" Hoppas det ordnar sig för dig"...
- hoppas det ordnar sig för dig också...... vilket betydde att hitta en man
( hon sa det även de sista åren )
Min mamma hade det ganska kämpigt med pappa då han var ganska knepig och kunde ha ett häftigt humör.
Så mamma fick ofta "tassa på tå" och medla och hålla pappa lugn.
Det betydde att hon fick offra mycket...
Pappa blev som hennes identitet och att vara mamma också...
hennes egna behov, önskningar, drömmar osv fick stå tillbaka
Mamma var hemmafru och det förväntades bl.a. att maten stod dukad när pappa kom hem från jobbet,
och att mamma skulle sköta alla hushållssyslorna och ta hand om oss fyra barn
det var nog ofta så på den tiden att kvinnorna var hemmafruar ( 1950 och 60-talet )
Och vi barn skulle vara snälla och lydiga och om vi inte var det så blev det aga, och även mamma fick skulden
Jag har även de senaste åren, när mamma levde, fått veta av min mamma, att pappa ofta sagt att han aldrig skulle klara sig utan henne, då tog han hellre livet av sig
själv skulle jag aldrig offra mig för en man
och mina erfarenheter av mina föräldrars ojämnlika förhållande har nog påverkat mig mycket
I ett par av mina förhållanden var mannen otrogen...då gjorde jag slut...men det blev en jobbigt och smärtsam känslomässig process att bli sviken och besviken,
vilket tog lång tid att komma över...
och i ett äktenskap mannen började uttala hot om jag skulle våga skilja mig.
vilket resulterade i att jag skiljde mig från honom..
för sådant kunde jag inte acceptera
men då brakade allt löst och hans hot blev på allvar och det blev en jobbig tid med polisanmälningar osv.
Jag tror också att om en flicka inte får den bekräftelse och kärlek av sin far som hon behöver
att sedan risken finns att hon faller för första bästa man som hon känner kan ge henne det.
Säkert det inte händer alltid, men jag tror att många gånger det kan bli så
Och jag tror att det hände mig
Nu menar jag inte att pappa inte älskade mig...det gjorde han säkert på sitt sätt....fast han nog inte alltid visade det eller på rätt sätt
och min första kärlek var ganska lik min pappa, det förstod jag senare ( fast han var som tur var inte våldsam mot mig )
men på flera sätt var han han ganska lik min pappa.
Så som jag ser det nu så har mitt förhållande till män varit ganska komplicerade.
Min längtan efter kärlek, och samtidigt så otroligt rädd för att bli sviken och ensam,
men också att jag blev rädd och slog bakut om jag kände igen saker från min barndom
men jag hade ändå en styrka att bryta upp när saker gick överstyr.
Men just denna längtan efter kärlek gjorde mig mindre vaksam i början av mina förhållanden....
Så det kunde bli tråkiga konsekvenser i slutändan
Det blev lite tankar från mig om detta denna söndags eftermiddag.
Ha det så gott mina bloggvänner och besökare.
Det var ju så vanligt när vi var barn att mamma var hemma och tog hand om allt.. Maten på bordet osv..
Så var det hos oss oxå..Papporna kunde göra lite mera som de ville, mammorna skulle som du skriver gå på tå,"passa upp"..
Vilken otur att du träffat fel män..Din situation lät väldigt jobbig. Skönt då att nu få rå dig själv.
Det är nog oxå vanligt att en del träffar en kille som påminner om deras pappa..
Kan tänka att det var extra jobbigt för er eftersom ni var med i frireligiös kyrka oxå.. Det var ju väldigt strängt har jag förstått...
Pappa var ju något man såg upp till och hade väldigt respekt för...Men det blev lite lättare i tonåren, då blev jag mera kaxig...tack och lov..
Men visst funderar man mycket på sin barndom nu när man är äldre själv...Det var mycket "jante" tyckte jag..Vad skönt att du kan skriva av dig en massa av detta Inger,,.och sedan blir många av oss oxå påminda om hur det var,.
