När min dotter föddes
I min förra blogg berättar jag om hur det var när jag väntade och födde min dotter, och kände det skulle vara trevligt att berätta om det här också.
Detta är min berättelse av den stora händelsen år 1972.
Ung och kär som jag var.......så blev jag väldigt glad och tyckte det var så fantastiskt att ha ett nytt liv inom mig ,trots att jag inte hade ordnad ekonomi, egen bostad, arbete, inte var gift eller ens förlovad osv.
Men på något sätt klarade jag det i alla fall, och det var inga hinder.
På den tiden tog jag mera saker som de kom, och oroade mig inte så mycket för framtiden.
Vet inte om jag nu kan säga om det var bra eller rent oförstånd ;-) Eller kanske både och :-)
Och som jag berättat förut här i min blogg så kom jag från ett strikt religiöst hem och visste inte mycket om det verkliga livet.
Men i alla fall, jag njöt av graviditeten, och när jag kände de första sparkarna, så grät jag av glädje och överraskning.
Och det var så mysigt varje gång jag kände min lilla bebis röra sig inom mig.
Veckorna innan min dotter föddes bodde jag på ett mödrahem, som fanns då, där ensamstående gravida mammor kunde bo strax innan barnet föddes och en liten tid efteråt.
Det kändes tryggt att vara där och slippa vara ensam när jag behövde åka till BB eftersom pappan inte alltid fanns tillhands.
Dagen då min dotter föddes minns jag så väl.
Kommer ihåg att när jag reste mig upp från sängen den morgonen, så kände jag att det liksom sa " plopp" inom mig och ur mig rann en massa vatten.
Först blev jag chockad, men sedan kom jag ihåg vad jag läst om fostervatten.
Så jag plockade fram blöjor jag hade köpt till den kommande bebisen och använde dem till mig själv ;-)
Eftersom jag ännu inte hade ont, så tyckte de som hade hand om mödrahemmmet att jag kunde äta frukost i lugn och ro innan vi åkte till BB.
Och det gjorde jag, och sedan tog vi en taxi till Södersjukhuset här i Stockholm.
Under taxiresan började jag känna som det känns vid mensvärk...
Och kommer ihåg att hon som åkte med mig, sa att det var bara början........;-)
Själv var jag aningslös vad som komma skulle.
Visst hade jag läst hur en födsel gick till, men jag var konstigt nog inte rädd och orolig och hade absolut ingen aning om hur det skulle vara eller kännas.
Till slut kom vi till BB, och så småningom började det göra mera ...aj,aj......och värkarna kom allt tätare.
Men barnmorskan förklarade för mig vad som hände och hon tyckte jag skulle gå omkring lite för det skulle underlätta.
Så jag stapplade omkring ett bord, stannade upp vid aj, aj....och sedan fortsatte.
Sedan fick jag i alla fall krypa ned i en varm och skön säng och det var för ljuvligt.
Men friden varade inte länge :-)
Värkarna kom tätare och det gjorde mera: aj, aj,......och jag grät en del....
Men nog kändes det lite lättare när att pappan till barnet dök upp och ville vara med.
Efter ett tag fick jag lustgas, då de såg att jag hade det jobbigt....och oj, vad skönt det var :-)
Vid ett tillfälle ville jag helst bara flyta bort med lustgasen, bort från det som gjorde aj,aj........men barnmorskan påminnde mig om att barnet fortfarande ville komma ut....så det var bara att kämpa på...
Och snart var det dags att föda. och barnmorskan insåg att det blev fortare än hon hade trott, trots att det var mitt första barn.
Visst gjorde det väldigt aj, aj ....de sista värkarna, och det var tårar......men när sköterskan förklarade för mig det där med att krysta så gjorde jag som hon sa...och ganska snart kom mitt lilla barn ut....
Jag blev så förvånad över att min dotter var så knubbig, och skrek jätte-högt och viftade med armar och ben direkt.
Min första tanke var: vilket barn......
Och det stämde och kom att stämma när hon växte upp :-) På ett positivt sätt.
På BB, låg barnen i små genomskinliga sängar med hjul på, och varje morgon var det en riktig ljudorkester, när alla barn skulle till sina mammor för att ha mat.
På dagarna hade jag hela tiden min dotter hos mig, för det ville jag och fick det.
För det mesta hade jag henne uppkrupen mot min axel och vi sov så tillsammans ofta på dagen. Och oj, vad jag njöt. Det var så mysigt.
Efter knappt en vecka var det dags att åka hem.
Det blev först tillbaka till mördrahemmet några dagar, och sedan till den lilla lyan jag hyrde i andra hand.
Men ganska snart fick jag en egen lägenhet, ett fast jobb osv. och livet flöt på, mestadels som ensamtående mamma.
Kunde inte låta bli att skriva om denna tid när jag väntade och födde min dotter.
Ofta tänker jag på hur bra jag ändå orkade hantera saker trots omständigheterna.
