Ett skrämmande ögonblick
Av någon orsak så kom jag idag ihåg en gång när min dotter var liten, och vi var på en Majbrasa i närheten där jag bodde.
Nedanför Majbrasan fanns en sjö och ovanför en trafikerad väg.
Och vid ett ögonblick av någon orsak så höll jag inte min dotter i handen och tittade bort ett par sekunder.
Och helt plötsligt var min dotter borta
Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv....
Det var mörkt och en hel del folk...och jag fick fullständig panik...
Men efter någon minut hittade jag henne ett par meter bort bredvid en grannfamilj med deras barn.
Oj....vad lycklig jag var då...
Men jag glömmer aldrig detta ögonblick av skräck, och den underbara lättnaden när jag hittade henne igen
Att ha barn är att älska och känna panik! Inget får hända ens barn hur gamla de än blir!
Liknande hände mig när jag bytte blöja på dottern vid en badbassäng och min drygt 3-årige son var borta. På ett par sekunder bara.
Fy vad otäckt. Jag smög fram till bassängkanten. Tack och lov ingen där nere. Då vågade jag titta runt och på andra sidan stod han och drack vatten ur en fontän.. Hur glad och lycklig som helst.
Sådant glömmer man aldrig. Varken skräcken eller och lyckan efteråt. Det här var 1967.
Trevlig helg
Kram
Förstår dig helt .... den känslan har jag också upplevt....ryser vid tanken.
Kram Ingrid
vilket skräckens ögonblick! Den bilden Du publicerar här ovan var väldigt fin!
Det har jag också gjort, upplevt den känslan. Det var sekunder av naken skräck!
Förstår din känsla. Det går så fort och man hinner inte helt med.
Men tur du fann henne så fort.
Kramen och go lördag på dig.
Synnöve.
Kan känna med Dig!
Fick ett tvillingpar, och vilken ångest att bära ner en i vagnen och lämna där för att hämta nästa!
Upplevde detta många gånger under tiden de var små.
Skulle behövt ett extra par armar då!
Talande bild!
Ha en bra helg!
Kram
De flesta föräldrar har säkert liknande minnen. Mitt värsta minne från småbarnstiden är när vår yngste, cirka fem år rusar rakt ut i gatan för att komma till vår bil när vi var på besök i Karlskrona. Han glömde fullständigt trafiken och vi föräldrar fick hjärtsnörp. Allt gick dock bra, helt beroende på tur och att bilförarna hann stanna.
När sånt händer blir man alldeles kall och paniken griper tag i en - skönt att du hittade din dotter igen utan att något hänt henne.
Tack för din kommentar hos mig. Har förstått att även Stockholm fått sin beskärda del av snö denna vinter.
Ha en bra lördag - och var försiktigt i halkan!
Varmaste kramar,
Svar:
Jo, det är flera av oss som har barn som upplevt liknande situationer,
och skräcken..men sedan lättnaden och lyckan över att inget hände.
Som de händelser några av er också delat med er av.
Och ja Gila, att ha barn är att älska och känna panik,
och inget får hända ens barn hur gamla de än blir.
Och ja Inga M, jag gilla själv bilden som jag har i mitt inlägg som jag hittade på en sida med fria bilder.
Den är så talande...just för mitt inlägg.
Tack goa vänner för alla kommentarer och önskar er alla en fin dag och helg.
Kramar
Vilket otäckt ögonblick!
Förstår att paniken eskalerade, men så skönt att hon kom till rätta!
Kram
Halloj vännen,
Att skynda de sina är alltid skrämmande. Man hamnar i många situationer som får hjärtat upp i halsgropen.
sv: Dotera var bara en hårsmån från att ryka med denna gång men vi lyckades kravla oss ur dödens väntrum. Nu är hon så pass mycket bättre så hon har fått permission. Tänk vad fort det kan gå. Från ena stunden kämpa för livet till andra stunden till att kliva ut i livet igen. Borde känna en lättnad och glädje men just nu är det bara tomt. Är totalt tömd. Idag blir det att fylla på sina krafter igen.
Kramis
Uch o fy vilken fasa. Förstår mycket väl att du aldrig glömmer det. Tänk vad bara ett ögonblick kan göra. Tänk vad lycklig man kan bli strax därpå.
Kramiz Anki N som önskar go lördag
ja jag kan riktigt känna paniken....
Ja det känner jag igen .. och den känslan är så hemsk ..men när man hittar barnet igen och allt är bra då blir man lugn :)
Svar:
Ja, det verkar som om alla mammor någon gång har upplevt ett sådant ögonblick av skräck för att något hänt ens barn,
och sedan lättnaden över att allt är ok.
Och jag är så glad Lena, att din dotter mår bättre nu,
men att du måste ha varit så otroligt rädd innan.
Ha det så gott mina vänner, och kramar
Fy så hemskt...kan känna precis hur paniken spred sig....
Tur att det slutade lyckligt...
Kram
Margaretha
Vilken panikartad skräck en sådan händelser måste bli. Själv har jag aldrig råkat utför det. Trots att ett av mina barn var väldigt nyfiken och i princip var överallt på en och samma gång. Jag lärde mig att har ögon runt hela huvudet, när jag var utomhus med dem. Därav att jag alltid hade fokus på detta lilla barn, som ville undersöka och se allt som fanns oavsett vad det kunde befinna sig, det som skulle tittas på och då undersökas.
Hade man haft små barn idag, hade en sådan händelser gjort så man hade tappat allt förstånd. Tänker mest på hur det är idag gällande små barn och då när våra var små. Saker och ting har i det fallet tagit en lavinartad fart. Visst fanns det då också, men idag är betydligt mer utbrett. Då hade säkert inte den tanken varit den första man tänkt, utan att barnet kanske bara gått iväg någonstans.
Skönt att du hittade henne så snabbt som du gjorde, men säkert var dessa minuter det längsta i ditt liv någonsin.
Kram från mig och ett grått Kallekronis
Nu skall jag se om det går att kommentera hos Dej, försökte i Ditt förra inlägg under två dagar vid lite olika tidpunkter.
Förstår att det var en panikartad situation som troligtvis kändes som en evighet, bilden är verkligen underbart vacker men ändå så illustrerar den så bra Din berättelse.
Som barn förstår man ju inte rädslan som uppstår hos föräldrarna när man ger sig iväg, själv "försvann" jag ju vid ett flertal tillfällen;)
Ha nu en bra start på veckan!
KRAMAR!
annette
Ja Inger, jag förstår precis hur du kände. Det var ju skräcken när barnen var små, att de skulle försvinna..Skönt att du hittade henne så fort..De är en ju så kära de små liven,.,.trots att de nu är vuxna och t o m klokare än iaf mig...det känns skönt... Kramen till dig min Majeldsvän...
Det där är något av det hemskaste som kan hända... som mor till en liten (för ett antal år sedan) krabat som hade förmågan att försvinna fort som attan förstår jag precis hur du kände. Den skräcken och den 8vet inte om jag kan kalla det glädje) euforiska lättnad man känner är enorm. Vet inte om några känslor kan vara så starka som för ens barn.
Svar:
Jo, jag är så glad över att det slutade lyckligt. Tänk vad ett par sekunder kan betyda ibland och något kan hända.
Och ja Marlene, tror inga känslor kan vara så starka som för sitt barn.
kramar
Huu, sådana där situationer är rena mardrömmen. Tur att det gick bra! Kram
Svar:
Jo, det är de verkligen, och jag är så glad över att det gick så bra
Kram tillbaks