Hoppas din huvudvärk är lite bättre,..annars borde du gå till doktorn..
Stora varma kramar till dig min vän....
Jag tror också att vi dras till det vi känner igen. Har flera gånger tidigare hört att vi kvinnor ofta dras till en partner som är lika våra fäder i mångt och mycket. För min egen del var det nog så till viss del...
Tur att vi kvinnor idag har litet andra möjligheter att ta oss ur dåliga förhållanden eller välja leva ensamma. Ekonomiskt har det nog blivit lättare, men även mer accepterat i dagens samhälle.
Jag skulle heller aldrig offra mig för en man. Konstigt att det ofta var så förr i hemmen att det skulle tassa på tå så inte mannen i huset fick ett vredesutbrott. Så var det inte i mitt föräldrahem tack och lov. Visst hade mamma maten färdig när pappa kom hem från jobbet, men aldrig något han krävde. Han blev aldrig arg om maten inte var klar. Hade han nu varit sådan så hade han inte lyckats kuva min mamma, hon hade skinn på näsan och sa ifrån vilket nog inte var så vanligt förr.
Men det har alltid funnits kvinnor som stått rakryggade och hävdat sin rätt. Ingen ska behöva stå undan för den andre. Många hemmafruar förr var liktydigt med ett hembiträde. Skönt att det inte är så längre.
Precis som du avslutade jag äktenskap förhållande när det gick överstyr. Jag finner mig inte i något sådant och jag stannar absolut inte kvar och tror det ska bli bättre. Jag går rakt ut genom dörren. Har också skinn på näsan....kanske samma som mamma hade. :)
Kram
Hej!
Knepigt, kommentaren bara flög iväg, vet inte vart den tog vägen. Blir det dubbelt, så får du radera.
Jag skrev att än idag har många män problem med att visa känslor och kanske ännu svårare att leva upp till dem, men att våra pappor hade det mycket jobbigare därvidlag. De skulle ju vara "riktiga män".
Min pappa var också auktoritär, men uppmuntrade ändå mig att vara självständig och stå för det jag tyckte. Det är jag tacksam för. När sedan mamma gick bort (alldeles för tidigt), så blev jag ännu friare och fick klara mig mycket på egen hand.
Jag har alltså inte varit den som är för underdånig i mina relationer, vilket inte alltid varit så lätt. Trivs jättebra med att leva själv idag, men har god kontakt med min x-man.
Intressanta tankar du tog upp, förstår att allt det där många gånger berört dig, men är glad över att du idag känner dig fri.
Kram
va bra att du kunde dra dej ifrån ett sånt förhållande då är det bättre att vara ensam även om det är jobbigt just då man blir det,
kram
Att hitta sin livskamrat som ung och sedan få det att fungera hela livet, på jämlika villkor, tror jag är få förunnat.
Hade jag träffat min nuvarande käresta sedan snart 9 år tillbaka, när jag var ung, är jag övertygad om att vi hade gått skilda vägar. Nu däremot känns det som det är för resten av livet. Ha det bra! Kram!
Finns ingen karl i hela världen som har älskat mig mer än vad min pappa gjorde! Jag var hans allt! Tyvärr gick mina föräldrar skilda vägar när jag var 9 år...och jag gick min egen väg...och bränt mig många gånger har jag gjort!
Kramen!
Ragnvi
Så fina och riktiga tankar och funderingar Du har!
Jag var oxå hemmafru på 50-60 tal, bara två barn men det var en helt annan tid!
Det äktenskapet tog slut efter 16 år, och nu tar det här sambolivet slut efter 37 år!
Min far var min näst bästa vän efter min mormor!
Med mor fungerade det inte så bra!
Tycker Du har klarat Dig bra i livet trots allt svårt Du varit med om!
En varm kram till Dig*
Ja jag har väl inte så mycket att säga i det här inlägget, har ju en barndom utan bekräftelse och kärlek och det har ju format resten av mitt liv.
