Att respektera andra - minnen barndomen - tankar
Jag har förut i min blogg berättat om min uppväxt i extrem Frikyrka på 50 och 60-talet
Och hur inskränkt den var och kontrollen över medlemmarna m.m.
Att ifrågasätta och vara annorlunda gick inte, för då kunde man bli utesluten ur gemenskapen.
och man bemöttes med fördömanden m.m.
jag har skrivit en del om detta här i min blogg:
http://ingermaryissa1.blogg.se/category/uppvaxt-frikyrkan.html
Men min uppväxt har gjort att jag är mycket känslig för orättvisor, om man behandlar andra illa, fördomar, rasism osv.
och det känns otroligt viktigt för mig att respektera andras olikheter och verkligheter
och när jag frigjorde mig från denna kyrka jag gick verkligen min egen väg i livet..
naturligtvis på gott och ont....jag har gjort misstag och fått mina törnar..
Men så är ju livet, men jag tycker det har varit värt det i alla fall....för om jag stannat kvar...hur hade livet blivit då...
jag ryser när jag tänker den tanken...
När jag växte upp hoppades speciellt min mamma att jag skulle bli missionär i t.ex. Afrika, vilket hade varit min mammas dröm som hon ville överföra / leva genom mig.
och de var så stolta över sin gudfruktiga och präktiga och lydiga flicka...
Men till mina föräldrars stora besvikelse blev det inte så.....och jag fick känna på deras besvikelse genom åren...
och speciellt för att jag även lämnade denna kyrka och gick min egen väg genom livet...det var svårt för dem att smälta...
När jag blev äldre märkte jag och såg i efterhand, att det fanns på den tiden i denna kyrka ett lite nedvärderande sätt att se på människor i t.ex. Afrika...
de betraktades som stackare som måste omvändas till "rätt tro " osv.
och vilken chock för dessa missionärer på den tiden att se halvnakna människor som de mötte på vissa ställen, och som levde ganska primitivt,
och de såg dem som ociviliserade...
men vad är att vara civiliserad egentligen...?
På ett lite konfrontiellt / provokativt sätt sa jag en gång:
- att om en person är prydligt klädd i slips och kostym gör väl inte den personen mera civiliserad....än de som kanske bara har ett litet skynke på sig eller bor primitivare.-
och mina föräldrar tittade chockerade på mig...:-)
men sån är jag....eller rättare sagt min uppväxt format mig till...att inte värdera människor p.g.a deras yttre, religion, tro , ursprung, utseende, kultur osv.
Alla trampar vi på samma jord, och är värda lika mycket och vi bör alla respektera varandra.
Så mina upplevelser i barndomen har haft något gott med sig i alla fall.
Du har en väldigt fin människosyn. Så önskar man att alla tänkte. Då blev det kanske inte så mycket mobbing och diskriminering i världen. Ha en skön helg.
Människovärdet är ett och det samma för alla människor oavsett klädsel, levnadsvanor eller annat. Det är tragiskt när organisationer av olika slag inte tar till sig den grundläggande värderingen, den som egentligen alla länder ställt sig bakom i diverse konventioner. I din uppväxtförsamling var du en av få som genomskådade hyckleriet och du gjorde därmed andra livsval. Det måste ändå kännas bra istället för att fortsätta leva förljuget.
Du är en stark människa som kunde slita dig ur greppet som dina föräldrar och deras frikykra höll om dig. Dessutom var du klarsynt nog att se hur fel dom hade i många stycken. Jag förstår inte hur man kan gradera folk efter klädsel , hudfärg eller annat! Det är hur vi lever våra liv som räknas! Kram
Hej
Jag det ska gudarna veta att även jag känt genom livet att man ska vara som andra tycker, men nej jag gick också min egen väg...insåg senare också att det som skedde var det bästa som kunnat hända. jag tror att det finns en väg som är tänkt för oss och lyssnar vi inåt så känner vi det rätta för oss. Vi lever bara en gång och att följa det som känns som min väg och det rätta..tror jag leder till harmoni..att tillåta sig det....
Så fint Du beskriver Ditt liv! Även jag som prästdotter fick känna av hur man skall leva för att godkännas! Skönt att detta är över! Nu är mitt problem min nya lapptopp:))så mycket som inte funkar som tidigare! Svårt att lära gamla hundar sitta!
Ha det gott vännen!
hoppas du haft en mysig helg...du verkar vara så stark person kramen till dej...
Jag tycker att det verkar som du trots allt fått en jättefin värdering med dig genom livet. Kan förstå att det var jobbigt många gånger, det var det när vi var barn..Bra att du kunde frigöra dig och leva ditt liv. Sedan tror jag nog iaf att din mamma tyckte att ni hade det fint sista tiden som du tidigare beskrivet, Hon njöt säkert er sista tid tillsammans, även att du inte blev missionär...
Måste fråga dig Inger; vad håller Blogg.se på med..
min sida är helt annorlunda..strulat sista veckan.
De håller visst på och ska ändra igen...
Du brukar ju var smart på det här tekniska-...jag blir bara irriterad...hihi,.,,och ger upp.
Ha en fin vecka..kramen till dig min Majeldsvän.
Vad skönt att ni pratade ut om det Inger,,det måste kännas jätteskönt för dig..och att du stod på dig..och ni sedan fick era fina sista år.
Ja jag hoppas att det ordnar sig med bloggen,,har tittat runt lite.. jag är ju inte inne så ofta och då blir man ju lite betänksam, vad händer.
Men det ordnar sig säkert...annars frågar jag dig..hihi...nattikramen till dig..
Hej Inger! Det är tydligt att vissa nätvänner är lika viktiga som de man har "i verkliga livet"! Jag har haft dig i huvudet den senaste tiden och tänker på vad du ska göra i morgon! Hoppas du inte känner alltför stor oro, det kommer att bli så bra så. Ska bli spännande att höra hur stor skillnad du märker på synen! Lycka till och kram!
Det är jobbigt att bryta med sin familj och hävda rätten till ett eget liv med andra värderingar tror jag. Men det har nog varit nödvändigt för dig.
nä man lär känna en människa innan man vet hur den är=)så sant så.
kramar!!
Hej på dig
Det var länge sedan jag varit ute på en bloggrunda men jag har sett att du besökt mig när det varit tufft för mig. Jag får tacka för orden du sänt. Just att inte gör som föräldrar vill när det gäller framtiden vet jag mycket väl vad det handlar om. Jag fick aldrig göra egna val och det har satt sina spår. Jag jobbar på det men min terapeut säger att helt går det inte att förändra. Så skönt att det är dags för att korrigera ögat. Utan syn kommer man ingen vart. Jag har tandläkar tid nästa vecka men ska boka av den. är så rädd för dem att det går bara inte just nu fast jag borde. Hoppas också att det löser sig i huset. Verkar var ett ställe som de bor lite av varje i
Kramar från dig till mig
Så stark du var som orkade sätta ner foten! Tänk vad många som blivit formade till något de egentligen inte vill vara. Så vanligt att vi tror andra vet mer om oss än vad vi själva gör och sen vill vi ju inte känna oss utstötta heller från vår egen familj. *kramar till dig*
