Kvinnomisshandel

Drömmen som jag berättade om i mitt förra inlägg gjorde att jag mindes en händelse i mitt liv.

Jag hade kommit ur ett destruktivt förhållande och bodde tillfälligt hos en kompis / kille som jag kände sedan ett bra tag tillbaka.
Jag fick hyra ett rum hos honom ett tag tills jag fick min nya lägenhet.

I början var vi bara kompisar, men efter ett tag blev det andra känslor mellan oss och vi blev ihop.
Men jag märkte så småningom att han var ganska knepig på vissa sätt
och det blev väldigt jobbigt psykiskt för mig.

Och en dag tog jag upp det med honom.
Då frågade han om jag reagerat så för någon annan man. ( jag kommer inte exakt ihåg frågan )
Och jag svarade nej.

Han knuffade då in mig i garderoben och slog mig med knytnävarna på bröstet och i tinningarna.
Faktiskt jag trodde att han skulle slå ihjäl mig...

Jag bönade och bad för mitt liv, och till slut så slutade han och gick ut.

Efteråt hade jag stora blåmärken och svullnader vid tinningarna och under lång tid otroligt ont i revbenen.
Men trist nog så gick jag inte till polis eller läkare.

Orsaken att jag inte gick till polisen var att jag skämdes...
eftersom jag innan tagit mig ur ett destruktivt förhållande och som jag hade anmält till polisen.
Men denna gång anmälde jag tyvärr det inte...

men som tur är så gjorde denna kille inte om sin misshandel.
Och han lämnade mig som tur var sedan ifred tills jag fick min nya lägenhet, och han höll sig undan den mesta av tiden.

Men usch vilken otäck upplevelse...
jag ryser fortfarande när jag tänker på det och tänker på hur illa det hade kunnat gått.

Tydligen det svar jag gav honom triggade honom till detta beteende.
Men oavsett vad som triggar eller är orsaken, så får en man aldrig slå en kvinna.

Jag hade ingen aning i början när jag lärde känna honom att han hade dessa tendenser
så det som hände kom som en fullständig chock för mig.
För han hade ju varit  så snäll och hjälpsam innan....

Och jag känner för de kvinnor som lever i destruktiva förhållanden
och önskar alla kunde ta sig ur och anmäla, för det blir tyvärr inte bättre med tiden om kvinnan stannar kvar. 

Detta blev ett litet annorlunda inlägg av mig idag, men det känns så bra att kunna skriva om olika saker.
Kramar
 

Abort - hur jag blev behandlad

Jag har funderat länge på om jag skulle våga skriva om detta.
Men beslöt mig för att ja, det vågar jag...
Känner att jag kan skriva om och dela med mig om olika saker här i min lilla blogg.
Kanske det också kan vara bra för någon som upplevt liknande, att veta att man inte är ensam...

Detta som hände var en tid efter att  min dotter fötts i början av 70-talet, och jag upptäckte att jag var gravid igen 
men jag var ensamstående och i en mycket jobbig situation med hennes pappa plus andra saker.
så jag insåg att det var inte alls lyckat att skaffa ännu ett barn till världen just då.

Så jag gick till sjukhuset för att söka abort.
På den tiden var man tvungen att prata med en kurator först, och det gick bra och hon förstod min situation.

Innan dess hade jag fått en spiral insatt.
Och då jag fick den insatt så hade min mens gått över tiden minst ett par, tre veckor, men läkaren som satte in spiralen sa att jag inte var gravid.
Vilket senare visade sig att jag faktiskt var.

Så kanske det också p.g.a detta var tur att jag gjorde abort, för vem vet om den insatta spiralen kunnat skadat fostret.

På besöket innan aborten blev jag lovad att bli sövd.
Men när jag kom till sjukhuset för att göra aborten så blev jag inte alls sövd, utan lagd i en gynstol och fick bara lugnande sprutor.
Även om jag fick bedövning så verkade den inte alls.

Och detta är det vidrigaste jag har varit med om i hela mitt liv.
Jag kände allt de gjorde, hur det vreds och skrapades inuti mig,
och jag låg där hjälplös och kunde inte göra någontin utan grät och vred mig i plågor.
Men de gjorde inte uppehåll utan bara fortsatte...det var så fruktansvärt.

Usch jag ryser fortfarande när jag tänker på det...och fattar inte hur de kunde vara så grymma och utsätta mig för detta.

Jag kommer fortfarande inte ihåg på vilket sätt jag kom hem,
men att jag kände mig så chockad av det jag varit med om. Så ensam och utlämnad.....

