* Minnen / min katt Grållis
Jag satt idag och tittade på lite foton och tänkte på min kisse som jag tyvärr var tvungen att låta gå till "katthimlen" för några år sedan då hon var svårt sjuk.
Hon blev 14 år gammal.
Men jag har så många fina och roliga minnen av henne. Bland annat många foton.
Hon flyttade till mig när hon var ca. tio veckor gammal, ett litet sött knyte, och från allra första början visade hon vilken nyfiken och tillgiven kisse hon var.
Tjejen som kom med henne sa att i den katt-kullen var denna kisse den mest speciella.
Och det visade sig sedan att hon verkligen var.
Hon var en så klok, tillgiven, nyfiken kisse och full av bus, och som hade koll på allt här hemma och kände till alla mina vanor.
Som tur var så behövde jag inte vara orolig när hon var ute på balkongen trots att jag bor nio trappor upp.
Hon visade från det hon kom till mig att hon var rädd för höjder, speciellt på balkongen.
Och om jag t.ex. stod på balkongen och lyfte upp henne i min famn så hasade hon sig skräckslagen nedför min rygg....aj....,-)
Jag brukade sätta en pappersbit i ett snöre att leka med henner med, men om jag gick ut på balkongen med det så tog hon tag i pappersbiten, och backade mot dörren precis som om hon ville tala om att på balkongen gillade hon inte att leka.
Detta gjorde hon från första början efter att hon kommit till mig.
Hon kunde senare börja gå ut på balkongen för att titta ner från springan mellan golvet och räcket, och även sova på en egen liten plats jag gjort för henne under bordet där.
Men jag visste att hon skulle aldrig klättra upp, så jag kunde alltid lugnt lämna balkongdörren öppen även om jag inte var hemma.
Hon var en inne-kisse och verkade trivas mycket bra tillsammans med mig i min lilla lya.
Jag försökte skaffa en kisse-kompis åt henne, men det gick inte bra.
Hon tillät ingen annan katt komma in i lägenheten.
Och varje natt sov hon med mig i sängen, och när jag lagt mig brukade hon alltid krypa upp till mitt hjärta och spann och trampade, och jag kliade henne på huvudet och så somnade vi varje natt.
Det var så rofyllt, och för mig funkade bättre än sömnpiller.
Men kommer ihåg att när jag vände mig i sängen så kunde hon bli lite sur och fräsa till åt mig som för att säga: - ligg still !
Hon kunde hitta på hyss också och testade mig många gånger, och det märktes att hon gjorde det medvetet, speciellt när hon var yngre.
T.ex. det hände att när jag hade en gryta med fisk på spisen, så gick hon dit och satte sig bredvid grytan för hon visste ju så väl vad som fanns där ;-)
Men jag brukade banna henne och putta ner henne därifrån och säga: nej, Grållis.
Det visste hon sedan att det skulle hända, men när hon trodde jag inte såg det kunde hon gå dit igen,
men så fort jag t.ex. reste mig från soffan så sprang hon iväg, då hon visste jag skulle banna henne igen.
Till slut räckte det med att jag sa bestämt: nej Grållis.
Snacka om klok kisse.
Så när hon gjorde något jag inte gillade räckte det oftast att jag sa till med min röst.
Oj, vilka underbara minnen, och jag skulle kunna fortsätta att berätta, men då blir nog mitt inlägg för långt.
Jag har en del roliga foton av min kisse på min hemsida, och om du vill, kolla gärna där.
http://www.ingermaryissa.se/MinKatt/minkisse.htm
Detta blev mitt lilla inläggg i dag om min kära kisse Grållis och naturligtvis med en liten bild jag gjort av foton av henne.
Fördomar / svenska kvinnor
Då det tydligen ryktades om att svenska kvinnor var "lättfotade"
Som jag hört och läst så började denna fördom i och med bl.a Ingmar Bergmans film: hon dansade en sommar, och andra svenska filmer, från 50 till 70 talen,
och därav kom uttrycket / myten: den svenska synden ;-)
Men som jag ser det , så är nog orsaken bara att här i Sverige att man pratat mera öppet om dessa saker och har en mera avslappnad attityd till nakenhet osv.och därför fick det ryktet.
