.....Inger Maryissa´s Blogg

Kommer ihåg när jag var gravid med min dotter i början av 70-talet och jag var 22 år gammal
det var ingen planerad graviditet....men helt plötsligt blev jag det i alla fall :-)

och jag var så förälskad i min pojkvän, och gladdes över det väntade barnet

Min pojkvän blev ganska chockad ;-) ...men sa ingenting om han ville ha barnet eller inte...
Men jag ville ha det och hoppades väl på att vårt förhållande skulle stabiliseras.

När jag var gravid så hade jag ingen egen lägenhet och flyttade runt flera gånger i andrahandslägeheter eller hyrde rum
tills jag till slut fick ett första hands kontrakt på en lägenhet när min dotter var född

Nu efteråt tycker jag det är otroligt hur mycket jag orkade trots bl.a. bostadssituationen under min graviditet

men på den tiden tog man nog mera dagen och livet som det kom...åtminstone vi ungdomar gjorde oftast det...
70-talet var nog en ganska speciell tid...

Jag tror jag flyttade ca. 4 gånger under min graviditet
och under de sista veckorna av min graviditet så bodde jag på ett mödrahem för att slippa vara ensam tiden före födseln...det kändes tryggare så

En kort tid efter min dotters födsel så fick jag min första egna lägenhet med förstahands kontrakt, och oj vad lycklig jag var.
Det var så roligt att inreda mitt hem för min lilla dotter och mig, och jag njöt....

Min dotters pappa fanns i bakgrunden, men vi bodde inte stadigvarande ihop, och det blev jag som tog det mesta ansvaret och som ensamstående mamma

Och sedan fick jag även ett fast arbete och jag tycker att jag och min dotter levde ett bra liv och det gick heller ingen nöd på oss ekonomiskt.

Men på den tiden hade man nog inte så stora krav och så många prylar som man tycker att man måste ha idag
Och vi gjorde mycket mysiga saker tillsammans som inte behövde kosta speciellt mycket

Det blev en liten tillbakablick till en tid i mitt liv som betyder väldigt mycket för mig och som jag inte kunde låta bli att skriva om idag

Ha de så gott mina bloggvänner och besökare och hoppas ni har / haft en fin helg och önskar en bra ny vecka som kommer

Igår kom jag av någon orsak att tänka på hur man ibland inte kan förvänta sig saker och ting.

Kommer bl.a. ihåg att när jag växte upp, så kunde saker förändras och uppfattningen om en kunde förändras helt plötsligt

Som många av er redan vet så tillhörde mina föräldrar en strikt frikyrka, och jag försökte leva upp till deras förväntningar....
om man inte gjorde det så blev man utsatt för kyrkans och även föräldrarnas kritik m.m....speciellt pappas

Det kunde vara så att ena stunden kände man sig accepterad och omtyckt, men helt plöstligt kunde det ändras....

och förtroenden svikas och vändas emot en...och man fick kritik...
och tyvärr så spelades också via barn ut mot varandra när det gällde uppmärksamhet
Detta fortsatte även när vi barn var vuxna

Men vi var snälla mot föräldrarna, och det var bara att tåla det och försöka visa upp bara det pappa gillade
och vi har aldrig vågat konfrontera och ifrågasätta honom...
även om vi många gånger var sårade och ledsna.....men man fick förtränga det vid besöken...
för att kunna ha en bra samvaro...

jag hade ju också min dotter att tänka på och ville inte att hon skulle uppleva slitningar
Men är nu inte så säker på om jag gjorde rätt....kanske skulle ha berättat mera...vet inte...

Och / eftersom för pappa det var så viktigt att han sågs i "bra dager" även om det gick ut över bl.a. oss barn...
det påverkade även relationer med andra....

Under de sista åren pappa levde, jag blev satt vid sidan om p.g.a besvikelser över mig
jag blev den person alla öste över sin besvikelse och frustration på...
speciellt efter min systers död

och även mina föräldrar medverkade till att jag inte fick tag i min syster åren före hennes död
och antagligen p.g.a att hon strax innan hon dog blev religiös...
vilket pappa ofta pratade stolt om ....
trots att hon dog strax efter hon blev religiös, bara 36 år gammal och genom tabletter 

och min systers död knäckte mig....