Man skall inte skylla saker på barndomen, men ändå är det så att barndomen till stor del präglar resten av livet och hur man möter och blir bemött av andra människor.
Kram
annette
Svar:
tack mina goa vänner för alla kommentarer och det ni också delar med er av.
Det känns så otroligt fint och ger så mycket att i bloggen kunna få dela med sig / oss av olika saker och byta tankar och erfarenheter med varandra
Jo, det var nog mycket så förr att mamman var hemma medan fadern hade större frihet,
och att mammorna själva skötte allt hemma och även passade upp på maken.
och ja, det var nog ännu mera så förr att männen hade problem att visa känslor
och de förväntades att vara s.k. "riktiga män"
och även kvinnan hade ögonen på sig hur hon skötte hemmet, betedde sig osv.
Och ja, detta att vår familj var med i en frikyrka gjorde det extra jobbigt hemma hos oss.
Inte bara pressen vi upplevde hemma utan också p.g.a. tankar och kontroll på grund av denna frikyrka
och ja, nog kan det nog ofta bli så att kvinnor dras till en partner som är lik sin pappa...d.v.s. något vi känner igen.
Det sker nog mycket omedvetet och det hände nog för mig.
Jag ser ganska mycket på ett annat sätt nu och förstår många saker bättre nu när jag blivit lite äldre
Ja det är skönt att nu har kvinnor mera möjlighet att ta oss ur dåliga förhållanden
och även välja om man vill leva ensam eller inte
Även om nog det finns till en viss del saker kvar när det gäller synen på män och kvinnor,
men nog har det blivit mycket bättre i alla fall och man kan prata öppet om det.
Och det finns nu bättre hjälp för kvinnor som vill ta sig ur destruktiva förhållanden,
och kvinnor kan klara sig ensam även med barn ekonomiskt.
Vilket var mycket svårare för kvinnor förr att göra,
så de var ofta tvugna att stanna i dessa äktenskap.
Åter igen tack för alla kommentarer
Kramar
Tänk vad svaga många män är, det tycker jag det du berättar om din pappa visar.
Jag undrar varför kristendomen då förutsätter att Gud är en man.
Vilken bra blogg du har förresten Kommer att titta in här lite då och då.
Du har nog rätt på många sätt. Du ser Din far i ett realistiskt ljus, i sin tid. Det är lätt att döma för hårt annars. Det Du beskriver hörde till en god familjefars plikter och likaledes en god hustru / mors. Det skulle bara vara så, ingen räknade med något annat i en ordentlig familj.
Tvåsamhet för kvinnor på den tiden var många gånger ett tvång som inte gick att ta sig ur. Idag är det ju kvinnorna som oftast tar initiativ till skilsmässor, men på den tiden kunde män verkligen bete sig som svin och ändå få behålla sina kvinnor hemma mer eller mindre som slavar. Jag minns flera såna familjer från min uppväxt. Jag känner också kvinnor som blommat opp på ålderns höst, när deras män gått ur tiden, det låter hemskt att säga så, men det är sant.
Du har verkligen satt ord på tankar jag har/har haft...Tack för det, Inger...
svåra funderingar...du får en kram av mig....så mycket är redan sagt
Svar:
Ja, det var mycket annorlunda förr vad som förväntades av män och kvinnor.
och deras roller var mera utpräglade...eller hur jag ska kalla det...
och förväntningarna och kraven från samhället
Och ja, förr var det ofta mycket svårt för kvinnor att ta sig ur dåliga äktenskap,
så kvinnan fick ofta bita ihop och uthärda...
Jag känner också till kvinnor som blommat upp på ålderns höst efter att deras män gått ur tiden.
Känslan att kunna bestämma själv över sin tillvaro m.m.
