Att vara / känna sig utanför.
Jag har märkt mer och mer hur lite jag har gemensammt med personer i min ålder från tiden när vi växte upp på 50 och 60-talet
och även med de som växte upp i min närhet och på samma plats som mig
De berättar om många roliga saker de gjorde tillsammans som barn, och sedan som tonåringar...
den musik de lyssnade på, böcker och tidningar som lästes, idoler, bio-besök, dans m.m.
Saker som jag inte fick göra......
och som jag inte känner igen från min bardom och uppväxt
Som jag berättat om förut här i min blogg så är jag uppvuxen i en strikt frikyrka ( Pingstkyrkan ),
och fick bara lyssna på religiös musik och klassisk musik och det mesta jag fick göra hade med kyrkan att göra
Hemma kontrollerades även hårt vilka böcker och tidningar vi läste...även böcker vi kom hem med från skolan
och det var många saker i skolan som jag inte fick göra...så det är klart jag blev utanför
Jag har skrivit mera om det här i kategorin: Uppväxt Frikyrkan
Vi barn var hårt kontrollerade, t.ex. vilka vi lekte och umgicks med,
så det var ett fåtal barn vi fick leka med och jag kan bara komma ihåg ett par gånger jag fick vara hemma hos någon kompis.
men då kollades noga vad vi gjort.
Jag har startat en grupp för oss som är uppväxta på samma plats som mig,
men upptäckte snart med sorg......att det mesta som de berättar om sin barndom och tonårstid är helt främmande för mig...
Och jag känner mig utanför...precis som jag gjorde under min uppväxt...
Det är naturligtvis inte deras fel....utan felet är den kontroll jag var utsatt för som barn,
p.g.a den strikta frikyrka mina föräldrar tillhörde, som gör att jag inte kan dela deras minnen
då min barndom och uppväxt kretsade mest kring denna kyrka och dess lära jag växte upp med
Nu när jag ser tillbaka på min barndom, det dessutom känns som stora tomrum som jag inte kan fylla med minnen...
Visst har jag vissa minnen från min barndom....men väldigt mycket minns jag inte...
eller de minnen jag har är inte fullständiga...och mera som fragment...och diffusa...
eller undermedmedvetet jag har knuffat undan många minnen...jag vet inte..
antagligen mycket p.g.a all inre stress, rädslor osv. jag upplevde som barn....
att aldrig veta om jag riktigt dög...i både Guds och föräldrarnas ögon...
Det var så mycket som förväntades av mig...att leva upp till...
Sedan att känna mig / vara utanför bland andra barn och i skolan, och t.om. bli mobbad...var smärtsamt...
Jag var den lilla flickan som oftast stod vid sidan om och bara tittade på, utan att kunna eller få vara med.
Många gånger nu känner jag ett behov av att minnas mera....även det som är smärtsamt..
för barndomen är ju trots allt en viktig del av ens liv, och som format en mycket...
Ibland kan något minnes-fragment av någon orsak dyka upp...men när jag försöker greppa det försvinner det bara iväg....så jag vet inte vad det var...
Och nu när mina tre syskon och föräldrar är borta och inga släktingar finns,
så finns det ingen jag kan dela detta med....
och det känns som ett stort tomrum och stor sorgsenhet när jag tittar bakåt på min barndom och uppväxt
Detta blev mitt "lilla" inlägg idag, då jag kände för att få skriva av mig lite om detta, och det är skönt att få göra det när tankarna kommer lite extra om olika saker
Stor kram till dig
Mycket av det som du skriver om känner jag ju igen
Kanske skulle starta någon grupp med människor som vuxit upp under samma förhållanden ...
Hoppas du får sova gott i natt
Ja, du har haft det tufft....och jag tycker det är starkt av dig att berätta, men kanske också nödvändigt, för din egen skull....
Stor kram min vän..
Du måste ha haft det tuft under din uppväxt, när du inte fick göra det du själv ville göra, med mera.
Vad jobbigt det måste ha varit, att vara kontrollerad hela tiden, med vilka du umgicks med oxå.
Säger som Mia, att du är en stark människa, som orkar berätta detta. KRAM
Du har ju inte dina syskon kvar heller säger du, som du kan dela med dig och prata med vad som hände under eran uppväxt.
Stor kram till dig
Det känns hårt att inte få vara med i gemenskapen eller känna att man inte duger. Förstår att du kan bli både ledsen och bitter när du tänker tillbaka. Modigt och bra att du kan skriva om det. Kram
Inte utan att jag blir lite ledsen när jag läser ditt inlägg. Den andas sådan utanförskap som ett barn inte borde utsättas för, inte ens i välmening.
Jag har ett litet diskussionsforum som heter Tankerummet, där det diskuterats liknande frågor och där jag vet att liknande tankar finns innanför pannbenen. Du är välkommen att vara med i forumet, om du vill. Meddela i så fall till mig, så skickar jag en inbjudan. Vi har det mycket trivsamt där, tycker jag.