Detta är en så speciell händelse i mitt liv.
Om något är väldigt speciellt, så är det att föda barn..det är ett mirakel!
Å Inger, vilken lervälling det är på lotten, undrar om det nånsin kommer att torka upp där! ;-)
Ja oj vad stort det är att få barn! Härligt och omvälvande. Jag minns känslan första gången jag gick med min förstfödda i barnvagnen, att jag klarar allt -jag har ju fött barn!! .-D
Vilken mysig berättelse.
Tror att din inställning till det hela var sunt.
Här i Sverige har vi det bra och allt behöver inte vara perfekt för att man ska våga sätta barn till världen.
Det där med mödrahem låter lite exotiskt i mina öron.
Det får du gärna skriva mera om.
Vad fint du berättar om din tös. Ja visst var det omvälvande när man fick sitt första barn..
Vad stark du var som var ensam med henne så mycket.
Visst var vi mera okunniga hur det skulle bli vid födandet. Men idag får visst de flesta kejsarsnitt. På gott och ont kanske.
Kommer ihåg att det fanns mödrahem. Det måste ha varit tryggt för dig, som förstföderska,,
Alltid intressant när du berättar..
Ha det gott min vän.
Kram
Glömde säga att hon var jättegullig,,,
kramkram
Så fint att du delar med dig. Att få barn är verkligen lycka, man kan undra efter en födsel vad man har gjort innan man hade barn *kram*
Du ser så lycklig ut där du sitter med din dotter. Så söt hon är, men lika sött och gullig är du vännen också!
Vem minns inte det första barnet. Kan ännu se det framför mig när min son föddes, och hans blå ögon mötte mina. Från det ögonblicket visste jag att jag skulle älska det lilla knytet. Vilket jag har gjort med alla mina tre barn. Men just det första barnet är en stor upplevelser.
Det sitter inte utanpå att föda barn. Naturligtvis känns det och gör ont. Själv har jag haft mycket lätta förlossningar. Sedan har jag genomgått ett kejsarsnitt men det är en annan story.
Har försökt en stund nu, men till slut fungerade det att kommentera!
Kram vännen!
Mm...visst är det mysigt...trots att det gör det ondaste det kan göra är det det bästa man kan göra också...vilken märklig kombination egentligen..;-)
man skulle kunna tro att du berättar om mitt första
barnafödande...fast jag bodde tillsammans med fadern...men var bara 17 år och oerfaren....men efter 3barn till så känner jag mig erfare....tack för din fina berättelse...kram
Ja du Inger nu ska jag försöka här igen.. Det har varit hopplöst hela kvällen och mitt lilla inlägg höll jag på med länge innan det kom på plats. Blogg.se.. det där får framtiden bestämma hur det blir med det.. tycker det krånglar som aldrig den nu.
Att bli förälder och mamma förr var med all säkerhet en helt annan grej än nu. Jag känner igen det mesta du skriver, men jag bodde hemma då jag var gravid med min dotter och en tid efter det.
En vecka på sjukhus var det då, nu kommer mammorna med sina små väl hem bara efter ett par dagar eller..
Tiden DÅ, var DÅ och tiden Nu är NU.. allt förändras hela tiden.
Bor din dotter nära dig eller är det långt mellan er? Min bor några mil från mig, men min son bor i samma stad som jag, men i utkanten ett helt annat område.. Han ska förresten flytta till paralellgatan här vid mig den 1 Augusti, det känns tryggt och roligt.
Vi får vara glada så länge vi har våra barn minsann.. tänker så på föräldrarna till Engla.. så fruktansvärt hemst.. det finns inte ord för handlingar som denna.
Kram o natti på dig:-)
Nu trampar jag in i mammornas värld, ursäkta. Men även för mig som pappa var de två förlossningarna fantastiska (och jag slapp ju smärtan...). Att vara med, att serva mamman med ryggmassage, lustgasen i beredskap, profilaxandningen (som gjorde mig svimmfärdig när jag stödandades) och så det magiska när bebisen kom ut. En makalös närhet mellan mig och mamman, det var som om luften var elektrisk... Utanför var det snöstorm och 15-20 grader kallt (obs i Stockholm!). Men i förlossningsrummet var det stundtals svettigt. Värkarna avtog och vi slumrade in en stund på natten (jag låg halvt utvikt i själva förlossningssängen och slumrade, barnmorskan skämtade om detta, undrade om jag väntade barn) Dottern var mycket stark, redan där hon låg på mammans mage direkt efteråt klockan fem på morgonen, hon reste på huvudet och verkade kolla runt på världen och på oss. Hennes lilla fot, med tår som såg ut som pärlor. Jag var en lycklig pappa!