Mer finns att läsa om min syster här i min blogg:

Fortsätter lite med ämnet i mitt förra inlägg där jag bl.a. skrev om hur det sågs på kvinnors sexualitet, och samlevnad osv. förr
( jag är uppvuxen på 50 och 60-talet )

Jag är äldst in en syskonskara på 4 barn och kommer ihåg när min 6 år yngre syster föddes.
( tror jag )
eller rättare sagt när min mamma kom hem med min syster :-)

Det jag minns är att jag och mina bröder var ensamma hemma med våra två äldre halv-bröder och vi väntade på mamma och pappa
Har också ett svagt minne av att våra äldre halvbröder var lite retsamma mot oss...det var liksom lite jobbigt...

Så kom pappa och mamma hem med en liten bebis i famnen.

Och jag kommer ihåg att mamma la bebisen på en av sängarna och vi tittade på den...vår lilla-syster
Mera minns jag inte av från denna dag.

Av någon orsak kom några minnen om hur synen kunde vara när det gällde kvinnors sexualitet förr.

Kommer i håg att pappa sa att en kvinna skulle "hålla på sig" .. d.v.s. inte ha sex före äktenskapet....och sättet han sa det på

Och detta blev vi barn intutade när vi växte upp, och även där var det naturligtvis också påverkan av den Frikyrka mina föräldrar tillhörde
Detta var under min uppväxt på 50 och 60-talet

Men under de sista åren jag hade med mamma talade hon i ett svagt ögonblick om att jag fanns i mammas mage innan hon och pappa gifte sig :-)
hon var nog drygt 3 månader gravid med mig då

Jag kommer också ihåg hur pappa reagerade om vi såg par som t.ex. kysstes i TV,
och pappa uttryckte sig:
- asch...vilket larv...sluta nu...och så bytte han TV-kanal

mamma var väl lite så också men mera på ett generat sätt....och hon brukade också byta kanal.

Jag kan nu skratta lite åt dessa minnen
men samtidigt tänker jag...att varför reagerade han så starkt bara för att se par som kysstes...och sättet han reagerade på...

Han fortsatte på detta sätt även när vi barn var vuxna.
Han var allt lite knepig min pappa ;-)

Nu vet jag inte hur det var i andra familjer på den tiden, då vi knappast träffade andra familjer

Jag kan inte komma ihåg att mamma och pappa visade speciellt mycket känslor för varandra framför oss barn när jag växte upp
Och om pappa eventuellt höll om mamma så blev mamma generad

Jag själv kan tyvärr inte minnas kramar från pappa.....
säkert han älskade oss barn...men mycket handlade om vi motsvarade hans förväntningar på oss....

Och om det att visa känslor kommer jag även ihåg en gång när mina föräldrar var äldre
och mamma hade fylld jämna år och vi firade henne, och hon hade bl.a fått en guldklocka av pappa :-)

och pappa la armen om mamma och det kändes som om han på något demonstrativt sätt ville visa att hur mycket mamma betydder för honom,

Jag kommer ihåg att jag tittade lite undrande på honom, vet inte varför, och han drog generat undan armen från mamma
Själv upplevde jag det som lite obehagligt att han drog undan armen...förstår inte varför...

När jag var ung så hade jag ett förhållande med en kille som hade svårt att visa känslor och det var mera på hans villkor...
som t.ex. avsaknaden att visa ömhet eller ge en kram just när jag behövde det....

Och jag kände att jag aldrig riktigt dög och många gånger jämfördes jag med andra....

Vilket påminnde mig om när jag växte upp....och mitt behov att bli älskad oförbehållslöst.

Men sedan separerade jag från denne kille....eftersom jag klarade inte av detta förhållande känslomässigt och psykiskt.
Och även p.g.a att han var otrogen osv.

