Jag och duvan
När jag var liten hittade jag en gång en duva som verkade vara skadad i ena foten och inte kunde flyga ordentligt utan bara hoppade omkring.
Jag tyckte så synd om den och på en stubbe i Eklunden, den lilla skogsbacken utan för vårt hus i Majelden, så gav jag den mat varje dag och den kom dit och åt.
Den blev så van vid mig och tam, så jag kunde vara bredvid den när den åt, och den satt ofta en bra stund med mig.
Varje dag, två gånger om dagen kom duvan till den stubben vid exakta klockslag, och väntade på mig för att få mat.
Jag kom så nära den lilla duvan och kunde t.om hålla armarna runt omkring den.
Men om något annat barn kom i närheten så blev den rädd.
Det var bara mig som den kände sig trygg med.
Undan för undan verkade duvan må bättre, och kunde flyga längre sträckor, och en dag stannade den extra länge hos mig,
och dagen efteråt såg jag den i flocken bland de andra duvorna, och den slutade att komma till mig.
En dag senare på hösten när vi barn satt vid fönstred så kom en duva, exakt lik denna och satte sig på fönsterbläcket och tittade på oss.
Efter en liten stund flög den iväg och jag såg den aldrig mera.
Jag och mina syskon sa då till varandra att den kom nog för att säga adjö.
Nu efterår så tror jag nog den var en ungduva som nog inte hade lärt sig att flyga riktigt.
Men detta är ett så sött minne för mig.
Lyckan jag kände av att få hjälpa denna fågel så den blev frisk igen.
Bilden här ovanför har jag gjort av tre olika foton / bilder då jag inte hade någon bild på denna duva på stubben. Jag visar även nedanför bilden de tre bilderna jag använt.
Och det är naturligtvis jag på bilden.
Men vilken utomordentligt fin berättelse du delger oss.. Man blir helt rörd..Så fint gjort av dig..
Tänk att man kan få en fågel så tam till en människa. Och sedan att den nog kom för att ta farväl.. Jag vet precis var det var,,såsom Linköpingtjej i Majelden, precis som du min vän..
Vad söt du var på bilden..
Det är underbart att se dessa gamla foton, man blir lite nostalgisk..
Ha en fortsatt fin dag..
Stor kram
Vilken underbar berättelser du skildrar här. Det skulle kunnat blivit en liten miniroman för så fint återger du det hela. Fina bilder på dig och duvan.
Så mycket fint det finns att hämta från minnenas bok!
Tror också den kom för att säga adjö! Samtidigt känns det lite vemodigt över att den aldrig kom tillbaka till dig mer.
Kram vännen!
Glömde i hastigheten; du kunde ge ut den som en sagobok, eller hur..
Men Inger ! vilken underbar berättelse, jag blir alldelns varm i bröstet av den och väntar på att få se den på pränt..tack för att du delar med dig av dina fina berättelser. Kram min vän
Så fiffigt.. tänk vad man kan göra med sina gamla foton:-) Duvor kan ju bli så tama och du hade din lilla duva där.. härligt. Jag hade en fiskmås som jag fjäskade med från att varit ett måsägg till den blev flygfärdig och ringad.. den kom alltid till vår badvik på landet.. lite kul för jag kunde se att det var min mås:-) Alla de andra ungarna där hade oxså sin lilla mås eller skrattmås.. härliga minnen:-)
Kramar
Åh vilken söt o go historia. Gullig tjej där också på bilden. :)
Svar:
Så glad jag blir att ni tycker om min berättelse, som för mig är ett mycket speciellt och sött minne.
Och kul ni tyckte om min lilla bild också.
Det hände ofta jag tog hem fågelungar och små ekorrar, för att jag trodde de var övergivna av sin mammma.
Men fick sedan förklarat för mig att mamman säkert fanns i närheten, och det var bättre att låta dem vara ifred.
Det är så roligt att du Inger känner igen denna plats i Linköping då detta är bådas vår barndomsstad.
