När min dotter föddes
I min förra blogg berättar jag om hur det var när jag väntade och födde min dotter, och kände det skulle vara trevligt att berätta om det här också.
Detta är min berättelse av den stora händelsen år 1972.
Jag hade träffat min första stora kärlek, och blev med barn ganska snart.
Ung och kär som jag var.......så blev jag väldigt glad och tyckte det var så fantastiskt att ha ett nytt liv inom mig ,trots att jag inte hade ordnad ekonomi, egen bostad, arbete, inte var gift eller ens förlovad osv.
Men på något sätt klarade jag det i alla fall, och det var inga hinder.
På den tiden tog jag mera saker som de kom, och oroade mig inte så mycket för framtiden.
Vet inte om jag nu kan säga om det var bra eller rent oförstånd ;-) Eller kanske både och :-)
Och som jag berättat förut här i min blogg så kom jag från ett strikt religiöst hem och visste inte mycket om det verkliga livet.
Men i alla fall, jag njöt av graviditeten, och när jag kände de första sparkarna, så grät jag av glädje och överraskning.
Och det var så mysigt varje gång jag kände min lilla bebis röra sig inom mig.
Veckorna innan min dotter föddes bodde jag på ett mödrahem, som fanns då, där ensamstående gravida mammor kunde bo strax innan barnet föddes och en liten tid efteråt.
Det kändes tryggt att vara där och slippa vara ensam när jag behövde åka till BB eftersom pappan inte alltid fanns tillhands.
Dagen då min dotter föddes minns jag så väl.
Kommer ihåg att när jag reste mig upp från sängen den morgonen, så kände jag att det liksom sa " plopp" inom mig och ur mig rann en massa vatten.
Först blev jag chockad, men sedan kom jag ihåg vad jag läst om fostervatten.
Så jag plockade fram blöjor jag hade köpt till den kommande bebisen och använde dem till mig själv ;-)
Eftersom jag ännu inte hade ont, så tyckte de som hade hand om mödrahemmmet att jag kunde äta frukost i lugn och ro innan vi åkte till BB.
Och det gjorde jag, och sedan tog vi en taxi till Södersjukhuset här i Stockholm.
Under taxiresan började jag känna som det känns vid mensvärk...
Och kommer ihåg att hon som åkte med mig, sa att det var bara början........;-)
Själv var jag aningslös vad som komma skulle.
Visst hade jag läst hur en födsel gick till, men jag var konstigt nog inte rädd och orolig och hade absolut ingen aning om hur det skulle vara eller kännas.
Till slut kom vi till BB, och så småningom började det göra mera ...aj,aj......och värkarna kom allt tätare.
Men barnmorskan förklarade för mig vad som hände och hon tyckte jag skulle gå omkring lite för det skulle underlätta.
Så jag stapplade omkring ett bord, stannade upp vid aj, aj....och sedan fortsatte.
Sedan fick jag i alla fall krypa ned i en varm och skön säng och det var för ljuvligt.
Men friden varade inte länge :-)
Värkarna kom tätare och det gjorde mera: aj, aj,......och jag grät en del....
Men nog kändes det lite lättare när att pappan till barnet dök upp och ville vara med.
Efter ett tag fick jag lustgas, då de såg att jag hade det jobbigt....och oj, vad skönt det var :-)
Vid ett tillfälle ville jag helst bara flyta bort med lustgasen, bort från det som gjorde aj,aj........men barnmorskan påminnde mig om att barnet fortfarande ville komma ut....så det var bara att kämpa på...
Och snart var det dags att föda. och barnmorskan insåg att det blev fortare än hon hade trott, trots att det var mitt första barn.
Visst gjorde det väldigt aj, aj ....de sista värkarna, och det var tårar......men när sköterskan förklarade för mig det där med att krysta så gjorde jag som hon sa...och ganska snart kom mitt lilla barn ut....
Jag blev så förvånad över att min dotter var så knubbig, och skrek jätte-högt och viftade med armar och ben direkt.
Min första tanke var: vilket barn......
Och det stämde och kom att stämma när hon växte upp :-) På ett positivt sätt.
På BB, låg barnen i små genomskinliga sängar med hjul på, och varje morgon var det en riktig ljudorkester, när alla barn skulle till sina mammor för att ha mat.
På dagarna hade jag hela tiden min dotter hos mig, för det ville jag och fick det.
För det mesta hade jag henne uppkrupen mot min axel och vi sov så tillsammans ofta på dagen. Och oj, vad jag njöt. Det var så mysigt.
Efter knappt en vecka var det dags att åka hem.
Det blev först tillbaka till mördrahemmet några dagar, och sedan till den lilla lyan jag hyrde i andra hand.
Men ganska snart fick jag en egen lägenhet, ett fast jobb osv. och livet flöt på, mestadels som ensamtående mamma.
Kunde inte låta bli att skriva om denna tid när jag väntade och födde min dotter.
Ofta tänker jag på hur bra jag ändå orkade hantera saker trots omständigheterna.
Detta är en så speciell händelse i mitt liv.