Detta var ett par små minnen som poppat upp och som jag inte kunde låta bli att skriva om

Jag har märkt mer och mer hur lite jag har gemensammt med personer i min ålder från tiden när vi växte upp på 50 och 60-talet
och även med de som växte upp i min närhet och på samma plats som mig

De berättar om många roliga saker de gjorde tillsammans som barn, och sedan som tonåringar...
den musik de lyssnade på, böcker och tidningar som lästes, idoler, bio-besök, dans m.m.
Saker som jag inte fick göra......
och som jag inte känner igen från min bardom och uppväxt

Som jag berättat om förut här i min blogg så är jag uppvuxen i en strikt frikyrka ( Pingstkyrkan ),

och fick bara lyssna på religiös musik och klassisk musik och det mesta jag fick göra hade med kyrkan att göra

Hemma kontrollerades även hårt vilka böcker och tidningar vi läste...även böcker vi kom hem med från skolan
och det var många saker i skolan som jag inte fick göra...så det är klart jag blev utanför

Jag har skrivit mera om det här i kategorin: Uppväxt Frikyrkan

Vi barn var hårt kontrollerade, t.ex. vilka vi lekte och umgicks med,
så det var ett fåtal barn vi fick leka med och jag kan bara komma ihåg ett par gånger jag fick vara hemma hos någon kompis.
men då kollades noga vad vi gjort.

Jag har startat en grupp för oss som är uppväxta på samma plats som mig,
men upptäckte snart med sorg......att det mesta som de berättar om sin barndom och tonårstid är helt främmande för mig...

Och jag känner mig utanför...precis som jag gjorde under min uppväxt...

Det är naturligtvis inte deras fel....utan felet är den kontroll jag var utsatt för som barn,
p.g.a den strikta frikyrka mina föräldrar tillhörde, som gör att jag inte kan dela deras minnen

då min barndom och uppväxt kretsade mest kring denna kyrka och dess lära jag växte upp med

Nu när jag ser tillbaka på min barndom, det dessutom känns som stora tomrum som jag inte kan fylla med minnen...

Visst har jag vissa minnen från min barndom....men väldigt mycket minns jag inte...
eller de minnen jag har är inte fullständiga...och mera som fragment...och diffusa...
eller undermedmedvetet jag har knuffat undan många minnen...jag vet inte..

antagligen mycket p.g.a all inre stress, rädslor osv. jag upplevde som barn....
att aldrig veta om jag riktigt dög...i både Guds och föräldrarnas ögon...
Det var så mycket som förväntades av mig...att leva upp till...

Sedan att känna mig / vara utanför bland andra barn och i skolan, och t.om. bli mobbad...var smärtsamt...

Jag var den lilla flickan som oftast stod vid sidan om och bara tittade på, utan att kunna eller få vara med.

Många gånger nu känner jag ett behov av att minnas mera....även det som är smärtsamt..
för barndomen är ju trots allt en viktig del av ens liv, och som format en mycket...

Ibland kan något minnes-fragment av någon orsak dyka upp...men när jag försöker greppa det försvinner det bara iväg....så jag vet inte vad det var...

Och nu när mina tre syskon och föräldrar är borta och inga släktingar finns,
så finns det ingen jag kan dela detta med....
och det känns som ett stort tomrum och stor sorgsenhet när jag tittar bakåt på min barndom och uppväxt

Detta blev mitt "lilla" inlägg idag, då jag kände för att få skriva av mig lite om detta, och det är skönt att få göra det när tankarna kommer lite extra om olika saker

Tänker på mina Jular genom åren

När jag var barn så klädde vi granen kvällen före julafton, och på Julaftonsmorgonen så tändes granen för första gången
och det var så mysigt att vakna och se den och samtidigt höra Julmusik från radion

och till frukost fick vi risgrynsgröt och en mumsig smörgås med tjocka skivor av den goda Julskinkan mamma gjorde
Den frukosten var efterlängtad..

Sedan på eftermiddagen efter Kalle Anka ( när vi fick TV ) så var det Julklappsutdelning.

Det kan ha sina fördelar att vara ensamstående mamma med barn.
för man kan ju göra vad man vill, och när man vill, när man bara har oss själva att tänka på :-)

Kommer till exempel ihåg bl.a på 70-talet när min dotter var liten och jag hade semester och min dotter och jag kunde vakna på morgonen och fråga oss:
- Vad ska vi göra idag

då kunde min dotter t.ex. säga, att hon ville åka till Kungsträdgården här i Stockholm
och äta frukost där och mata gråsparvarna
Så vi åkte dit och det var jätte-mysigt att sitta ute där och äta frukost.

