Att inte vara som alla andra....
- "att man ska inte vara som alla andra"
Visst...det ligger viss sanning i det...d.v.s. att man ska kunna ha sin egen personalitet, bli respekterad som man är och för ens olikheter osv
och detsamma till andra människor
Men hemma hos oss drogs det lite för långt och fick en helt annan dimension
Som många av er redan vet så är jag uppvuxen in en strikt frikyrka.
Som jag brättat om här
.
Och där gjorde de skillnad mellan de som var "frälsta" i denna kyrka och alla andra ansågs som syndare.
Så vi barn fick inte delta i många aktiviteter och saker som andra barn fick, vare sig i skolan och annars
och det kontrollerades hårt vilka barn vi umgicks med.
Dessa restriktioner gällde även klädsel, hårfrisyr osv.
Så om någon av oss barn protesterade och sa att andra får göra si och så osv
så fick vi som svar:
- " att man ska inte vara som alla andra."
Vilket resulterade i att vi blev retade och mobbade i bl.a. skolan och alltid kände oss utanför
Så jag levde mig in i denna kyrkas tro och mina föräldrar var så stolta över sin präktiga och troende flicka
Men nu förstår jag att genom att leva mig in i denna tro, det var ett skydd för mig för att klara av tillvaron
och åtminstone bli accepterad och omtyckt inom denna kyrka och även hemma
Och på så sätt det blev lättare uthärda att inte vara som alla andra.
Men det var ändå inte lätt alla gånger, och speciellt i skolan, och att bli retad och mobbad satte sina spår.
Detta blev ännu ett litet minne från min uppväxt i denna frikyrka...
Kan inte låta bli att skriva om olika minnen som ploppar upp då och då.
Ja det vet jag att mina föräldrar oxå sa..
men jag tror att du hade det ännu jobbigare, eftersom ni var med i frikyrkan..du sa just om frisyrer, det såg man ju särskilt att de töserna ofta hade flätor,, som jag tyckte var så fint..jag fick inte ha långt hår och inte lugg,, vilket jag ville...Men tur att det inte är så idag.
Det var en helt annan tid,, jag tror oxå att många har med sig en del i sina bagage från barndomen. Jättebra och skönt för dig att få släppa ut lite i taget genom din förmåga att skriva och beskriva hur du kände då...Som jag sagt tidigare,,du borde skriva en bok och berätta hur det var för barnen i frikyrkan på 50-60 talet...Många skulle häpna..
På så vis är de ju bättre idag...men det var säkert som du oxå sa en trygghet att ha den tron,,
Sköt om dig min vän...kramen..
massor av kramar till dej min goa vän usch jag gilalr inte alla dessa frikyrkor som finns,
Det är bara bra för själen att få skriva av sig lite och väldigt nyttigt för oss som läser detta :)
å jag känner igen mig i så mycket som du berättar...så många gnger man kände sig udda och utanför...jag var tvungen att ha flätor och ville inget hellre än att klippa mig men det var syndigt, jag var tvungen att ha hatt när vi gick på möte, jag fick inte måla mig , fick inte gå på skoldanser, och popmusik det kunde man ju glömma..vet du jag fick inte ens vara barnvakt och det handlade om att föräldrarna skulle gå på dans, trots att jag då så gärna ville tjäna pengar. Det är mycket som var galet och tokigt då, men i mitt fall så var det nog mycket att mor och far kände sig pressade från kyrkan, och jag lägger i dag ingen skuld på mina föräldrar men när man växte upp var det ju naturligtvis förfärligt. Kram min vän och hoppas du får sova gott i natt
Jag skrev en lång kommentar men det var i affekt så jag tog bort den!Usch så svårt det måste varit. "att inte vara som alla andra " när det som i barnaåren betyder allra mest att få vara just det!
Jag är innerligt glad att du tog dig ur detta med förståndet i behåll även om det självklart satt ärr i själen. Starkt av dig!
Varmaste kramar min vän!
Jag minns att min mormor var religiös, men hon hade det för sig själv, vilket jag tyckte var bra.
Jag min mamma+ en mellanbror bodde ju hos vår mormor, på -60 talet.
Har jag nog berättat tidigare.
Mormor åkte ju ibland på gudstjänster, men hon brydde sig inte om, OM vi ville följa med eller inte, utan åkte själv många ggr på gudstjänsterna med några som hon kände.
