Behov av uppmärksamhet / besvikelse / minnen
När jag växte upp så var det ofta en kamp för uppmärksamhet och bekräftelse i min familj.
Jag själv var det "snälla och fogliga barnet" och storasystern som förväntades vara ett föredöme för mina syskon
och mina föräldrar var så stolta över sin gudfruktiga och präktiga lilla flicka att visa upp i den frikyrka vår familj tillhörde
och min två år yngre bror, som vågade opponera sig, fick ofta höra:
- om du vore lika snäll som din syster....
och han blev ofta syndabocken , och fick t.om. stryk .....det gör ont när jag tänker på det....
Vet att ofta mina syskon på ett ironiskt sett kunde uttrycka sig om mig:
- hon som är så perfekt
och det fanns ett osynligt avstånd emellan oss, även som vuxna.....
Vilket gör ont även nu när jag tänker på det, men det var ju inte mitt fel att jag blev särbehandlad som barn.
Men som vuxen jag var den som var minst perfekt...har gjort en hel del misstag....om man nu ska kalla det för det...
Det är ju livet...och under vägen fattar man bra eller mindre bra beslut, och det gör nog alla mer eller mindre
Men mina föräldrar, speciellt pappa, visade på många sätt sin beskvikelse över mig.....
De hade bl.a. gärna velat att jag fortsatt tillhöra frikyrkan, blivit missionär osv...så de kunde vara riktigt stolta över mig..
Och det var mycket besvikna över att jag lämnade denna frikyrka och tro, och de kom nog aldrig över det.
Speciellt efter det att min syster dog.. 36 år gammal ( av tabeltter )som jag berättat om här i min blogg:
då efter hennes död, pappas frustration vändes då mot mig med en massa anklagelser om mina misstag.....
jag som dessutom var den enda som var kvar i livet av barnaskaran med fyra barn,
Det var oerhört jobbigt...
Tänk så det kan bli i en familj....och det är tungt ibland när jag tänker på det
Naturligtvis jag försöker att inte tänka alltför mycket på dessa saker, men ibland kommer tankarna och minnena
Och då är det skönt att få skriva av sig...
Hej bruden... vill bara tala om att vi har en provisorisk adress till Trollskogen nu... min domän krånglar så vi beslutade att föra den äver en annan adress tills det rett ut sig.
http://softhue.artichost.se/
Min mail funkar inte heller... men jag finns att vå innen på FB eller på [email protected]
Kramisar
Låter som en jobbig uppväxt. Alla föräldrar ska stötta sina barn i dom valen som barnen gör om det inte är kriminellt eller drogmissbruk.
Ja det finns mycket som kan förändras i en familj, ingen familj är den andra lik, relationer förändras under årens gång beronde på hur var och en av oss lever .
Ha en skön söndag.
Läste vad du skrivit om din syster. Så tragiskt. Det är svårt med minnen. En del skulle man vilja sudda ut för gott, men det går ju inte. Kram
Det var väldigt stark läsning och jag blev väldigt gripen och berörd. Kan känna igen en del men du har inte haft det lätt och det är viktigt att föräldrar låter barn gå sin egen väg och växa som människa utan att stå där med pekpinnar. Tyvärr är inte livet så lätt utan man är styrd ända från barndomen tyvärr. Vad tråkigt att du inte har några syskon kvar och att dom gått bort så tidigt. Jag har inte läst detta om din syster så jag skall ta och gå in på din länk.
Det är väl klart att tankarna måste få komma när du upplevt så mycket och det har man rätt till och att skriva av sig är läkande. Vad fin och empatisk person du är. Jag har själv fått min beskärda del av kakan så jag kan sätta mig in lite i hur du känner och har varit med om. Tack för att du delade med dig. Du skulle kanske skriva en bok för du har skrivandets gåva
Ha en fin söndag
varma kramar
....och inget av detta är DITT fel...men jag vet att det är lätt att ta på sig skuldbördan, men snälla, gör det inte! Kram!
Stor, stor kram!!
Jag läste ditt inlägg om din syster och även det du har skrivit här. Jag har några vänner som vuxit upp i frikykliga kretsar och alla har haft det svårt, särskilt när dom vänt sin religion ryggen och gått ut i stora världen. Jag ha funderat mycket över varför det ofta blir så.