Åter igen tack för alla kommentarer och blir så glad över att ni gillar det jag skriver om
Ha det så gott och stora Kramar tillbaks till er alla
Jag tror det är vanlig tatt man dras till män som tex är lik sin pappa. Det beror på att det är något man känner igen och kanske lätt förväxlar. Min man är nog faktiskt också lik min pappa på flera sätt men det är positivt i mitt fall. Kram!
Svar:
Jo, jag tror nog också att det många gånger kan bli så.
Och toppen att det blev positivt för dig
Kram tillbaks
Som kille känns det nästan som att gå på minerad mark när jag nu tänker kommentera ditt inlägg. ;-) Men...
Jag håller med, visst var det annorlunda förr. Rollerna var som huggna i sten, pappa jobbar och mamma tar hand om barn och hem. Starkt av dig att ta dig ur förhållanden där mannen varit elak, otrogen mm. Vad jag förstår är det svårt för många kvinnor att bryta ett pågående förhållande, även när mannens beteende är svinaktigt. Personligen har jag aldrig förstått män som måste slå och förnedra sina kvinnor, det är inget vettigt förhållande. Gör man så då är man verkligen en liten ynklig varelse på denna jord. Gräla är en sak, det kan alla göra. Men inte slå. Bra att du kunde avsluta förhållandet när det gick snett.
Som yngre var jag en av få s.k. "nyckelbarn". Tidigt, redan i mellanstadiet fick jag hemmanyckel eftersom både min mamma och pappa arbetade. En del kompisar var avundsjuka, de hade inte min egentid hemma efter skolan eftersom deras mammor väntade och säkert frågade om läxor och annat så fort de kom hem. Men såklart fanns det fördelar också. Tidigt började jag fixa ihop egen mat och vart efter tiden gick blev det mer och mer mat som jag själv kunde laga. Men när mamma var hemma då var det också alltid hon som gjorde maten. Men var jag själv så kunde jag också fixa ihop lite lagad mat. Den kunskapen har jag utvecklat hela livet. När jag började intressera mig för tjejer var min matlagningskonst ett bra kort att dra fram ur ärmen. Inte alla killar som kunde trixa ihop god mat. ;-) Trist att du haft komplicerade förhållanden, för det finns många goa, trevliga killar också! De flesta är nog bra, men rötäggen märks.
Men jag skulle svårligen klara mig utan kärleken. Allt det fina från förtroliga samtal och utbyta av tankar och åsikter, att dela upplevelser allt från promenader i kvarteret till utlandsresor till den där djupa och förenande kärleken. Alla skiftningar i ett harmoniskt förhållande har sin tjusning. Viktigt att se förbi ytan tror jag. Där inne finns bestående kärlek, kanske livslång kärlek. Mina föräldrar har varit gifta i över femtio år, så allt kan ju inte vara fel även om min pappa var en typisk arbetande man, med (tyckte jag i tonåren) stockkonservativa, dumma åsikter.
Nu har jag läst igenom denna kommentar, och det spretar lite och så får det bli.
Kanske finns det några ord som inte bara är svammel? Må så gott. :-)
Svar:
tack Erik för din kommentar,
och toppen att få kommentarer från killar också om detta lite svåra ämne och utbyta tankar
Ja, jag är glad över att jag hade kraften att avsluta förhållanden som inte var bra.
Och ja, naturligtvis det finns många trevliga och goa killar också,
men jag har väl inte varit så aktiv att hitta någon ;-)
rädslan och de gamla "spökena" från barndomen har nog påverkat en del,
...har inte litat på mig själv att jag klarar av ett förhållande så bra...
och sedan har så mycket annat hänt i mit liv...
Men jag har upplevt en del bra saker också så länge förhållandena och äktenskapen var bra.
Och försökter att minnas det
och min första kärlek...som var speciell...
även om det även där gick väldigt tokigt.
Kul det du berättar om hur du tidigt fick fixa ihop din egen mat,
vilket resulterade i att du blev väldigt duktig på att laga god mat
och ja....kvinnor uppskattar sådant ;-)
Ha det så gott.