Varm kram på dig!
Svar:
Så glad att ni tycker det är bra att jag berättar dessa saker och att jag kan det
Jag känner ett behov av att få göra det då och då
det är jobbigt att vara ensam med sina erfarenheter, minnen och tankar
och min blogg känns som en bra plats att göra det på,
och tack för att ni orkar läsa, och tack för alla kommentarer som jag uppskattar så mycket
Ni är toppen !!
det känns många gånger tufft att inte ha mina tre yngre syskon kvar och heller inga släktingar som jag kan dela mina erfarenheter med
och tankar och minnen som kommer är ju lite svårt att styra...utan de dyker upp då och då..
Och helt försöka glömma sitt förflutna, sin barndom, sin uppväxt går inte...
och dessutom om så, då blir det ju ännu mera ett stort tomrum i mitt livs historia
Åter igen tack för alla kommentarer och stora kramar tillbaks
Det kanske finns ett stort behov av en tankesmedja tillsammans med andra människor som vuxit upp som du, i någon strikt kyrka med stark kontroll. Ni måste ju ändå vara ganska många. Jag känner i alla fall en jämnårig som hade det ungefär som Du och som levde med lögner under hela sin uppväxt.
Du är stark som klarat Dig igenom allt detta mot alla odds. Du har förstås ett val att göra; se bakåt mot det som varit mörkt, eller se framåt och välja Din väg.
Tänk om bara föräldrarna hade minsta lilla aning om hur illa dom gjort sina barn. Man kan ju aldrig få tillbaks en annan barndom än den man hade. Har ju inte bloggat med dig så länge men undrar varför du inte skriver ner och berättar mer offentligt om dina erfarenheter. Eftersom dina närmaste inte finns så skulle du ju inte såra någon. Samt att den resa jag gjort om mitt liv via psyk och genom att skriva en bok har gjort mig gott. Jag har inte publicerat den än men vadd vet man
Sköt om dig
Kram
Så fint du skriver och berättar om din uppväxt. Förstår att det måste vara jätte tufft att höra hur alla andra berättar om sina ungdoms minnen. En liten fundering, vad är skillnaden mellan Pingstkyrkan och Filadelfia kyrkan? hade en vän som var med i "filla" så då gick jag med i Söndagskolan några år. Men har trott att det var samma kyrka.
Du får kanske starta upp en ny grupp för dom som har haft samma eller liknande uppväxt där ni kanske kan känna gemenskap och tala om denna tid i livet,för det måste ju finnas flera.
Kramen
Bra att du skriver av dej, utanförskap är värre än något annat. Det blir väldigt tomt ( kan ju bara jämföra med mina missbrukande föräldrar ) man har det inte som andra. Läser lite tips ovan..du skulle kanske skapa något forum själv.Det är alltid nyttigt för andra att läsa, men bloggen är ju toppen också :)
Stor Kram
Svar:
Jo, säkert och jag vet att det finns många andra som varit med om liknande upplevelser som mig
och jo, Lisbeth, jag har många gånger funderat på att göra en bok om mina erfarenheter, men har liksom inte kommit igång med det...
och vet inte riktigt hur jag ska utforma den.....men kanske jag försöker..
Och ja, Annika, det är tufft att inte ha någon att dela sin ungdoms minnen med..
Du undrade också vad är skillnaden mellan Pingstkyrkan och Filadelfia kyrkan
åtminstone här i Stockholm så är Filadelfia kyrkan en del av Pingströrelsen
Tack mina vänner för alla kommentarer och tips på hur jag kan dela mina erfarenheter med andra
och det känns skönt att kunna skriva om olika saker här i min lilla blogg
Ha det så gott och stora kramar till er alla
Jag blir så ledsen över att läsa hur föräldrar kan hantera sina barn. Dessutom i Guds namn. Jag tycker du är fantastisk som tagit dig i genom allt detta och brutit med den stränga kyrkan och lever ditt liv på egna villkor. Det måste finnas massor av människor som har haft det lika svårt som du. Det måste finnas forum där ni kan dela era tankar och upplevelser, Många, många kramar
Svar:
Tack för din goa kommentar
och ja, jag är glad att jag lyckades bryta mig loss, och min flytt från min hemstad hit till Stockholm hjälpte mig mycket,
och var enda möjligheten....annars vet jag inte hur det skulle ha gått...
Vet många andra som gick pyskiskt under och värre...
Jo, det finns många fler som varit med om liknande saker....
kanske skulle försöka hitta eller skapa ett forum själv...
Mera för att jag skulle gärna vilja vara till stöd och hjälp för andra som kämpar med liknande erfarenheter och / eller håller på att frigöra sig...
stora kramar tillbaks