Och dessutom så har väl män och kvinnor haft och har olika förhållanden I alla länder, men man smusslar med det och talar många gånger inte om det då det är tabu.
Men som vanligt är det oftast mannen som kan ha flera förhållanden, medan kvinnan kan bli strängt hållen att stanna hemma, så hon inte gör samma saker som mannen ;-)
Kommer ihåg när min syster och jag var i Spanien på 70-talet, och eftersom min syster var blond så tyckte männen där det var fritt fram att fälla diverse kommentarer, och även tog i henne.
Och jag fick försvara min syster så gott jag kunde.
Tyvärr även då förekom det förut dessa fördomar mot svenska kvinnor här i Sverige, från män som blivit matade av dessa fördomar från sina hemländer, och det kunde ibland kunde få mycket tråkiga konsekvenser.
Men jag tror det har blivit bättre nu, d.v.s att svenska kvinnor / tjejer respekteras mera nu både utomlands och här hemma.
Vad tror och tycker ni ?
Min första Utlandsresa / jobb
Bloggar här åter igen om något jag skrev om i den gamla bloggen, som handlar om när jag jobbade i London när jag var 19-20 år gammal. Det var åren 1969 - 1970.
Fotona här ovan är på mig i England, med den nya kappan jag köpt på H&M och som jag älskade väldigt mycket.
Jag hade nyss avslutat två år på en folkhögskola ( Kaggeholms Folkhögskola ) och hade fått ett erbjudande att jobba på ett invalidhem i London, som hette John Grooms Crippleage.
Jag kunde naturligtvis inte tacka nej till möjligheten att komma ut och se den stora vida världen ;-)
Eftersom man då inte var myndig förrän 21 år gammal, så måste jag få mina föräldrars tillåtelse.
Men eftersom jag gick på en religiös folkhögskola och att det hela ordnades där så fick jag min vilja egenom ;-)
( för er som eventuellt läser min blogg för första gången så kan jag tala om att jag var uppväxt inom en strikt frikyrklig miljö )
På den tiden åkte man med båt från Trelleborg eller Malmö till England.
Kommer inte riktigt ihåg hur lång tid resan tog, men det tog åtskilliga timmar, minst 12 timmar, kanske upp till ett dygn.
Och resan kostade bara mellan 200 - 300 kronor.
Jag tyckte det var så spännande, fast mamma har berättat att jag var ganska "blek om nosen" när jag satte mig på tåget till malmö helt ensam för att sedan därifrån åka vidare med båt.
Och ärligt talat fick jag ett anfall av panik, för trots att det hela var så spännande, så var det ändå lite läskigt att åka helt ensam till något helt okänt.
Men resan gick bra till Malmö där jag skulle möta en tjej som också skulle jobba där.
Vi kände inte varandra sedan förut men det gick bra i alla fall.
Och vi hittade båten som skulle föra oss till England, och vi hade det riktigt trevligt tillsammans på båten.
Väl framme i London möttes vi av en tjej som redan jobbade där och som jag även kände från folkhögskolan. Och vi åkte sedan taxi till invalidhemmet.
Men när vi äntligen var framme fick jag nästan panik, då jag plötsligt insåg att jag var långt hemifrån och det fanns ingen återvändo.
Men jag lyckades bli fri från paniken och blev ganska snart hemmastadd där.
Jag kunde heller inte så mycket engelska, men lärde mig snabbt eftersom jag var tvungen att prata engelska hela tiden.
Vi som som kom från Sverige fick inte prata svenska med varandra.
På invalidhemmet, fanns personer, många ganska unga som hade olika typer av handikapp, speciellt sådana de haft från födseln.
Som t.ex. dvärgväxt, spastiker, eller andra olika skador från födseln som t.ex deformerade olika delar av kroppen m.m.
Kommer ihåg när de första dagen visade oss runt där och det kom en liten gumma bara högst någon meter hög promenerande med en käpp.
Först trodde jag att jag såg i syne, för jag hade aldrig sett något liknande förut.
Jag hade aldrig sett många av dessa olika handikapp förut, så det tog ett tag att vänja mig, men sedan gick det bra och jag fick en mycket fin kontakt med många av dem.
Men arbetstiderna var en chock för mig.
