Klämd tumme
Jag har förut i ett inlägg berättat lite om när jag var gravid och jobbade som hjälpkonduktör på Roslagsbanan här i Stockholm i början av 70-talet.
Jag berättar om det här:
http://ingermaryissa1.blogg.se/2007/december/nar-jag-var-gravid-pa-70-talet.html
På den tiden tillhörde Roslagsbanan SJ, och det var äldre tåg som kördes då,
och jag gick ofta från vagn till vagn för att sälja biljetter vid av och påstigningar.
För att komma in i varje vagn använde jag en speciell nyckel för att öppna de tunga skjutdörrarna mellan vagnarna.
Men en gång hände en olycka,
och det var när jag öppnade en dörr, och tåget krängde till, och jag råkade ha tummen ivägen
och den tunga tågdörren sköts igen med min tumme som satt fast.
Vilken tur att jag hade nyckeln, och hade sinnesnärvaro nog att kunna låsa upp och sedan dra ut min stackars tumme.
Och den såg inte rolig ut och den blödde ordentligt.
Detta hände på natten och det fanns bara jag och tågföraren i det långa tåget, förutom några få passagerare,
så jag fick promenera genom alla vagnarna fram till honom för att tala om vad som hänt.
Trots att det gjorde ont och det blödde så lyckades jag promenera genom alla vagnarna,
låsa upp dörrarna emellan dem och kom till slut fram till föraren.
Och han ringde nästa station och de körde mig till sjukhus.
Jag hade som tur var inte brutit tummen, men att det blivit en spricka i den och nageln var i småbitar så den fick de plocka bort,
och så blev det lite sjukskrivning.
Nu efteråt kan jag inte låta bli att skratta åt det hela.
Mig höggravid,
med kondukörsväskan på den stora magen,
fastnar med tummen i dörren,
låser upp dörren för att bli fri,
och promenerar genom alla vagnarna,
låser upp dörrarna emellan dem med min blödande tumme för att komma fram till han som körde tåget...
Det fanns en och annan passagerare som stirrade undrande, även om jag försökte dölja så gott jag kunde vad som hänt.
För lite genant kändes det.......
Tycker själv det var ganska tufft gjort.
men när jag äntligen kom fram till tågföraren så kände jag mig ganska liten och ynklig och tårarna kom, och det var sedan skönt att bli omhändertagen.
Tänk vad man klarade på den tiden 22 år gammal.
Klurig fråga + brutal ärlighet
Har ni varit med om att få frågan:
- Lova att inte bli ledsen om jag påpekar eller säger detta.....
Och man står där lite förvirrad och undrar vad som kommer och med bultande hjärta säger:
- Jag lovar att inte bli ledsen.
För man vill ju veta vad det är.
Så kommer kritiken.....
Efteråt kanske man står där med en klump i halsen, och ledsen. Speciellt om det var något man inte förväntat sig.
Men man försöker få till ett leende och eventuellt säger att det är ok, och även kanske säger att det var bra att du sa det.
Visst ska man kunna ta emot kritik,
men lite knepigt är det ju att innan man får kritiken ska lova att inte bli ledsen.
För känslor kan man ju inte styra.
Funderar även på detta med ärlighet, om man ska vara det i alla lägen även om det sårar, eller t.om. kan skada.
T.ex. någon har något på sig som man inte tycker är snyggt, eller om det gäller något annat i livet,
så kan man ju inte bara klampa in och säga vad man tycker.
Fast om en person verkligen vill ha en åsikt, då blir det ju en annan sak.
Så det är nog skillnad mellan att vara ärlig eller brutal ärlighet.
eller rättare sagt att finkänslighet och ärlighet är en bra kombination.
Sedan beror det nog lite på hur väl man känner varandra också, och i vilken situation det är, hur öppen man kan vara med kritik och åsikter.
Ja, det blev lite små funderingar jag hade ikväll ;-)
Vad tänker ni om dessa saker ?
Frisyr Pingskyrkan 50 + 60 talet
Igår hittade jag ett annat foto på mig själv när jag var mellan 14-16 år ( tror jag )
Som jag skrivit om förut här i min blogg så är jag uppvuxen på 1950 och 1960 -talet i en frikyrka , Pingstkyrkan.
