Ska fråga pappa....
- jag ska fråga pappa.
D.v.s. att pappa tog de flesta besluten
även om det diskuterades en del emellan mina föräldrar, vilket vi kunde höra på kvällarna när vi barn hade gått och lagt oss.
Lite jobbigt var det att höra när de diskuterade om någon av oss barn..
Och om någon av oss hade varit olydig under dagen så fick vi höra:
- vänta tills pappa kommer hem
Speciellt min två år yngre bror råkade ofta illa ut, då han var den som vågade protestera om han inte tyckte om något.
Men det förväntades att alltid när pappa kom hem från arbetet
att vi sprang till dörren för och möta honom och krama om honom.
Innan hade mamma middagen klar och vi satt sedan vid köksbordet och tittade ut och väntade på att pappa skulle komma hem.
Vet inte om det var så i många familjer på den tiden, eller bara hos oss ?
Vad hemskt att kanske först krama pappa och sen få någon slags bestrafning för det man gjort, tänker jag.
Undrar om det inte är vanligt i kristna kretsar än i dag att mannen ses som något överhuvud.
Ha en bra kväll
kram
Vi hade samma sak hemma, men jag hoppas att det har försvunnit och att kvinnor har en egen röst idag.
Vad härligt med 10 plus ute, längtar tills vi får det.
Sovgott
Det hände aldrig i vår familj när jag och mina två bröder var små. Tror det kan ha varit olika det där.
I morgon har dom lovat sol här i af hela dagen, så då kan det bli lite MC åkning förhoppningsvis.
kanske man kan ta med kameran, eftersom det skulle bli uppåt 11 grader varmt.
Kram/Gunilla
Det var nog inte helt ovanligt på den tiden...mannen hade stor makt i familjen, huvva!!!
Fast jag bara är drygt 40 år, har jag samma erfarenhet. Pappa är mycket äldre än mamma och det var alltid pappa som sa sista ordet. Kanske därför jag inte kan med hårda ord idag. Samt mitt jobb med barnhemsbarn. Jag vet hur det känns att vara i uderläge.
Sitter här o tänker tillbaka på min barndom. Nej hos oss var nog mor o far väldigt samspelta. Men jag var pappas flicka så klart jag alltid väntade hem honom. Min pappa var yngre än mamma lite tvärt om där ja. Bara ett år. Jag minns min barndom bara med glädje o massa kärlek. Underbara föräldrar och två äldre bröder som tog väl hand om mig ((oh gör fortfarande)) kan man ha det bättre så säg.
Ha en skön o solig dag, här står den högt o värmer gott.
Kramiz Anki N
Tänkte bara kolla...
Har folk besvär med att skriva i din blogg...?
I min nya blogg har en del svårt att komma in och skriva i. Har du märkt något strul när du skrivit i min...?
Ha en bra dag!
Kram
Det där med att maten skulle vara klar tills pappan i familjen kom från arbetet var det hos oss också. Men vi sprang inte till dörren för att möta honom.
Min pappa jobbade under vissa perioder på skolan jag gick i(slöjdlärare-snickare), så vi såg honom hela tiden ändå...utan att springa till dörren när han kom hem. Hemma var det vad jag kan minnas mer mamma som tog beslut om olika saker, men det var många gånger de hade samma åsikt och bestämde gemensamt. Jag hörde aldrig att vänta till pappa kommer hem om man varit olydig.
Om man tänker efter lite...har ett barn varit olydig tidigt på förmiddagen och fått höra orden..."vänta bara till pappa kommer hem" så var nog skräcken stor om pappan var sträng. Men under dagen så hann naturligtvis detta barn glömma det som hänt..och då när pappan kom hem kanske det blev både slag och hugg. Vad jag menar nu är att det är ord som säkert många hört under sin uppväxt. Helt fel taktik att använda sig av.
Kramkram
Vår generation är det lite tvärtom tycker jag.
Många av mina vänner brukade säga när de var små/tonåringar.
Jag frågar pappa för då får jag :)
Fast det kanske visar att fadern är överhuvud i familjen.
Vad vet jag :)
Hoppas du får en fin vårdag idag och se upp för alla aprilskämt
Kramen
Det var inte så där hos oss när jag var liten...men visst var det mycket vanligt.
Kram
Svar:
Jo Maria Granberg, det kändes inte så kul att först krama pappa och samtidigt ha rädslan för bestraffning.
Detta hände oftast för min bror
och jag kommer fortfarande ihåg hur han försökte hålla sig undan.