Vi jobbade varje dag, utom en dag i veckan då vi bara behövde vara där ett par timmar, och en dag jobbade vi fyra timmar.
Resten av dagarna jobbade vi från ca. kl. 08.00 till ca. 22.00 på kvällen med ett par eller tre timmars rast mitt på dagen.
Och jag bodde i samma hus som invalidhemmet, i ett eget rum och fick alla mina måtider på hemmet.
Tyvärr kommer jag inte ihåg vilken lön jag fick, men den var nog inte så stor, men jag klarade mig bra i alla fall.
Och varje vecka fick vi lönen i rena pengar i ett litet kuvert.
Jag var där i nästan ett år, eftersom kontraktet var så.
Det var en upplevelse som jag inte glömmer och som säkert var nyttig också, även om det var skönt att komma hem och ha lite mera fritid, vilket jag inte hade medan jag jobbade där.
Det finns så mycket mera att berätta, men då blir nog inlägget för långt, så det får bli en annan gång.
Det är ju så roligt att kunna få berätta olika saker som hänt i mitt liv här i min lilla blogg.
Och fortsättning följer ;-)
Nostalgi Stockholm 70-talet
Denna tid är mycket speciellt för mig.
Antagligen mycket p.g.a att jag hade flyttat hemifrån och frigjort mig från den strikta frireligiösa uppväxt jag haft.
Jag flyttade till Stockholm 1970 då jag var 20 år gammal.
Och under 70-talet träffade jag också min första kärlek, och blev med barn och födde min kära dotter
Så det var mycket som hände då.
Kulturhuset som ligger nära Sergels Torg, bara en liten bit från T-centralens tunnelbana, var då en samlingsplats för oss och våra kompisar.
Då såg Kulturhuset helt annorlunda ut, inte så stort som nu,och var på ett helt annat sätt öppet för allmänheten. Och allt samlat på ett ställe.
Inte som nu utspritt på flera våningar osv i den nya del som byggdes till.
Det låg då på markplan, med läsesalongen med bibliotek, och där kunde man bl.a. sitta och lyssna på musik. Kommer ihåg de gröna sofforna där det fanns uttag för hörlurar,
och i receptionen som som låg mitt i biblioteket, kunde man boka bl.a. musik man ville lyssna på.
Där fanns också en plats med små bord, där man kunde sitta och studera, vilket jag ofta gjorde. plus små rum där man bl.a. kunde lyssna på språklektioner.
Precis bredvid fanns även en kafeteria och även en speciell plats för barn med barnböcker och de kunde även låna hörlurar och lyssna på sagor.
Det fanns t.om.ett par lektanter som såg efter barnen.
I cafeterian samlades vi ungdomar ofta för att fika, umgås och diskutera olika saker.
Kommer ihåg att de hade så goda ostsmörgåsar där och billigt var det, så jag hade råd att ofta fika ett par gånger om dagen där.
Vi var också flera unga mammor som kom dit med våra barn och umgicks.
På den tiden var det även mycket billigt att fika och äta på andra ställen och restauranger här i Stockholm.
Även fast jag inte hade jobb utan studerade så hade jag råd.
Det fanns också lite bortåt på Drottninggatan en restaurang som jag tror hette OleDoleDoff, som var ganska stor, och där satt jag ofta också fikade och studerade och läste.
Sedan fanns Wimpy där jag ofta brukade gå, och det hade jätte-goda glassar.
Min dotter och jag var ofta var där och beställde våra favoritglassar.
Oftast beställde vi glass med en massa goda jordgubbar i....mums.
Och kommer ihåg att där på Wimpy så betalade man när man gick ut vilket var lite ovanligt.
Åhlens såg också helt annorlunda ut och även restaurangen där, och dit gick vi ofta också och fikade.
McDonalds restaurangerna såg också helt annorlunda ut, och jag tycker de var mycket mysigare då.
Speciellt den på Kungsgatan mot Östermalmstorg.
Den hade en slags gammaldags mysig inredning.
Då fanns på McDonalds även friterade kycklinglår som var så goda, och de beställde vi oftast när vi var där.
Butiker som fanns då var bl.a. EPA och Konsum och Domus som då inte bara hade livsmedel utan lite av varje och även kläder.
H&M fanns också då, och priserna då var mycket lägre än idag.
