Att bli sedd och respekterad som man är
Minnen dyker ibland upp från bl.a. barndomen av olika orsaker och händelser.
Av en par anledningar kom jag att minnas när jag var barn
att det var viktigt att vara och tänka på samma sätt som mina föräldrar och frikyrkan som de tillhörde, för att bli accepterad, uppmärksammad och sedd.
Men om jag kritiserade något eller på något sätt uppträdde, eller inte gjorde samma saker som de,
och som inte stämde med deras värderingar, så kunde jag få höra:
- inte visste jag du var sån....en anklagelse som gjorde ont djupt inne i själen......
Man blev alltid värderad...
Och man kunde aldrig vara säker....för ena dagen kunde någon av oss vara så bra i deras ögon, och man kände sig omtyckt och sedd
och sedan helt plötsligt kunde det hittas fel på en av olika orsaker, och man blev annorlunda behandlad....och kritiserad...
och många gånger man visste inte varför det hela förändrades...och man kunde aldrig vara säker...
Jag har förstått att dessa saker i min uppväxt har påverkat mig mera än vad jag egentligen trott även i vuxen ålder.
Jag har t.ex. varit med om när personer som jag träffat och vi haft en bra kontakt.
och helt plötsligt den andra personen börjat bete sig annorlunda och avståndstagande,
och jag har inte vetat varför....
När sådant hänt det skapar ångest hos mig....och jag tror att det är p.g.a det jag upplevt i barndomen....att jag är extra sårbar för sådant...
Men jag är mera medveten om det nu och försöker att inte ta det så allvarligt, även om sådant känns mycket obehagligt...
Men sådant är säkert obehagligt för de flesta människor...men jag är antagligen ännu mera känslig....
Och jag tänker också på hur viktigt det är att för ett barn att bli sedd och bli älskat som den person det är och oförbehållslöst.
och inte utsätta barn för kritik eller jämföra det med andra osv. utan det är viktigt att få känna att man duger som man är.
och att vi alla respekterar varandra som vi är, oavsett våra olikheter.
det blev mina små funderingar idag, och hoppas ni alla har det bra och att solen lyser lika fint på er som den gör här idag.
Jag känner igen det där, Inger...och naturligtvis är det så, att om man blir kränkt i barndomen, så sätter det sina spår även i vuxenlivet....Men jag har börjat våga lite mer, att fråga personen vad som är galet, det är inte roligt, men oftast så löser man ett problem som kanske inte är så stort..
Kram på dig!
Jag har arbetat med små barn i många många år och en av dom viktigaste uppgifterna var att försöka tala om för dom små att: Du duger som du är och att sedan få dom att tro på det och vara säkra i det. Tyvärr får alltför många inte den kunskapen. Kram på dig!
usch vad svårt du hade det. massor av kramar till dej .
Du kan inte haft det så lätt, fast det har jag förstått av vad du skrivit tidigare också. Och självklart är det det som formar en människa och hänger med genom åren.
Men jag hoppas för din skull att det bleknar bort mer och mer.
En STOR kram till dig
Det är viktigt att barn känner att de är älskade för den de är. Tyvärr är det inte så överallt och har nog varit så i alla tider. Man ska inte nonchalera barns känslor. De är precis lika viktiga som hos en vuxen. Kram
kikar in till dej min fina bloggvän å önskar dej en mysig fredag imorrn!
