Om tysthet och tristess / minnnen barndomen
Jag växte upp inom en frikyrka som jag berättat om förut i min blogg, och här:
Och vi fick bara fick lyssna på kyrkomusik och även klassiskt musik eftersom pappa gillade det.
Vi barn fick heller inte göra många saker som många andra barn fick göra och var ofta hänvisade till våra rum, när vi var hemma.
Speciellt när vi blev lite äldre och vi blev mera hårt hållna, då de inte ville att vi skulle komma på "villovägar" utanför Pingstkyrkan.
Och jag minns många gånger hur jag satt i min ensamhet i mitt lilla rum, och försökte roa mig så gott jag kunde,
och med en massa grubblerier som kom av sättet att tänka som fanns i denna kyrka.
Som tur är så hade jag förmågan att kunna skriva av mig av mina känslor, och flera av mina dikter är från denna tid.
( fast jag vågade inte skriva ner alla tankar, för det kunde ju upptäckas )
Och jag var den tysta, snälla och fogliga flickan och vågade inte yttrycka vad jag egentligen kände innerst inne.
att jag minns hur jag som barn satt vid mitt fönster i tystnaden och även flydde bort i fantasier och längtade bort.
Tänk hur saker i barndomen kan påverka en fortfarande.
Ja, detta blev mina små rader idag,
Och nu ska jag snart gå på bloggpromenad som alltid är så mysigt att göra.
Ha det så gott mina vänner och kramar.
Jag fick tårar i ögonen allteftersom jag läste, finner inga ord hur ledsen jag blir för din skull att behöva växa upp på det viset. Nog kan jag förstår dig helt och fullt att tystnaden än i denna dag minner dig om tiden som barn. Det är fullt förståeligt att olika saker gör att man påminns om något man varit med om i det förflutna. Att det speciella sken du skriver om ute får dig också att minnas när du satt vid fönstret, och naturligtvis önskade att allt omkring vore helt annorlunda då du var barn. Att föräldrar kan låta sin barn leva genom dem för det är trots allt detta handla om. Det föräldrarna och deras tro betyder för dem, detsamma öser dom över sina barn, och efter deras tycke regler osv. skall dom också leva efter detsamma. Tragiskt är ett lindrigt ord i allt det!
Kramar
Ja, en sådan uppväxt tror jag präglar hela ens återstående liv på ett eller annat sätt, själv valde jag ju att aldrig vara hemma pga alla bråk. Kanske därför jag tvärtemot Dej uppskattar ensamhet och tystnad.
Tänkte oxå tala om för Dej att jag tog influensaspruta i torsdags och det gick så bra. Kändes knappt inte och jag inte kännt av några symtom eller annat.
Hoppas Du har en bra kväll!
KRAMAR!
Annette
ja se izvinjavam zbog fotografije koju sam uzeo na vašem blogu ... nisam je objavio ... želim vam ugodan vikend ... renato .. pozdrav ...
Hej vännen!
Visst är det så, att det finns delar av ens liv som hänger med i resten av ens liv.
Det finns mycket jag oxå minns som barn.
Både roliga och tråkiga händelser.
Har dessvärre ingen att prata med om den tiden.
Ingen vill heller tro på det jag minns :((
TRÅKIGT VÄRRE.
Det är så mycket jag har inom mig, som ingen vet.
Kanske lika bra det?
TRÅKIGT när ingen vill lyssna eller tro på vad jag har att säga,
det jag minns som barn!
(Kanske borde skriva en bok)
Vad tror du?
:))
Kram vännen
Ha en trevlig helg.
/Gunilla
Förstår att det måste sätta sina spår.
Jag skrev ett svar om din fråga om TV/digitalbox. Men svarade på det inlägget.
Du kommer bli helnöjd
Kram
Förstår att du har tunga minnen att bära på. Hoppas att du har någon vän nära dej där du bor som du kan fika med och prata.
Att lyssna på glad musik och läsa mysiga böcker piggar upp mej. Kanske det är något för dej också.
Vad trist att din mamma inte berättade.