Tror detta med kyrka inte förekommer så mycket i dag, som det gjorde förr. Att man ska gå i kyrkan på söndagana t.ex, kanske hos religiösa samfund eller ngt liknade.
Beror nog oxå på ens uppväxt.
Mamma var ju inte religiös,
så hon tänkte inte så mycket på det.
Jag själv gillar INTE det som har med religion att göra, blir bara irretrerad när religiöst folk kommer och vill prata religion, USCH!
Kram på dig
/Gunilla
För ett barn är det svårt att växa upp med ett redan givet utanförskap. Fast som Du skriver så fanns det inom kyrkan en självklar gemenskap också, men den betydde nog mer för de vuxna måhända. Jag minns från min uppväxt ändå att de barn som växte upp i religiösa hem på nåt sätt höll ihop i skolan.
Det är nyttigt att få lära sig hur det är att växa upp med ett utanför skap som abdra har valt åt en .
Sänder dom varmaste styrkekramar och framför allt en eloge till dig som berättar .
kram.
Det var tyvärr ganska mycket Jantelag som rådde när vi växte upp. Än värre var det för de kompisar som hade en sträng religiös fostran dessutom. Skönt att du kan tala om det, jag tror det är skönt! Kram och trevlig helg!
Svar:
Tack goa ni för alla kommentarer
Det känns så bra att även kunna dela med mig av saker från mitt liv här i min lilla blogg.
Och det betyder mycket att kunna få göra det allteftersom minnen poppar upp eller jag funderar över saker och ting.
och ja, Britten vi har mycket gemensamt från det vi växte upp.
det du berättar känner jag igen också och så var det för mig med
Ja, Inger, kanske jag skulle i alla fall försöka göra en liten bok
och där berätta hur det kunde vara att som barn växa upp i en strikt frireligiös kyrka på denna tid
För det finns nog många som inte vet hur det var och heller inte vet hur det är för barn att växa upp i sekt-liknande kyrkor och rörelser
Vill tro att de frireligiösa kyrkorna är annorlunda nu, och hoppas det...
speciellt för barnens skull
Men det finns ju även sektliknande och extrema rörelser även idag,
och där finns barn som far illa
Så om jag genom att skriva en bok, och med det jag berättar här,
kan få de som läser det jag skriver, att vara mera vaksamma mot såna saker,
och även om det kan vara till hjälp för någon som varit med om, eller upplever liknande saker,
att veta att de är inte ensamma
det gör att det känns betydelsefullt att berätta
Och det känns bra.
Och ja, det är svårt för barn att växa upp med ett redan givet utanförskap som man inte valt själv
För ja, som barn det är ju så viktigt att få vara som andra barn, och få vara tillsammans med andra barn
Men jag och mina syskons liv var väldigt begränsade och vi hade ögonen på oss jämt hemifrån och från denna kyrka
Åter igen tack så mycket för alla kommentarer som jag uppskattar så mycket,
och är så glad över att ni tycker om att läsa det jag berättar om
Stora Kramar tillbaks
Morning Inger! Tycker det är så bra att du orkar skriva om din uppväxt...du bearbetar den ju då också igen lite grand....bara du inte mår dåligt efteråt! Ibland kan det bli så....
Kramen!
Ragnvi
Bra att du kan skriva av dig och det gör jag också ibland.Mycket av min barndom var ett rent helvete och visst förföljer det en hela livet.Men man måste ju leva också och jag försöker se det positiva i livet numera. Varma kramar Thalina
Svar:
Jo, det känns bra att kunna skriva av mig om olika saker här i min lilla blogg
och det hjälper att bearbeta saker som hänt
Minnen dyker upp då och då, och det är så skönt att kunna skriva om dem
Tack mina goa vänner för alla kommentarer och kramar tillbaks
HEJ INGER!Visst var det sorgligt att inte vara som andra.Jag var inte som andra heller för vi hade affär!Huset du ser som banner i min blogg.Min pappa var lanthandlare itredje generationen.Huset längst ner i min blogg var farfars affä i Bålsta.Jag blev mobbad och rtad för både det ena och andra.Barnen kunde inte leka med mig om de inte fick godis.Sedan när jag kom till läroverket i stan,vem var inte finare än landsungarna?Orättvist är livets lotter.
Svar:
Ja, som barn det är jobbigt att inte få vara som alla andra
och bli mobbad för det
Kul att få veta mera om husen du har i din blogg