Tur jag varit med första gången när andra barnet kom och att jag fanns där! Då var det fullt på BB, rena kaoset och vi fick klara oss nästan helt själva, men det gick bra och betydligt fortare också. En barnmorska tittade in ibland och konstaterade att allt gick vidare på rätt sätt. Jag tog emot grabben när han "pluppade" ut och lade upp honom på mammas mage/bröst och sprang så ut i korridoren och skrek efter barnmorskehjälp. Oj, var det redan klart, var hennes kommentar när hon klev in i rummet. När jag sett avsnitt av barnmorskorna på SVT kommer dessa minnen (härliga minnen) tillbaka.
Din dotter ser så söt ut där hon ligger med blöjrumpan i vädret och sover. :-)
Förstår att hela resan under graviditeten och sedan förlossningen är något helt fantastiskt för mammorna. Det är det även för oss pappor :-)
Svar:
Nu går det åter igen att logga in och komma in på bloggen. Det var ganska mycket strul igår och även lite idag också verkar det.
Men det ordnar sig säkert, och det är kanske p.g.a flytten Blogg,se gör.
Ja, det är verkligen en speciell upplevelse att föda barn, och speciellt att vänta och föda det allra första barnet.
Och precis som du Annebelle så var jag också väldigt stolt när jag sedan gick med barnvagnen.
Ja, Maria kanske det nu låter lite exotiskt med mödrahem, och jag ska försöka skriva lite mera om det i ett annat inlägg.
Och du har så rätt i att här i Sverige behöver inte allt vara så perfekt för att man ska våga sätta barn till världen.
Så trevligt att du Erik, trampade in här i mammornas värld, som du uttryckte det, och du är så varmt välkommen ;-)
Så underbart fint du berättar här om dina upplevelser när dina barn kom till.
Jätte-mysigt att få höra från en pappa hur det var.
Så fint du berättar om det hela, och samma som ditt första barn, så ganska efter födseln så lyfte min dotter på huvudet också.
Och oj, att när ditt andra barn kom ut och du fick ta emot honom själv.
Vilken otrolig upplevelse det måste ha varit.
Vilken så duktig pappa dina barn har, och kan tänka mig dina barn kommer att tycka det är mysigt när du en dag berättar hur det gick till.
Och vad skönt och tryggt det måste ha varit för barnens mor att ha dig där.
Tack för att du delade med dig och berättade om dina upplevelser.
Vilka minnen detta är för både mammor och pappor.
Så glad att ni tycker om min lilla berättelse om den stora händelsen i mitt liv.
Det känna så mysigt att kunna dela med mig av olika saker i min blogg, och jag håller tummarns för att Blogg,se´s flytt går bra, så vi snart kan fortsätta blogga utan problem.
Tack allihopa för alla intressanta och mysiga kommentarer,
och som jag skrivit förut, att även om jag inte nämner varje kommentar i mina svar, så läser jag alla och blir alltid så glad för det ni skriver.
Önskar er alla en fin fortsatt dag och kramar tillbaks.
Att få barn är ett av dom störtsa undren som finns!
En lycka stor!En tacksamhet också för att man har fått barn, för det är många som inte kan få heller.
Men men ibland har dom varit "omöjliga" också, dom små liven. Eller var det jag*ler*!
Det var en fin berättelse du skrivit!
Kramizzz
Ps Har du sett min utmaning Ds
Som alla andra redan skrivit att få barn är den största av all lycka man kan tänka sig. När sedan barnbarnen kommer är det underbarare av någon anledning som jag inte vet men det bara är så ... så fin berättelse du bjuder på ... ha en fin måndag. Kram
God morgon du sköna.. tänkte bara informera damen om att mina Fotoalbum har jag fyllt på med ännu ett blad från gårdagens Resa i Tiden:-)
Kramar
Ang den globala uppvärmningen...jag kommer aldrig att glömma den ångest-känsla jag fick när jag såg Al Gores film "En obekväm sanning"...
Ha en fortsatt bra dag!
Hej! visst är det omvälvande för en förälder att få barn.
Ha det bra/Anna-Carin
Tack för du dela med dej av din förlossning..visst e det nåt speciellt o framför allt att man kan få fram en sån perfekt varelser som har allt färdigt,från nagelband o krumelurer i öronen till alla organ..fantastiskt e det !!kram P
Vilken härlig berättelse. Både ur nostalgiskt perspektiv och känslan att bli mamma.
Tack för att du delar med dig av dina minnen från olika stunder i ditt liv. Min förlossning gick jättebra, men att få ut moderkakan var nästan en större utmaning, men till slut ville även den ut.
Svar:
Så glad att ni tycker om mitt inlägg här där jag berättar om när min kära dotter föddes.
Ja, att föda barn är det största undret och mest fantastiska som finns.
Även om det gör aj, aj.....så är det värt det.
Det är så mysigt att kunna dela med mig här i min blogg om olika händelser i mitt liv,
och sedan även läsa alla fina och intressanta kommentarer jag får.
Ha det så gott mina vänner och kramar tillbaks.
