra....
Men det blev inte så...



Sedan till mina funderingar om att ändra eller byta blogg,
så har jag funderingar på att byta till en annan bloggplats som jag tycker är mycket intressant.

och som dessutom inte har reklam....

För reklamen här på Blogg.se börjar störa mig mycket, plus lite andra saker och dessutom är det mycket dyrt att uppgradera på Blogg.se
Och för mig är det inte värt det...

Visserligen har jag satsat mycket på denna blogg på Blogg.se med utseendet och många inlägg  och bilder m.m. genom åren.
Men ibland måste man våga flytta och börja om från början igen.
Ungefär som när man flyttar i verkliga livet :-)

Jag väntar på svar på ett mail från denna nya blogg-plats och när jag fått svar och ser att kontakten funkar så kommer jag att börja blogga där.
Naturligtvis talar jag då om här i min blogg att jag flyttat och vart.

Men jag kommer att behålla min blogg här på Blogg.se tillsvidare....och ifall det inte skulle funka som jag förväntar mig på det nya stället.
och har ingen lust just nu att radera den helt.....det skulle kännas lite vemodigt...

Ha det så gott mina bloggvänner och besökare och ha en bra fortsatt vecka


Saknar min bror


Idag skulle min två år yngre bror ha fyllt 59 år om han hade levat.

Han dog bara 24 år gammal, och jag har skrivit mera om min bror här i min blogg:

http://ingermaryissa1.blogg.se/2008/may/saknar-min-bror-lasse.html

Omständigheterna kring hans död har många frågetecken och som jag nog aldrig får svar på.

Tyvärr så tog min bror droger och blev fast, och fick höra efter hans död att han planerat att åka någonstans bort från detta,
och allt verkade vara i ordning för en resa

När polisen kom till studentlägenheten han bodde i, så sa de först att de som eventuellt gjort honom något hade städat undan ganska väl.
men sedan ändrade dom sin uppfattning och sa att det var självmord.

Sedan tiden efteråt fick jag många konstiga anonyma samtal..
bl.a. en gång någon som sa:
- hej, det här är Lasse ( som min bror kallades )
eller också var det någon som ringde och bara la på luren eller bara var tyst

Det var så jobbigt och traumatiskt omkring hans död, precis som vid min systers död,
där det heller aldrig blev någon riktig klarhet över vad som egentligen hände.

Vad jag saknar min älskade bror och även mina andra syskon,
och saknaden kommer speciellt vid födelsedagar och andra speciella dagar.

Men förhoppningsvis..och jag vill tro på att vi ses en dag på den andra sidan, som jag kallar det.
Och då kanske få svar på många frågor,
och framför allt jag längtar så efter att få ge min bror och övriga syskon en stor kram.

Saknad - min lillebror


Idag skulle min 4 år yngre bror ha fyllt 57 år om han levat idag

Han var bara 28 år när han dog,
och han hittades död i sin lilla lägenhet i Linköping
De sa att han hade dött av lunginflammation ensam hemma

Min kära bror hade ett jobbigt liv och som jag ser det nu, han var den som var mest sårbar och så ensam

Och nu i efterhand tror jag också att han hade någon slags autism...
på den tiden när jag växte upp på 50 och 60 talet så visste de nog inte så mycket om detta.

Det finns mera att läsa om min bror här i två andra inlägg i min blogg.

http://ingermaryissa1.blogg.se/2008/april/saknar-min-bror-bosse.html#comment

http://ingermaryissa1.blogg.se/2008/april/varldsautism-dagen.html

Min bror blev ensam kvar i Linköping efter att hela min familj flyttat hit till Stockholm från Linköping

Först jag flyttade till Stockholm 1968, och sedan min syster och min andra två år yngre bror,
Och sedan mina föräldrar flyttade hit till Stockholm 1973,
och min bror blev ensam kvar i Linköping

Min bror levde som en enstöring och hade problem i kontakt med människor och det var mycket svårt att komma honom på livet.
och han blev beroende av socialjänstens hjälp på många olika sätt.

Jag tänker ofta på hur ensam han var där nere i Linköping...och det gör ont när jag tänker på det.
Även om jag så gott jag kunde försökte ha och få kontakt med honom.

Men ibland känner jag att vi alla svek honom...han blev ju ensam kvar i Linköping...det gör ont att tänka på....

Också min andra bror och syster dog på tråkiga sätt när de var 24 och 36 år gamla och inte heller de mådde så bra,
och jag blev sedan ensam kvar i barnaskaran.

Och tänker ibland tillbaka och undrar om jag kunde ha gjort mera för dem och för min ensamma lilla bror i Linköping.