Och ja, jag tror också att det var och även säkert är vanligt i vissa kristna kretsar
att mannen ansågs / anses som familjens överhuvud.
Kommer ihåg att mamma även sa det när vi var barn.
Intressant att flera av er upplevt liknande saker, även om inte alla har det, vilket är skönt att läsa.
Och ja Anne-Lie vi får hoppas att detta med att mannen bestämmer mest har försvunnit
och att kvinnans åsikter i hemmet är lika viktig.
Jag tror att det har blivit bra mycket bättre idag, och med jämställdheten,
och det är så skönt.
Även om det tyvärr förekommer ojämnställdhet i familjer även nu,
och kvinnans röst blir inte lika hörd och hon får dra det tyngsta lasset i hemmet.
Och antagligen p.g.a hur det var när jag växte upp, så har jag alltid varit otroligt känslig för dessa saker,
och jag tålde inte om någon man försökte bestämma över mig.
Jag reagerade direkt, och om det fortsatte så fick mannen gå ;-)
Och ja Erika, jag tycker också det är fel taktik, att hotfullt skrämma barn med att vänta tills pappa kommer hem och bestraffar, om man varit "olydig"
och jag tror att det blir ju också bli svårare att få en nära och bra relation till pappan om det är så.
Tack mina kära vänner för alla kommentarer.
Det känns så skönt att kunna ventilera olika saker här i min lilla blogg.
Stora Kramar till er alla.
PS. Jo, Birgitta det är periodvis problem att skriva kommentarer i bloggen,
speciellt att de kommer inte med direkt, vilket är störande,
då man blir osäker på att kommentaren kommit med om den inte syns direkt.
Men oftast kommer de med, men man vill ju gärna se det direkt.
Hoppas att Blogg.se löser detta problem ordentligt snart.
Det låter väldigt bekant .. jag tror nog att det var så hos de flesta familjer.
även idag hör man det .
Idag har vi underbart väder här så man njuter så länge det nu varar:)
ha en bra dag
kram
Hoppas solen har lyst på dig idag denna underbara vårdag...man bara tar in energi, andas in, andas ut och njuter.
En god afton
Kramiz Anki N
jo förr var det nog så men idag när många kvinnor är ensamstående så måste de ju stå för allt,
både bra och dåligt,
ibland skulle jag vilja ha en karl så jag "slapp" ta alla beslut.
ha en go kväll
Minns inte att pappa var så bestämmande, det var nog mamma som sa ifrån...och ofta gick jag till pappa och fråga om lov, för han var lättare att "dupera" hemma var det mamma som bestämmde!
Hppas det blir lika fint väder i morgon..då skall jag leta tussilago!
vårkramen!
Jag har hört det: Vänta bara tills pappa kommer hem! hos andra familjer. Hos mig har det aldrig funnits någon pappa - skam!!! Född på femtiotalet - oäkting! Tur att saker och ting har ändrats så att människovärdet grundas i något som du själv kan påverka!!!
Kram alla oäktingar och alla äkta också/marma
Svar:
Tydligen var det ganska vanligt förr att det var fadern som bestämde mest i familjen
även om det inte var så i alla familjer.
Konstigt att det förekommer än idag....
så det finns nog fortfarande en hel del kvar att jobba med när det gäller jämställdheten mellan kvinnor och män.
Och ja Soffie, det kan vara tufft för ensamstående kvinnor som måste stå för allt
och kan nog sakna någon att dela besluten med.
Vet själv då jag var jag ensamstående den mesta tiden när min dotter växte upp.
Ja Marma, på 50-talet det var tufft att växa upp utan någon pappa och bli kallad för oäkting.
Så grymma människor kunde vara,
och skönt att detta har ändrats, och det är inget konstigt längre.
Tack mina vänner för alla kommentarer och kramar tillbaks.
Det var minsann inte roligt för pappa när han kom hem och möttes av en ilsken hustru som rapporterade att den och den varit olydig under dagen och nu skulle han straffa och aga. Så gick det till hos oss minsann. Men jag hade en väldigt snäll pappa och han tyckte så synd om oss, så när vi fått våra rappar bjöd han på läkerol för att trösta oss när vi grät. Sånt här borde man glömma, men det sitter allt som en liten tagg.
Kram Ingrid
Vad roligt att Du tar upp detta!
Hos oss var det tvärt om:"Fråga mor". Det var hon som tog alla beslut och bestraffningar.Till far gick vi för att få tröst:))
Tack för en underbar blogg:)))
Stor kram till Dig.
de var nog så förr,men tror ej de är lika vanligt nu.
här är de alltid jag som bestämmer the boss eller chefen skojar gubben.
ha de bra
cattha
Jo nog kommer jag ihåg att vi hade mkt mera respekt för pappa, när han kom hem var det han som bestämde. >Tur att han var långtradargubbe o borta mkt...