Det fanns också det ett par affärer som hette 5:an och 10:an, där allt kostade fem, respektive 10 kronor.
Och det var verkligen inga skräpsaker där, utan man kunde hitta riktigt fina saker.
Kommer ihåg att jag bl.a.köpte jätte-fina tallrikar och glas där.
Glasen var så fina med ingraverade rådjur och träd i glasen, och jag var så rädd om dem.
Kungsträdgården såg också mycket annorlunda ut då och mysigare än nu.
På den tiden behövde man inte vara så rädd att vara ute sent på kvällarna eller på natten.
För mig 70-talet var en frihetens årtal och jag har så mycket speciella minnen från den tiden.
Önskar jag hade fler bilder att visa från den tiden och har letat men inte hittat vad jag sökte.
Men det blev i alla fall ett litet nostalgi-inlägg om mitt kära 70-tal.
Något jag skrev som ung
Bloggar om något jag skrev för ett tag sedan förra året i min gamla blogg.
( eftersom jag inte kan föra över hit inlägg bakåt i tiden)
Det är om något jag hittade i min diktbok som jag skrev när jag var i övre tonåren när jag var ca. 19 år gammal, tror jag.
Som jag redan skrivit om här i min blogg så är jag uppvuxen i en strikt frikyrka som jag sedan frigjorde mig ifrån.
Och som jag även skrivit om här på min hemsida:
http://www.ingermaryissa.se/MinLevnadshistoria/uppvaxtfrikyrkan.htm
När jag skrev detta så hade jag börjat att frigöra mig från denna frikyrka.
Så dessa tankar var nog mycket omkring detta och dessutom tycker jag nu att detta är mycket aktuellt just nu i vår tid.
Så här skrev jag:
____________________________________________________
Man säger att man formar sitt eget liv, sin egen personlighet.
Men är det egentligen så ?
Vi påverkas faktiskt av allt omkring oss.
Inte ens våra tankar och ideér är våra egna eller ens unika.
Allting upprepas tid efter tid.
Alltid kommer det att finnas någon som står upp och säger att så här ska man leva, göra, tänka osv.
Vare sig det är i skuggan av religioner, politiken osv,
så står det alltid upp någon som tror sig äga sanningen,
som i en egen liten kristallkula, och tror sig kunna förutsäga framtiden.
Och alltid som förr kommer massan att följa p.g.a sin rädsla,
sin osäkerhet och ängslan att bli ensam.
____________________________________________________
Vad tycker ni om det jag skrev ?
Jag tycker nu att jag var en ganska klok och tänkande tonåring ;-)
Men visst stämmer det ganska väl på hur världen ser ut i mångt och mycket.
Ena fotot här ovanför är på mig själv i de yngre tonåren med uppsatt hår, som man skulle ha då inom denna frikyrka,
och det andra fotot är när jag började frigöra mig även när det gäller frisyren osv.
Det började lätta lite på reglerna inom denna frikyrka, men inte utan "knorr" och protester från pastorer osv.
Men de var nog tvugna att att till slut lite hänga med i förändringar för att kunna behålla ungdomarna ;-)
Ha det så gott mina vänner, och hoppas det inte blåst alltför mycket hos er inatt.
* Önskar göra en bok
Speciellt för att ha själv, ge till de närmaste, till bekanta och vänner som eventuellt vill ha den.
Just nu har jag mina dikter samlade i en liten bok som den här ovan, plus en del papper som ligger här och var ;-)
Och en del av mina dikter har jag även på min hemsida:
http://www.ingermaryissa.se/Dikter/minadikter.htm
Jag har hittat ett par sidor på nätet där man kan göra böcker online.
Som dessa: http://www.gordinegenbok.se/index.jsp
och http://www.solentro.com/
Den första verkar vara ganska avancerad men ska testa när mitt Adobe Reader funkar igen, då det helt plötsligt slutat att funka.
Den andra sidan: Solento, verkar ganska lätt, men ganska begränsat vad man kan göra där.
Finns det någon som läser min lilla blogg som har erfarenhet av dessa webbsidor, eller har något förslag på ett bra program där man kan göra böcker själv ?
för att sedan kunna skicka till något tryckeri på nätet.
Jag har sett flera sidor på nätet som trycker upp böcker och annat till bra priser.
