Min första Utlandsresa / jobb
Bloggar här åter igen om något jag skrev om i den gamla bloggen, som handlar om när jag jobbade i London när jag var 19-20 år gammal. Det var åren 1969 - 1970.
Fotona här ovan är på mig i England, med den nya kappan jag köpt på H&M och som jag älskade väldigt mycket.
Jag hade nyss avslutat två år på en folkhögskola ( Kaggeholms Folkhögskola ) och hade fått ett erbjudande att jobba på ett invalidhem i London, som hette John Grooms Crippleage.
Jag kunde naturligtvis inte tacka nej till möjligheten att komma ut och se den stora vida världen ;-)
Eftersom man då inte var myndig förrän 21 år gammal, så måste jag få mina föräldrars tillåtelse.
Men eftersom jag gick på en religiös folkhögskola och att det hela ordnades där så fick jag min vilja egenom ;-)
( för er som eventuellt läser min blogg för första gången så kan jag tala om att jag var uppväxt inom en strikt frikyrklig miljö )
På den tiden åkte man med båt från Trelleborg eller Malmö till England.
Kommer inte riktigt ihåg hur lång tid resan tog, men det tog åtskilliga timmar, minst 12 timmar, kanske upp till ett dygn.
Och resan kostade bara mellan 200 - 300 kronor.
Jag tyckte det var så spännande, fast mamma har berättat att jag var ganska "blek om nosen" när jag satte mig på tåget till malmö helt ensam för att sedan därifrån åka vidare med båt.
Och ärligt talat fick jag ett anfall av panik, för trots att det hela var så spännande, så var det ändå lite läskigt att åka helt ensam till något helt okänt.
Men resan gick bra till Malmö där jag skulle möta en tjej som också skulle jobba där.
Vi kände inte varandra sedan förut men det gick bra i alla fall.
Och vi hittade båten som skulle föra oss till England, och vi hade det riktigt trevligt tillsammans på båten.
Väl framme i London möttes vi av en tjej som redan jobbade där och som jag även kände från folkhögskolan. Och vi åkte sedan taxi till invalidhemmet.
Men när vi äntligen var framme fick jag nästan panik, då jag plötsligt insåg att jag var långt hemifrån och det fanns ingen återvändo.
Men jag lyckades bli fri från paniken och blev ganska snart hemmastadd där.
Jag kunde heller inte så mycket engelska, men lärde mig snabbt eftersom jag var tvungen att prata engelska hela tiden.
Vi som som kom från Sverige fick inte prata svenska med varandra.
På invalidhemmet, fanns personer, många ganska unga som hade olika typer av handikapp, speciellt sådana de haft från födseln.
Som t.ex. dvärgväxt, spastiker, eller andra olika skador från födseln som t.ex deformerade olika delar av kroppen m.m.
Kommer ihåg när de första dagen visade oss runt där och det kom en liten gumma bara högst någon meter hög promenerande med en käpp.
Först trodde jag att jag såg i syne, för jag hade aldrig sett något liknande förut.
Jag hade aldrig sett många av dessa olika handikapp förut, så det tog ett tag att vänja mig, men sedan gick det bra och jag fick en mycket fin kontakt med många av dem.
Men arbetstiderna var en chock för mig.
Vi jobbade varje dag, utom en dag i veckan då vi bara behövde vara där ett par timmar, och en dag jobbade vi fyra timmar.
Resten av dagarna jobbade vi från ca. kl. 08.00 till ca. 22.00 på kvällen med ett par eller tre timmars rast mitt på dagen.
Och jag bodde i samma hus som invalidhemmet, i ett eget rum och fick alla mina måtider på hemmet.
Tyvärr kommer jag inte ihåg vilken lön jag fick, men den var nog inte så stor, men jag klarade mig bra i alla fall.
Och varje vecka fick vi lönen i rena pengar i ett litet kuvert.
Jag var där i nästan ett år, eftersom kontraktet var så.
Det var en upplevelse som jag inte glömmer och som säkert var nyttig också, även om det var skönt att komma hem och ha lite mera fritid, vilket jag inte hade medan jag jobbade där.