Kram
Det måste ha varit jätte jobbigt för er att ha det så under barndomen .. jag förstår att du har många sorgsna minnen från den ..tyvärr...men nu får man försöka att tänka framåt i positiva banor ..men det är lätt för en annan att säga .
kram:)
halloj vännen,
Ja vi bär många minnen om svunnen tid. Både bra och dåliga. Själv uppskattar jag faktiskt tystnaden runt mig trots att det var rätt tyst när jag växte upp. Finner liksom ro i tystnaden och slippa allt surr omkring mig.
Hoppas att söndagen bär något gott till dig.
Kramis
Du är inte ensam om att få vara tyst när man var liten
När vi var hos mormor så fick vi vara tysta och sitta still i köket när det var söndag och det var gudtjänst i kyrkan. alla satt still och tysta inget knyst under den stunden det var gudtjänst i kyrkan. Konstigt tyckte man men frågade man så var man inte snäll...
ja ja tur att man är vuxen nu och kan bestämma själv
hur man vill ha det.
ha den bra helg på dig
Kram Ingrid
Utvecklingspsykologin lägger stor vikt vid barndomen, att den präglar oss hela livet. Den kan ge oss trygghet eller i värsta fall otrygghet som vi får bära med oss. Det gör mig ont att läsa hur jobbigt du har det i så här vuxen ålder. Livet är så kort så du, liksom alla andra, borde få njuta fullt ut.
Din barndom präglades på många sätt av att Din uppväxtfamilj hörde till pingstkyrkan. Man hade en sträng syn på barnuppfostran och levnadssätt inom frikyrkan på den tiden. Men det var nog inte bara inom kyrkan. I många andra familjer var barnen hänvisade till att roa sig själva efter bästa förmåga och med små hjälpmedel och som Du skriver så var det inte säkert att man fick röra sig fritt utomhus. Barn fick helt enkelt inte ta plats, höras eller synas. Att hålla efter dem strängt ansågs vara en plikt, det var bara försumliga föräldrar som lät barnen växa upp fritt. Otuktade barn skulle bli lata och kriminella vuxna. Ungefär så tänkte många i Sverige på 50-talet.
Jag hoppas att Du kan försonas med Din barndom, med Dina föräldrar och med kyrkan. För på något sätt så är det bortom försoningen som vägen framåt finns. Och nu menar jag inte försoning i någon strikt religiös bemärkelse. Jag tänker mer på försoning som att man kan se de styrande mekanismerna som ett logiskt uttryck för rådande tidsanda, för samhällsfenomen och inte som uttryck för inneboende ondska hos individer. Jag tror att många dumheter då och nu, utförs i tro att man faktiskt gör en god gärning. För mig är det mest typiska exemplet på det, den iver med vilken man tog handikappade barn från föräldrarna redan i späd ålder för att placera dem på institution, under 60-talet.
Uh, arma dig... så mycket längtan du måste haft inom dig, burit omkring vart du än gick.
Min far var också ganska sträng, men inte riktigt på samma sätt. Ingen kyrka inblandad. Men, inte hade han gillat "skräpmusik", så det blev bara i smyg. På samma sätt var det med godis!
Tittar in och önskar en trevlig söndag/Kram Ciara
P.S Så sorgligt det låter med din barndom..
ja,visst påverkar det!
Barn ska inte behöva växa upp på detta sätt. Rädslan för det okända kan verkligen förstöra på många sätt. (tänker på dina föräldrar oro över att barnen ska hamna på villovägar)
Det är väl inte fel med ljud, det känns tryggt och som du säger inte ensamt, brukar säga det till mina Herrar när de tycker att det låter för mycket när de ska sova.
När jag läser detta inlägg ser jag trots allt ett barn vars grogrund till den vuxna individens styrka skapas. Det är här fantasin och skrivandet skapas och den ömmande personligheten spirar, tillika den enorma styrka som finns nu.
Fortsätt vara stolt över dig, för det är jag
Kram!
sugen på att köpa ny mobil? http://www.tradera.com/VIT-SAMSUNG-S5600-auktion_100646637
(kontakta mig om du har frågor)
http://ewragne.blogg.se
Usch.... barndomen sätter sina spår!!!!