Annars är det som vanligt här, och vädret har varit lite bättre med en sol som äntligen tittat fram då och då.
Men ärligt talat så längtar jag efter en riktig vinter med gnistrande snö och köldgrader.
Övergången till våren blir ju mysigare och mera spännande då.
Önskar att årstiderna vore mera riktiga sådana, så man verkligen känner årstids-växlingarna.
Ja, det var lite från mig idag, och önskar er alla en fin dag imorgon och helg.
Drömmar
Det sägs att de flesta drömmar återspeglar hur vi har det, och hjälper oss att bearbeta olika saker.
Och att om vi tittar på dem vi kan lära oss en del.
Hjärnan är ju så fantastiskt funtat och det finns så mycket lagrat där, mera än i våra datorer ;-) ( tror jag )
Och det mesta finns lagrat i vårt undermedvetna, som är som en "hårddisk" som vi oftast inte så lätt kommer åt, och att det mest sker i våra drömmar.
Sedan finns de drömmar som är svårare att förklara.
Jag har t.ex. drömt om en plats som jag inte varit på i verkligheten, men ändå återkom jag dit till denna plats i flera drömmar.
Eller att jag drömt om personer man aldrig mött. Tycker det är ganska otroligt.
Jag har även varit med om s.k. sanndrömmar, då jag drömt om saker som hänt i verkligheten.
För många år sedan lärde jag känna en kille på en resa, och vi hade en speciell tid tillsammans.
När vi sedan skiljdes åt för att åka tillbaka till respektive länder, så fortsatte vi att brevväxla under en mycket lång tid.
En natt drömde jag att han hade problem vid gränsen av de land han bodde, och jag såg i drömmen hur det såg ut där, och om problem han hade bl.a. med ett pass.
( Jag visste då inte alls hur det såg ut där han bodde )
Ganska strax efteråt kom ett brev från honom där han berättade att detta hänt honom, och han blev ganska uppskakad när jag berättade om drömmen.
Eller en dröm jag hade natten Estonia sjönk, som fortfarande förbryllar mig.
Jag drömde att jag var på en plats med flera små rum och gångar och i drömmen ropade jag till alla människor där att de måste rädda sig från en stor fara som väntade utanför.
När jag sedan vaknade och hörde vad som hänt med båten Estonia, så rös jag.
Undrar varför man har sådana drömmar.
Vad tänker du om olika drömmar, och har du haft några som berört dig speciellt ?
* Bild med svart-vita färger och silver
Sista tiden har jag gillat att leka med mörkare bakgrunder, svart-vita bilder, silver-färg osv.
Det är ju så kul att upptäcka nya saker att göra i Psp.
Och det är ju så roligt att låta fantasin flyta fritt och att skapa
Ungefär så här har jag gjort:
Ramarna har jag gjort med Rektangel och sedan Effects / 3D Effekts / Inner Bevel
Och sedan använt Emboss för att göra dem silver-liknande och sedan duplicerade ramen och sedan flyttade dem lite.
Sedan lade jag ett foto som bakgrund, och flyttade ner det och suddade i kanterna utanför ramarna.
Gjorde sedan ett nytt lager med en ny bakgrund med mörkgrå färg som jag flyttade längst ner, och även där suddade jag i kanterna.
Lade sedan dit en tube av en måne som jag ändrade färg på med Adjust / Hue Saturation / Colourise, och satte sedan dit en bubbla på den,
och flyttade ramarna lite upp och ner så det ser ut som om månen liksom hänger fast i ramen med bubblan.
Tyckte det var lite kul ;-)
Jag lade sedan på tuben med blomman i vattnet och ändrade färg på den så den passade in i bilden.
Sedan en gardin-tube som jag åter igen lade emboss på, så den blev också lite genomskinlig. Suddade där även i kanterna.
Sedan några tube-stjärnor som en liten kontrast.
Ja, det är ungefär som jag gjorde.
Det är ju också kul att tala om hur jag gör mina bilder, speciellt för er som har grafikprogrammet PSP, och kanske får nya ideér för att göra grafik.
Idag har varit en sån där gråmulen och tråkig dag, så det passade bra att stanna hemma och bl.a. leka med bilder i Paint Shop Pro.