Men som tur är så visste jag att jag gjorde rätt, men visst har det kommit stunder då jag undrat....
Men så är livet...ibland måste man göra svåra val.

Men det kändes bittert att bli behandlad så under ingreppet.

Hoppas ni inte tycker mitt inlägg var för jobbigt att läsa, men jag kände för att dela med mig av denna erfarenhet.
Kanske det finns någon fler som varit med om liknande jobbiga saker.

Kram

Min kisse´s mormor ;-)



Tänker på ett minne av min mamma och min kisse Grållis.

Min mamma har alltid varit rädd för katter p.g.a att hon blev ordentligt klöst av en katt när hon var barn.
Hon berättade att en katt bara flög på henne och klöste henne i ansiktet.
Som tur var så blev mamma inte allvarligt skadad, men hon fick några ärr i ansiktet.

Men med min kisse Grållis blev det kärlek vid första ögonkastet.

Första gången när min mamma kom på besök hos mig och mamma satte sig i soffan så hoppade min kisse upp och lade sig i hennes knä och spann och mamma satt och kliade henne.

Jag trodde knappt mina ögon...

En gång kom mamma hem till mig under en period när min kisse löpte, och min kisse kunde då vara lite ostabil.
Och min kisse hoppade som vanlig upp i hennes knä,
men av någon orsak så fräste hon till mot mamma men sedan hoppade ner...

Men konstigt nog blev inte mamma rädd, utan hon sa bara att kissen var nog på dåligt humör...
Och mamma och jag skrattade så gott...
Och ja det var ju så sant, för det funkade ju så bra sedan också.

Ofta när mamma "pratade" med min kisse så kallade hon sig för mormor, eller i telefonen sa: hälsa Grållis från mormor  ;-)
Det var så kul...   :-D

Det här kortet är taget för ca. 8-9  år sedan på mamma och mig och jag satte dit min kisse på fotot också.
Detta är så roliga och mysiga minnen.

Mina Midsomrar



Hoppas ni har haft en fin Midsommarafton och önskar er alla en fin fortsatt Midsommardag och helg.

Jag har idag tänkt lite tillbaka på mina midsomrar, speciellt som barn och tonåring.
Själv är jag ett Midsommarbarn, alltså född på Midsommarafton, men idag inföll min födelsedag inte just denna dag.
Jag kommer att tala om det sedan i ett inlägg här i min blogg med lite foton ;-)

När jag var barn och det var midsommar, så brukade vi barn i den lilla skogsbacken Eklunden och ängen  i Linköping, plocka en massa fina sommarblommor och som vi gjorde kransar av och satte dem på huvudena, och tyckte vi var så fina.

Jag har något minne av att vi någon gång, när jag var riktigt liten, att vi var på något midsommarfirande med ringdans runt midsommarstången,
men antar att det var ingen större tillställning med s.k. " världslig" musik, som de kallade det i den Pingstkyrka min familj var med i.
Åtminstone på den tiden så var denna kyrka ganska extrem i sin tro, och om vad man fick göra och inte göra.

När jag var barn och tonåring så brukade vår familj tillbringa somrarna i Nora / Nordinggrå i Ångermanland.
Och jag kommer ihåg de ljusa och ljuvliga kvällarna och nätterna där kring midsommar.

Men det blev inget speciellt midsommar firande där heller, förutom att vi några gånger tillsammans med de som ägde torpet, satt utomhus och festade på surströmming, mandelpotatis, tunnbröd osv.
Mums.....

Något som jag fortfarande kan sakna, som jag aldrig upplevt, är att vara ute en midsommarkväll / natt, och dansa på en brygga eller dyligt nära havet eller en sjö,
eller på en loge, som jag hade hört talas om kunde vara så mysigt och även romatiskt.

Som tonåring satt jag ofta vid stranden nedanför torpet och längtade och fantiserade om det, och jag kunde höra musik från midsommarfirarna från småöarna eller från någon annanstans från havsviken.
Och mitt hjärta fylldes av midsommarnattens mystik och drömmar.

Nog tog jag sedan igen många av dessa saker som t.ex. dans och bio osv. när jag sedan frigjorde mig och flyttade till Stockholm.
Men ändå....det är ju inte riktigt samma sak.
Så för mig Midsommar innebär också minnen av vemod och längtan.

Ja detta blev lite små tillbakablickande och tankar från mig om  Midsomrar som gått.

Åter igen önskar er alla en fortsatt fin midsommarhelg och att vädret håller sig någorlunda ok, utan alltför mycket regn.    

