Lite mera tankar och om min bok - att våga berätta
Tack mina bloggvänner för alla uppmuntrande kommentarer i mitt förra inlägg om att jag ska försöka skriva en bok.
Det känns så fint...ni är så goa...
Det är så mycket jag bär på, och som jag har ett behov av att få komma ut...
Jag är så trött på att vara tyst...
det är inte många som vet hur saker och ting var i min barndom och även senare...inte ens min dotter..
Jag har inte vågat berätta negativa saker t.ex. om mina föräldrar och på något sätt fick jag offras...eller hur jag ska uttrycka det...
Och jag blev syndabocken av mina föräldrar för många saker, speciellt av pappa då jag inte motsvarade deras förväntningar.....
Förväntningar som mycket hade med den extrema Frikyrka jag växte upp i.
Speciellt efter det att min syster dog....så visade pappa mer eller mera öppet sitt missnöje över mig och påminnde mig ständigt om mina misslyckanden
Det gjorde så ont....
och det var delvis orsaken till att jag då brakade ihop och hamnade i en depression
Och jag och även mina syskon har aldrig vågat kritisera och ifrågasätta mina föräldrar,
för då lades skuldkänslor på oss.....att hur kunde vi göra så mot dem...
Och det hotades med att när de gick bort...då skulle vi få ångra oss...
Även i vuxen ålder vågade vi inte ifrågasätta eller kritisera hans sätt att vara och handlingar,
vilket jag idag ångrar djupt att jag inte gjorde....
kanske det kunde ha gjort skillnad....jag vet inte...och nu är jag ensam kvar i denna familj...
När jag växte upp fick vi höra:
- Du ska hedra din fader och moder, så att det ska gå dig väl här i livet
ett citat från bibeln som ofta användes inom Pingstkyrkan jag växte upp i
Och det sades också att man inte skulle "prata illa" om de döda
Men när ska man då kunna berätta om saker och ting...?
Inte få ifrågasätta och berätta vare sig i detta livet eller efteråt...
Förändringar kan ju bara ske och även för kommande generationer, om man vågar lyfta fram i ljuset det som varit...
och våga se saker som de verkligen var, och vilken påverkan det har haft
och även för att kunna bryta negativa mönster...
Detta blev lite mera tankar från mig om detta, och det känns skönt att ha blivit lite modigare
istället för att dra mig undan...ensam med mina tankar och smärta och minnen
Det känns inte rätt....det är dags jag reser på mig...
Ha det så gott mina bloggvänner och besökare trots ruskvädret som är idag på flera platser med blåst och snö m.m.
men det är nog bara Aprilvädret som satt igång på allvar och retas ;-)
Våren har kommit i alla fall
och önskar er alla en fin fortsatt helg.
Jag kan inte på något sätt sätta mig in i det du varit med om. Hur kan föräldrar / förälder bara tänka tanken i att öppet visar sitt missnöje över sin dotter och några små misslyckande i livet som vi alla gör, en del fler en del några få. Gjorde han aldrig några fel själv, klart han såg sig själv son väldigt gudfruktig och därmed inte gjorde några som helst fel, han om någon gjorde alla fel man någonsin kan begår, därmed mycket misslyckande i livet och dem som drabbades var den egna familjen och som jag ser det var kanske du den som fick tar de värsta smällarna.
Hur kan man med öppna ögon försätta sina barn i den situation han gjorde under er uppväxt, på det sätt ni blev formade, på det han ansåg vara rätt. Min undran är var han så gudfruktig på djupet eller var det endast på ytan för att få den makt över alla, var det kanske som att makten blandade han samman med det gudfruktiga för att på något sätt har det som mantel eller skydd, vet inte hur jag skall uttrycka mig i ord nu för att jag skall få fram hur jag menar, men du förstår nog ändå.
Att prata illa om de döda är som jag ser det endast den nakna sanningen som till slut kommer upp i dagens ljus. Det finns en sak som vi inte gjorde i vår generation det var att ifrågasätta våra föräldrar, oavsett religion eller inte, man gjorde det bara inte. Respekt var ordet förr, jag har inte växt upp som du gjort, men man bad inte sina föräldrar fara och dra som många gör idag. Jag hade en bra uppväxt och är så innerligt ledsen för din skull att du fick den uppväxt du fick.
Lyft du fram sanningen Inger, det är som du skrev dags att du reser dig stolt upp och står för det du vill skriva en bok om.
Stort lycka till vännen
Kram
Svårt att förstå hur dina föräldrar kunde göra dig så illa. Fast jag tror ju dig så jag menar inte att jag inte tror på dig. Men det är svårt att förstå vidden av det när man inte varit med om det själv.
Du gör så rätt i att skriv a idg. Mycket bra gjort.
Att hedra sin fader och moder fick vi lära oss på kristendomstimmarna. Men jag var/är inte intresserad av det.(Icke troende)
Hoppas du får en fin helg, trots snön.