Så här kunde jag se ut då, och jag tycker det är så roligt att titta på det ;-)
På den tiden i denna kyrka, så fick inte kvinnorna klippa håret, inte ens luggen,
och skulle ha håret uppsatt, och även bära hatt i kyrkan.
Synd att jag inte har något foto på mig själv med hatt. Det skulle ha varit så kul att ha.
Men visst höll vi unga tjejer på med vårt hår mycket, fast inom kyrkans gränser förståss ;-)
Och det gick vissa moden hos oss om olika sorters uppsatta frisyrer.
För att få till denna frisyr jag har på fotot ,så gjorde jag en hästsvans först av större delen av håret, som jag sedan touperade,
och rullade till denna "bulle" på huvudet, som jag satte fast med en massa hårnålar,
och sedan touperade jag det övriga håret "luggen" och satt fast topparna under "bullen"
Så nu vet ni hur ni ska göra om ni vill testa ;-)
Det fanns även hårnät och "hår-bullar" att köpa i butikerna för att göra diverse uppsättningar av hårfrisyrer.
Jag kommer också ihåg att lite senare blev det även populärt att andvända löshår, som t.ex. lösflätor.
Oj, vilka minnen som kom när jag hittade detta foto, och kan ju inte låta bli att visa det.
Ha det så gott mina vänner. Och önskar er en fin fortsatt dag.
Abort - hur jag blev behandlad
Men beslöt mig för att ja, det vågar jag...
Känner att jag kan skriva om och dela med mig om olika saker här i min lilla blogg.
Kanske det också kan vara bra för någon som upplevt liknande, att veta att man inte är ensam...
Detta som hände var en tid efter att min dotter fötts i början av 70-talet, och jag upptäckte att jag var gravid igen
men jag var ensamstående och i en mycket jobbig situation med hennes pappa plus andra saker.
så jag insåg att det var inte alls lyckat att skaffa ännu ett barn till världen just då.
Så jag gick till sjukhuset för att söka abort.
På den tiden var man tvungen att prata med en kurator först, och det gick bra och hon förstod min situation.
Innan dess hade jag fått en spiral insatt.
Och då jag fick den insatt så hade min mens gått över tiden minst ett par, tre veckor, men läkaren som satte in spiralen sa att jag inte var gravid.
Vilket senare visade sig att jag faktiskt var.
Så kanske det också p.g.a detta var tur att jag gjorde abort, för vem vet om den insatta spiralen kunnat skadat fostret.
På besöket innan aborten blev jag lovad att bli sövd.
Men när jag kom till sjukhuset för att göra aborten så blev jag inte alls sövd, utan lagd i en gynstol och fick bara lugnande sprutor.
Även om jag fick bedövning så verkade den inte alls.
Och detta är det vidrigaste jag har varit med om i hela mitt liv.
Jag kände allt de gjorde, hur det vreds och skrapades inuti mig,
och jag låg där hjälplös och kunde inte göra någontin utan grät och vred mig i plågor.
Men de gjorde inte uppehåll utan bara fortsatte...det var så fruktansvärt.
Usch jag ryser fortfarande när jag tänker på det...och fattar inte hur de kunde vara så grymma och utsätta mig för detta.
Jag kommer fortfarande inte ihåg på vilket sätt jag kom hem,
men att jag kände mig så chockad av det jag varit med om. Så ensam och utlämnad.....
Men som tur är så visste jag att jag gjorde rätt, men visst har det kommit stunder då jag undrat....
Men så är livet...ibland måste man göra svåra val.
Men det kändes bittert att bli behandlad så under ingreppet.
Hoppas ni inte tycker mitt inlägg var för jobbigt att läsa, men jag kände för att dela med mig av denna erfarenhet.
Kanske det finns någon fler som varit med om liknande jobbiga saker.
Kram
Musik i vår familj
När jag växte upp så hade vi en massa olika instrument hemma.
Pianot spelade min pappa mycket på och också jag.
Jag kunde sitta i timmar och spela på det, och drömma mig bort, och jag tror att jag kunde nog spela ganska bra.
Senare fick jag en tenorflöjd och även en gitarr.
Min pappa spelade också fiol och brukade bjuda hem några av sina kompisar och de spelade piano och fiol tillsammans.
Min fyra år yngre bror började sedan också spela fiol och blev väldigt duktig då han var otroligt musikalisk.