Som tur är så tror jag på ett liv efter detta och att vi ses igen.
Och kanske då vi får svar på många frågor och jag längtar så efter att ännu en gång få krama om min lille bror och mina övriga syskon.

Saknar dem så mycket och önskar så att jag kunde ha gjort mera för dem

Fotona här ovanför är på min fyra år yngre bror.
Ena fotot är på när han sitter och spelar dragspel uppe i Norrland vid ett torp där vi bodde på somrarna när vi var barn,
och jag tycker det fotot är så gulligt

Och det andra fotot är det sista jag har på honom som togs ett par år innan han dog.

Detta blev mitt lilla inlägg ikväll och kände att jag behövde få skriva av mig lite om saknaden.

Saknad - min Mamma

Bilden av rosen har jag lånat från: http://www.sxc.hu/browse.phtml?f=view&id=808572


Igår var det exakt 8 år sedan min lilla mamma gick bort bara några dagar före sin födelsedag.

Hon var 83 år gammal och hade långt framskriden bröstcancer vilket hon hade dolt för mig, och så vitt jag vet inte heller sökt för.

Jag hade märkt den sista tiden att hon var tröttare och sedan började hon tappa matlusten.
Och en dag när jag kom till henne så hade hennes ben svullnat så otroligt.

Så jag bad henne att vi skulle åka till doktorn, och jag erbjöd mig att ringa
men hon ville jag skulle åka hem och hon ville ringa själv.

Och nästa dag hade hon fått en akut-tid på vårdcentralen hos en kvinlig läkare som min mamma tydligen tyckte mycket om och varit hos tidigare.

Så jag tog bussen och åkte till mamma och sedan åkte vi tillsammans till doktorn och mamma blev genast inlagd på sjukhuset

Mera om det har jag berättat om här:

http://ingermaryissa1.blogg.se/2010/february/sista-veckorna-med-mamma.html

Och efter tre veckor på sjukhuset gick min lilla mamma bort

Allt gick så fort och jag var helt oförberedd och var säkert i chock också.

Glömmer inte kvällen då de ringde från sjukhuset och sa att mamma hade gått bort.
Önskar så att jag hade kunnat vara med henne de sista timmarna, men så blev det inte.

Det var en jobbig kväll för mig ensam hemma och chocken och insikten av att att min lilla mamma nu inte fanns kvar.

Och dagen efter åkte jag till sjukhuset för att ta ett sista farväl, och tog med mig ett par rosor för att sätta i min mammas händer.

Men det kändes så overkligt att se mamma ligga där...hennes kropp fanns där, men min mamma fanns inte där längre

Och den dagen skrev jag denna lilla dikt som jag också läste på min mammas begravning

http://www.ingermaryissa.se/Dikter/diktsida6.htm

Och jag tror att en dag träffar vi  våra kära som lämnat oss och gått till den andra sidan, som jag brukar kalla det,

och de fyra åren mamma och jag slutligen fick och hade tillsammans betyder så mycket för mig.
Utan de åren hade det varit bra mycket tyngre,
så jag är så tacksam för den tiden



PS. hoppas ni mina bloggvänner och besökare inte har det alltför besvärligt i det snöoväder som drar fram över delar i vårt avlånga land
Här där jag bor har det kommit rejält med snö bara på ett par timmar


Min älskade syster - saknad och varför...

 


Igår skulle ha varit min systers födelsedag om hon hade levat.
Men tyvärr blev hon bara 36 år gammal ( var 6 år yngre än mig )

Jag tänker på allt vi upplevt och gjort tillsammans, när vi växte upp och så trevligt vi hade tillsammans som vuxna.

Vi var ute och reste och träffades ofta nästan varje dag när vi bodde nära varandra, men annars ofta också
och vi hittade på så mycket kul tillsammans
och även tillsammans med min dotter som var hennes ögonsten.

Men så träffade hon en kille och flyttade tillbaka till vår barndoms stad.
Det kom sedan att visa sig att han inte var bra för henne.

Jag försökte få henne tillbaka hit till Stockholm och sa att hon kunde få bo hos mig tills hon hittade eget
men hon stannade kvar och mådde alltmer dåligt psykiskt.

Senare fick jag på något sätt veta att hon fått hjälp av kvinnojouren och senare hjälp med en egen lägenhet där
Men hennes pojkvän lät inte henne vara ifred

och allt slutade med att hon dog hemma hos honom.

Eftersom min syster hade en massa läkemedel i kroppen så sa polisen att det var självmord.
Men själv undrar jag över omständiheterna....

Tycker att hennes pojkvän borde ha märkt att något var fel....och speciellt som han gav olika konstiga versioner till polisen,
såvida han inte själv var påverkad av något.....

och han hotade efteråt mig p.g.a. att han fick veta att jag pratat med polisen om mina funderingar.