( Bilden överst har jag gjort  med hjälp av foton från: http://www.sxc.hu/index.phtml Precis som övriga bilder i min blogg som också är gjorda av mig. )

* Skogspromenader med mamma


Som jag berättat förut här i min blogg så fann min mamma och jag varandra de sista fyra åren innan hon gick bort.
Vilket jag har berättat om här i min blogg i mina kategorier: Saknad och Minnen.

Och jag har så fina minnen från den tiden, och även roliga sådana.

Bredvid där mamma bodde fanns en liten skog och nästan varje gång jag besökte min mamma så tog vi en promenad där och det var så roligt.
Trots att mamma använde rullator så gick vi inte bara på vanliga vägar och stigar, utan också inne i skogen, som ni kan se på dessa foton.

Det var lite knaggligt ibland för rullatorn och mamma att gå på vissa ställen, men evis som min mamma var så gick det
och ibland undrade vi om det var rullatorn som hjälpte mamma eller mamma som hjälpte rullatorn att komma fram ;-)

Den översta bilden är vid ett utsiktsberg vi lyckades ta oss till,
och nästa bild där mamma "plöjer sig igenom" höstlöven på marken.
Oj, vad vi skrattade.....;-)

Jag är så glad över att ha dessa kort med alla så mysiga och roliga minnen.

PS. nedersta bilden ser lite mörk ut, men det är egentligen på dagen, så det är nog kamerans fel ;-)



Valborg / Minnen

 
Tänk att det redan är Valborg. Vad tiden går fort.

Kommer ihåg min ungdoms Valborg på 60-talet. 
Hur man klädde upp sig i vårkläder, hur kallt det än var.
Önskar jag hade foton från den tiden.
Kommer ihåg skorna med en lite högre smal stålklack, kappa med handskar och en hatt.
Och man stod där vid brasan och lyssnade andäktigt till kören som sjöng sånger till våren.

När min dotter var barn på 70-talet så gick vi också till majbrasan tillsammans hennes kompisar och föräldrar.
Då serverades även varm korv och det fanns ett lotteristånd.

En gång så vann min dotter en jätte-stor anka, som nästan var lika stor som henne själv.
Först trodde hon inte det var sant, och pekade på de minsta vinsterna, som hon hade erfarenhet av brukade vara de vanlig vinsterna.
Men när jag sa att hon kunde välja något av de stora uppstoppade djuren längst upp, var det knappat att hon trodde det.

Kommer ihåg hur glad och stolt hon var över denna anka  och hur de andra barnen beundrade den och var avundsjuka.
Vid ett tillfälle satte hon ner ankan i gräset och lät barnen samlas omkring den att beundra den.
Medan hon sjäv stod bredvid och betraktade allt detta stolt.
Och det såg så roligt ut när hon kånkade runt på den stora ankan.
Vilka underbara minnen.

Önskar er alla en riktigt fin Valborg och att det fina soliga vädret håller i sig.  

* Fler roliga foton / promenader med mamma



Här kommer tre till roliga foton jag tog tillsammans med min mamma på våra promenader i den lilla skog bredvid där mamma bodde.
Trots att mamma gick med  rullator så promenerade vi i skogen, och inte bara på stigar och vägar ;-) 

Som jag berättade i ett annat inlägg så hade vi en massa fantasi och hittade på allt möjligt att fota.
Och som gav oss många goda skratt.

Mamma tyckte alltid det var så spännande när jag hade med mig papperskopiorna av bilderna när jag kom och besökte henne.
Och oftast gjorde jag dubletter så hon också hade fotona, vilka hon sedan satte in i små album.

Vi hade så mycket kul, och jag är så glad och tacksam över de år vi fick tillsammans.  


* Mamma och jag / roliga foton

image152


image153


Idag har jag letat fram ett par roliga foton från min och mammas promenader i den lilla skog som fanns bredvid där hon bodde.

Jag hade alltid min kamera med, och ofta tog jag en massa roliga foton genom att använda fantasin, som gav oss båda en massa goda skratt.

Som det första av fotona här ovanför där mamma tillsammans med sin rullator speglar sig i en stor vattenpöl.
Och precis när jag fotade gjorde hon något med handen så det ser ut som horn på huvudet ;-)

Den andra bilden fick jag att se ut som om mamma tänker dyka ner i vattenpölen ;-)

Vi hade en så fin tid tillsammans under de sista åren mamma levde, då vi äntligen funnit varandra på ett sätt som vi aldrig haft förut.
Dessa fyra år är dyrbara för mig, och jag saknar dessa promenader mycket, men är i alla fall glad över de minnen jag har och den tid vi fick tillsammans.

Nyare inlägg
RSS 2.0