Kan det bero på att man lever i en sorts bubbla mitt i det övriga samhället?
Jag ger dig mina bästa kramar och tycker att du verkar klarat dig fint trots allt!
usch vad mycket jobbigt du har varit med om ,du är så stark som orkar berätta massor av kramar till dig fina du:)
Svar:
Det känns skönt att få skriva av sig lite
och ja, det är läkande att få göra det, och det lättar en del..
Och ja, det är många gånger svårt med minnen...och en del skulle man vilja sudda ut för gott...men så enkelt är det tyvärr inte
Och tack Mia, för att du påminde mig om att inget av detta är mitt fel.
Logiskt så vet jag att det inte är det,
men ibland kommer svåra tankar: att om jag gjort si eller så så kanske saker varit annorlunda
så tack för att du påminde mig.
Och ja, Veiken det är nog så att många frikyrkliga kretsar lever i en sorts bubbla mitt i det övriga samhället
Vet att det var så i min uppväxt
Och trodde man inte eller tänkte som de så blev man utstött
Tack mina vänner för alla kommentarer som värmde och stora kramar
Jag som inte växt upp i en troende familj har ofta tänkt att det skulle ha varit starkt att få uppleva gemenskapen i en församling. Utifrån ser det så trevligt ut. Men jag har förstått på din öppenhjärtiga berättelse att det bakom fasaden kan se annorlunda ut. Och att en kristen församling kan bli ett isolat från omvärlden. På samma sätt kan en familj bli destruktiv istället för stöttande. Du har kommit vidare i alla fall och kan på något sätt se försonande på Din uppväxtfamilj och Din barndom. Föräldrar som agerar märkligt kan såra sina barn väldigt mycket men de är också produkter av sin egen uppväxt och sina egna förutsättningar. De gjorde antagligen så gott de kunde utifrån sina förutsättningar. Så ¨får man tänka tror jag så att man inte fastnar i bitterhet utan kan lägga bakom sig och gå vidare.
Du ska bara veta hur mycket jag beundrar dig!
Styrkekramar!
Ragnvi
Att du låter oss ta del i detta ser jag verkligen som styrka och även mycket modigt av dig.
Just att du orkade bryta med en församling hörde ju inte direkt till vanligheterna,men kanske var det din räddning?
Du har verkligen haft din beskärda del av det som kallas livet...
Bamsekramar från mig
Svar: När jag fotograferade mitt öga, kollade jag först att blixten var av. Sedan ställde jag in på macro, höll kameran nära ögat och tryckte av. Såg förstås till att jag stod i ljus. Ha en fin vecka. Kramar
hoppas du haft en härlig styart på din vecka, kram
hoppas du haft en härlig start på din vecka, kram
Tuffa minnen att leva med helt klart ! Misstag gör vi alla och det är väl via misstagen man växer som människa i mina ögon i alla fall.När jag läser det du berättar inser jag hur vansinnigt bra uppväxt jag ändå haft :) Kram
minnena kommer väldigt starkt ibland så man påminns.
livet är som det är ingen är perfect är så vi man lär sig hantera olika saker.
många kramar till dig
Man häpnar när man läser om vuxna personer eller iallfall de som ska kallas vuxna och beter sig å detta viset . Där verkar inte geerationerna göra nån skillnad ,utan är men så som pappa så är man .
Hoppas och tror att det är dears egna tillkortakomanden som gör att det blir svårt för barnen .
Stor kram får du från mig iallfall.
det va jag la inlägget ovan glömde fylla i ..
Svar:
Jo, Inga M, en kristen församling, och oftast mera en frikyrlig församling kan bli ett isolat från omvärlden
Som i den församling jag växte upp i.
Och ännu mera när de blir sekt-liknande, som jag tycker den församling var då, som jag växte upp i på denna tid.
Säkert inte alla kristna församlingar är så, förhoppningsvis inte...
men nog förekommer det än idag...
och ja, Ingmarie...att jag bröt med denna församling och flyttade hemifrån blev nog min räddning
Men tyvärr så gick det inte så bra för mina tre yngre syskon...
och ja, det är många gånger tuffa minnen att leva med,
och de poppar upp då och då...det går ju inte att komma ifrån
Och det är nog lätt hänt att det blir mera så när man blir äldre...
tack alla mina goa vänner för alla kommentarer
och stora kramar tillbaks