Två år innan detta hände hade jag ingen kontakt med min syster alls, då hennes pojkvän bytte telefonnummer och han beskylle mig för en del osanna saker.
jag skickade brev till min syster som jag aldrig fick svar på

jag var så förtvivlad över att inte veta hur min kära syster hade det, och mina föräldrar sa att de inte visste något 
( vilket senare visade sig inte stämma )

och allt slutade med ett meddelande på min telefonsvarare när jag kom hem från jobbet en dag,
där pappa sa att min syster var död.

Jag glömmer aldrig den kvällen.....

Efteråt har jag via papper som jag hittade i min mammas lägenhet fått veta att mina föräldrar hade kontakt med min syster under de två åren före hennes död

och det som jag tycker är väldigt jobbigt också är att tydligen hade min syster fallit tillbaka till det religiösa.
( vi var uppväxta inom en frikyrka som mina föräldrar tillhörde )
antagligen de var rädda för att jag skulle påverka min syster att inte bli religiös igen...

Och pappa uttryckte efter hennes död att han tyckte det var så fint att min syster blev "så andligt mogen"
när han sa det, så ville jag bara skrika rakt ut....

För jag visste att även min syster när vi växte upp mått dåligt bl.a. på grund av denna tro inom denna frikyrka, med skrämsel osv.
( som jag har berättat om här )

så något var väldigt fel eftersom hon föll tillbaka till detta tänkande,

och jag fick även veta av kvinnojouren efteråt att min syster under den sista tiden bl.a. ritade en massa svarta kors m.m.
vilket också visade hur dåligt psykiskt hon måste ha mått

Jag har fortfarande svårt att lämna detta bakom mig
saknaden av min kära syster, och att inte få veta vad som exakt hände under de två åren före hennes död,
och vad som egentligen hände då.

Önskar så att jag hade fått mera chans att försöka hjälpa henne.

Detta blev ett litet sorgligt inlägg,
men jag kände jag behövde få skriva av mig lite om detta om min älskade syster som jag saknar så oerhört mycket

PS. bilderna här ovanför är på min syster i olika åldrar, och på en av bilderna är jag och min syster som tittar så ömt på varandra
Jag tycker så mycket om det fotot


Saknad - pappa

Igår skulle ha varit min pappas födelsedag, och som alltid vid födelsedagar man även minns de nära och kära som lämnat oss.
Tyvärr hade min pappa och jag ingen bra kontakt, vilket var mycket jobbigt.

Men när jag fick veta att han lagts in på sjukhus och det var allvarligt, så åkte jag naturligtvis dit men med bävande hjärta...

Som tur var så blev han glad och var någorlunda klar när jag kom och det blev en kram.

Men vid nästa besök kändes det som förut och jag fick anklagande blickar...och sedan han började mer och mer tappa medvetandet.
Det var jobbigt....

Men jag var den sista som satt vid hans bädd innan han dog

Men jag gjorde i alla fall mitt bästa...fast det plågar mig många gånger hur mycket vi missat som far och dotter.
Och fortfarande en del minnen och besvikelse kommer upp.

Men förhoppningsvis och jag tror nog att han har det bra på den andra sidan nu, tillsammans med mamma och mina tre yngre syskon.

Och att de alla har försonats och pratat ut och funnit frid där på andra sidan.

Sedan när det blir min tur att gå över dit så hoppas och tror jag att få möta en fridfull och glad familj.
 

Sista veckorna med mamma


Idag för sju år sedan somnade min mamma in och gick över till andra sidan.

Men jag är mycket glad över de fyra år jag fick med min mamma och vi äntligen fick en bra kontakt.
Som jag berättat om här:

http://ingermaryissa1.blogg.se/2008/february/till-minne-av-mamma.html

Men det var chockartat för mig när hon blev sjuk och gick bort och jag tänker på det speciellt denna dag.

Jag hade innan märkt att mamma blev tröttare, och att hon började tappa aptiten och jag märkte att hon mådde inte alls bra
så jag övertalade henne att vi måste gå till läkare.

Men envis som min lilla mamma var, så ville hon fixa det själv och hon ringde läkare morgonen därpå och fick genast en tid,
och jag kom för att följa mamma dit.

Och när jag kom till mamma så hade hennes ben svullnat jätte-mycket, men det hade jag inte märkt förut då hon hade en lång kjol som doldet benen.

När vi kom till läkaren så ville inte mamma att jag skulle följa med henne in, utan jag fick sitta utanför och vänta.
( samma hade hänt vid ett läkarbesök tidigare med mamma )

Men bara efter några minuter kom den kvinnliga läkaren ut och sa att mamma måste läggas in på sjukhuset.