All snö har nu försvunnit här p.g.a det milda vädret och regnet.
Hoppas det blir lite vinter igen, för det är ett par månader kvar till våren, så jag önskar att det vore riktig vinter tills dess.
På trädet utanför mitt hus tycker jag det ser ut som om knopparna börjar bli allt större, och fortsätter vädret så här, så vet man ju aldrig ;-)
Dessa träd är ganska höga och når upp till nionde våningen där jag bor.
Önskar er alla en fin fortsatt dag och helg.
Det okända, lite tankar
Även om vissa inslag i de sista programmen kan verka lite skrämmande, och vissa saker kan ifrågsättas.
Men jag tycker det är så fint som i de föregående programmen när personer hjälper andar / själar att gå mot ljuset där nära och kära väntar. Och det skett på ett kärleksfullt sätt.
Just det där att gå mot ljuset tycker jag är så fint.
Själv tror jag på ett liv efter detta, men hur exakt det ser ut vet man inte förrän man själv är där.
Men man hör talas om saker och det händer saker som gör att jag själv, känner att jag får det bekräftat att det finns ett liv efter detta, och att det finns något annat än vad vi kan ta på eller se.
Kanske en annan dimension, paralellt med denna... Och den tanken gör mig trygg.
Som flera av er redan nu vet, så är jag uppväxt i en extrem frikyrka, där det pratades om himmel och helvete.
Även som barn fick vi tidigt höra att om man tappade tron, den tro som denna frikyrka ansåg var " den rätta" så kunde man hamna i helvetet.
Och även om man gjorde något fel / syndigt eller t.om. tänkte något fel.
Så det gällde att vara vaksan och ofta be till Jesus eller Gud om förlåtelse.
Men när jag blev äldre och började tänka själv och ifrågasätta, så tyckte jag att det där med himmel och helvete kunde inte stämma...inte kunde väl Gud vara så grym....
För det finns ju miljontals människor på denna jord som är uppväxta i andra religioner och inte visste om något annat,
Inte kunde väl Gud vara så grym att de skulle hamna i helvetet.
Ja, så började mina funderingar och min frigörelse från denna frikyrka.
Och det där med himlen, att i all evighet vandra på guldgator och spela harpa, den tanken gav mig ångest också, p.g.a att det lät som en stor tristess att göra bara detta i all evighet ;-)
Efter att jag frigjort mig så började jag bilda mig en egen uppfattning av saker och ting.
Som jag tänker nu är Gud detsamma som livet, kärleken och allt som gör att naturen är så fin, att universum funkar som det gör osv.
Kanske också som en stor tanke bakom det hela.
Och att det finns ett liv efter detta, kanske finns reinkarnation osv. men att vi är på den här jorden för att lära oss, som en livets skola.
Sedan att vi inte vet exakt hur allt funkar, vad som väntar oss i nästa liv det accepterar jag.
Det får jag se när den dagen kommer.
Men mysigt är det när man får uppleva saker som bekräftar att det finns något annat och ett liv efter detta, för det tror jag verkligen på.
Hur tror och tänker ni ?
Barndoms-somrar i Norrland
Idag hittade jag jag några svartvita foton som pappa tagit i Nora / Nordingrå i Ångermanland, där vi tillbringade somrarna när vi var barn.
Vi barn bestod av mig och min yngre syster och två yngre bröder.
Korten är tagna i början av 60-talet, där vår familj fick låna ett torp och vi åkte dit varje sommar och tillbringade flera veckor där, tillsammans med en släkting ( tror jag ) på mammas sida med deras små barn.
Det var en mycket vacker plats, med en vik av havet nedanför torpet och ovanför och runtomkring fanns skog, och berg.
I hagen utan för torpet så fanns det en massa får som vi barn "lekte med" ofta.
Vi t.ex. drog ner grenar så fåren fick äta de goda löven, och ofta sprang vi omkring med dessa grenar och fåren efter då de gillade löven så mycket.
Speciellt rönnlöv och bär gillade de.
Kommer ihåg en gång när min två år yngre bror sprang med en lövkvist med "får-skocken" efter sig och han ramlade,
och fåren hann inte "bromsa" ;-) utan sprang över honom ;-)
Och jag, retstickan, stod bara och skrattade, och som straff jagade han mig långt upp i skogen ;-)
När vi t.ex.hade skalat potatis så gick vi ut med en hink och gav dem + diverse andra matrester, och ofta stod fåren och väntade på det.