Jag har också svårt för tystnad... men kan ändå uppskatta den bättre idag.
Som barn var jag alltid rädd av mig och ville ha musik runt så jag inte hörde andra eventuella ljud... idag kan jag njuta av tystnaden.
kram på dej
Visst präglas man av upplevelser från barndomen. Vi har nog alla spår från uppväxten, sår som ganska lätt börjar "blöda" igen. Trist att bli straffad på det där sättet. För det är som ett straff, tycker jag. Barn ska få bullra och stoja och vara just barn. Att tvingas till tystnad hela tiden kan nte vara bra. Tycker det ligger ett dolt hot i ditt foto. Som om dina knäppta händer är ett slags skydd mot något hotfullt där ovanför. Du ser ju inte direkt glad ut på fotot. Tur att uppfostran har blivit mer nyanserad och att vi ser barnen som individer numera, med egen vilja. Men visst behöver barn lite styrning och känna att de är älskade och en del i familjen. Fast tyvärr tror jag fortfarande det finns barn som far illa, på olika sätt. Det kanske vi aldrig kommer ifrån, vi är ju alla människor, med bra och dåliga sidor. Men jag hoppas och tror att de är färre nu än förr i tiden. Sköt om dig och spela musik och låt tv:n låta! Du bestämmer ju själv numera. Har det blivit någon utflykt den senaste tiden?
Jag blir så fruktansvärt tagen av Din berättelse!
Är ju själv uppvuxen som prästbarn, och har haft mycket att göra med frikyrkorna, men det var nog mera kärlek ,från far, än domedag!
Visst var vi syskon ganska på passade och fick lära oss att "veta hut" men som vuxen har jag ju förstått att även mina föräldrar var på passade, det vi ungar gjorde slog ju tillbaka på dem.
Du har kommit långt i Ditt liv, fortsätt så och ha så roligt Du någonsin kan!
Kramen*
Så jobbigt du haft det vännen...
Du har verkligen kommit långt i ditt liv! Fortsätt på den vägen!
(((Kram)))
Så söt o eftertänksam du är på fotot! Precis som nu!
Tycker du är stark som skriver om dina känslor!
Kramen!
Ragnvi
Åh vad ledsen jag blir när jag läser om din barndom.
Vi är nog många som fått med oss olika minnen från vår barndom. Hoppas att du har det bra trots allt.
Kram på dig.
Svar:
Tack för alla goa kommentarer.
Ni är så gulliga mina goa bloggvänner och jag blir riktigt rörd och glad över era rader.
Det känns skönt att kunna skriva om och ventilera olika saker med er i min lilla blogg.
Jo, det är så sant så att barndomen präglar en mycket i livet
och även i vuxen ålder mer eller mindre.
Men tycker ändå jag klarat mig relativt bra genom livet,
även om jag har upplevt ångest genom åren som jag inte förstått vad den kom ifrån och varför.
Och det att inte längre klara av tystnaden har kommit mera de sista åren.
För då kommer de sorsna minnena och känslorna, och det gillar jag inte.
Och ja IKA, det är inget fel med ljud, och det kan kännas tryggt och inte så ensamt.
Och ja, som flera skrivit så var det vanligt förr att barn skulle vara snälla och inte ifrågasätta saker och ting
att man hade en strängare syn på barnuppfostran och levnadssätt, speciellt inom frikyrkan.
Men även annars också.
Jo Inga, jag har nog försonats mera nu med min barndom och föräldrar,
även om jag aldrig fick chansen att göra det tillsammans med dem när de fortfarande levde.
Speciellt inte med pappa...och det känns ganska jobbigt...
men det gick inte.
Med mamma fick jag en bra kontakt med de sista åren,
även om vi inte kunde prata om allt,
men jag lärde känna henne mera som person vilket gjorde att jag kunde förstå henne lite bättre.
Men med frikyrkan är det lite knepigare, och jag tycker inte om kyrkor över huvud taget.
Så jag håller mig borta från allt sådant.