Han var nog den mest musikaliska i vår familj och han hade som det heter absolut gehör.
Och han blev sedan mycket efterfrågad i musikaliska sammanhang och i orkestrar i Linköping.
och jag har en känsla av att om han hade levat så hade han nog blivit ganska berömd.
Min två år yngre bror spelade blockflöjt ett tag och jag också.
Jag önskade mig själv också en egen blockflöjt när jag var barn, men fick en tenorflöjt då pappa tyckte jag skulle ha det istället.
Den var inte så kul att spela på så jag slutade ganska snart.
Dragspel spelade min pappa på en hel del också och även min fyra år yngre bror innan han började med fiol.
Mandolinen var det första instument jag spelade på när jag var liten, men sedan blev det piano och gitarr.
Och bilderna ovanför är jag som spelar på mandolin och det andra på mig som mycket liten framför pianot.
Min två år yngre bror spelade också ett blåsinstrument ett tag och i en liten orkester i frikyrkan, men han tröttnade snart till min pappas besvikelse.
Jag spelade också fiol ett tag och gick på lektioner, men slutade med det för jag tyckte det var så jobbigt.
Fiol var nog inte mitt instrument.
När vi barn blev duktiga på något instrument och gick på kurser i kyrkan och fick vara med i orkestrar eller dyligt,
så ställdes stora förväntningar på oss,
och det kunde bli påfrestande och störde nog glädjen en hel det när det gällde att spela, då det kändes flera gånger mera som ett tvång när vi ibland ville göra andra saker.
Jag sjöng också en hel del i Söndagsskolan, barnmöten och vanliga möten i kyrkan.
Men det blev så instängt och bara i kyrkan, så när jag lämnade frikyrkan och barndomshemmet så blev det inget mera spelande eller sjungande,
då jag inte hade någon erfarenhet av andra miljöer.
Fast gitarren hängde med i ganska många år och jag satt ofta och spelade på den.
Nu kan jag inte spela något instrument längre men ofta saknar jag speciellt pianot, för det är ju så roligt att spela på.
Önskar jag hade fler foton att visa som t.ex. på min fyra år yngre bror när han spelade fiol och i olika orkestrar.
Men det är så mysigt att få dela med mig av det de foton jag har, och jag är så glad att ha dem kvar.
Mammas gamla Bibel - del 2
Detta är en liten fortsättning på ett tidigare inlägg där jag visade en del ur min mammas bibel, och anteckningar hon gjort i den.
Detta är mitt inlägg jag skrev då.
http://ingermaryissa1.blogg.se/2008/november/mammas-gamla-bibel.html
Efter att mamma gått bort och jag hittade hennes slitna bibel så hittade jag senare också en liten lapp i den, som jag blev så berörd av.
Och jag tror att hon har lagt den där under de senare åren.
På bilden av mammas bibel här ovanför, så finns också en bild på denna lapp och även den vers mamma tydligen menade för mig.
( som jag förstorat upp på bilden )
Som jag berättat om förut här i min blogg så är jag uppvuxen i en strikt frikyrka, pingstkyrkan, och min mammas stora önskan var att jag skulle bli missionär i t.ex. Afrika.
Det hade varit hennes egen dröm att bli,
och något som hon överförde på mig från det att jag var riktigt liten och som präglade hela min barndom och uppväxt.
och jag trodde på det själv, och på något sätt kände mig speciell och utvald.
Mamma var så stolt över mig och över att jag var så aktiv i denna kyrka och gudfruktig som det kallades då.
Och jag vet att mamma alltid sedan varit besviken på att jag sedan lämnade denna frikyrka och tro,
och att jag inte blev det hon tydligen önskade hon själv hade blivit.
På något sätt hade hon försökt leva genom mig.
Men som jag ser det nu så levde min lilla mamma i en drömvärld om detta,
för verkligheten av detta med missionär var nog många gånger något helt annat.
och jag kommer att skriva mera om det i ett annat inlägg.
Jag kunde inte låta bli att att skriva om och visa denna lilla lapp mamma hade lagt i sin bibel till mig.
Och precis som jag skrev i mitt förra inlägg, så kan jag trots, att det inte var lätt många gånger att växa upp i denna frikyrka,
så kan jag nu ändå nu känna en stor ömhet för min mammas tro och längtan som så påverkat hennes liv och även mig.