Kram
Hej, Inger
Usch ja vi är många som skulle behöva berätta om mycket som hände under uppväxten oavsett religion. Det var andra tider och man gjorde som man blev tillsagd på både gott och ont.
Lycka till med skriverierna!
Kram, Agneta
Det kanske är en bra ide att skriva av sig för att må bättre och kanske göra en bok av det sedan. Det är väl inte att prata illa om de döda om man säger sanningen och hur du har upplevt detta.
Ha de gott kramen
Svar:
tack mina goa vänner för era kommentarer som även styrker mig att våga berätta
det är så jobbigt att, bildligt talat.. sitta med spillrorna av vår familj,
och ingen vet hur det egentligen var och vad jag och även mina syskon har upplevt,
Att sedan dessutom som enda barnet kvar,
som blev den som fick skuld för olika saker och anklagad och påminnd om mina misstag,
och utsatt för min pappas frustration och besvikelse över mig, bland annat p.g.a religiösa förväntningar på mig....
det kändes, och känns tungt...
Jag kan liksom inte få ihop det, hur han kunde göra så......
ibland tänkte jag då, att han kanske ville bli av med mig också...
för jag var ju den enda kvar,
och den enda av oss syskon som verkligen vågat gå min egen väg i livet......
och som trots allt klarat mig bäst...
och var den enda kvar som kunde berätta....
det kommer olika tankar och känslor när jag tänker på detta...
men jag tror att det är bra om jag skriver av mig....
jag och mitt liv är väl lika viktigt som deras ? !
ja, det är nog dags att jag reser mig och vågar berätta....
Får se om jag gör två böcker...
en som är väldigt privat och en som jag eventuellt ger ut...får se hur jag gör
Men en diktbok ska jag i alla fall försöka ge ut.
Stora kramar till er alla,
och jag är så glad att få skriva av mig lite då och då även här i min lilla blogg
Och önskar er alla en fin fortsatt helg
Jag tror faktiskt att det är viktigt att sanningen kommer ut. Det är inte att prata illa om de döda. Var och en får stå till svars för vad den gjort, om det är i livet eller efter döden. Jag tror också att det inte bara hjälper dig, utan andra som på olika sätt har eller har haft det svårt under sina uppväxtår!
Go for it girl! Kramar
Ja fortsätt att skriva. Det är ett bra sätt att sortera tankarna. Och om det sen blir en bok av det hela så är det bara bonus.
Inte nog med att du hjälper andra genom att berätta så fungerar det ju även som en terapi för dig. I slutänden blir du starkare och starkare och förstår att det inte var dig det var fel på utan omgivningen och människorna i den. Jag beundrar dig att du öppnar upp det innersta och hoppas att du fortsätter med det. ibland gör det ont men det är enda sättet att bli hel
Kramar till dig från mig
Heja på. Modigt av dig att berätta. Skriv på bara, det kommer du att må bra av. Kram på dig.
Att skriva ner sin historia kan vara ett sätt att bearbeta gamla sorger och besvikelser. Då kan det bli tillåtet att få känna den sorg och ilska som ett sårat barn har rätt till men kanske inte vågat eller fått lov att släppa fram tidigare i livet. När de väl har fått sitt utlopp så kan det hela komma in i en ny fas som innebär en slags försoning, där man kan se hur föräldrars agerande hänger samman med deras egna uppväxtvillkor.
Svar:
Åter igen tack mina goa vänner för all uppmuntran att skriva en bok om bl.a. mina upplevelser från uppväxten i Frikyrkan
och även om annat...och även en bok med mina dikter
Och ja, det är nog viktigt att sanningen kommer fram om olika saker, och att det är ju inte att tala illa om de döda
och att sanningen kommer fram kan ju också medverka till att bryta vissa mönster för kommande generationer,
och för hoppningsvis också det jag berättar kan vara till hjälp för de som upplevt liknande saker
Ja, även för mig själv är det nog viktigt att skriva ner saker och ting för att må bättre och känna mig starkare.
Det är ju så lätt att ens självförtroende naggas i kanten och med skuldkänslor som jag inte ska behöva bära på.
Visst jag har gjort misstag i mitt liv,
men jag ska ju inte behöva ta ansvar för vad andra har gjort och ställt till med
Åter igen tack för alla kommentarer och stora kramar till er alla
Tycker att det egentligen är vår skyldighet att berätta om gamla tider, om inte för andra än för våra barn och andra som lever efter oss. Det behöver inte ens vara några så speciella upplevelser som du har varit med om. Jag skriver lite som är tänkt att barnen ska ha att läsa efter mig.
Så lycka till med skriverierna.
I TR har det varit en del berättelser om religion och präster och liknande. Det vore intressant om du vill berätta lite också. Tror att det kunde bli en intressant diskussion.
Trevlig onsdag.
Kram!
Svar:
Jo, du har så rätt så.
för hur ska t.ex. våra barn och kommande generationer veta om vi inte berättar
Jag kikar snart in på TR igen.
kram tillbaks
Läst...tänker på dig....kramar om...
//Bettan