Får se om det blir en bok så småningom med mina berättelser och även med mina dikter.
Jo, Pialotta det är så kul att hitta saker man kan göra med sina foton. Och jag lär mig nytt hela tiden.
Det känns så mysigt att kunna dela med mig av mina berättelser och tack för alla mysiga och gulliga kommentarer.
Kramar tillbaks.
Vilken lycka...att vara liten och kunna hjälpa någon som du gjorde, då blir man stolt och glad men samtidigt ledsamt att säga adjö... *L*
Det är så härligt att läsa det du berättar,du är duktig på att skriva å berätta:)Duven ville säkert tacka för din omtanke,det är jag säker på!
Du skriver så fängslande, man kan riktigt se hala berättelsen framför sig!! Jag önskar dig en trevlig kväll!!
Självklart kom den för att säga tack och adjö =)
Vilken fin historia!
Å va fin berättelsen är.tillsammans med bilderna kan jag se och höra duvans kutter.
va mycket fina bilder du har från din barndom du minns så mycket skojiga saker,det är så roligt att du berättar det för oss som läser hos dej:O)
En sån jättefin historia....klart att det var "din" duva som sa ajö......
Kram
Margaretha
Oj vilken fin liten berättelse och vilken fin liten skapelse av tre små bilder.
Önskar jag också kunde.
En jättefin historia som många kan känna igen sig i.
Ett barn som hjälper ett skadat djur.
Ett väldigt fint slut.
Tror absolut att det var duvan som sa adjö och ger du ut det som saga så är det den versionen du ska använda.
Men åh så fint du återger ditt enormt fina minne. Så rologt att du ville dela med dig, varm i hjärtat blev jag också och så söt du var där på bilden. Ha det riktigt gott.
Jag läste även din berättelse om flickan i leksaksaffären... Oj så fin och så sorglig också. Var flickan du, jag tror det. Jag kan också känna igen mig i tankesättet hos den lilla.
Jag har suttit här och läst i olika kategorier. Bland annat saknad.. Jag blir så ledsen för din skull, så mycket svårt du varit tvungen att gå igenom. Stora sorger och enorm saknad. Men så glad jag blir över den fina kontakt som blev mellan din mor och dig, det var du verkligen värd efter allt. Det är sånt som bär när sorgen och smärtan och vanmakten kommer över en..
Innerlig kram till dig.
Svar:
Åter igen tack för alla kommentarer och kul ni tyckte om min lilla berättelse om mig och duvan, och jag tycker så mycket om att dela med mig av olika saker med er.
Ja, kanske det var den duvan som sedan kom till fönsterbläcket för att tacka att jag tog hand om den,
eller ville visa att den fortfarande mådde bra.
Glad också att du SolSkuggan även tyckte om min förra berättelse om flickan och nallen.
Och tack snälla du för dina varma ord om övrigt jag skrivit i min blogg. Det värmer.
Stora kramar tillbaks,
Och jag önskar er alla en fin fortsatt kväll
Vilken härlig berättelse. Ska läsa den för min dotter i morgon!
Vissa minnen etsar sig fast.
Blir alldeles rörd, vilken upplevelse, du sitter inne med många minnen som du delger oss så härligt. Tack för det *kram*
Sån söt liten historia! Jag älskar berättelser om när man hjälper djur, de ligger mig varmt om hjärtat! Småler medan jag läser och tänker på min bror och mig när vi var små, vi matade igelkottar och njöt av att de slapp gå hungriga. Du borde ge ut en bok med dina alster! Kramar/Kertin
Svar:
Åter igen tack för alla fina kommentarer och det känns mysigt att få dela med mig av olika minnen.
Och vad kul Maria att du ska läsa min berättelse för din dotter.
Ja, som barn har nog många upplevt lyckan att få ta hand om ett litet djur.
Önskar er alla en fin fortsatt kväll, och kramar tillbaks