Fästmansgåva och Trolovning
Detta är också ett inlägg från min gamla blogg där jag berättar om ett par mysiga saker jag hittade i min mammas lägenhet.
Överst är ( tror jag) foton av min mammas morföräldrar från 1800-talet.
Och jag hittade även denna lilla halsduk, som mamma har berättat om att det var en fästmansgåva från min mammas morfar till hennes mormor, vilket man tydligen brukade ge på den tiden.
Visst är den vacker och visst är fotona fina också.
Mamma har berättat för mig att innan ett par gifte sig då, så brukade de trolova sig först,
och att det var ett mycket allvarligt löfte på den tiden, d.v.s. det innebar att mannen lovade att gifta sig med sin fästmö.
Och det sågs allvarligt på om det löftet bröts, speciellt om kvinnan väntade barn.
Vilket inte sågs med blida ögon på den tiden.
Tror även att mamma berättade att förr det kunde bli rättsliga följder om mannen bröt en sådan trolovning.
Men det hände ofta mannen slapp undan sitt ansvar i alla fall, och kvinnan fick klara sig ensam så gott hon kunde.
Vilket min mamma berättat hände även 1920-talet när hennes mamma blev gravid med min mamma,
och mamma sa att de var trolovade, men att mammas biologiska pappa bara försvann.
Mamma har också berättat hur svårt det var att växa upp som barn utom äktenskapet, och hon blev mobbad och kallad för oäkting m.m.
Vad skönt att dessa saker är annorlunda nu.
Dikt - Livets Poesi
Denna lilla dikt hittade jag i min diktbok och såg att jag skrev den när jag var ca. 14-15 år gammal.
Och det är en av mina första dikter.
Kommer ihåg att jag skrev ett par andra innan dess, men av någon anledning kastade jag dem, vilket jag sedan ångrade.
Jag kommer inte ihåg varför jag gjorde det.
Men det känns intressant att se denna lilla dikt jag skrev som jag upplever både som lite sorglig och hoppfull.
Och så blev det som vanligt en liten bild till min dikt och fotot är på mig i den åldern.
Mammas gamla Bibel - Del 1
Från min mammas lägenhet hämtade jag också hennes gamla slitna bibel.
Bilden här ovanför är noteringar mamma gjort, på första bladet i sin bibel,
som var ganska vanligt att man gjorde då, speciellt inom frikyrkorna,
Denna bibel fick mamma när hon var 18 år och hon hade den alltid vid sin sängkant hela sitt liv.
När mamma var yngre tillhörde hon Missionsförbundet, och sedan Frälsningarmen och slutligen Pingstkyrkan, vilken vi växte upp i.
Vilket jag berättat om förut här i min blogg och som finns att läsa om i min kategori: uppväxt Frikyrkan,
http://ingermaryissa1.blogg.se/category/uppvaxt-frikyrkan.html
Säkert mycket av det jag berättar känns väldigt främmande för de som inte haft någon erfarenhet av dessa frikyrkor,
men säkert också det kanske kan vara intressant att veta hur det var, och speciellt förr.
Det är med mycket blandade känslor jag tänker tillbaka på den tiden och min religiösa uppväxt, mina upplevelser,
men genom att berätta om det och även upptäcka att det finns andra som har liknande erfarenheter,
så märker jag att jag kommer mera till ro med det hela.
Att det inte gör lika ont längre.
Och även om det inte var så roligt alla gången att växa upp i denna frikyrka,
så ändå nu när jag sitter och tittar i mammas slitna bibel så kan jag fyllas av ömhet för min mammas tro och längtan.
Och en gång ses vi nog igen på den andra sidan.
Och säkert mamma har nu upptäckt att det med himmel och helvet som de predikade i denna frikyrka inte stämde.
Utan att det är helt annorlunda,
och hon behöver inte vara rädd för att vi inte möts igen trots att jag lämnade denna tro.
Och dessutom finns också mina tre syskon där och min pappa som jag också tror att han har kommit till ro trots allt som varit.
Och att alla har kommit till ro med varandra.
Detta blev lite minnen och tankar från mig i slutet av denna Allhelgonahelg.
Stor kram till er alla.