Så kom vi till sjukhuset och mamma fick en säng till kvällen och vi kom överrens om att jag skulle komma dagen därpå

När jag kom till sjukhuset dagen därpå så blev jag inkallad av läkare och några sjuksköterskor som skulle tala om vad som var felet med min mamma

Och de sa att min mamma hade långt framskriden bröstcancer som spritt sig i kroppen,
och läkaren visade ett foto av mammas ena bröst som var fullt av blodiga "kratrar" eller hur jag ska kalla det.
Det såg så fruktansvärt ut...

Jag kom nog  i chocktillstånd och det var svårt att ta in det.
Och att fatta hur mamma kunnat dölja detta för mig....

Säkert läkaren och sköterskorna tyckte det var konstigt också...och jag kände hur de tittade undrande på mig...det var faktiskt obehagligt...

Men efteråt förstod  jag varför mamma inte ville jag skulle komma före en viss tid på dagen, och inte ringa vid en viss tid.....
Hon satt antagligen och pysslade med detta, och om hon fick hjälp...det vet jag inte...
Fattar inte hur hon klarade det..det måste ju ha varit skrämmande för henne själv.

Sedan gick allt fort och mamma blev snabbt sämre, och efter drygt 3 veckor på sjukhuset så dog min lilla mamma.

Tiden innan besökte jag mamma varje dag och jag anade nog hur det skulle gå, men det var svårt att ta till sig det riktigt.

Och på sjukhuset verkade det som om de inte ville tala om för mig hur lång tid mamma hade kvar.

Och en dag på kvällen vid 21-tiden ringde en sköterska och talade om att min mamma somnat in.

Det var en jobbigt kväll...helt ensam med sorgen och chocken...
Nu var alla i min familj borta...

Men jag är i alla fall tacksam över de fyra år jag fick med min mamma efter pappas död,
då mamma och jag fann varandra igen och fick en kontakt som mor och dotter som jag så längtat efter.
Och jag tog tillvara på den tiden så mycket jag kunde, och utan de åren hade det blivit bra mycket svårare.

Detta blev mina små rader ikväll, då jag kände jag behövde dela med mig av mina tankar om detta här i min lilla blogg.

Det känns bra att vi i våra bloggar kan skriva av oss lite om våra tankar, funderingar och händelser.
*kramar*

Nostalgi / Minnen - syskon och familj

Idag har jag suttit och tittat igenom lite foton från mitten eller slutet av 70-talet
och hittade dessa på mig och mina syskon och våra föräldrar

Det känns ganska sorgligt att titta på dem och det kommer stunder då jag saknar dem så mycket att det gör ont.

Men ändå så lär man sig att på något sätt leva med smärtan och saknaden.

Som jag skrivit förut i min blogg så dog mina syskon i mycket ung ålder av olika prsaker.

Mina bröder var 25 och 28 år gamla när det hände och min syster 36 år.
Mina föräldrar gick sedan bort för 6 och 10 år sedan




Detta fotot här ovanför är på mig till vänster och min 6 år yngre syster i mitten och min två år yngre bror till höger.

Av flaskorna att döma ;-) hade vi en liten fest tillsammans med familj och släkt till min dåvande man som jag var gift med ett par år.


Detta foto är taget hemma hos mig i min lägenhet
och det är min yngre syster till vänster, sedan jag, och min fyra år yngre bror och så mamma längst ut till höger




Detta foto är taget hos mina föräldrar i deras lägenhet i Södertälje.

Det är pappa vid bordsändan till vänster, sedan min bror, jag, mamma och så min söta lilla dotter.

Min dotter och jag är de enda som nu finns kvar av min familj.

Det känns ledsamt att titta på dessa foton, och jag undrar så hur det hade varit om mina syskon hade levat nu.

Men jag tror på en annan värld på andra sidan, där vi alla träffas en dag igen.
Och då ska de få den stora kram som jag så längtar efter att få ge dem,
och kanske får svar på många frågor.

Detta blev mitt lilla inlägg idag och kunde inte låta bli att visa några av de foton jag satt och tittade på idag när jag gick igenom foton jag har här hemma.

Ha det så gott mina vänner och kramar.

Saknar min bror Lasse



Idag skulle min älskade bror Lars-Erik / Lasse, ha blivit 57 år gammal om han hade levat.

Här i min blogg har jag berättat tidigare om min bror och med foton.

http://ingermaryissa1.blogg.se/2008/may/saknar-min-bror-lasse.html

Speciellt sådana här dagar så kommer minnen och saknaden känns extra mycket.

Undrar också hur det skulle ha varit om min kära bror fortfarande levat och även mina övriga syskon.
 
Ibland saknaden och längtan är så stor så det känns nästan att hjärtat ska brista,
trots att det gått så många år.
Men man lär sig att leva med saknaden, och livet går ju vidare på något sätt trots allt.