Det finns så mycket mera att berätta, men då blir nog inlägget för långt, så det får bli en annan gång.
Det är ju så roligt att kunna få berätta olika saker som hänt i mitt liv här i min lilla blogg.
Och fortsättning följer ;-)
Visste inte alls att du hade varit i England. Man blir ju tvungen att lära sig engelska, jag har varit tvungen och lära mig svenska. Det var ju bra att du vågade åka till England och prova dina " vingar". Kram
Ang. ditt tidigare inlägg.!
Ja Sthlm har verkligen förändrat sig sedan 60-70-talen. Fint att ha det som minnen,. hur det var förr.
Vad spännande att åka och jobba i England.. Man lär sig språket på ett annat vis, när man måste prata språket..
Det var nog lite annorlunda syn på invalider på den tiden.. Idag är det mer uppmärksammat.
Det var långa arbetstider,, men ofta var det ju det på den tiden...
Vi har ju oxå det i min bransch.
"utvecklingsstörda". Men vi har ju själva lagt schemat
och vill jobba så. Det gick inte förr...
Sedan att man fick lön i kuvert. Det kommer jag ihåg, när jag jobbade på Corren på 60-talet, då fick vi det oxå.
Tänk vad det har ändrat sig, bara sedan vi var unga.. Roligt när man börja tänka tillbaka..
Linköping har oxå ändrat sig väldigt mycket. Du skulle nog inte känna igen dig..
Stor kram
Svar:
Jo, Carola det var bra att jag vågade att prova mina vingar och även få chans att lära mig Engelska.
Men jag tror Svenska är ett svårare språk att lära sig ?
Jo, Inger det var nog en annan syn på invalider på den tiden.
Det har nog blivit mycket bättre nu, tror jag......
Och ja, arbetstiderna och villkoren var också mycket annorlunda då.
Du har så rätt i att jag skulle nog inte känna igen mig i Linköping om jag åkte dit nu.
Önskar er en
fortsatt bra kväll, och stora kramar tillbaks.
Invalidhem.. ojsan det där lät spännande minsann och lilla damen ända till England med tåg och båt.. det där vet i sjuttsingen om jag hade fixat, då jag var i den åldern. Då var jag lite feg på så vis.. helt ensam, nej minsann.
Du lärde dig säkert massor av det jobbet och fick mer skinn på näsan:-)
Ha de gott och du.. det är alltid så kul att läsa dina berättelser här..
Kramar o natti mitt i natta:-)
Hoppas du kan hjälpa mig här:
http://junitjej.blogg.se/1201414439_frgkoder.html
Oj, det hade jag aldrig vågat! Jag är en liten fegis.. *L*
Vad roligt det var att läsa det här. Och vad modig du var! Har du åkt tillbaka till England vid senare tillfällen?
Oj det var en tuff resa.Så trött du måste ha varit i början av att se alla sjuka och omställningen.
Tur att någon fanns där som du kände i början.
Mitt första jobb var som barnflicka och då fick jag 300 kr i månaden.-66
Jag sparade nästan alla pengar för jag fick mat och uppehälle.
Det fanns inte så mycket att slösa pengar på i den byn.Endast en mataffär.
Du har en fanstastiskt blog. Du borde uppmärksammas på något sätt.
Tack för ytterligare en trevlig historia ur ditt liv =)
Den resan hade nog inte vem som helst klarat av. Där gällde det verkligen att vara stark och har vetskap om var det hela handlade om. Det var ingen resa över till Danmark precis. Förr var vi inte myndiga förrän 21. Föräldrarnas tillstånd var viktigt. Tror vi hade mer förstånd i den åldern utan att det skulle behövdes tillstånd från föräldrarna. Vad var det som sa att deras beslut var så förståndigt. :(
Om du nu inte hade gått på denna religiösa folkhögskola tror du då att du hade fått åka? Men oavsett så åkte du, och jag tror utan att veta alltför mycket...där fick du den första styrkan att klara dig själv. Komma bort från vissa saker i din omgivning.
Men vad du fick jobba och slita, tycker det ser ut som du knappt aldrig var ledig. Det var också annorlunda förr, och alla skulle göra som dom blev tillsagda utan att opponera sig.