Ja Erik, jag tycker du tyder fotot på mig ganska väl.
Jag tycker heller inte att jag ser speciellt glad ut,
och fotot säger ganska mycket om hur jag hade och kände det då.
Tänker tillbaka till den lilla flickan / jag, som förväntades att vara snäll och perfekt, och som var foglig och snäll.
Men som också var så rädd..
och fick bära mycket inom sig som hon inte kunde eller fick uttrycka.
Och ja IKA, det är nog så, att det var då fantasin och skrivandet skapades,
och som jag fortsatte med genom åren.
Åter igen tack för alla kommentarer som jag tar till mitt hjärta.
Jätte-stora kramar till er alla
usch vad sorgligt för dej att ha dessa minnen,å va fin du är på kortet,
men va skönt att du kom rätt ilivet och har sluppit den där kyrkan
hoppas du har haft en härlig helg,
kram
Hej, Inger!
Tyvärr så har väl de flesta av oss, 40-talister
ialla fall,en hel del i livets ryggsäck som vi kunde klara oss utan.
Att inte varken synas eller höras var normalt för oss barn på den tiden,oavsett religion.
Fördelen med att vara vuxen är att nu finns det valmöjlighter.
Så att välja bort det som man mår dåligt av och anamma det man mår bra av är bra att träna sig på.
Att hålla tråkiga minnen vid liv är ingen god idé. Att älta dom utan paus gör att dom lever kvar och förhindrar livet. De som orsakade skada har alltså fortfarande makten,trots att de ej längre lever. Sådet bästa är att inte älta för mycket,för då blir man aldrig fri fr. dessa människor.
Några tankar bara.
Kramen, Agneta
Hej igen här
Då förstår jag. Jag tittade på en sådan TV också med inbyggd box.. Men jag köpte HD-TV, jag tror det var därför de rekommenderade en HD-box. Jag är inte säker men något var det.
HD-boxen köpte jag av ComHem "för trogen kund" (det om bussig support, jag hade just provat 3 månader).
Ja det kom ett meddelande att de köpt upp det andra bolaget det samarbetat med.
Men det är ju inget vi märker.
Tack för du förklarade vad det var.
Antar att du ser fram mot morgondagen.
Men hoppas du kommer hit lite då och då också. Glömde nog säga att det var en fin bild du gjort.
Ha det gott
Kram
Du har fått så många goa och medkännande kommentarer, så jag tycker inte att jag har så mycket att tillägga, men du vet ju lite av vad jag har i bagaget och vår barndom och uppväxt präglar oss för hela livet. "Var och en har sitt", brukar man ju säga och så är det nog.
Kram Ingrid
Hej igen :) tack för dina fina kommentarer hos mig .. jag blir så glad varje gång jag läser dom:D
här har vi haft hyfsat väder idag ..hoppas på bra väder i morgon också :)
kram
så söt liten flicka....som vanligt så grips jag starkt av att läsa det du skriver om din uppväxt och detta inlägg var så starkt så jag var faktiskt tvungen att gå ifrån för att hämta något att torka mina tårar med...det blev starkt eftersom det påminner mig så oerhört mycket om min egen barndom och min egen uppväxt..jag var också den flicka som inte orkade göra revolt utan fann mig i det som var allför länge..så många många timmar spenderades i ensamhet på rummet vid fönstret...vi bodde ju på landet också så det fanns inga grannar och ingenting att distrahera tankarna med....jag orkar inte skriva så mycket om detta..men jag läser så gärna det du skriver och känner igen mig i så mycket och jag ser både dig och mig framför mig där vid fönstret....har också väldigt svårt idag för att gå i frikyrkliga sammanhang, däremot tycker jag om att gå i vanliga kyrkor......största kramen i dag är din min vän...och sov nu gott
Ja, det präglar hela ens liv, Inger..så är det
Jag tycker du verkar växt upp till en stark kvinna nu...kram från mej
Du måste ha haft en väldig styrka som kommit ifrån det sättet att leva på som du hade.Barndomsupplevelserna finns med en genom hela livet och tittar fram då och då och det är det som gör att man blir så sorgsen.Men jag har förträngt massor av som hände mig och det är inte så bra.Det är bättre att göra som du gör att skriva och tala om det.Bilden på dig var vacker.Många varma kramar Thalina
tårar rinner på kinden min, du beskiver så bra detta med ljuset och ångesten .
förstår att tysnaden inte är din bästa vän.
stor kram .