Och på 70-talet så såg Kungsträdgården helt annorlunda ut och det var ett mycket lugnare tempo som i övriga Stockholm på den tiden.

Och fikade ute gjorde vi mest varje dag, men vi såg till att vi båda fick vad vi ville när vi var ute och fikade :-)
D.v.s. choklad glass som min dotter ville ha och smörgås och kaffe som mamma ville ha :-)
Så vi hade våra favoritställen där vi båda var nöjda

När det var värmebölja på sommaren så kunde vi dra ut våra madrasser på balkongen och sova där...och oj, vad mysigt det var
( vi bodde högst upp i ett låghus och utan insyn )

Eller när jag kom hem från jobbet och min dotter från dagiset eller fritids , och medan jag fixade middag,
min dotter brukade själv sätta på sin älsklings-skiva i skivspelaren som ett bra tag var Djungelboken,
och snart kunde hon den nästan utantill.

eller hon kom hem med några kompisar och sa:
- snälla mamma...kan du inte göra pannkakor till oss.

Och naturligtvis ofta gjorde jag det och det blev stora lass, och de älskade mina pannkakor som jag gjorde efter ett eget recept och som var ganska matiga.
( men naturligtvis efter att ha frågat respektive föräldrar först )

Medan jag gjorde pannkakorna så dansade ofta min dotter och hennes kompisar Trolldansen som de kallade det efter en låt som de gillade.
Och jag hade en stor kartong i garderoben med avlagda kjolar och andra kläder och även tyger och sjalar, som de klädde ut sig i.

Eller till Påsk då min dotter och hennes kompisar stod på rad för att jag skulle sminka dem till påskkärringar

favoritsminket var en kattnos med morrhår :-)...så söta de blev, och även då kartongen med avlagda kläder och sjalar var bra att ha.

Oj, så mycket roliga minnen det finns från det att min dotter var barn, och det finns så mycket mera att berätta...och det var jätte-roligt

Och jag känner att på den tiden man kunde njuta och ha roligt med de enklaste ting, det krävdes inte så mycket

Jag kom att tänka på när min dotter gick på dagis på 70-talet,
och som ensamstående med barn fick jag dagisplats relativt snabbt

och gissa vad jag betalade i månaden då ?
- jo 100 kronor
Visst låter det fantastiskt :-)

Detta dagis upplevde vi som mycket bra, och det var många personal och inte så stora grupper
De hade olika aktiviteter varje dag, både inomhus och utomhus och när barnen var lite äldre de gjorde även utflykter

På sommaren i semestertider var det ibland bara några barn kvar på dagis
och då brukade fröknarna ( som de kallades ;-) åka med barnen i sina egna bilar och göra olika utflykter och ibland även hem till dem

Naturligtvis i samråd med oss föräldrar, och kommunikationen och kontakten mellan oss var mycket bra

Relativt nära hade vi också till dagis och sedan till fritids som också var i närheten, men som kunde vara stängt några veckor på sommaren

Men jag lyckades ordna med ett sommarhem till min dotter på landet i norra Sverige där hon vistades några veckor varje år
och hon hade jätte-kul där och hon längtade dit varje sommar, där hon även hade sin bästis
Verkligen vi hade tur...

Och efter den vistelsen på sommaren så tog jag långsemester och min dotter och jag gjorde roliga saker tillsammans och även åkte utomlands ett par veckar

Härliga minnen

Ps. från det att min dotter började på dagis och till hon var 12 år så hade jag möjlighet att jobba deltid...vilket var fantastiskt..
Undrar om man kan det nu lika mycket ?
Och jag förundras nu hur vi klarade oss ekonomiskt....men det gjorde vi...
det var tider det...

Det var ett tag sedan jag jobbade nu...ca.11 år...oj...vad tiden går

Och fortfarande kan jag speciellt sakna mitt jobb på dåvarande Postgirot där jag jobbade i ca. 24 år
( började där 1974 och jag var då 24 år gammal )

För jag trivdes mycket bra där, både med jobbet och med arbetskamraterna
Man lär ju känna sina arbetskamrater ganska väl när man jobbat där i många år.