Kram vännen!
Titt in till en solig sida denna liten aning solstrimmiga dag.. faktiskt, men blåsten gillar jag så klart inte.. Regnet har upphört i alla fall..
Tjing Tjong Kramar
Svar:
Tack mina vänner för åter igen så mysiga och intressanta kommentarer, jag blir alltid så glad.
Vad roligt det är att blogga.
Och är så glad att ni tycker om mina små berättelser ur mitt liv.
När jag så här i efterhand tänker på hur jag helt ensam vågade ge mig ut i "vida världen" på detta sätt, så blir jag själv förundrad över hur jag vågade.
Nu skulle jag aldrig ha vågat göra en sådan sak, men när jag var ung så vågade jag en massa saker.
Och ja, Astrid det var lite skillnad på löner då motför nu.
Men hade man mat och uppehälle så var det lättare att spara den lilla slanten man fick.
Jo du har rätt i Erika, att hade jag inte gått på denna religiösa folkhögskola så hade nog inte mina föräldrar tillåtit att jag åkte.
Och det var en bra upplevelse för mig, och på riktigt början till mitt eget liv.
Tack snälla Astrid för dina varma ord om min blogg.
Jo, Fia, jag har varit i England en gång senare efteråt, men då på semester, så det blev lite annorlunda.
Och jag kommer snart och besöker dig Junitjej och se om jag kan hjälpa dig.
Önskar er alla en fortsatt fin helg.
Många kramar tillbaks
Det var ett långt och innehållsrikt blogg inlägg du skrivit.Jag ser framemot en fortsättning.
Ha en bra dag/Anna-Carin
Men vilken nyttig erfarenhet du fick! Visst var arbetstider och rutiner helt andra än idag, ändå tror jag inte vi tog skada av det, "ler"
Nu har du ju en massa fina minnen från den tiden! Har du fortfarande kontakt med din reskompis?
Ha en fin vecka/Kramen
Vad hittar du på idag söndag? Kram
Svar:
Glad att du Anna-Carin tycker om mitt inlägg, och ja, det kommer mera..
Och ja, Paula man tog nog inte så stor skada av det, fast det är skönt att det blev annorlunda sedan.
Tyvärr så har jag ingen kontakt med min resekompis längre. Lite synd faktiskt...
Vad jag hittar på idag.....jo,Carola, faktiskt jag har en ganska lugn dag, gör bara det jag måste göra och sitter sedan ganska mycket framför min kära dator ;-)
Önskar er alla en fin fortsatt dag.
Kramar tillbaks.
Kan förstå att resan till England i sig var en upplevelse,att sedan arbeta på detta invalidhem måste verkligen ha varit en erfarenhet!Vilka arbetstider....undrar vad facket skulle säga idag:)
Jag tycker det är jättekul och intressant att läsa om olika händelser i ditt liv.
Hade också gärna rest utomlands och arbetat när jag var yngre.
Önskar dig en fin kväll.
Glömde nämna mitt alias:-)
Vilka härliga bilder,69-då föddes jag,hihihi,må gott,pip
Svar:
Jo, resan till England var en upplevelse, och jag blir så glad att ni tycker om att läsa det jag skriver om olika händelser i mitt liv.
Önskar er en fortsatt fin kväll.
Vilket minne.. det kan jag tänka mig att det var intressant, idag arbetar de säkert inga sådana tider får man hoppas *kram*
Svar:
Ja, det är ett mycket speciellt minne, och hoppas också att de inte har sådana arbetstider idag.
Kram
Hej! Intressant att läsa om ditt London. Året före jag var i Stockholm var jag oxå i London. Jobbade på en internatskola. (inte som lärare:) Kökshjälp:)
Fårse vilken annan plats du jobbat på om det samanfaller på nytt - tidsmässigt.
Ha en bra arbetsvecka!
Svar:
Kul att du tycker det är intressant det jag skrivit, och vad kul att våra tider i London nästan sammanfaller tidsmässigt.
Jag kommer att berätta om fler resor så småningom.
Önskar dig en bra vecka också.