Ja du Inger, det finns så mycket som barn bär med sig i sin ryggsäck.. inte alls bra. Såg ett TV-program i gårkväll, jag tror det var Kalla fakta om hur barn påverkas av sin barndom .. olika livsöden.
Bra du kan skriva av dig dina barndomsbekymmer i alla fall så du inte bär på dessa helt ensam:-) Håller om dig o värmer med min gamla, slitna yllefilt:-)
Kramar
Det gör ont att läsa om den lilla söta flickans ensamhet och oro. Naturligtvis sätter det spår.
Har du fått TV:n installerad idag eller var det nästa måndag?
Kramar/marma
Å dessa minnen får man leva med livet ut.
Oxå många situationer som påminner om barnadagar. På gott och ont.
Men allt för nåt gott med sej. Man har en vishet som fått genom svårigheter.
Idag är de måndag, hoppas verkligen att du har fått igång din nya TV nu. Det är när man inte har den man saknar den mest, annars kan jag lätt vara utan TV i flera dagar, men då ska det vara självvalt! Kram
ljep pozdrav za tebe možete ostaviti komentar na mojem blogu ...
Ja nog sätter barndomen spår till vuxenvärlden. Blir alltid ledsen och betagen när jag läser om din barndom. De e så orättvist att inte alla människor får en bra uppväxt. Det finns så många olyckliga människoröden o ofta beror de på just deras uppväxt o språr de tagit med sig genom livet.
Man önskar allt man kunde lägga en vakande hand över alla o leda dem på rätt väg, ge kärlek, harmoni och värme. Det är ju dessvärre inte möjligt men jag lämnar varjefall en stor säck med den varan här till dig, oh hoppas du får igång din TV med det snaraste.
Kramiz Anki n
Ja nog var det annorlunda när vi var barn..
Det var nog överhuvudtaget mycket lugnare då. Det spelades inte musik på samma sätt som idag.. Utan det var mestadels radion..Men nog kan jag minnas mycket tristess oxå..Förstår då att du hade det dubbelt jobbigt..Härligt att du idag har köpt dig en ny TV,, visst är det sällskap med både TV och radio.. Åh vilken söt bild på dig Inger..
Varmaste kramen, från tjejen i Majelden..
Svar:
Åter igen tack mina kära vänner för alla goa kommentarer.
Ni är helt underbara.
Det känns så fint att här i min lilla blogg kunna dela med mig av olika saker.
Men det är inte så Agneta att jag ältar och håller tråkiga minnen vid liv.
Jag har fått en hel del distans till det hela,
men det känns ändå bra att få dela med mig av minnen som dyker upp.
Och få alla fina gensvar och kommentarer och veta att man inte är ensam,
och att även upptäcka att flera har upplevt liknande saker.
Precis som du och jag Britten som varit med om mycket liknande saker.
Kanske också, och förhoppningsvis,
att det jag berättar kan hjälpa andra att veta att de är heller inte ensamma om sina upplevelser.
Och ja, som många skriver så präglar ju barndomen oss mer eller mindre under livet.
Och det finns saker man blir tvungen att bearbeta för att gå vidare.
Och ja Thalina, jag tror också det är bra om man orkar tala om det eller skriva om det.
För det man förtränger poppar till slut upp på olika sätt,
och har märkt själv att det hjälper att våga och orka minnas och prata eller skriva om det,
för då blir det sedan lättare att lägga det lite mera bakom sig och gå vidare.
Åtminstone funkar det så för mig.
Och ja, jag fick idag min nya TV, som jag skrivit om i mitt nya inlägg,
och jag är så glad över den.
Åter igen tack för alla goa kommentarer och stora varma kramar till er alla.