Och en dag så tror jag att vi alla möts igen, och då ska min bror få den kram som jag längtar så efter att få ge honom.
Och kanske han ändå har det bättre där han är nu.

Detta var mina tankar denna dag och det känns så skönt att kunna få dela med mig av dem till er mina vänner.
Kram

En söt liten tjej - lillsyrran + tankar



Jag hittade ett foto på min sex år yngre syster när hon var ca. 3-4 år gammal ( tror jag )

Jag tycker det är så gulligt där hon står med vitsippor i handen.
Det är taget någon gång år 1959-1960.

Jag fylls med så stor ömhet när jag tittar på detta foto av min älskade syster, 
och önskar att jag kunde kliva in i fotot och ge henne en stor kram.

Men det får jag göra när vi möts en dag på den andra sidan.

Vitsipporna min syster håller i handen får mig att tänka på den väntade våren 
och jag tycker våren är en symbol och bevis för att livet aldrig tar slut, utan åter och åter föds igen varje vår,
och att det även finns något efter detta livet...
Då vi kommer att åter ses igen.

Saknad


Idag för för sex år sedan var den dagen då min mamma gick bort.
Kommer ihåg när de ringde från sjukhuset vid nio-tiden på kvällen och talade om det för mig.

Jag hade tidigare på dagen varit hos min kära mamma på sjukhuset, och märkte då att hon var svagare.
Hon sa att hon sovit så mycket dåligt natten innan
och jag föreslog att jag skulle gå några ärenden och komma tillbaka ett par timmar senare så hon fick sova lite.
Men hon insisterade på att jag skulle åka hem,
och vi kramade om varandra och jag sa att jag kommer tillbaka nästa dag som vanligt.
( jag hade ganska långa bussresor till och från sjukhuset )

Men jag hade en konstig känsla på kvällen och när telefonen ringde så anade jag...

Jag kände mig ledsen över att jag inte kunde vara med mamma när hon gick över gränsen.
Då jag ville att det sista hon skulle höra var att jag älskade henne.

Men hon visste nog det ändå
och jag är så tacksam över de fyra år vi fick tillsammans då vi äntligen fann varandra på riktigt som mor och dotter.
Utan den tiden hade det känts mycket tyngre.

Jag kan heller inte låta bli att även tänka på mina tre yngre syskon som tyvärr gick bort i alltför tidig ålder.
Och det gör fortfarande många gånger så ont i hjärtat när jag tänker på det.
De skulle ju ha funnits i mitt liv och vi skulle ha delat framtiden tillsammans.
Men tyvärr blev det inte så.

Mer finns att läsa om mina syskon och föräldrar under min kategori: Saknad, här i min blogg.

http://ingermaryissa1.blogg.se/category/saknad.html

Men jag tror på en tillvaro efter detta livet, eller den andra sidan som jag brukar kalla det.
Och att en dag jag kommer att möta dem igen,
och då kommer jag att ge dem en stor kram som jag längtar så efter att få ge dem.

Detta blev mitt lilla inlägg om denna kväll som blev en saknadens kväll för mig.

Saknar min älskade syster



Idag skulle min älskade syster fyllt 53 år om hon hade levat.
Men tyvärr gick hon bort i alltför tidig ålder.
Hon var då bara 36 år gammal.

Det var mycket tråkiga och oklara omständigheter omkring hennes bortgång.

Här i ett inlägg förra året har jag berättat mera om min älskade syster.

http://ingermaryissa1.blogg.se/2008/january/till-minne-av-min-syster.html 

Fortfarande jag  saknar jag henne så mycket så det gör ont.
Vi som skulle ha delat framtiden tillsammans.
Saknar alla skratt och bus, och resorna vi haft tillsammans som jag berättat om osv. 

Men jag får vara glad över den tid vi haft tillsammans och hoppas på återseende en dag på andra sidan.
Då ska jag ge henne en jätte-stor kram


Saknar min bror Lasse


Idag skulle min två år yngre bror blivit  56 år om han hade levat.
Men tyvärr lämnade han denna världen endast 24 år gammal.
Han hade ett svårt liv, med bl.a. problem med att känna sig accepterad från det han var barn, var mobbad  m.m. 

Han var världens snällaste och omtänksammaste person och när han också flyttade hit till Stockholm efter mig så träffades vi en hel del och gjorde saker tillsammans.
Och jag minns också hur kul vi hade när vi växte upp och åkte långskidor i naturen på vinter, och cyklade runt på somrarna till olika platser och även i Norrland där vår familj tillbringade somrarna när vi växte upp.