Och jag hade speciellt de sista åren ett mycket stiumerande jobb som var mycket omväxlande och som även innebar många kundkontakter per telefon

När jag växte upp så var det ofta en kamp för uppmärksamhet och bekräftelse i min familj.

Jag själv var det "snälla och fogliga barnet" och storasystern som förväntades vara ett föredöme för mina syskon

och mina föräldrar var så stolta över sin gudfruktiga och präktiga lilla flicka att visa upp i den frikyrka vår familj tillhörde

och min två år yngre bror, som vågade opponera sig, fick ofta höra:
- om du vore lika snäll som din syster....
och han blev ofta syndabocken , och fick t.om. stryk .....det gör ont när jag tänker på det....

Vet att ofta mina syskon på ett ironiskt sett kunde uttrycka sig om mig:
- hon som är så perfekt
och det fanns ett osynligt avstånd emellan oss, även som vuxna.....

Vilket gör ont även nu när jag tänker på det, men det var ju inte mitt fel att jag blev särbehandlad som barn.

Men som vuxen jag var den som var minst perfekt...har gjort en hel del misstag....om man nu ska kalla det för det...
Det är ju livet...och under vägen fattar man bra eller mindre bra beslut, och det gör nog alla mer eller mindre

Men mina föräldrar, speciellt pappa, visade på många sätt sin beskvikelse över mig.....

De hade bl.a. gärna velat att jag fortsatt tillhöra frikyrkan, blivit missionär osv...så de kunde vara riktigt stolta över mig..
Och det var mycket besvikna över att jag lämnade denna frikyrka och tro, och de kom nog aldrig över det.

Speciellt efter det att min syster dog.. 36 år gammal ( av tabeltter )som jag berättat om här i min blogg:

Igår var jag tvungen att göra ett ärende på en plats jag bott på för flera år sedan

Där hände många tråkigheter...bl.a.hot och viss misshandel av min f.d.man och som fick många tråkiga följder.....
Och jag brakade ihop psykiskt då det var mycket annat som hände också då.

Det var en otroligt jobbig tid och minnena kom när jag var där

Sedan åkte jag till det butikscentrum som jag brukar åka till, men efter att gjort några ärenden där så fick jag en ångestattack.
Och jag var tvungen att åka hem så fort jag kunde.

Det gick bra och det var så skönt att komma hem och efter att ha sovit ett par timmar och ätit lite mat så mådde jag bättre.

Det var länge sedan jag fick en sådan stark ångestattack ute.

Sist var på min mammas begravning...
och när vi satt där på första bänk framför mammas kista, så helt plötsligt började panik-ångesten bubbla upp inom mig,
och jag fick använda alla mina inre krafter för att inte börja skrika rakt ut..

Usch...det var så hemskt...
Men jag lyckades stoppa ångesten som tur var...och i slutet av begravnings-stunden så lyckades jag läsa min dikt: Till mamma
som ni kan läsa här.

Och det är jag glad över...för det kändes så fint och rätt att göra det och gjorde att det kändes lättare efteråt.

Men det är jobbigt att få större ångest attacker ute, och som tur är så är det inte ofta.
När jag är hemma så kan jag hantera det på ett annat sätt och det känns tryggare.

Och så blev det en liten bild från ett höstfoto som min mail-vän i USA skickat till mig,
och jag satt och lekte med bilden i Paint Shop Pro...och det är ju så avkopplande och roligt att göra

Ha det så gott mina bloggvänner och besökare

På TV brukar jag ofta titta på program från olika BB-avdelingar och jag älskar de programmen

Kvinnor i olika situationer, förlossningar som kan vara svåra, men även de som går bra och som ger så mycket glädje.

Vid en del förlossningar i programmen, får kvinnan själv sträcka ner armarna för att ta emot barnet när det kommer ut
vilket måste vara en otrolig upplevelse.
och jag får tårar i ögonen när jag ser sådant...

Sådant gjordes inte förr...och vet inte om det görs här idag i Sverige ?