Så där var det nog i de flesta hem på den tiden.Hos oss lät det aldrig så eftersom mamma var ensam med mig och min fem år yngre bror.Kramis !
Nä så var det inte hos oss men kanske spelar det roll att jag är född i mitten av 60-talet.
Min pappa har en gång mycket lätt daskat till mig på baken (men brallor på) efter att jag förstört massa byggmaterial i några hus intill vårt bygge. Jag vände mig om och tittade på pappa som genast sa förlåt. Men tillrätta visning har jag fått fast jag har inte alltid lydigt. Jag var nog ganska jobbig som ung men de hade tålamod med mig. Jag älskar mina föräldrar :D
Så var det nog hos många familjer,fast hemma var det mamma som vi var rädda för.Undrar hur det är idag?ha det gott och kram Thalina
så var det nog mer förr...när pappan var borta och arbetade.
mina barn har mer respekt för lennart....mej har de vant sej vid mitt tjat, det går in i ena örat och ut i andra=)
Hemma hos oss var det så, så fort pappa var borta. Pappa arbetade med att sätta upp mässor och kunde vara borta flera veckor. Då fick vi alltid höra att vänta bara tills pappa kommer hem. Men när pappa väl kom hem så blev det aldrig något för då hade mamma glömt bort vad som sagts. Mamma jobbade på varuhus, affär och en liten tobaksaffär vilket gjorde att hon jobbade många gånger sent på kvällarna så det var alltid pappa som lagade maten när han var hemma. Var pappa borta så fick vi göra vår egen middag de kvällar som mamma jobbade. Så att möta upp pappa vid dörren var aldrig på tapeten. Jag och min syster fick börja klara oss själva i väldigt tidig ålder. Det var min storasyster som drog det tyngsta lasset när pappa var bort. Hon var ju äldst och fick då ta hand om mig när mamma jobbade. Vi var nog rätt självständiga jag och min syster jämfört med många av våra jämnåriga. Visst pappa bestämde mycket men han gav också mycket frihet till oss och fanns alltid där när vi gjorde illa oss osv.
Svar:
Jag känner igen mycket i det du Ingrid berättar.
Och ja, även om man vill glömma så sitter vissa saker som en liten tagg i hjärtat.
Intressant det några berättar om att det var mamman som tog alla beslut och även bestraffningar.
Det hände att min mamma också bestraffade oss...
inte så roliga minnen...
Som jag själv tänker så är det nog naturligt att den som är hemma med barnen tar många beslut.
Men skönt att, som jag hoppas,
att detta med bestraffningar som förekom då, har upphört nu.
Jag kommer ihåg att hemma så hängde riset vid dörren som en påminnelse om vad som väntade om man var olydig.
Tack mina goa vänner för alla kommentarer,
och för det ni också delar med er av era erfarenheter.
Jätte-stora Kramar till er alla
joooo jag känner igen mig såååå / kram
Svar:
Ja, det var nog vanligt att det var så på den tiden.
och du och jag har så mycket gemensamt.
Stora Kramar tillbaks
Det fanns en rollfördelning mellan vad män skulle göra och vad kvinnor skulle göra och den var accepterad. Jag minns ju att män kunde få hjälp av hemsamarit när kvinnor låg på bb för att föda barn. Om nu ingen annan kvinna kunde ta sig an uppgiften att laga hans mat och städa huset.
I mitt uppväxthem på 50-talet blev det nog mest tydligt genom att min far hade hand om ekonomin. Min mamma fick be om pengar till sånt som hon behövde köpa och det kunde bli diskussioner. Modren visste inte heller hur familjens ekonomi såg ut, inkomster, utgifter, sparkonton osv.
Svar:
Jag känner igen allt det du skriver om här.
Rollfördelnigen då var ganska markant
och jag kommer också ihåg att när mina syskon föddes så hade vi en hemsamarit hemma.
Kul de minnen du väcker hos mig..
Och även i vår familj, så var det pappa som hade hand om pengarna,
och kommer ihåg att mamma fick be om pengar till allt som behövdes.
och även hos oss kunde det bli diskussioner, när mamma försökte övertyga pappa att vi behövde vissa saker,
eller att han tyckte det spenderades för mycket pengar.
Det kunde också bli diskussioner om när pappa inte kunde förstå hur dyr maten kunde vara.
Tack för din så intressanta kommentar.