Men så började han tyvärr att använda droger.
På den tiden fanns det ett par ungdomsgårdar i Stockholm där bl.a. haschet flödade fritt, och jag tror att det var där han började röka det.
Jag blev så orolig för honom, och försökte på alla sätt att få honom att sluta, men han trodde inte på mig när jag sa att hasch var farligt. 
Jag märkte att han förändrades och jag sa det, men det trodde han inte på, för han märkte det nog inte själv.
Och tyvärr sedan övergick han till tyngre droger.
Och en dag hittades han död i sin lägenhet.

Mina föräldrar sa att han hittades hängd, och att polisen först sa att någon eventuellt hade orsakat det hela.
Men senare sa polisen att han hade gjort det själv.
Själv vet jag inte vad jag ska tro, eftersom min bror hade just då planerat en resa söderut, och allt var så prydligt i hans hem, ihopvikta kläder osv.
Och någon sa sedan att han hade en massa pengar och att det var orsaken.
Mer fick jag inte veta, och orkade inte och vågade inte själv gräva i saken....ifall....

Jag vet fortfarande inte vad jag ska tro och kommer antagligen aldrig att få veta vad som egentligen hände.
Det gör fortfarande ont när jag tänker på det, och jag saknar honom så oerhört mycket.

Och jag gjorde idag detta bildcollage för min kära bror.
Och ett av fotona är på mig och honom när i var barn.

Men som jag skrivit i mina inlägg om mina andra syskon, så tror jag på ett liv efter detta och att vi ses igen.
Och då ska jag ge honom och mina två andra syskon de kramar jag så längtar efter.  

    

Saknar min bror Bosse



Idag skulle min min fyra år yngre bror fyllt 54 år om han levt, men han lämnade tyvärr detta livet bara 28 år gammal. 

Detta lilla bild-collage jag gjort, är av honom i olika åldrar.
Jag har också berättat om honom för några dagar sedan på Världsautism-dagen, i detta mitt inlägg:

http://ingermaryissa1.blogg.se/2008/april/varldsautism-dagen.html

Han hade inget lätt liv p.g.a. och som jag nu förstått, så hade han någon typ av autism, men på den tiden på 50 och 60-talet och även senare så visste man inte mycket om detta handikapp.

Min bror var mycket duktig på att teckna. När han tecknade gjorde han det otroligt detaljrikt. De var så fascinerande teckningar.

image6


Han gjorde även denna tavla med oljekritor, och den är så speciell och jag undrar vad han tänkte på när han gjorde den.

Han var också mycket duktig på att spela fiol, och visade stor musikalitet och känsla för toner från det han var riktigt liten.

Tyvärr var det svårt att få riktig kontakt med honom, p.g.a hans problem / handikapp, men jag och min syster gjorde vårt bästa, och åkte ofta till Linköping för att hälsa på honom.

Bland de saker som fanns i hans lägenhet, efter att han lämnat detta livet, så hittade vi bl.a. den här lilla sorgsna dikten


Liten, liten sparv
flyger av och an
Liten, liten sparv
fryser lite grann
undrar 
om vi ska ses till våren.



Jag saknar min bror så mycket, och det känns så sorgligt att han hade ett så ensamt liv och hur det slutade.
Det var inte många som  förstod honom och han drog sig också undan folk, levde liksom i sin lilla värld.
Men han hade så mycket speciellt inom sig, och ofta så kloka tankar och funderingar.

Men jag tror på ett liv efter detta och att vi möts en dag igen, och då ska jag ge honom en jätte-stor kram, en kram jag längtar efter.

Världsautism-dagen


Idag är världsautism-dagen, en dag som uppmärksammar barn som har olika sorters autism.

Och det gör att jag har tänkt extra på min fyra år yngre bror som jag nu tror hade någon typ av autism.

Han föddes 1954 och på den tiden fanns nog inte begreppet autism, utan han blev bara betraktad som egen.

När han var riktigt liten, satt han ofta och gungade fram och tillbaka och även kunde dunka huvudet i väggen.
När han blev äldre så lekte han mest för sig själv, och ofta kunde han bara sitta länge och titta på myror och småkryp och ofta var innesluten i sig själv.
Det var svårt att få en riktig kontakt med honom.
Men han kunde också få raseriutbrott om man försökte komma honom för nära.

Han fick problem i skolan och blev mobbad för att han betedde sig annorlunda, och hade svårt att fungera i grupp, och han blev en mycket ensam kille.

Men han var mycket duktig på att teckna, och oerhört musikalisk, och var så duktigt på att spela fiol, och när han blev äldre så fick han spela i ett par orkestrar.
Men sedan hände det att han även drog sig undan även detta, och det var nog så att han inte klarade av att vara i en grupp och heller inte klarade av de förväntningar som ställdes på honom.