När jag födde min dotter i början av 70-talet, så när hon blev född så visades hon upp för mig
och sedan torkade de av henne och lindade in henne och gav henne sedan till mig.

Innan förlossningen så visste jag inte mycket om hur det gick till.
Det var inte så vanligt med kurser då, utan jag hade ett par böcker hemma som visade lite.

Men jag var inte speciellt rädd, utan tog det som det kom.

Det började med att vattnet gick, och efter ett par timmar började det kännas som mensvärkar...och jag tyckte det inte var så farligt ;-)

Men sedan...då blev det lite jobbigare ;-)
Och den enda bedövning jag fick var lite lokalbedövning.

Visst gjorde det ont, och det kom en del tårar, men som tur var så tog det inte så lång tid innan det var dags att föda.

Och barnmorskan talade om för mig hur jag skulle krysta...för det hade jag ingen aning om hur man gjorde ;-)
och trots att det gjorde ganska aj,aj...så gjorde jag som barnmorskan sa.

Och allt gick bra och ut kom en knubbig och gallskrikande bebis.
Och min första tanke var:
- Oj, vilket barn...:-)

Jag fick stort beröm av barnmorskan som tyckte jag klarat det hela mycket bra, eftersom det var mitt första barn och jag var ganska ung

Här har jag också skrivit mera om här i min blogg när min kära dotter föddes och några foton:

Vill berätta om en sak som hände mig på mitt sista jobb som receptionist inom socialtjänsten, och som jag tog mycket hårt.

Jag jobbade där i några år, först som resursarbete, sedan som vikariat som förlängdes några månader i taget

och mina arbetskamrater berömde mig ofta för det jobb jag utförde,
och de tyckte också det blev bra mycket lugnare i receptionen sedan jag började.
Inte lika många konflikter och hot som kunde förekomma innan.

Jag är inte beroende av eller förväntar mig att få beröm stup i kvarten, men visst är det trevligt med uppmuntran och bekräftelse.

Och jag trivdes mycket bra och jag fick bra kontakt med många av de som kom för hjälp och socialbidrag

Men sedan började mitt vikariat gå ut igen, och jag visste inte om jag fick fortsätta,
och det var flera som var oroliga över sin anställning,
då det skulle dras ner på personal ,
och de funderade över om receptionen skulle vara kvar, eller om det skulle dras in på någon annan tjänst.

Ett par månader innan min anställningstid gick ut, så var det löneförhandlingar och alla fick löner satta på hur väl det arbete man utförde var bra eller inte

Jag fick den lägsta löneförhöjningen och naturligtvis blev jag lite nyfiken...inte så mycket för pengarnas skull, utan mera varför...

Då fick jag besked och svar från chefen ( som jag knappt träffat ) att flera hade haft synpunkter på mitt jobb, och att det verkade som om jag inte tagit till mig det...
Så det var därför jag fick det lägsta lönelyftet

Jag blev ledsen och chockad...
varför hade ingen talat om för mig om det var något de var missnöjda med

Jag kände det som en stor falskhet från arbetskamraterna, att hålla på och berömma, men sedan säga något annat till chefen.

Skulle uppskattat om de kommit till mig med konstuktiv kritik, för det kan jag ta..
det är ju viktigt, så man kan ändra på saker...

Men det hade ingen gjort...

Chefen ville boka en tid för mig med henne för att prata igenom det.
men jag ville ha en kollega med mig då....men ingen ville ställa upp...
och jag orkade inte göra detta själv, då jag var så chockad, ledsen och besviken...
Och kände, vem kan man lita på egentligen....?

Så jag slutade denna anställning, som var min sista i arbetslivet, med en bitter eftersmak.

Som jag ser det nu så var många oroliga för sin anställning....och antagligen det var därför detta hände

Men ändå....även om man är rädd om sin anställning, så tycker jag inte att man ska göra andra personer illa bara för att själv få stanna.
Men sånt händer tyvärr....

Detta blev ett litet långt inlägg och jag brukar försöka få dem lite kortare.

Men kände jag ville dela med mig av denna upplevelse och hoppas mitt långa inlägg inte var alltför jobbigt att läsa

Ha det så gott mina bloggvänner och besökare