Så får är ganska mycket allätare. ...de åt t.om. rester av surströmming ;-)
Inte vet jag nu om allt var så nyttigt för dem, men de överlevde somrarna och fanns kvar när vi kom tillbaka året efter ;-)
Och bonden som ägde fåren var mycket sällan där och såg efter dem.
Utan det var vi som gjorde det, och när de t.ex. bröt sig in på annan mark, så fick vi jaga tillbaka dem till sin hage igen, ofta handgripligen.
Och ibland bröt de sig in i gården vid vårt torp,
och en gång vaknade vi av att det stod ett par får och bräkte vid våra sängar ;-)
Ja, det är sant.....
Vi barn sov i ett litet uthus utan dörrar, så det var så de kom in ;-)
Vi sov i utdragssoffor med halmmadrasser, och min syster och jag sov i ena utdragssoffan och mina bröder i den andra.
Som ni förstår nu så levde vi ett ganska enkelt liv under dessa somrar.
Vatten hämtade vi i en brunn en bra bit därifrån, och det fanns ingen elektricitet, utan vi använde vedspis och gasolkök och gasolampor.
Det gick ju bra att leva så på somrarna, men fick höra berättelser av den gamla damen som ägde torpet hur eländigt det kunde vara på vintrarna förr i tiden när folk bodde där på riktigt.
Men vi trivdes där de somrar vi fick låna torpet.
Visst är bilderna mysiga fast de är svartvita.
Och kortet på min fyra år yngre bror som sitter framför lill-stugan, och spelar dragspel tycker jag är så mysigt.
Och han ser nästan ut som en liten "tras-hank" med slitna knän på byxorna ;-)
Men det var inte så noga hur vi såg ut där, eftersom vi bodde ganska ensligt och bl.a. promenerade runt mycket i skogen, och klättrade i bergen.
Det finns så mycket mera att berätta, och jag fortsätter en annan gång, eftersom annars blir nog det här inlägget för långt.
Dessa somrar är mina bästa barndomsminnen.
Till minne av min syster
Idag skulle min kära syster ha blivit 52 år gammal om hon hade levt fortfarande.
Och jag har gjort detta collage med olika bilder till minne av min kära syster Gunnel.
Visst är hon söt i hatten på fotot som pappa tog på henne som liten.
Och det översta foto på mig och henne älskar jag.
Våra blickar som så ömt tittar på varandra.
Bilden till höger är taget i Norrland på en plats som vår familj brukade tillbringa somrarna när vi var barn.
Och det är jag som tog detta fotot. ( min syster var sex år yngre än mig )
Bilden till vänster är bland de senaste foton jag har av min syster.
Min syster hade inget lätt liv, då hon hade stora problem med ångest och mindervärdskomplex, som föjde henne mer eller mindre genom livet.
När hon flyttade upp hit till Stockholm ett par år efter det jag gjort det, så var vi tillsammans väldigt mycket och vi gjorde många roliga saker tillsammans.
Bl. a. var vi reste ett par gånger till Spanien, och jag kommer ihåg hur spännande hon tyckte det var.
Men efter ett par år flyttade hon tillbaka till Linköping igen, vilket visade sig vara ett stort misstag.
Hon hade ett par förhållanden som inte var bra för henne och det ökade på hennes dåliga psykiska hälsa.
Jag försökte få henne att flytta tillbaka till Stockholm igen, men lyckades inte, så jag var ofta och hälsade på henne. Och hon kom också och hälsade på mig och min dotter, och min dotter var hennes ögonsten.
Men en dag kom beskedet att min syster hade dött av tablettförgiftning, som läkare sa var orsaken, även om omständigheterna kring det hela är oklara.
När beskedet kom kändes det som om mitt hjärta skulle brista totalt, och det orsakade en depression hos mig som tog tid att ta mig ur.
Saknar fortfarande min syster oerhört, men försöker trösta mig med att hon har det nog bättre där hon är nu, och att vi ses en dag igen,
och då ska jag ge henne den där jätte-stora kramen jag längtar så oerhört efter att få ge henne.