1970 flyttade jag till Stockholm, och sedan mina andra två syskon, och sedan ett par år efteråt så flyttade även mina föräldrar hit och han blev ensam kvar i Linköping.

Han klarade aldrig att ha ett jobb, utan hankade sig fram med hjälp av Soc. och mediciner.
Jag kommer ihåg att när jag och min syster besökte honom, hur svårt det var att få kontakt och att prata om olika saker, och vi visste att ofta vandrade han omkring på gatorna ensam.

Det var mycket jobbigt att se honom så och veta det, men vi kunde inget göra, men besökte honom så ofta vi kunde.

Tyvärr slutade det illa. Han hittades till slut död i sin lilla lägenhet 28 år gammal.
Mina föräldrar sa att de fått veta att han dog av lunginflammation.

Jag tänker ofta på min bror, och hade han varit barn och växt upp idag, så hade han säkert fått mera hjälp och stöd då det nu finns mera kunskap om autism och andra handikapp.
Och säkert med hjälp ,hans liv skulle ha sett mycket annorlunda ut, och även mera förståelse från omgivningen.

Här finns en länk till en hemsida där man kan läsa mera om olika sorters autism m.m.

http://www.autism.se/

Nu är jag naturligtvis inte hundraprocentigt säker på att det var autism min bror hade, eftersom han tydligen aldrig fick någon diagnos eller är det så att jag fick aldrig veta det.
Men efter det jag läst om autism, gör att jag tror att han eventuellt hade det.

Jag saknar min bror jätte-mycket och känner stor sorg över att han inte fick mera hjälp.    

Till minne av mamma

image93


Idag skulle ha varit min mammas födelsedag om hon hade levat, men hon lämnade mig för ca. fem år sedan, 83 år gammal.

Tyvärr fick jag aldrig någon bra kontakt med min pappa, p.g.a som jag förstår nu, han hade olika problem som påverkade honom i sin roll som pappa.
När han gick bort fyra år tidigare än mamma, så fann min mamma och jag varandra på ett sätt vi inte gjort tidigare.

Och jag minns den första sommaren jag hade med mamma när vi äntligen fann varandra.
Den sommaren var väldigt speciell.
Just den sommaren blommade allt som jag aldrig förut sett den göra, och mamma och jag sa till varandra att kanske sommaren blommade extra för oss.

Där hon bodde fanns en liten skog, med en massa olika träd, växter och blommor. ( där hade förut funnits en stor trädgård )
Och just den sommaren dignade gullregns-träden med sina vackra blomhängen.
Och även kastanjen var full av dess vackra blommor, plus paradisträden.

Detta foto tog jag på våra promenader från ett kastanjelöv som höll på att slå ut.
Min mamma och jag kallade den för:  fladdermus-blad ;-)

image94

Vi hade så underbara promenader och jag tog en hel del foton och det bild-collage jag gjort här ovanför mitt inlägg är från dessa foton.

Även om det var många saker jag inte vågade eller kunde ta upp med min mamma, så fick jag i alla fall under några år njuta av ett förhållande mellan mor och dotter som jag alltid önskat.

Märkte sista tiden att mamma var tröttare än vanlig, och tappade aptiten osv.
Till sist förstod jag att det var något allvarlig, och vi åkte till sjukhuset, och hon blev inlagd direkt.
Dagen efter fick jag veta av läkaren att hon hade bröstcancer i väldigt sent skede och att den spritt sig i hela kroppen.

Jag kommer ihåg chocken, och fattar fortfarande inte hur mamma kunnat dölja det för mig, då hon visste om det.
Och knappt fyra veckor senare gick min mamma bort.
Och jag var inte alls förberedd....

Den kvällen när de ringde från sjukhuset och talade om att mamma gått bort, glömmer jag inte, och dagen efter sa jag mitt sista farväl och satte ett par rosor i hennes händer medan tårarna rann.

Och samma dag som jag tog mitt sista farväl så skrev jag den här dikten som finns här på min hemsida.

http://www.ingermaryissa.se/Dikter/diktsida6.htm


Men jag är så tacksam över att jag fick dessa fyra år tillsammans med min mamma, för annars hade det kännts ännu tyngre när hon lämnade mig.

Och jag tror att det finns ett annat liv efter detta där vi åter ses igen.


Till minne av min syster

image66


Idag skulle min kära syster ha blivit 52 år gammal om hon hade levt fortfarande.
Och jag har gjort detta collage med olika bilder till minne av min kära syster Gunnel.

Visst är hon söt i hatten på fotot som pappa tog på henne som liten.
Och det översta foto på mig och henne älskar jag.
Våra blickar som så ömt tittar på varandra. 

Bilden till höger är taget i Norrland på en plats som vår familj brukade tillbringa somrarna när vi var barn.
Och det är jag som tog detta fotot. ( min syster var sex år yngre än mig )

Bilden till vänster är bland de senaste foton jag har av min syster.

Min syster hade inget lätt liv, då hon hade stora problem med ångest och mindervärdskomplex, som föjde henne mer eller mindre genom livet.
När hon flyttade upp hit till Stockholm ett par år efter det jag gjort det, så var vi tillsammans väldigt mycket och vi gjorde många roliga saker tillsammans.
Bl. a. var vi reste ett par gånger till Spanien, och jag kommer ihåg hur spännande hon tyckte det var.

Men efter ett par år flyttade hon tillbaka till Linköping igen, vilket visade sig vara ett stort misstag.
Hon hade ett par förhållanden som inte var bra för henne och det ökade på hennes dåliga psykiska hälsa.

Jag försökte få henne att flytta tillbaka till Stockholm igen, men lyckades inte, så jag var ofta och hälsade på henne. Och hon kom också och hälsade på mig och min dotter, och min dotter var hennes ögonsten.

Men en dag kom beskedet att min syster hade dött av tablettförgiftning, som läkare sa var orsaken, även om omständigheterna kring det hela är oklara.
När beskedet kom kändes det som om mitt hjärta skulle brista totalt, och det orsakade en depression hos mig som tog tid att ta mig ur.

Saknar fortfarande min syster oerhört, men försöker trösta mig med att hon har det nog bättre där hon är nu, och att vi ses en dag igen,
och då ska jag ge henne den där jätte-stora kramen jag längtar så oerhört efter att få ge henne.      

Musik Arne Lamberth / minnen

 

Jag vet inte varför, men i eftermiddag har jag tänkt mycket på en musik jag lyssnade på tillsammans med min bror i slutet av 60-talet.
Det är musik av en musiker som hette Arne Lamberth som spelade så vacker musik på trumpet.

Hemma lyssnades det mest på religiös musik p.g.a att mina föräldrar tillhörde en frikyrka, men eftersom Lamberth även spelat religiös musik, så lyckades och fick min bror skaffa denna LP-skiva.
Skivan heter: Natt i Moskva.
Så heter också en av låtarna på skivan, och musik från denna skiva har tonat i mitt huvud hela kvällen och jag har tänkt på min bror så mycket.

Jag gick till min garderob där jag har alla gamla LP-skivor högst upp på en hylla, men trodde inte jag skulle hitta den, och var inte ens säker på att jag hade den.
Men ser att  den ligger överst och lite vid sidan om högen med de andra skivorna.
Jag har inte rört dessa skivor på flera år, så det verkade som om den låg och väntade på mig....

Sedan gick jag till YouTube för att se om de hade den låten eller någon annan från denna skiva, men tyvärr hittade jag inte just dem.

Men jag hittade en låt som heter fröken Blåklint  som är skriven av några som heter: Abbas boys, och där Arne Lamberth spelar på sin trumpet.

Jag känner inte igen den sången, men den låter vacker, och man kan höra Arne Lamberth spela så vackert.
Och Blåklint är Östergötlands landskapsblomma, och jag kommer från Linköping i Östergötland.

Vet inte varför jag tänkte på denna  musik  idag, och extra mycket på min kära bror som jag fick skivan av och som lämnade denna världen bara 24 år gammal.
Kanske orsaken är att min bror på detta sätt i mina tankar vill tala om att han vakar över mig från andra sidan.


Tankar denna Allhelgona helg

image23


image24



Eftersom detta är Allhelgonahelgen, så går tankarna lite extra till de kära som lämnat oss.
Själv tänker jag speciellt på mina tre yngre syskon som lämnade detta livet vid tidig ålder.

Min ena bror blev 24 år gammal och min andra bror 28 år, och min syster 36 år gammal.
Jag saknar dem fortfarande så oerhört.

Min pappa lämnade detta jordelivet för åtta år sedan och min mamma för drygt fyra år sedan.
Pappa var då 84 år och mamma 83 år.

Eftersom jag  inte har möjlighet att åka till deras gravar imorgon och tända ljus, då de är en bit härifrån och dessutom på olika platser, så gör jag ett litet minnes-inlägg här i min blogg,
och har gjort ett litet bildcollage av mina syskon och föräldrar som jag minns dem.
Och en liten bild jag gjort med ett tänt ljus för dem.

Själv tror jag på ett liv efter detta, en annan värld, eller den andra sidan som jag också brukar kalla det.
Och att vi kommer att träffas igen när den dagen kommer.
Då kanske också får svar på många frågor.
Speciellt när det gäller mina syskon, och framför allt längtar jag efter att få ge dem en stor kram.



RSS 2.0